Numoorislätten sträcker ut sig framför honom. Här har han aldrig befunnit sig förut. Han undrar vad för intressant han kan möta på här denna vackra dag. Solen står högt och även om vintern fortfarande försöker hålla kvar sitt grepp märks det att våren är på väg.
Den röda unga hanen rör sig smidigt genom det torra höga gräset och den intensiva gröna blicken ser sig piggt och nyfiket omkring. Vinden sveper över slätten och får det att frasa i det torra gräset och smeker den röda vargpälsen. Men i den unges värld är allt knäpptyst. Men det gör honom inget. Han är van vid tystnaden. Han trivs med tystnaden.

Vargen stannar till vid ett träd och sätter sig ner med ryggen mot stammen. Här kan han ta och vila en stund. En gäsp smyger sig på och gapet öppnas på vid gavel. Sedan smackar han lätt med tungan och fortsätter vaket se sig omkring. Nosen är inte till någon direkt hjälp för honom fortfarande. När han andas in känner han bara kyla fortfarande. Men det har han vant sig vid. Men han har lärt sig att acceptera. Så vad som händer spelar egentligen ingen roll. Han brukar lätt ta till sig situationer och agera därefter. Öronen klipper till på huvudet och ännu en gäsp kittlar honom. En liten vilstund vore inte fel. Han sjunker ner mot marken och lägger huvudet över tassarna. Men ögonen hålls öppna även om han blir passiv.

[PAX TILL GAVIN]

Den stora vita hanen hade lämnat eldskogen bakom sig och vandrat in på Numoorislätten. Han visste inte art han var på väg utan han gick dit tassarna ledde honom. Han hoppades kunna finna lite information om vart så många i flocken försvunnit. Levde de ens eller var de döda? Han fortsatte vandra och tankarna for till hans familj, de flesta döda och en som försvunnit och nu vandrade ensam i Numoori. Han saknade sin mor och far så de gjorde ont i honom och hans saknade sin syster Sombra.

Han stannade upp då doften av en främmande varg nådde hans känsliga nos och han såg sig omkring. Han själv stod ju ut rätt mycket på denna slätt med sin vita päls. Den främmande vargen borde ha upptäckt honom vid de här laget. De isande blå ögonen spanade över slätten men för tillfället kunde han inte upptäcka vart ifrån doften kom.

Han är på väg att slumra till när en känsla slår honom. Det är en känsla av att det finns någon annan i närheten. Det liksom går en rysning längst med ryggraden. Inte på något obehagligt sätt. Den unga röde reser sig upp och sveper till med svansen. Luggen faller ner för ena ögat på honom och öronen lägger sig försiktigt bakåt när den intensiva gröna blicken faller på en vit gestalt längre bort. Främlingen står verkligen ut. Den unga röde själv smälter bättre in i omgivningen. Men han blir nyfiken och tar ett steg framåt och höjer nosen och släpper lös ett hälsnings-skall. Det kan ju vara trevligt med sällskap. Och den unga röde är så väldigt nyfiken av sig och att stifta nya bekantskaper är bara trevligt.

Han tar fler steg framåt men stannar inom trädkronans skugga. Här är gräset inte lika högt och om främlingen är lika sällskapssjuk som han själv så är ju den här platsen perfekt för ett litet möte. Och det är en bra plats för vila.

Gav stannande upp då ett hälsnings skall nådde hans känsliga öron och han sökte snabbt av omgivningen. Den isande blå blicken föll på den röda vargen och han betraktade den. Såg att den kom några steg närmare och den verkade nyfiken. Han vek fram öronen och bestämde sig för att gå närmare. 

Då han var på ett respektfullt avstånd stannade han och såg på den röda hanen med intensiva gröna ögon. Han gav hanen ett vänligt leende. "Var hälsad. Mitt namn är Gavin, ledare över Cierzo." Han hade en stolt hållning, en ledares hållning men dock inte så att han ville verka överlägsen eller så.

Främlingen hör honom och kommer närmare. Tanken slår inte Törne att främlingen kan vara fientlig. Kanske bryr han sig inte ifall så skulle vara fallet. Törne har ett stort mått nyfikenhet och försöker man inte så vet man inte. Svansen hålls lågt bakom honom men börjar glatt vifta från sida till sida när främlingen kommer närmare. Törne visar inte på något sätt att han skulle utgöra något hot. Han är fortfarande ung och kroppen smal och långbent. Han är fortfarande inget mer än en valp även om han levt ensam ett tag och varit med om en del. Och han vet en del.

Han ler lätt när den vita främlingen stannar upp och hälsar. En ledare? Ojojdå. Törne har aldrig stått inför en ledare förut. Inte vad han vet i alla fall. Ingen har tidigare presenterat sig som en i alla fall. Gavin. Törne har blivit mycket bättre på att läsa på läppar. Och ibland känns det även som att han inte ens behöver bry sig om att titta på läpparna när någon talar till honom. Han slås av en sensationell känsla. En oförklarlig känsla. Nästan som att han vet i förväg vad främlingen ska säga. Men det är ju helt knäppt.

"Mitt namn är Törne". Presenterar han sig. Hans uttal är mycket bättre nu med och han får med alla ord. Han behöver inte tänka sig för innan han yttrar sig och behöver inte vara orolig för att verka dum eller efterbliven. Hans tal är rent och förmodligen skulle man inte kunna tro att han är döv.

Gav betraktade den unga hanen och då denne presenterade sig son Törne så log han vänligt. "trevlig att träffa dig Törne." Han satte sig ner och kände solen värma hans vita rygg. Han trivdes i solen. De isande blå ögonen må ha en väldigt kall färg men det fanns ingen kyla i blicken. Gav hade blivit en vänlig varg som lärt sig uppskatta alla möten efter allt som hänt i hans ändå unga liv.

"Kommer du från denna slätt Törne?" Frågade han sedan med en vänlig stämma. Han ville inte snoka men det var ju alltid trevligt att veta om man råkat trampa in i någons personliga plats.


(kommer ju på att Törnes pappa en gång var med i Cierzo, han var ju väldigt bra vän med Violet och Tocho :-) )

[Just det. :D]

Han nickar lätt för att bejaka Gavin's ord. Trevligt att träffas. Leendet blir något bredare på hans läppar. Även om Törne varit med om en del i sitt unga liv så har han aldrig svårt för att le. Skratta är en annan sak. Han har nog svårare att skratta för han har inte hamnat i någon situation att han känt för att skratta hjärtligt.

Sedan skakar han på huvudet. Egentligen är han inte säker på var han kommer ifrån. Vilken plats han föddes på. Men det spelar ingen roll. Man är inte platsen man föddes på.
"Nej, jag är ganska säker på att jag inte kommer från slätten". Svarar han.
"Men det är här jag hamnat. Jag vet inte riktigt vart min vandring vill ta mig". Lägger han till sedan. När han var yngre ville han inget hellre än att finna sin far. Men då han inte hade några spår att gå efter så var det sökandet ganska döfött.

Gavin betraktade den unga hanen och nickade då denne talade. "Ja vandringar tenderar att bära en till de mest otroliga ställen och ibland upptäcker man lite oväntade saker om sig själv." Han hade själv vandrat och funnit att han trotts att han tvekat hörde hemma i Cierzo och som dess ledare. Det var den plats hans far hade lärt upp honom till att ta och även om den tiden kommit allt för tidigt var han ändå numera till freds med det.

Gav betraktade den unga röda hanen med väldigt intensiva gröna ögon. Han lade huvudet lite på sned och sedan log han vänligt. Han var själv ute på en egen vandring, en egen själslig upptäcktsfärd på sätt och vis. Han behövde lite ro att tänka och fatta några väldigt viktiga beslut. "Så Törne, är det något du hoppas finna på din vandring eller vandrar du bara för att upptäcka Numoori?"

Törne nickar och svansen viftar glatt bakom honom. Trots att mörkret har viss påverkan på honom så är han allt som oftast väldigt glad och nyfiken på livet.
"Vandring för en till många underliga platser. Man ser inte mycket, och lär heller inget vidare om man bara sitter kvar på samma plats". Svarar han och betraktar den vita hanen framför sig. Törne tycker om sällskap och han gillar att samtala med andra. När han dessutom har börjat förstå bättre så gör det det hela mycket lättare. Han är alltid noga med att hålla fokus på den han är med. Dessutom kan han genom dennes reaktioner förstå om det skulle vara något att vara på sin vakt för. Hör man inget själv får man helt enkelt ta hjälp av andra.

Törne skakar lätt på huvudet.
"Jag vet inte mycket om världen och Numoori är fortfarande en gåta. Men ensam har jag varit sen länge och jag måste säga att jag uppskattar sällskap mycket mer". Törne har lagt sig till med att säga 'jag' istället för sitt namn. Talar han om sig själv i tredje person tenderar andra att se snett på honom. Han har haft en del lekkamrater när han var yngre. Men de hade alltid föräldrar att gå tillbaka till. En flock att leva med. Det var ett tag sedan Törne sist såg båda sina föräldrar. Han vet inte vart de befinner sig eller hur de mår. Men han hoppas möta dem igen.

Gav såg på den unga hanen och log vänligt och nickade instämmande. "Du har så rätt Törne. Man lär sig inget av att stanna på samma plats och inte utforska landet lite mer." Då han sedan fortsatte och tala om att han varit ensam länge så lade Gav huvudet lite på sned. Han betraktade den unga och klippte smått med öronen då han betraktade den andre. "Vissa trivs bättre i sällskap, vissa trivs utan sällskap. Ibland har man perioder då man behöver vara ensam och tänka i fred men jag tror alla mår bäst av att ha en plats att falla tillbaka på, att kunna komma hem till en flock, till gemenskap och trygghet. Det är i alla fall det jag försöker skapa i min flock." Gav slokade lite smått med öronen "Även om det kanske inte alltid går så bra, jag kan inte sydda alla i focken och alla vill inte stanna kvar. Som sagt bland behöver man tid ensam eller byta miljö helt." Gav såg åter på Törne efter att ha sett ned på sina vita tassar för ett kort ögonblick. 

Gav insåg att han måste förändra vissa saker inom flocken och att de troligen skulle må bäst av att flytta reviret till en annan del av Numoori. Inte så långt men ändå en bit ifrån eldskogen och Kaiwood. Han hade bestämt sig. På något sätt hade mötet med denna unga hane fått honom att inse att han verkligen måste skydda sin flock, sin familj.

Törne följer Gavin's läpprörelser med blicken. Han försöker hänga med i vad den äldre hanen berättar. Törne tippar huvudet lätt på sne och försöker ta in vad Gavin säger. Så rätar han på nacken igen. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan framåt.
"Din flock verkar vara en bra flock". Säger Törne och ler lite lätt. Svanstippen rör sig mjukt bakom honom.
"Jag vet tyvärr inte mycket om hur det är i en flock". Lägger han till. Men Törne är nyfiken på flocklivet. Han vet dock inte hur han ska göra för att kunna ta reda på det. Och det ska vara en bra flock med. Men han vet inte i vilka mått man ser vad som är en bra flock.
"Mina föräldrar var inte med i någon flock när jag och mina syskon föddes. Så jag har vandrat runt hela mitt liv". Han fuktar nosen med tungan. Han vill veta mer om flockar. Och Gavin's flock verkar intressant. Gavin verkar vara trevlig. Och Gavin är ändå väldigt ung men ändå ledare över en flock. Men Törne känner inte av något maktbegär hos den vita hanen. Gavin verkar faktiskt vara väldigt förståndig. Och trevlig verkar han vara med.

Gav betraktade den röda hanen och log vänligt. "Jag försöker skapa en trevlig flock, försöker få alla att känna sig välkomne." Han lyssnade till den rödes ord och nickade lite. "Många har inte varit del i en flock och vet inte hur det är. En del trivs ensam och att vandra. Även jag vandrade ensam en tid. Dock drogs jag tillbaka till flocken igen. Till min familj." De isande blå ögonen betraktade den rödes gröna och han log vänligt. 

"Trivs du med att vandra?" han undrade lite nyfiket. Han såg potential i denna unga hane. Han verkade vänligt och Gavin saknade någon lite mer jämnårig hane i flocken att tala med. kanske bli riktigt bra vän med.

Törne nickar lätt och svansen viftar glatt bakom honom. Denne Gavin verkar vara en trevlig hane. Och häftigt att han är ledare för en egen flock. Törne har inte tänkt så mycket på flockar förut. Men han är inte så glad i att vara ensam.

"Jag har inget emot att vandra. Det är ensamheten som är den tunga biten". Säger han och skrattar lite lätt. Nä, han tycker om att röra på sig och se sig omkring. Bara han slapp vara så ensam. Och inget hem har han att ta sig tillbaka till. Han har ingen aning om vart hans familjs befinner sig. Alla är de spridda för vinden. Saknar dem alla gör han i alla fall.

Gav nickade lite då hanen talade om ensamheten. "aj ensamheten kan tära på de flesta. Att vandra ensam kan vara trevligt en tid men i alla fall jag längtar efter sällskap efter en tid." Han såg sig omkring innan den isande blå blicken åter föll på den röda hanen. 

"Har du någon sin funderat på att gå med i en flock?" Han frågade mest av nyfikenhet. Han gillade denna unga hane och ville han kunde han få en plats i flocken.

Törne ler lite lätt. Gavin verkar vara väldigt trevlig och lätt att tala med. Kanske en vän? Törne har inte många vänner. Han hade hoppats på att Lee ville vara hans vän. Men där står det en mor i vägen. En hemsk och otrevlig och elak mor. Och så var det Tannin. Men Tannin tillhörde med en flock och var tvungen att följa med sin far. Kanske är det bäst att gå med i en flock? Kanske det är det som är svaret? Vad frågan är vet han inte heller men har man svaret är väl det bra i alla fall?

Jo, eller, jag har kanske inte tänkt så mycket på det. Men det vore trevligt. Att ha en plats där man kan känna sig hemma på och där man kan vila utan bekymmer". Det verkar trevligt tycker Törne.

Off: Ursäkta min otroliga inaktivitet men har haft SÅÅ mycket i sommar :-/

Gavin tittade på den röda unga hanen och log vagt men vänligt mot honom. "Du kan få en plats i Cierzo om du tror att min flock kan passa dig" Han menade det han sade och han såg potential i denna unga hane. Han skulle kunna tillföra mycket till flocken. 

(Kort svar men hinner tyvärr inte mer just nu)

[Lugnt. :) Jag har heller inte varit aktiv i sommar]

Gavin erbjuder Törne en plats i Cierzo? På riktigt? Är det så enkelt? Att bara tacka ja? Klart Törne vill det. Han har hört väl om Cierzo. Tänk att tillhöra en sådan flock. Törne ler glatt och nickar entusiastiskt.
"Det vill jag gärna". Säger han och svansen viftar överlyckligt bakom honom.

[Kortis. ^_^]

Gav såg på den yngre och log vänligt mot honom. Han brukade kunna erbjuda platser i flocken bara så där om han träffade någon han trodde skulle passa in. "Då säger vi så Törne. Du är nu en del av flocken Cierzo" Han svepte mjukt på svansen han med och såg sig omkring på slätten innan de isande blå ögonen åter föll på den röda hanen. "Så vad säger du? Ska vi gå till reviret så kan jag visa dig vårt hem?" Han betonade vårt hem då han nu ansåg att det även var Törnes hem.

Törne är väldigt glad. Glad över att han fått erbjudandet. Och Glad över att Gavin vill ha med honom i sin block.
"Ja!" Utbrister han glatt. Han har hört så mycket gott om flocklivet att han verkligen vill pröva på det. Han vill leva det. Men kanske kan han även få vandra. Det borde väl gå bra?
"Ja, Gärna. Visa vägen". Säger han glatt och låter svansen vara den som visar hur glad han är.

Han log vänligt och nickade. "kom så går vi" Han bestämde sig då för att börja vägen tillbaka till flocken och på vägen leta upp ett par vargar han hade träffat tidigare och skulle hämta på vägen hem (några NCP). 

(Ska vi avsluta?)

Törne nickar lätt och följer sedan efter Gavin. Upprymd och glad över detta. Svansen fortsätter vifta från sida till sidan bakom honom. Han är nyfiken på det här nya äventyret som har öppnat väg för honom. Han är inte flocklös längre. Framtiden får utvisa om det är till det bättre.

[Ja, det kan vi göra. :)]