Det var som om allting omkring dem hade stannat av, som om ingenting annat existerade än just denna stund. Shiva kunde inte slita blicken från henne, och han kunde inte förstå vad som var på väg att hända. Och han trodde att det var nu, i detta ögonblick, som allting skulle ta slut.
Och så plötsligt rörde hon sig närmare. Orden nådde hans öron och fyllde hans kropp med en värme. När hennes nos nuddade hans päls skickade beröringen rysningar längs med hans ryggrad.
- Du kommer aldrig att förlora mig.
Vad de andra skulle ha tyckt om sin ledare i denna stund, när han lät sig förföras av en vandrande död, var ingenting som ens bekom Shiva. Det enda han kunde känna var hur alla de euforiska känslorna svepte genom hans kropp.

Vad höll han egentligen på med? Begäret efter henne var så stort, så starkt, så mäktigt att han knappast kunde kontrollera det. Och trots att det var vad han önskade, så var det fel. Någonstans djupt inom sig så visste Shiva att det var fel.
Men han brydde sig inte.
Det enda som existerade var här och nu.
Och han ville ha henne, mer än han någonsin hade velat ha något annat. I just detta ögonblick hade han kunnat lämnat allt bakom sig - flocken, familjen, skogen, sitt liv - bara för att få vara med henne.
Det fanns inte längre några ord. Han böjde huvudet mot henne, begravde sin nos i den svarta pälsen, och drog ett djupt andetag. Just i denna stund kunde Shiva inte tänka klart, då allt det han kände för Amanita tog över hela honom. Allt annat kändes oviktigt, allt annat verkade mer som en drömvärld. För om någonting var verkligen, då måste det vara just det som hon väckte till liv inom honom.

Det var magiskt, sekunden innan hon hade varit framme vid honom hade hon varit rädd. Skulle han dra sig undan? Han hade stannat kvar och när han berörde henne kunde hon känna värmen som strålade genom hela hennes kropp. Så länge som hon längtat efter detta, något som hon kunde dela med någon. Helt ömsesidigt. Det kändes så overkligt. Var det verkligen sant? Ingen av dem tänkte överhuvudtaget på vad det förde med sig för konsekvenser. Fast spelade det någon roll egentligen? För henne innebar det inte direkt någon större förändring, mer än att hon inte kunde vandra och vara borta flera månader i sträck kanske. Det innebar en viss ansträngning till att ta reda på vilka vargar som gick att leva på och vilka hon skulle låta bli, samt kanske hålla sig undan mer än vanligt. Hon ville inte skapa problem. 

Hon var tyst och stilla flera minuter, tätt intill honom stod hon och bara var. Till slut vågade hon även ta ett djupt andetag och andas in hans doft i sina lungor. Monstret inom henne röt och vred sig, men Amanita höll det på plats i avgrunden utan att låta det göra sig hört till det yttre. Hon ville minnas hans doft, den riktiga doften för alltid. I all värme med virvlande känslor kunde hon inte undvika att känna en viss sorg över att de delade så olika världar. Hon önskade att hon hade kunnat dela sitt liv med honom på riktigt. Hon skulle göra allt för att det bästa av situationen. Vad mer kunde hon göra? Det gick tyvärr inte att få livet åter. 

Kanske borde hon vara mer realistisk? Hur bra det än kändes att stå här, med honom så nära. Kanske borde de ta ett djupt andetag och fundera hur de skulle lösa det här istället? De frågvisa tankarna motade hon bort och blundade sedan. Lyssnade till hans knivskarpa hjärtslag och andetag, stängde ute sin egen röst och tanke. Det var bara han här. Tystnaden fylldes av de ljud hon ville höra, hans hjärtslag. De gjorde henne påmind om hur skört livet var och hur livlös hon själv egentligen var. Hur tänkte han egentligen? Hur tänkte han som ville dela sin framtid med henne? Hon kunde inte förstå.

Att detta ögonblick skulle ta slut var otänkbart. Ifall Shiva hade kunnat frysa tiden hade han gjort det, exakt nu. Aldrig förr hade han känt sig lika levande, aldrig förr hade han upplevt något som kunde liknas vid detta. Ingenting omkring dem existerade, det enda som verkligen betydde något var hennes närhet.
Bredvid den svarta fläcken som utgjorde hennes energifält kunde Shiva se sin egna färgsprakande levnadslåga, och hur den brann starkare än någonsin tidigare. Trots det faktum att hon faktiskt var död fyllde hon honom med liv. Shiva kände sig mer tillfreds med allting just nu, än han någonsin gjort tidigare. Jämfört med Amanita bleknade allt annat han höll kärt.
Om Shiva bara hade insett dumheten i det beslut han nu tog hade han mest troligt aldrig tagit det. Men han kunde inte tänka klart, inte när det gällde henne. Hon var allt som verkade viktigt, allt som verkade äkta. Och han kunde inte låta detta glida mellan klorna.

Och medan tiden flöt förbi stod han där, med henne så tätt intill, omslutna av nattens mörker. Och ingenting kunde förstöra det ögonblicken, ingenting kunde få honom att tänka eller känna annorlunda. Detta var allt, precis allt, för Shiva, och han kunde inte komma på en enda sak i världen som kunde ändra på det.
Säkerligen hade både Blossom och Ijin vridit sig i sina gravar ifall de fått veta vad han sysslade med, hört tankarna som kretsade i hans huvud, hört att han skattade denna onaturliga styggelse högre än flocken som han lovat att leda. Men Shiva kunde inte hjälpa det, Amanita var för honom något helt annat än det övriga i livet.
Hon var allt Shiva någonsin hade kunnat drömma om.

De tysta sekunderna blev till minuter, det var som om deras helt olika världar och liv sakta men säkert svetsades samman genom deras känslostorm. Två olika själar, kanske var de menade tillsammans.I denna underliga värld kunde inte två mer vilsna själar ha funnit varandra. Inte vilsna som utan mening i livet, utan vilsna som i känslomässigt ensamma. Inte längre. Det var fantastiska känslor som virvlade runt henne, runt dem. 

Hon önskade tiden aldrig skulle ta slut, men hon visste att det inte var så enkelt i hennes värld. Hon andades efter lång stund ut all luft i hans päls som virvlade till. Hon öppnade ögonen och kunde se att himlen sakta men säkert gick från svart till en allt ljusare nyans av blått. Lyckan hon kände var som en dröm och lidandet verkligheten, men kanske för en gångs skull var det tvärt om. 

- Shiva
Hennes röst var mjuk som sammet, men också allvarlig. Hon behövde bege sig snart. För att finna skydd från solen. Kanske kunde han söka med henne? Och få tiden som behövdes för att reda ut tankar, känslor och verklighet från varandra. Allt var vänt upp och ner på ett hopplöst fantastiskt sätt och hon ångrade inte en sekund att hon sökt sig hit för att finna honom. Hennes blick sökte sig mot himlen när hon backade ett steg, mycket motvilligt. Hon ville stanna i hans famn, men hon kunde inte göra det, ty tiden var inte på hennes sida. Förstod han vad hon menade? Att hon som ett av Nattensbarn enbart kunde leva under natten? Visste han vad allt innebar? Allt med henne? Hon var rädd att han skulle fly om han visste allt.

Hon sade hans namn, och det fick hans hjärta att hoppa över ett slag. Ögonen som hade hållits slutna öppnades, och när hon drog sig undan honom fästes hans blick vid hennes ögon. Än en gång slogs han av skönheten hon ägde, och den fick honom att dra efter andan. Det fanns ingen varelse som kunde liknas vid henne, hon var utan tvekan den enda i sitt slag. Den enda som någonsin kunde betyda så pass mycket för en sådan som han själv.
Himlen började sakta ljusna, och om inte allt för länge skulle solens första strålar söka sig över himlavalvet. Shiva önskade att natten aldrig skulle ta slut, men han kunde inte hindra dagen som nu grydde. Det hade gått allt för fort, det kändes som att han bara fått känna hennes närhet under en kort ögonblick. Och han kände förtvivlan över att dagen var så nära.
"Gå."
Han andades ut ordet mot sin egen vilja. Han ville ha henne kvar, även om han visste att det inte gick. Han ville aldrig skiljas från hennes sida, ändå var han så illa tvungen.
"Men lova mig att återvända."
Shiva sökte tröts i att en ny natt skulle komma. Och ännu en efter denna. Det fanns tid, de hade tid. Och de skulle kunna springa genom mörkret tillsammans, berusade av de känslor som de väckte till liv inom varandra. De skulle vara tillsammans, för ingenting i världen skulle kunna hindra Shiva från att finnas vid hennes sida. Ingenting skulle kunna slita honom från Amanita, ingenting skulle kunna få honom att lämna henne. Inte nu, aldrig någonsin.

Han förstod och hoppet lös i hennes ögon då hon visste att de snart skulle förenas igen. Nästa natt och många där till, det var helt enkelt det hon fick vara lycklig över, den tid de fick tillsammans. Hon såg in i hans vackra ögon och gav honom ett varmt leende, äkta från djupet av hennes inre. Det fanns inget vackrare att lägga ögonen vid längre, han var allt. Ett ljus i detta mörker hon levt i sedan dagen hon dog. Det fanns inget som kunde släcka den brand han startat, så länge han levde här vid hennes sida. 

- Jag lovar att återvända. 
Sa hon med vänliga ord. Hon kunde inte tala med mer äkta ord än så. Hon längtade redan, även fast hon fortfarande stod som fast frusen i marken framför honom, med sin blick sammansvetsad i hans. Hon menade vad hon sa och hon ville se att han trodde henne innan hon skulle gå sin väg. Hon blundade för två sekunder och andades in hans doft igen, det var härligt att kunna ha den kontrollen i närheten av någon. Det hade tagit så många år av plåga och krig mot sig själv. Nu när insikt och allt där till kommit så var det en frihet för henne att kunna stå där hon stod. Han kunde inte dykt upp vid ett bättre tillfälle i hennes liv, det var deras tid nu. Ögonen skimrade till innan hon försvann ut i natten, eller det som fanns kvar av den för att finna ett ställe som skyddade henne från solen. För att vid nästa solnedgång kliva ut i världen för att finna honom på nytt.

På några ögonblick hade hon försvunnit från honom. Kvar stod Shiva ensam, smärtsamt medveten om tomheten hon lämnade efter sig. Blicken dröjde sig kvar där hon hade stått, och även om det bara var för dagen de skulle vara ifrån varandra kändes det plågsamt. Han längtade redan tills han fick vidröra henne igen. Tills han fick se henne, höra hennes röst, njuta av hennes sällskap.
Ett litet leende trädde fram på hans läppar. Så mycket hade förändrats i natt, han kunde knappt tro det. Aldrig hade han förväntat sig detta, aldrig hade han trott att det var såhär han skulle möta framtiden. Med dessa känslor, främmande känslor, känslor han aldrig tidigare hade upplevt. Han kände till respekt, beundran och den kärlek de hade för varandra i flocken, men detta var något annat. Detta gick djupare, mycket djupare.
Han var inte längre hel utan henne.

Och där stod Shiva, samlade sina tankar, längtade till skymningen, enda tills solens första strålar kastades i hans ansikte. Han kisade när de slog honom i ögonen, och med ens blev han medveten om att dagen hade kommit.
Han borde återvända. Han hade en flock att se efter, en familj att ta hand om. Och han sköt bort Amanita ur tankarna. Hon kunde inte vandra i dagens ljus, och inte heller hade hon en plats i hans tankar då. Det kunde hon inte ha. Han hade ett ansvar att axla, enda fram tills natten åter svepte över världen. Då var han fri att spendera sin tid med henne.