Amanita hade hört dem, men dagens ljus hade hindrat henne att se till så att dem, nej han hade klarat sig. Nu när hon åter fått kontrollen över sig själv, sitt sinne hade tankarna återvänt till de som faktiskt kommit till att betyda något. Riktigt vad vet hon aldrig, men något var tillräckligt för att hon skulle ta sig hit. När jorden skakat och hennes gömsle nästan rasat samman så hade hon förstått att det hade varit allvarligt. Platsen dröp av dofter från blod, död, de odöda och de levande. Amanita rös. Skulle hon klara av att ta sig fram, utan att tappa förståendet. Hon hoppades det. Hon hoppades att hungern var stillad för stunden. Hon hade jagat för några nätter sedan och hon kände fortfarande styrkan i kroppen. Styrkan som vargblod gav henne och hon använde sig av djurblod för att stilla hungern. Hon hade fått lära sig den hårda vägen, då hon nästan svultit ihjäl sig själv utan vargblod alldeles för länge. Hon hade inte vetat. Nu visste hon att det var omöjligt att leva efter hennes egna principer. En hemsk upptäckt.

Mörkret hade lagt sig och Amanita kröp fram. Sträckte på sina lämmar och svepte till med svansen bakom sig. En rörelse som satt kvar av vana, kargblodet hade haft stor inverkan på Nita och det syntes. Hennes kropp var nätt, smidig med livsfarliga klor som gömmer sig vanligtvis infällda. Hon var kraftfull och stor för att det även fanns vren och bergsvargsblod i hennes ådror. En unik blandning som var väldigt passande med vampyrens charm. Hon svepte tyst fram genom landskapet. Mörkret låg extra tryckande då tunga, mörka moln täckte månen och skogen fick ett extra spöklikt utseende. Amanitas tvefärgade ögon glödde, de turkosa ögat skvallrade om att hungern var borta. För stunden. 

Hon kände dofterna, de levande döda stank värre än det värsta. Hon kunde inte sätta ord på hur mycket doften äcklade henne. Varför var dem här? Varför var de så många? Hon särskiljde hans doft och följde den.

Det var över, men fortfarande stank det bland träden av ruttet, bränt kött. Men några lik fanns inte att se, marken har slukat dem alla. Det enda som fanns kvar av stiden var en höjd, som skjutit upp från ingenstans, då jorden hade slukat deras fiender. Vad som hade hänt kunde Shiva inte veta med säkerhet, men den skinande skepnaden som hade sett ned på dem för ett ögonblick kunde inte vara något annat än Moriko. Det kunde inte ha varit någon annan än Hon, deras beskyddare.
Och han kände tacksamhet, från djupet av det kalla hjärtat han bar inom sin kropp, mot gudinnan och det Hon hade gjort för honom och för flocken. Det hade varit bevis för Shiva att TBB var ett med skogen.
Det var här de hörde hemma.

Men även om segern nu var ett faktum var spillrorna många som skulle behöva plockas upp. De var skadade, sårade. Flocken var sargad, och de behövde tid att läka. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Trots att Shiva inte aldrig riktigt hade förstått vad Kali såg i den unga veklingen skar förslusten av Abizou inom honom också.
Och han var tvungen att inse att de inte var övermäktiga. Utan gudinnan som klivit in hade det inte varit säkert att de längre hade funnits. Fienden hade varit... starkare. Han hade lett flocken in i en strid som de aldrig hade haft en chans att vinna. Och det faktumet gjorde honom osäker.
Kanske var det därför han sökt sig undan de andra. De klarade sig själv. Han hade sett till dem, såklart, men han behövde samla sig. Och de klarade sig själva, det gjorde de alltid. Han tvivlade inte på flocken, att varje individ kunde reda upp saker på egen hand.
Hans tankar drogs mot Kali, sorgen hon måste känna borde vara hemsk jämfört med det han kände. Att förlusten av en så svag varelse kunde göra så ont...

En djup suck lämnade Shiva, och med tunga rörelser satte han sig ned. Hans päls var tovig, trasslig, full av torkat blod. Andetagen han drog var djupa, rosslande.
Det hade verkligen varit precis att de klarat sig...
Precis som att han hade tappat förmågan att tänka satt han där, försjuken i sin egna värld, fullt medveten om att han lika gärna hade kunnat vara död nu. Han hade ingen fokus på omgivningen, utan lät tankarna dra iväg honom, och kände hur matt hela kroppen var. Och nu när natten hade klivit in över skogen ville han bara sjunka ner i mörkret, bli ett med det, tills alla dessa känslor som nu vaknat inom honom åter hade lagt sig till ro.

Han var så trött.

Amanita stannade. Hon var alldeles stilla, tyst och näst intill ljudlös. Hon andades inte och luktade inte. En klar fördel när man jagade, men nu jagade hon inte. Hon studerade endast den unga hanen på håll och det var först nu hon insåg hur lång tid som hade passerat. Mindes han ens henne längre? Deras nattliga möte hade ägt rum i Kaiwood sist, för vad som värkar ha varit flera år sedan. Hon mindes en unghane i övre tonåren med stora mål i livet, nu såg hon en vuxen hane med ansvar tungt hängandes över hans skuldror. Hon blev ivrig och nyfiken till vad som hänt honom i livet. Inte bara det som tyngde honom denna natt. Utan allt. Hon mindes hans ord. "Du har mig. Jag har alltid längtat efter evigheten, dela den med mig." Så ung och dumdristig, han hade inte vetat vad han talade om. Och han trodde att Nattensbarn var sagor man skrämde valparna med. Hon log svagt, men räds samtidigt tanken på vad som skulle ske om han verkligen förstod och insåg att hon var monstret man talade om. Den som inte kunde gå in i varglyan för att det var helig mark. Och att det var därför valpar skulle stanna där.

Hon undrande om han fortfarande var lika självsäker, eller om världen hade nockat honom ner på jorden med alla fyra. Hon undrade om hon bara skulle stå här och se på honom, eller om hon skulle visa sig. Trädet kastade en svart skugga över henne och det var bara de glödande ögonen som syntes. Hon studerade Shivas ryggtavla, hur trött han såg ut att vara. Hon mindes knappt känslan av att vara trött. Hon tog ett steg bakåt, denne borde få leva ett liv utan henne. Utan hennes påverkan, men så mindes hon vad hon sagt. "Vart du än är, vart du än finns så finns jag med dig. Jag brukar aldrig säga hejdå, så jag säger vi ses." Hon blundade i några sekunder. Borde hon inte stå för vad hon säger? Han såg trotts allt ut att behöva någon att tala med. Någon som inte tyngdes av känslor. 

Skogen var förändrad, stod inte längre i sin vackra bragd. Amanita bestämde sig för att lugnt börja röra sig framåt igen. Med mjuka steg svepte hon fram över det stora avståndet hon sett till att hålla mellan dem. Hon visste att han besatt starka energikrafter och hon visste också att hon inte ägde någon energi längre på det sättet. Så han skulle säkert märka henne snart som den "svarta" fläcken hon är. Den mörkblå pälsen svepte med vinden och hon log, ytterst svagt. Det var på tiden. Att han skulle få som han ville. Han ville lära känna henne sist och nu skulle han få chansen att börja lära känna henne i alla fall. Hon stannade, en liten bit ifrån. Max några meter. 

- Shiva?

Rösten fick Shiva att rycka till, avbröt honom från den tankevärld han svävat bort till. Trots hans trötta kropp var han snabbt på benen och i samma veva som han vände på kroppen så fastande blicken på en mörk gestalt. En sva
Och i det skumma ljuset som natten erbjöd verkade den bekanta skepnaden nästan lika diffus som ljusvargen ovanpå höjden hade varit.
Men diffus var hon inte. Här stod hon nu framför honom, som hämtad ur hans minne. Precis i den stund då han faktiskt behövde någon, då ensamheten inte var tillfredställande och då flockens sällskap var alldeles för påfrestande. Som om hon hade anat att han skulle behöva henne. Var det möjligt att det var så? Tanken på det var åtminstone lockande.

"Amanita."

Hur länge sen hade det varit? Shiva kunde inte minnas, men allt för länge. Han hade inte varit mer än en stöddig, uppkäftig tonåring med alldeles för höga krav i livet första gången de hade mötts. Och trots det hade hon tagit honom med storm, och sedan den dagen hade hon levt kvar i hans minne.
Trots nattens mörker var det som om han kunde se henne tydligt, klarare än någonsin tidigare. Åsynen av den svarta varginnan fick det att krypa i hans kropp. Och trots all den tid som hade förflutit sedan de sågs verkade det som om ingen tid alls hade gått. Shiva kände sig lika hemma i hennes sällskap nu som då, och han kunde inte hindra det leendet som sökte sig fram över hans läppar.
Många gånger hade han funderat på om hon verkligen hade funnits, ifall deras möte verkligen hade ägt rum, eller ifall hon endast hade varit en vacker dröm. Men här var hon nu, levande och sann. Lika vacker som han mindes henne.
"Du... du har inte åldrats en dag."
Det verkade svårt att hitta ord, vad skulle han egentligen säga? Vad passade sig att säga? Shiva kände sig aningen osäker, hade helst bara velat stå där och se på henne. Han hade kunnat stå där och se på henne hur länge som helst, och han hade varit nöjd med det.

Det var otroligt. Hon var ingen dröm. Hon existerade, hon var verklig, hon var sann. En svart fläck bland de färgsprakande energierna som hans värld bestod av.

Amanita lät ett mjukt leende leka sig fram på hennes mörka läppar. Hon lät sig själv ta ett djupt andetag och hon kunde känna doften av vargblod. Doften hade han tagit med sig. Hade någon i flocken fallit? Hon visste inte, men kanske var det de som tyngde honom. Hon ryckte nästan till när hungern slog klorna i hennes kropp. Hon hejdade sig precis och man kunde omöjligt se kampen som pågick inom henne. Monstret vrålade av ilska, men Amanita var mästare i självkontroll. Hon hade uppnått ett av sina mål, ett av de hon fått när hon förvandlades. Hon såg tillbaka, snön låg tungt och tårar rann ner för hennes kinder. Den stora Hielo hade passerat hennes väg. Hon hade varit nyfödd vampyr och det var inte många i dagens Numoori som kände till dem. Så inte heller denne just då. Hon hade samlat kropparna omkring sig, nu kunde hon motstå dem till den grad att hon svälte sig själv. Hon kände sig stark och monstret inom henne tystnade. 

- Det har du. Tiden går skrämmande fort. 
Sa hon och lade huvudet på sned. Han såg så besvärad ut. Kanske kunde hon muntra upp honom? Med svävande steg minskade hon snabbt det sista avståndet mellan dem och hon lät kroppen svepa förbi hans sida när hon fick förbi honom. Hon stannade sedan precis så att de stod parallellt med varandra. Sneglade bakåt emot honom. 
- Vad sägs om ännu en promenad Shiva?
Hon log emot honom och väntade inte länge. Hon antog att han liksom hon hade väntat ett tag på det här mötet. Så hon antog att han skulle följa med, denna gång mer än gärna. Första mötet hade hon fått övertala honom, samtidigt som han till en början nästan hade valt att jaga ut henne ur reviret. Frågan var om det var hon som var mest förtrollad över honom än tvärt om. "Man ska inte leka med maten Amanita" Orden från den äldre vampyren hade etsat sig fast i hennes sinne. Men hon höll inte med, även om hon inte kunde undvika att dricka deras blod helt, kunde hon undvika att döda dem. Hon skulle lära sig sluta, sluta dricka innan de dog. 

- Vad tynger dig?

Den mörka blicken följde henne då hon vandrade förbi honom. Leendet som låg på Shivas läppar dröjde sig kvar, även om det inte var nog för att dölja de tunga tankarna som kretsade i hans huvud. Men på något sätt verkade allting mycket lättare nu, som om en tung börda hade lyfts från honom bara tack vare hennes närhet. Den lugnande effekten hon hade på honom, han hade saknat den. Han behövde det här, åtminstone just nu.
Han nickade som svar och vände sig efter henne. Stegen var tunga och det värkte i kroppen, men han valde att inte bry sig om det. Ifall hon ville promenera med honom skulle han gladeligen göra henne till lags.
Så Shiva tog de där tunga stegen, ett efter ett. Utan att tveka, och utan att klaga.

En lätt suck lämnade den svartvita hanen då han hörde hennes nästa fråga. Vad som tyngde honom? Ja, var skulle han egentligen börja?
"Det är underligt hur detta mörka grubblande verkar öka mer och mer med åren..." Det var med en road, men ändå bitter, röst han talade.
Sist de hade mötts hade han varit ung, naiv och redo att ta sig an vad som än kom. Nu var han äldre, visare, hade mer ansvar, och funderingarna verkade hopa sig allt mer för varje dag. Var det såhär åldrandet yttrade sig? Med allt fler tunga tankar och mörka moln på himlen. I såna fall ville han vara ung för evigt.
"Det är svårt att veta var jag ska börja. Det är så mycket som har hänt sen sist. Jag har mött krig och fiender jag inte kunnat drömma om. Jag har sett hur liv skapas men också hur det släcks. Jag har fått axla ansvar, och med det även bördor."
Han tystnade, som om han funderade över det han just hade sagt. Nu när han tänkte på det var det nästan skrämmande hur mycket som hade förändrats.
"Nu senast... Det känns som att det bara var ögonblick sedan de odöda vandrade in på området, och min plikt var att försvara flocken mot en övermäktig fiende. Självklart kom en sådan strid med förluster."
Han spillde ur sig orden, utan att tänka på konsekvenser eller ens vad han sade. Men på något sätt tedde det sig som det naturligaste i världen att tala med Amanita.

Amanita såg nöjd ut då hanen valde att följa med. Hon ville egentligen bara röra sig längre bort ifrån flocken. Må hon vara evigt ung, men odödlig är hon inte. Hon riskerade sällan att ta sig in bland de större flockarna, de hade numren på sin sida och stora hot tenderade att provocera. Amanita var inte ute efter att bli jagad. Hon var hundra procent ärlig när hon erkände att döden skrämde henne och det var något hon levde efter. 
- Var det inte de ni önskade? Ansvar, makt?
Hon spetsade öronen och sökte hans blick. Hon ville se på honom när han talade. Det var mycket som hade hänt sedan sist, det hade han helt rätt i. Amanita hade däremot inte förändrats lika mycket. Hon var ensam strövande, som vanligt och hon skulle aldrig bli något annat. Om hon inte fann någon, värdig att omvandla. Om hon skulle våga. Vilja. Hemska tanke. Var hon verkligen så egoistisk? Att hon tänkte göra det bara för sin egenskull? 
- Jag hörde. Ledsen att jag kom försent.
Sa hon en aning besviket. Men hon kunde inte styra solen och det var något hon ännu inte förklarat för honom. För hon visste att han inte riktigt trodde på henne när hon talat om nattensbarn, de levande döda. Det var enklare att se de levande döda som det hot han precis mött, inte som en vacker övermäktig varelse i mörkret som hon själv. Kanske skulle hon behöva förklara allt, en vacker dag.

Shiva kände hur ironin låg omkring honom i luften när han lyssnade till hennes ord. Visst var det precis det han önskade, men nu när han hade det... Det var en helt annan sak. Det var inte alls vad han hade förväntat sig. Förr i tiden var drömmen att lägga hela världen framför hans tassar, men nu... Nu verkade det mer lockande, mer logiskt, att bara försöka hålla ihop flocken och skydde det som var deras. Det som var honom kärt.
"Vi kan säga att saker sällan blir som man förväntar sig." Ett svagt hummande läte kom ur hans strupe, ett tecken på att han trots allt kunde se lite humor i hela situationen.
I vanliga fall hade Shiva inte varit sen med att påpeka att han var ledare över TBB, men det verkade på något vis inte viktigt nu. Inte ens med tanke på att de talade om ansvar och makt. Och han hade ingen aning om ifall Amanita ens visste att han nu mera hade den positionen, men det var oviktigt. Hon var ingen som Shiva kände att han behövde bevisa sig inför. Ingen han behövde skryta inför. Makt var ingenting som betydde något i hennes närvaro.
"Jag tar mitt ansvar, men ibland väger det tungt. Och makt... Vad är det egentligen att ha, när allt det medför är ännu mer ansvar?"
Han kunde fortfarande känna blodsmaken i munnen, fortfarande känna hur Abizous skalle krossades mellan hans tänder. Shiva var osäker på vad som gjorde honom mest upprörd, att den unga honan var borta eller att det gjorde Kali så förkrossad.

Den kyliga nattluften drogs ned i lugnorna med djupa andetag, och hans mörka blick mötte hennes lysnade ögon. Där fanns något som tröstade honom.
"Döm inte dig själv," svarade han med en varm röst. "Flocken är inte ditt ansvar. Det var inte din strid. Du har ingen plikt gentemot oss. Ingen ursäkt behövs."
Shiva log emot den svarta varginnan. Nej, hon behövde inte på något vis ursäkta sig, för han hade aldrig krävt av henne att hon skulle närvara i hans kaotiska liv, än mindre delta i flockens angelägenheter. Amanita var en fri själ i hans ögon, och Shiva ville på intet vis ta det ifrån henne.

Amanita lyssnade till orden, hans röst lät till och med äldre. Ärrad av livets hårda skola och det märktes att tiden förändrade de levande. Det smärtade henne att det gick så fort, för henne hade dessa år passerat med en blinkning. Det var svårt att reflektera över tid när man vandrade ensam och det var vid dessa tillfällen som hon insåg att tiden sprang ifrån henne varje gång. Hennes blick blev glansig när hon tänkte på det och hon greppade av ren reflex andan igen. Hon hade inte varit så här känslosam på flera år. Det var överväldigande, även om det endast syntes på utsidan som om hon var en aning uppgiven. Hon lät blicken vändas ifrån honom, åt ett annat håll för en liten stund, men tillräckligt för att hennes kalla och känslolösa fasad skulle återvända. 
- Tiden går alldeles för fort. Du låter så mycket äldre Shiva.
Sa hon och log åter igen emot honom för en liten stund. Det skvallrade om värme, men det var heller inte helt genuint. Hon hade svårt att veta hur mycket eller lite som skulle yttra sig och man kunde nästan urskilja hur hon kämpade emot sig själv. Monstret var dämpat men väste under ytan, ständigt lockad av doften som sipprade ut från hanens käkar. Blod. 
- Så sant, livet verkar ha ändrat dina mål och ambitioner. Vart ligger dem nu?
Sa hon och slutade åter igen att andas. Hon struntade i om det såg misstänksamt ut, det var trotts allt för hans egen skull. I vanliga fall "andades" hon för att det såg naturligt ut och var en reflex när hon var bland "byten". Där emot gödde det monstret inom henne och hon kunde inte tillåta sig själv att släppa lös det när hon var i närheten av Shiva. Han talade om att flocken inte var hennes ansvar och log svagt tillbaka. Det hade snarare varit för hans skull som hon borde kommit, de andra brydde hon sig inte nämnvärt om. 
- Kanske inte mitt ansvar, men jag sa att jag skulle finnas här. När du behöver mig. Jag brukar hålla mitt ord. 

Ett brett flin bredde ut sig över Shivas läppar när han lyssnade till hennes ord. Lät han verkligen äldre? Kanske det, han hade aldrig riktigt reflekterat över det själv. Det var väl något som bara hände, utan att man tänkte på det, det här med att bli äldre... Men att det märktes så tydligt hade han aldrig trott. Däremot, nu när hon sade det, började han inse att det nog var sant.
Och ja, nog var det som Amanita sade, att livet hade ändrat de mål och ambitioner som han en gång hade haft. Förr hade det varit enkelt, allt han önskat sig var styrka och makt. Nu... Nu var det inte alls lika enkelt.
Och det fick Shiva att fundera. Vad hade han egentligen för ambitioner, för mål, för drömmar? Frågan var enkel, men svaret verkade med ens så invecklat.
"Vad ska jag säga?" Det var med en smått uppgiven, men ändå road röst som han talade. Blicken gled undan från Amanita, och ut till skuggorna bland träden. "Jag vill hålla dem säkra, försvara mitt hem, uppfylla min plikt mot flocken och mina förfäder... Allt det som hör min roll till."
Var det verkligen så enkelt? Han visste vad hans lott i livet var, men hans mål... Var det samma sak? Frågan hon ställde fick Shiva att tivl.
"Vissa dagar längtar jag bara efter... frid."
Precis som idag.
Aldrig hade han längtat efter framtiden ifall han vetat att den skulle se ut på detta vis. All strid, all död. Det var inte som han hade föreställt sig. Hans syn hade med åren förändrats, och livet var inte vad det en gång hade varit.
Huvudet ruskades i ett försök att bli av med alla dessa djupa tankar. Det ledde ingenvart att fundera över dessa saker, det skulle bara göra honom mer förvirrad och ännu mer nedstämd. Han måste släppa det, gå vidare.
Med en varm blick såg han åter mot varginnan som vandrade vid hans sida, hon som var så mörk och underlig på alla vis.
"Dina ord värmer. Vet att jag skulle göra detsamma för dig," sade han innan Shiva åter lät blicken söka sig mot trädstammarna omkring dem.

Hon förstod att ryktena hon hört om Shiva och att han övertagit flocken var sanna. Det kanske också var därför han växt upp så fort? Ansvar brukade ge den effekten, man fick ett nytt perspektiv på världen, på livet. Och det lät nästan som att det var exakt det som hade hänt Shiva. Hur gammal skulle hon själv egentligen vara? Hon hade slutat räkna. Det var tid som flugit förbi och för henne var tid inte längre värt lika mycket som för övriga världen. Hon insåg sällan hur värdefull den faktiskt var för ens hon mötte någon hon brydde sig om. Tankarna vandrade i några sekunder iväg till Malvado. Levde han? Det borde han trotts allt göra. Så lång tid hade det väl inte passerat. Det var skrämmande hur dålig uppfattning hon hade om tiden. 
- Och vad är frid, för dig?
Sa hon bara sedan, som väckt ur en trans. Tankarna hade brutits av hans ord. Ordet frid hade etsat sig fast i hennes inre. Frid var något hon aldrig skulle få, död som levande. Det var något som hon aldrig skulle kunna uppnå. Hon skulle försvinna, utan att ha åstadkommit något och hon skulle aldrig lämna något efter sig. Det smärtade henne. När alla i dagens Numoori gått hädan skulle ingen minnas henne. Då skulle hon få börja på nytt, varje gång, varje tidsålder. Det smärtade henne djupt.
- Ditt sällskap räcker gott och väl. Mina nätter mättar inte längre mina dagar.
Sa hon och såg en aning fundersam ut. Det var sant, hon upplevde alldeles för lite om nätterna. Vandrade mest, jagade, vandrade. Ja tiden svepte bara förbi och hon vandrade Numoori runt, genomsökte alla vrår man kunde finna. Det stillade inte hennes sinne om dagarna och timmarna gick väldigt långsamt när hon behövde gömma sig undan solens dödliga sken. Det var underligt hur hon själv förändrades. Hon kunde känna hur hon drevs längre bort från bekantskaper och hon undvek att tala med främlingar. Ju mer tid som passerade, desto mindre känslosam blev hon. Hon rös. Hon ville inte bli som dem.. 
- Du är och kommer förbli en fantastisk ledare Shiva. 

Ett svagt hummande lämnade Shivas strupe. Hon ställde så svåra frågor, nästan som om hon utmanade honom att svara. Och även om det väckte tankarna som var lite svårhanterliga, så roade det honom enormt mycket.
"Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt. Jag kanske förstår det när jag väl finner min frid."
Hur kunde man veta om man aldrig hade upplevt det. Nog hade Shiva varit med om mycket i sitt liv, både gott och ont, men han hade aldrig riktigt upplevt frid. Inte som andra verkade ha upplevt det. Det var något som var främmande för Shiva, än så länge. Men en dag hoppades han att han också skulle finna det där som andra talade så gott om.
Att få undslippa allt, allt det jobbiga, allt det som tygnde honom. Allt det mörka som fördunklade hans sinne.
En dag...
"Och du är, och kommer förbli, ett fantastiskt sällskap." Han drog efter andan, lät den kalla nattluften fylla hans lungor. "En av de få jag skulle kalla för vän."
Vad som egentligen hade gjort att han föll så handlöst för den mörka varginnan var ett mystierium. Hela hon var ett mysterium, omgiven av frågetecken som han törstade efter att få svar på. Deras första möte hade lämnat honom med en sådan undran, ett sådant begär efter att få veta mer om henne. Och nu var hon här, äntligen, och det enda de talade om var honom. Det kändes inte riktigt.
Så Shiva stannade, och lät blicken fastna på Amanita. Med en stillsam röst talade han åt henne.
"Jag minns vårat första möte, hur jag frågade vilket släkte du tillhörde, och hur du svarade avvikande. Jag kallade dig för en lögnare, vilket jag kanske är skyldig dig en ursäkt för." Ett kort leende gled över hans läppar, men försvann lika snabbt.
"Sanningen kan är så enkel att jag inte var redo för det du hade att säga då. Men på senaste tiden har jag upplevt... oförklarliga saker. Och här står jag nu igen, och ser den mörka fläcken du utgör bland de annars färgsprakande energierna. Och jag måste fråga dig igen..." Han tystnade för ett ögonblick, som om han tvekade på om han verkligen skulle göra detta. "Vad är du?"

Amanita lyssnade och funderade. Ja det där med frid var något som var svårt att överhuvudtaget förstå sig på. Kanske fick man njuta av de få fridfulla stunder man fick här i livet? Som nu? Hon kunde känna monstret sovandes i bakgrunden och hon kunde slappna av ordentligt. Shiva hade en väldigt lugnande effekt, till skillnad från många andra individer. Likt Malvado hade hon inte svårt för att kontrollera sig i dennes sällskap. Det var bara enkelt. Hon hade även uppnått en viss inre frid med sig själv eftersom hon inte längre kunde sträva mot det mål hon tänkt. Hon kunde inte leva enbart på djurblod och självkontroll hade hon redan uppnått. Hon var stolt över sig själv, ändå smått besviken över hur reglerna höll henne till något hon inte ville. Något hon inte kunde ändra på. 
- Jag tror inte man kan uppnå frid under en längre tid. Där emot tror jag på många små fridfulla tillfällen i livet som man kan ta vara på, bara man känner efter. 
Sa hon med mjuk ton. Självsäker och det lät väldigt självklart för henne, fast hon kanske aldrig uppskattat det innan så uppskattade hon de tillfällena nu mer. Som ung hade hon varit krigslysten, full av ambitioner och planer. Precis som Shiva. Hon avundades honom, att han kunde genomföra allt han drömt om. Han skulle få nya mål och drömmar och hon hoppades att han skulle ta tillvara på allt, framför allt tiden. 
- En vän.
Sa hon och log svagt samtidigt som hon nickade emot honom. Det var sant. En vän, en varg hon kunde tala normalt med och hon uppskattade det. Det gjorde hon verkligen. Hon önskade hon kunde visa det på ett bättre sätt, men det fanns nog inte. Inte mer än att hon kunde finnas här och stötta honom om han behövde. Orden som lämnade hans käft fick henne att nästan rysa. Det var ett onödigt ämne. Hon gillade inte att prata om sig själv, det var lika jobbigt som när Malvado tog upp det och hur han ville att hon skulle förbanna honom om han en dag låg på dödsbädden. 

Hans ord trängde in i hennes själ, monstret vaknade av den oro hon gav och matade den med. Den stridande insidan syntes inte till det yttre däremot, inte mer än att hon såg en aningen obekväm ut. Blicken var en aningen frågande, ville han verkligen veta? På riktigt? Hon stod stilla, stirrade på honom i något som verkade vara en evighet av tystnad. 
- För många år sedan, levde jag i bergen med min far och en grupp vargar. En mörk natt tog jag upp en strid jag inte kunde vinna.
Hon pausade lite, det var inte mer än rätt att han fick reda på hela sanningen. Det hon kom ihåg såklart. Det var inte mycket detaljer från natten, men hon mindes hur överrumplad hon varit. Elden hade hjälpt henne och striden hade pågått längre än väntat. Eld var en av de största svagheterna hon ägde idag, de kunde skada henne svårt. Hon var tyst en stund innan hon valde att åter igen tala. 

- Så jag dog. 
Hon svalde lugnt och funderade över vad han egentligen skulle säga om saken. Om han skulle döma henne hårt, eller om han skulle låta henne förklara allt. De flesta sprang åt andra hållet när de förstod vad hon var för något. Hon undvek därför att överhuvudtaget nämna det för dem som inte vet. De klarade sig bra utan vampyrer i livet. De fanns inte tillräckligt många för att de skulle behöva stöta på en i alla fall.
- Och i en lya återvände jag som vampyr nästa morgon. Som Nattensbarn. 
Hennes röst var mörk och nästan mordisk. Hon hade inte valt det själv och hon skulle slita huvudet av den vampyr som gjort detta emot henne om hon någonsin fick reda på vem det var. Det var något hon aldrig skulle få tillbaka. Hon skulle aldrig få leva ett fullt liv. Hon var dömd att aldrig åldras med någon, eller få en egen familj eller flock.

I de ögonblick som passerade efter att Amanita talat klart stod Shiva i tystnad, samtidigt som han försökte samla sig nog mycket för att faktiskt få ett grepp om vad hon hade sagt. Första gången hade han avfärdat hennes ord som barnsliga sagor, men mycket hade hänt sedan dess. Han hade sett och upplevt saker han inte trott var möjlia, och denna gång hade han en större förståelse för den förklaring Amanita gav. Han var inte förvånad, det var som om han någonstans alltid hade anat att det. Däremot var detta en bekräftelse på hans misstankar, en bekrftelse som högg inom honom då han inte ritktigt visste hur han skulle hantera detta.
"Du dog."
Orden verkade på något vis missplacerade i den annars tysta natten. Hela han verkade på något viss missplacerad. Och Shiva kunde inte låta bli att fundera över den underliga situationen. Där stod han, dränkt i blod från striden med de odöda, och talade med en... vampyr.
Vad var det för värld de levde i? Hur många av dessa skapelser fanns det, döda som fortfarande vandrade på jorden?
Tankarna drogs till de zombies han stridit mot samtidigt som blicken svepte över Amanita. Hon likande inte dem, inte alls. Trots det fanns där så mycket likheter mellan de mörka hålen i energivärlden som de döda lämnade efter sig.
"Är du som dem?" Shiva drog efter andan. "De dregglande monstren som vi stred mot."
Han såg på den mörka honan. Hon var död, ändå stod hon här, likt en levande varelse. Hon var en... styggelse. Hon borde inte existera. Shiva kunde inte förstå hur Gudarna kunde tillåta att en sådan skapelse fanns. Han borde jaga iväg henne, eller egentligen borde han utrota hennes existens. För nu när han stod här, starkt medveten om den bittra sanningen, slog det honom att det var onaturligt. De döda skulle förbli döda, inte vandra bland de levande.
Amanita borde inte existera.
Men hur skulle han någonsin kunna skada henne? Hon hade, sedan första gången Shiva mött henne, varit något utöver det vanliga. Hon hade fångat hans intresse, fängslat hela honom, och hon hade funnits i hans tankar sen den stunden. Trots att det var så kort tid de faktiskt spenderat med varandra, kände Shiva nu i hennes sällskap som om de var menade för varandra. Hon gav honom en sådan trygghet, en sådan värme, ett sådant hopp om framtiden. Han kände det som om de hade varit vänner livet ut, som om hon var den han alltid ville söka sig till. Ingen annan gick att jämföra med Amanita.
Så hur skulle han någonsin kunna förskjuta henne?

[Haha, Shiva blir typ heartbroken...]

Amanita nickade, hon hade dött. Det var sant, hon var död och skulle för alltid bli död. Det var en underlig känsla att berätta om det, med Malvado hade det varit så enkelt. Han hade förstått väldigt fort vad det handlade om, men han hade heller aldrig haft några fördomar. Han ville snarare dela det hela med henne, på något sätt. Shiva, tog det hela annorlunda och hon log svagt då frågan kom. Det var förutsägbart.
- Nej, de bär på en smitta, biter jag dig är det som en giftvargs bett. Det gör ruskigt ont, men jag smittar inte. 
Sa hon, kanske för tidigt för att skämta. Leendet försvann med ens från hennes läppar och hon andades ut tungt av ren reflex. Det var svårt att försöka få kontroll på den här situationen. Kanske borde hon försvinna här ifrån, inte återvända? Han såg så förvirrad ut, som om hans inre slogs emot sanningen. Det gick inte, så här såg världen ut och det fanns inget som kunde ändra på det. 
- Nattens barn härstammar från en grupp svartvargar. 
Hon tog en paus och såg bort en stund. Ja det var nog värt att förklara det mesta om hennes udda släkte. Det var ibland svårt att tänka kring det själv. Att hon var dömd att vandra här, resten av evigheten utan att åldras.
- De sökte makt utöver det vanliga. De uppnådde sitt mål, men glömde att med fördelar kommer nackdelar. En förbannelse. 



- Jag kan inte vandra i dagens ljus, eller slåss mot eld. Jag saknar den något enormt, när jag dog förlorade jag mina krafter, den blå elden. 
Sa hon och vände tillbaka blicken emot honom. Hennes tassar och klor skimrade svagt, det var något som skvallrade om hennes forna krafter. Kanske var det dumdristigt att tala för honom om alla hennes svaga punkter, men något sa henne att om hon visade sig lita på honom. Kanske skulle han lita på henne då? Hon hoppades på det.
- Jag är dömd att vandra i världen för evigt, utan att åldras så mycket som en dag. 
Hennes röst var låg, dämpad. Hon tänkte tillbaka. Han hade sagt att hon kunde dela evigheten med honom, men hon var ganska säker på att han inte hade vetat vad han menade. Hon visste också att frågan troligtvis skulle komma, det gjorde den alltid så småningom. Vad hon levde på? Ja vargblod. Hon valde att nämna åter igen, att detta var inget medvetet val. Kanske borde hon sluta se sig själv som ett offer? Kanske skulle hon bara stå upp för vem hon är och där med vad hon är? Troligtvis inte. Hon avskyr det hon är. Ett monster. 
- Jag valde inte detta och det finns inte nog med fördelar att väga upp nackdelarna. Men ja, jag är ett monster och jag kommer för alltid förbli ett monster. 

Shiva stod stilla, fortfarande utan att slita blicken från henne. Det var verkligen otroligt, berättelsen hon gav honom, men ändå var det som att han bara hade väntat på detta. Som om han hela tiden hade vetat att det skulle komma.
Ändå var det svårt att greppa det som nu var sanningen. Det var som om hela hans världsbild raserades, för en andra gång på en väldigt kort tid, och nu skulle han vara tvungen att bygga upp den igen.
"Så du är död."
Han sade det för sin egen skull. Det kändes som att om han konstaterade det nog många gånger skulle han kunna förstå det, acceptera det. Men tanken kändes främmande, skrämmande. Och trots att hon stod där framför honom, likt de levande, så kunde han inte låta bli att sörja henne. För trots allt var hon död.
Shiva blinkade, drog ännu ett djupt andetag. Kämpade fortfarande med det faktum att hon inte alls borde existera, men att han ändå höll av henne så mycket. Alla ord hon hade sagt, de verkade så avlägsna. Det var i alla fall en viss lättnad att hon sade att hon inte var som de odöda de stridit mot. Shiva hade inte kunnat acceptera ifall hon varit sådan. I hans ögon var hon mycket mer än så.
Tystnaden lade sig över platsen, och den svartvita hanen kämpade för att samla sina tankar. Fortfarande trött efter allt som hänt kände han hur krafterna började ta slut. Trots detta ville han göra något, något för att få utlopp för sina känslor. Ännu en kamp som togs upp inom honom, och utan något bättre att göra satte sig Shiva ned på marken. Det var det enda han kunde komma på. Svansen lades om framtassarna och de mörka ögonen hölls alltjämt fästa på Amanita.
"Så... vad händer nu?"
Vilken dum, idiotisk fråga. Men Shiva visste helt ärligt vad annat han kunde säga. Vad sade man egentligen när man fick veta att någon var en... vampyr?
Ordet kändes fortfarande underligt.

Amanita var stilla, vad skulle hon säga? Vad kunde hon säga? Helst av allt ville hon ta tillbaka det hon sagt. Shiva hade kunnat leva i förnekelse resten av livet, men han hade i alla fall varit lyckligt ovetandes. Hon blinkade en gång och doften av blod lockade henne, kanske borde hon visa honom några av fördelarna också? Kanske skulle de få honom att släppa det hela lite mer. Slappna av kanske. För blod och död skrämde honom inte, det visste hon redan. 
- Är du hungrig?
Sa hon sedan och studerade honom där han satt. Fundersam. Hon visste inte annars vad hon kunde hjälpa honom med. Om de bara Var en stund, kanske han kunde vara mer sig själv i hennes sällskap igen. Hon klippte till med öronen och andades in genom nosen, följde doften och kopplade ihop med ljuden. Det fanns byten kvar, friska utan virus. Hon vände blicken tillbaka emot honom, hon visste inte vad hon annars kunde göra för honom. Speciellt inte när han inget sade. Det blev svårare då på något sätt. Malvado hade varit så positiv och frågvis. Shiva verkade mest som om han knuffats ner i en avgrund och någon hade vänt hans värld upp och ned. Ungefär så som någon vänt hennes värld upp och ned för henne. Han slapp i alla fall genom lida helvetet, men ändå kände hon så mycket medlidande för honom. Hon ville ta bort det. 
- Säg vad jag kan göra för dig?


[Haha nästan så att Shiva "is to god for mortals" lite klychigt att falla för vampyrbruden egentligen ;) MEN de passar honom, haha ingan annan duger x'D]

"Är du hungrig?"
Shiva rynkade lätt på nosen. Var han hungrig? Inte direkt. Inte med allt som hänt. Kanske han borde äta, men smaken av Abizou dröjde sig kvar i hans mun, och när han tänkte på det fick det honom nästan att kväljas. Så nej, han skulle inte påstå att han var särskilt hungrig.
Däremot började funderingarna komma. Vampyr. Var det som i sagorna? Blodtörstiga monster. Amanita verkade inte vara blodtörstig, inte alls jämfört med de monster han hade mött för inte så länge sedan. Hon var precis som han, i Shivas ögon. Förutom det faktum att hon inte var vid liv.
Det var svårt att greppa det faktumet. Hon var död.
Han ruskade på huvudet som svar åt henne, och släppte henne sedan med blicken. Han såg mellan träden, studerade skuggorna samtidigt som han samlade sina tankar.
"Om jag får fråga..." De mörka ögonen sökte sig tillbaka mot Amanita. "En sådan som du, en vampyr..." Ordet kändes så konstigt, så främmande. Helst ville han inte säga det alls. "Jag vet inget om ert släkte. Förutom att ni är döda som vandrar bland de levande. Det enda jag hört om er är sagorna från mina unga år, och hur mycket sanning som finns i dem går nog att ifrågasätta."
Nej, hon var inte blodtörstig. Hon hade kunnat attackera honom, när som helst. Nu när han var svag, trött och skadad. Hon hade kunnat slå honom, ifall hon nu var en av de odöda. Det tvivlade Shiva inte på. Men hon rörde honom inte, fanns istället där som en tröst, som ett stöd. Hon var något bra i hans liv. Inte ett monster, som hon själv hade påstått.
"Sagorna sade att ni var snabba, starka, ägde förhöjda sinnen... Ni var övermäktiga. Ni var blodtörstiga bestar. Stämmer det?"
Ifall det stämde kanske han måste se på henne på ett annat sätt. Hon kanske inte var den vän han hade trott, hon kunde lika gärna vara ett hot mot hans älskade flock.
"Jag vill inte på något vis vara otrevlig med mina frågor, men... för att säga sanningen verkar du inte vara som i historierna jag hört."

Amanita log svagt, okej hon kunde förstå att han inte var hungrig heller. Hon kanske bara försökte undvika det faktum att han kanske snart aldrig ville se henne igen. Det gjorde ont att tänka så, men vad kunde hon göra åt saken? Inget. Det fanns inget som kunde ändra detta nu. Vart var krafterna när man behövde dem? Hon ville radera hans minne, ta bort hela denna natt. Det hade varit lättare så. 
- Det..
Hon var tyst, hans ord ekade inom henne. Vad skulle hon säga? Hon såg nästan skamsen ut när han talade till henne. Hon kunde trotts allt inte göra så mycket åt saken. Sagorna var skrämmande likt den verklighet hon levde i. Fast det var mycket som inte stämde också. Som att vampyrer kunde döda valpar och att de därför skulle hålla sig inne i sina lyor. Vampyrer kan inte gå in i valplyor, det är sant, men de kan heller inte döda unga valpar. De anses heligt och vampyrer är allt annat än heligt. 
- Jag har länge hatat mig själv och vad jag är. 
Orden sved nästan på tungan. Det gjorde ont att erkänna sina innersta tankar om sig själv. Det var något hon aldrig tidigare hade gjort, inte på detta sätt. Inte i en situation där hon blev dömd för allt hon yttrade sig om och det gjorde ont. Monstret inom henne vrålade i avgrunden, känslor. Ja de gödde den, men de gjorde henne också så mycket mer levande. Närvarande. 
- Vi är precis allt det du säger. Starka, snabba, reflexer, sinnen utöver det vanliga. Fördelar som kommer med nackdelar. Vi törstar efter blod. 
Sa hon med tung röst och svalde där efter hårt. Hon vände bort blicken. Mindes han inte deras första möte? När hon våldsamt anfallit honom för att hon trott han varit någon annan. Att han talat och varit ovanligt snabb själv hade varit det som räddat honom. Inget annat. Hon skulle aldrig kunna se på sig själv på samma sätt igen om han valde att aldrig vilja träffa henne igen. Vad skulle hon göra av sitt liv? Om ingen skulle finnas här.. Om byten skulle förbli byten. 
- Det tog lång tid att lära sig hantera det. Efter några år lärde jag mig leva på vanliga djur, helst hjort..
Fanns det egentligen något som kunde få honom att förstå? Att hon fortfarande alltid skulle finnas här för honom? Inte för att hon ville slita honom i stycken, utan för att hon brydde sig om honom. Hon ville glädjas av topparna i hans liv, på samma sätt som hon ville ta del av hans sorger och härda ut dem med honom. 
- Jag blev så bra på att tvinga undan törsten på vargblod att jag svälte mig själv. Jag visste inte att det var en omöjlig dröm jag haft... Men nu vet jag.
Hon valde att inte kolla tillbaka emot honom. Orden skar inom henne. Hon hade gått i dvala mer eller mindre när en gammal varg funnit hennes gömställe en natt. Skurit sig och dennes blod hade väckt henne till liv igen. Hon hade inte vetat att hon omöjligt kunde klara sig på djurblod, för ingen hade lärt henne. Hon hade skapats in i denna världen helt utan vetskap om vad hon varit för något. Hon hade fått lära sig den hårda vägen och många liv hade fått trasas samman på vägen. Ingen skulle någonsin tacka henne för något.

Han lyssnade stillsamt till det hon sade, och denna gång verkade det lättare att faktiskt uppfatta orden som lämnade henne. Shiva hade, trots den första chocken, äntligen börjat få ett tag om verkligheten igen och han kände nu att han verkligen tog till sig hennes ord.
"Du är en mördare."
Han sade orden utan att riktigt tänka på hur han formulerade sig. Men det var den första tanken som kom till honom, och just nu var han inte i ett tillstånd där han kunde kontrollera vad han sade.
"Precis som mig."
Huvudet lades på sned. Hur många liv hon hade tagit kunde Shiva bara spekulera i, men något sade honom att det var fler än vad han kunde tänka sig, betydligt fler än honom. Men enligt hennes ord, verkade det som att hon släckte liv för att det låg i hennes natur. Shiva kände sig mållös. Det var hennes natur, det var för att överleva. Vad var hans ursäkt, egentligen?
Och dessa tankar, detta tvivel, som hon väckte inom honom... Det var därför han var så fäst vid henne.
Hon var som honom, hon var som dem alla i hans familj. Förutom hela vampyr-delen. Trots att förnuftet sade åt Shiva att ta avstånd, så kunde han inte se henne som ett hot. Han kände nu, mer än någonsin, samhörighet med den mörka honan. Det var dumt, det var meningslöst, och det fanns ingen som helst logik i det hela - men det var så han kände.

Shiva såg länge på henne, under tystnad. Bara satt där han satt och såg. Fortfarande utan att riktigt veta vad han skulle säga eller göra, så till slut lät han bara orden komma. Till slut så talade han om den inre kampen som pågick inom honom.
"Du borde inte existera. Jag borde inte tillåta dig att vara på min mark. Jag borde befria dig från din jordbundna kropp." Han borde, han borde verkligen. En styggelse, en levande död, en skymf mot Moriko och de andra gudarna.
Hennes sort borde utrotas.
"Men tanken på att aldrig få se dig igen..." Han svalde. Det gjorde ont i honom då han ens sade orden. Att bara förskjuta henne, förkasta henne... Det skulle förkrossa honom.
"Den jag är med dig, är jag aldrig med någon annan." Det var något visst med denna Amanita. Något som lugnade honom, som gjorde honom mjuk och foglig. Och han gillade det faktiskt. Han gillade allt som följde med hennes sällskap.

[Haha, Shiva är så fumlig med sina halvtaskiga kärleksförklaringar xD]

Orden som nu lämnade hanen fick henne att stillsamt fundera. Han drog underliga paralleller, men hon kunde också förstå dem. Någonstans i hans inre försökte han förstå det hela och komma till sans med det. På något sätt gjorde det henne ovanligt glad. Hon var en mördare och hade säkerligen enkelt kunnat döda någon utan så en tanke på vem det är, men när hon behövde göra det för att överleva kändes det motbjudande. Som att hon inte hade något val. Hon hade mördat innan hon blev vampyr också, för att hon valt det. Hon hade tagit osaliga mängder med liv, i de perioder när hon "fallit" tillbaka så mördade hon okontrollerat och i blindo. Nu när hon lärt sig kontrollera hungern så bra, behövde hon bara med jämna mellanrum mörda för att överleva och behålla sin styrka. Kanske var nästa mål att kunna sluta dricka innan vargen dör? Tanken hade aldrig tidigare slagit henne. Det hade tidigare varit omöjligt att tänka sig att det ens var möjligt. Men kan man dra sig till den gräns att man svälter, går det säkerligen att sluta dricka innan vargen ligger på dödsbädden? Right? 

Hon blev så fixerad vid sina egna tankar att hon nästan ryckte till då han talade. Öronen vinklades bakåt och hon såg fundersamt på honom. Han talade om att försöka utplåna hennes existens. Varför? Hon förstod inte. Fast och andra sidan så skulle han nog bara lyckas med det om hans flock slöt upp bakom honom. Kanske inte ens då. Amanitas onaturligt förhöjda egenskaper var både Styrka och Snabbhet, vilket gjorde henne till en djävulsk slagskämpe. Hans röst och ton ändrades sedan och hans ord värmde henne. Ett svagt leende trädde fram samtidigt som öronen riktades sakta emot honom igen. Hon var osäker på vad det var som fick honom att känna så. Han var trotts allt hennes byte egentligen, även om hon inte såg det så, så var det så enligt naturen. Effekten av rovdjur och byte brukar vara lugnande, antingen blir de lugna eller så drabbas de av panik. Antingen flyr dem eller anfaller. Resten blir lugna.

- Det är sant. Du borde inte tillåta mig att gå på din mark. Hur ska jag kunna veta, vilka som står dig nära och vilka som inte gör det. Någon gång måste jag äta.. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det var någon ni bryr er om. 
Sa hon sedan och förblev stilla. Hon bara stirrade in i hans mörka ögon och lät tystnaden äta upp henne. Hon borde gå. Det var en dum ide, att beblanda sig med de dödliga. När hans dagar var räknade, vad skulle hon göra utan honom? Om hon började engagera sig för mycket i hans liv, skulle hon klara av att vandra vidare. Utan honom? Det kanske vore bättre att låta åren passera utan att närvara. Det sved inom henne, men hon var rädd för att fästa sig för mycket vid honom. Han var trotts allt endast ett lamm och hon var ett lejon. Det var inte meningen att de ens skulle vara vänner. Så varför strida emot naturens lagar? Hon hade dessvärre gjort det sedan den dag hon blev vampyr, så att hon gått in på detta spåret förvånade henne inte egentligen. Inte alls. Hon drevs av känslor och känslan av att vara här, med honom igen fick henne att känna sig mer levande än någonsin. Det var fantastiskt att få känna igen, då väldigt många nätter endast kan betraktas som en grå zon i hennes långa liv. Hon var osäker, om orden hon ville säga skulle ge någon klarhet i det hela. Kanske skulle hon bara förvirra honom mer, likt hon förvirrade sig själv. 
- Jag borde gå, men jag räds av att jag kanske aldrig kommer känna mig mer levande igen, utan ditt sällskap. 


[Haha han är fantastisk med henne, så är det bara! Helt fantastiskt episkt roll ännu en gång! WOW jag ryser. Amanita är inte heller så smidig ;)]

Hela situationen var så faktiskt otrolig att Shiva nästan ville skratta åt det hela. Här stod han och kände en värme han aldrig tidigare hade upplevt, inte ens gentemot sin mor, i sällskap av någon som var död. Tanken fick det att rycka i hans mungipor. Var inte detta ironiskt så visste han inte vad som kunde kallas för det. Men sanningen var att hon fick honom att uppleva saker han tidigare aldrig hade trott sig kunna känna.
Fortfarande var det en liten röst inom honom som skrek att han borde fördriva henne, avsluta det som inte var meningen att vara ett liv. Men Shiva försköt den rösten, ville inte lyssna till den. Det överhängande hotet som hon talade om, att hon kanske skulle ge sig på någon av dem han höll av... Det ville han inte heller se som ett problem. Det borde inte vara ett problem, så länge hon inte jagade på hans marker.
Hade Shiva bara sett efter hade han sett ännu fler hinder, ännu fler saker som kom ivägen. Men han ville inte se, för orden om att hon skulle lämna honom fick det att skära i hans hjärta.
"Gå inte."
Den svartvita hanen hade rest sig, tagit ett steg närmare den mörka honan. Hur kunde hon lämna honom nu?
"Hur är det tänkt att jag ska klara mig utan dig?"
Han höll sin mörka blikck fäst vid de ögon som lös i natten, och han kände hur de drog honom till sig. Han ville bara vara nära henne, och han kunde inte hindra sig själv från att ta ännu ett steg närmare. Omkring dem dansade ett färgsprakande energispel, men Shiva kunde endast se den svarta fläcken hon utgjorde bland allt det andra.
"Du har inte lämnat mina tankar sedan den första gången vi sågs. Du har alltid funnits där, och jag har längtat efter att få se dig igen. Att få veta sanningen. Och nu när vi står här, även om sanningen kanske inte var det jag önskade och trots att svårigheterna som den medför verkar oövervinnerliga, så kan jag inget annat känna än en rädsla över att förlora dig."
Han svalde, chockad över sina egna ord. Men de var äkta, orden, känslorna, allt. Det här var mer äkta än något annat i Shivas liv.
"Jag kan inte förlora dig."

[Alltså, ååååh <3 Det här är episkt. Hahaha, en kärlekshistoria utan lyckligt slut, så heeemskt. Det är som att Shiva och Amanita är skapade för varandra, och ändå kan de inte vara med vandra. så jävla tragiskt D: ]

Amanita frös fast när han rörde sig mot henne. Inte en muskel i hennes kropp kunde rubba henne nu. Hans ord förtrollade henne, men samtidigt skrek hon inom bords. Av ilska, frustration, sorg och förtvivlan. Hon blev nästan arg på det han talade till henne med. Han förstod fortfarande inte! Hon ville gråta, släppa ut alla känslor inom sig, men hon förblev orörd till det yttre. Hon behövde inte gråta, till skillnad från de dödliga. Hon behövde inte andas heller och i detta skede, valde hon att inte göra det. Monstret inom henne ville morra, blotta de långa huggtänderna emot bytet som nu stod så otroligt nära henne. Hon kunde höra hur hans hjärta slog allt tydligare och det krävdes ren och skär viljestyrka för att hålla odjuret på plats. Skönheten och odjuret. Det var precis så det var. Ombytta roller bara. 
- Du förstår inte..
Sa hon och ville nästan skratta, han förstod verkligen inte. Hon backade ett steg, så fort att det syntes att det var övernaturligt. Som en svepande rörelse utan att det riktigt gick att uppfatta. Han som hade kraften själv skulle förstå, men de var inte alla som gjorde eller kunde se det. Märka det. Hon skrattade till av tanken, det var så tragiskt och komiskt på samma vis. Här stod han, någon som kunde dela hennes mörka inre på ett sätt som skulle gjort henne helt, resten av livet. Och så kunde hon inte dela livet med honom.
- Det är jag som kommer förlora dig. 
Orden bröt den tystnaden han lämnat efter sig. Hennes ton lät hård, mörk och nästan mordisk. Hon talade med blodigt allvar och de lyssnade ögonen stirrade rakt igenom honom. Allt för att sätta skräck i honom. Hon ville inte skada dem, honom, sig själv. Kanske kunde hon skrämma iväg honom. 
- Jag borde aldrig ha... Träffat dig.
De sista orden så hon medans en tår kunde göra sig svagt synlig i ögonvrån vid de turkosa ögat. Det gjorde ont inom henne att tänka så, men det var ack så sant. Hon skulle kunna leva en livstid med Shiva, men sedan? Skulle hon leva en evighet utan honom? Varför, till vilken nytta? Det gjorde alldeles för ont att tänka så.

Det var som om tiden stod stilla omkring dem. Alla de känslor och tankar som förvirrat kastats omkring inom honom i den inre stormen han hade upplevt verkade nu ha lugnat sig. Energierna han kunde läsa av i skogen omkring dem hade även de stannat upp, precis som om världen runt dem höll andan. Som om ingenting annat existerade än just dem två, just där, just då. Och det enda Shiva kunde känna inom sig, i lugnet efter den storm som där härjat och vänt upp och ner på hela hans värld, var övertygelse. Om han någonsin hade varit säker på något i sitt liv, så var det detta. Han hörde hemma med henne, precis som hon hörde hemma med honom. 
I Shivas värld var det Amanita som var det enda säkra, och ingen annan. 
Och här stod hon nu och sade att det de hade inte var annat än en hopplös dröm som de båda gjorde bäst i att glömma. Att världen var en hemsk, kall, förvriden plats hade han alltid vetat, men det här... Bara tanken kändes så mycket värre än allt han hade upplevt. 
"Så du tänker vända mig ryggen?"
Vad förväntade hon sig egentligen, att han bara skulle plocka upp spillrorna från allt det hon just hade krossat och lomma tillbaka in bland trädens skuggor? Hur kunde han göra det nu? I detta ögonblick, då allt annat saknade betydelse, när det enda som fanns i världen var just de två, kunde han inte tänka på något annat. Flocken, skogen, allt han höll så kärt - Det verkade som så meningslöst. Vad det var för makt den mörka honan hade över honom var osäkert, men något med henne fick Shiva att glömma det som annars var hans liv. Just nu så existerade han här, han existerade nu, och orden som Amanita hade sagt sjönk in mer och mer. 
Det var med en bitter smak i munnen som han hindrade impulsen att följa henne när hon drog sig undan ett steg. Var det här slutet på allt han hade drömt om?

[Sorry för segt svar, haft vääärldens off period.]

Amanita stod där, stilla och det kändes nästan som att hon vibrerade av alla känslor som stormade inom henne. Hon förstod inte hur Shiva kan ha påverkat henne så mycket på den korta tiden de haft ihop. Det kändes så overkligt, men samtidigt hade hon aldrig känt sig mer levande och det skrämde henne. Hon kunde redan förutspå deras framtid. De skulle mötas om nätterna och de skulle bygga upp något tillsammans, men de skulle aldrig få ett normalt liv ihop. Åren skulle försvinna förbi och Shiva kulle dö med Amanita vid sin sida, förkrossad. Tankarna sved som eld på insidan och hon förblev stilla när han talade. Orden gjorde mer ont än tanken på att bli lämnad ensam. Hon hade aldrig varit den som svek andra och plötsligt kände hon sig väldigt säker på sin sak. Hon skulle aldrig se sin egen lycka framför någon annans, att göra det fega valet fanns inte på kartan längre. Han stod trotts allt där, framför henne och blottade hela sin själ för henne. Det var inget hon kunde vända ryggen och spotta på. Han var värd så mycket mer än det hon kunde ge honom, men att såra honom det skulle hon aldrig kunna göra. 
- Du kommer aldrig förlora mig.
Sa hon med säkerhet. Det var hon som kommer förlora honom en dag, men med detta valet gjort så var det värt det. Hon skulle alltid finnas där när han behövde henne och hon ville aldrig se honom såhär igen. Hon tog sig fram igen, kunde inte hindra sina egna impulser. Hon ville röra vid honom. Utan att tänka sig för sträckte hon sig fram och drog nosen under hans haka längs med hans hals. Hans päls kändes som sammet mot hennes kind och hon lät bli att andas. Hon ville känna hans doft, men lät bli av rädslan för att trigga ett behov hon helst lät bli att trigga i närheten av honom. Tiden stod stilla.