En fågels stilla visslande löd igenom den sargade skogen. Träd låg omkullblåsa över allt, knäckta på mitten och rötter upprivna ifrån marken. Det såg ut som att skogen hade haft krig emot något den inte kunnat vinna emot, vilket även så fallet hade varit. Vinden är inget man kan vinna emot, inget man kan undvika utan bara ta emot eller följa med. Sätta sig upp emot den är som att leka med döden, kan knäcks på mitten eller totalt förstörd inifrån. En silvrig gestalt rörde sig sakta igenom den fruktansvärda synen av flis, grenar och träd. Hennes ljusa blick var tom och död. Hon hade förlorat allt, allt sitt kära och nära var borta för evigt. Vem hade hon nu att leva för, vem hade hon nu att sträva för, vissa sin styrka. Den snövita hannen hade försvunnit med regnet och stormen samma kväll som hon funnit en ny vän. Men inte ens trösten av att ha funnit en ny vän hjälpte då hennes allt var borta. Först den älskade modern och syskonen, nu även hennes stolte far. En av dom sista rena ninjor i landet borta så enkelt. Hon vägrade tro det men hon kunde inte känna eller se honom längre, inte någonstans.

Med en djup suck stannade hon upp och såg ned i en liten vattenpöl. Den speglade hennes ansikte och för första gången på länge smälte faktiskt dom kopparbruna mönsterna under ögonen in. För första gången så såg det faktiskt ut som att hon hade fällt tårar så länge så att den silvergrå pälsen hade rostat. Men hon hade inte varit kapabel till att fälla någon tår, inte ännu. Sorgen var oerhörd men chocken var större och tog över. Dom ljusa öronen låg lätt emot den blodiga nacken och hon började att röra på sig. Trampade över den stilla vattenytan, bort ifrån skogen och ut emot slätten. Några få träflisor satt kvar i ryggen på henne. Inborrad i köttet och musklerna vilket gjorde det svårare än vanligt för henne att ta sig fram. Även om brutna revbenen spökade mer än vanligt, eller tyckte hon bara det. Hur det än var så brydde hon sig inte längre, det fanns inget att bry sig om längre.

[Vet att jag inte borde copa inlägg men det är precis såhär hon känner sig nu och jag kommer inte på nå annat tyvärr Dx Men men, pax till Meilyr~ ^^]

En storm var på väg och Meilyr hade hittat ett gryte innan stormen dragit iväg honom. Han gillade inte att gå in i något som nån annan hade gjort. Att träffa på något ilsket djur stod inte högt på hans lista. Men turen hade följt honom och han kunde ta sig in utan att bli attackerad. I grytet hade det luktat svagt av grävling men det hade blivit övergivet för länge sen. Han slöt ögonen för att vänta på att stormen skulle dra förbi.

Meilyr slog upp ögonen, mörkret omslöt honom som alltid. Det tog någon sekund att förstå varför han låg i ett så här trångt hål med jord runt omkring. För allt hade blivit så tyst. Han kravlade sig ut och kände solen mot pälsen. Gräset var blött och då han började gå framåt snubblade han över ett omkull vält träd. Han landade på knä men var snabbt upp på fötter igen. Han märkte snart att träd låg lite över allt, det hade tagit hårt på skogen. Och var ett helvete för honom som inte kunde se då han då och då höll på att ramla omkull. Fast hur duktig han hade blivit att undvika saker i hans väg var det här näst intill omöjligt. Men han tog sig fram i en sakta takt, han hade ju inte heller brått någon stans. Han borde ta sig ut på slätten, här kunde han ju inte stanna! Men en plötslig doft möter hans nos, det är blandning av valptik och blod. Han stannade upp och höjde ögonen och hans ögon skisade en aning, som den oftast gjorde då han funderade. Sen ryckte öronen till och han började höja takten och försökte ta sig fram i någurlunda trav. Vad gjorde en valp här ute? Han kunde inte bara ta och ignorera henne.

Mörkret hade lagt sig över landet och tystnaden kröp sakta över dom.
Värmen drog sig sakta tillbaka och månens kalla sken lös ned över den gnistrande varginnan. Hon suckade och skakade på huvudet för att börja röra sig ifrån platsen då hon kunde uppfatta ljudet av tassar emot den sargade marken. Och inte allt för smidiga sådana också. Av sin rena nyfikenhet stannade hon kvar och såg snett bak emot de håll ljudet kom ifrån. Hon kisade för att se bättre och kunde mycket riktigt se en mörk gestalt träda fram i mörkret bland dom sargade stammarna. Lite försiktigt vände hon sig om och började att närma sig den märka gestalten med en aningen avvaktande blick.
Hon kunde tydligt känna att det var en hanne på doften och hans klumpiga framfart gick inte att undgå. Kunde han inte se träden som låg utsprida över marken. Visserligen var det mörkt men trotts det så var det inga problem att se trädens positioner.
"Vem där?" sa hon försiktigt och stannade upp och såg aningen misstänksamt emot hannen som närmade sig.

Tiken var inte långt borta och man kunde höra hennes tassar mot mark. Snart om han kunnat se skulle han börjat skymta henne. Han fortsatte framåt, tog sig upp på en av stammarna och för att utmärka att han var på rätt väg. Sen tog han sig ner igen och väjde undan för några kvistar. Han rörde sig närmare, nu med en lite vaksammare gång, hon hade stannat. En röst genom skar tystnaden runt omkring dem och fick hans öron att rycka till. Han stannade upp och höjde huvudet och log lite. Man kunde höra försiktigheten i hennes röst.
"Bara jag skulle ja tro" sade han lugnt och svepte vänligt med de nio svansarna bakom sig. Han rörde sig en bit närmare men stannade upp där för att inte verka för på trängande.
"Jag är Meilyr" sade han bekräftande på hennes fråga, hans röst var vänlig men han kände ännu en gång doften av blod. Hon var kanske skadad? Det förvånade honom att hon levde.
"Vem är du själv?" frågade han och höll blicken riktad mot hennes håll för att inte verka allt för underlig.

Hon hörde och såg den mörke närma sig och nästan direkt kunde hon känna att något inte stämde. Hans steg var lätta men ack så klumpiga. Varför kunde hon inte riktigt säga så hon inte visste men ville inte heller fråga, inte ännu.
När hannen presenterade sig som Meilyr nickade hon till svars och kände sig genast bättre till mods när han talade med en så trevlig och lugn stämma. Men fortfarande fanns vaksamheten kvar men inte lika stark som tidigare. Försiktigt närmade hon sig den flersvansade hannen men stannade då hon befann sig några meter ifrån honom. Den ljusa blicken föll granskade över honom och fastnade på svansarna som fascinerat svepte bakom honom. Aldrig förr hade hon sett så många och en glimt av nyfikenhet kunde skymtas i de ljusa ögonparet.
"Mina ursäkter. Mitt namn är Ayira, trevligt att träffas Meilyr." stämman var ljus och trevlig men fortfarande kunde man höra att hon var lite vaksam av ren försiktighet.

Man kunde fortfarande höra den svaga vaksamheten som låg kvar i hennes röst. Det var bra, man skulle inte lita på alla som man mötte. Men han själv hade inga onda meningar i denna stund. Att skada en valp var något väldigt fegt, de skulle göra dubbelt mera en de själva om de hade kraft till det. Han drog en aning på munnen och nickade då hon presenterade sig som Ayira. Ayira namnet dallrade svagt i hans huvud.
"Ingen fara, trevligt att träffa dig med Ayira" sade han vänligt, han gick några steg framåt men stannade sen. Leendet försvan en aning och allvaret dök upp i hans blick.
"Är ni här ute själv, borde du inte vara med dina föräldrar?" frågade han, rösten var fortfarande vänlig fast det fanns allvar i den.

Hon nickade till hans svar men det något upplysta uttrycket dog ut då han frågade om hennes föräldrar. Öronen drogs bak emot den tjocka manen och hon tittade bort. Svansen hände stilla bakom henne och diverse löv och jord fastnade i de som låg på marken. Varför var han tvungen att nämna just det i detta nu. Hade han inte kunnat säga nå annat i stället. Men kanske såg det lite konstigt ut när en ensam valp strövade omkring helt ensam på en plats som denna.
"Jag tappade bort far i stormen och jag har inte sett honom sen dess." sa hon med en tom känsla och man kunde tydligt höra hur ensam hon kände sig. Den ljusa blicken vändes emot den flersvansade hade närmat sig ytterligare lite till. Hon hade faktiskt inget emot att han gjorde det, han verkade vara en av de goda själarna och hon ville gärna lära känna honom lite mer.
"Men han kommer snart, det känner jag på mig." hon var säker, nästan för säker så att det fanns tvivel inom henne. Tänk om han inte kommer tillbaka, tänk om han har vandrat vidare till mors sida. Nej han var stark, för stark för att falla offer för en liten storm men var han befann sig kunde hon inte säga. Inte i detta nu.

Meilyr förstod nästan genast att det han hade sagt inte riktigt varit så gott som han trott. Men han var tyst, lade bara huvudet en aning på sne och väntade på hennes svar. Att vara ensam utan sina föräldrar var aldrig nått av det lätta i den åldern, själv kunde han också sakna Fatima. Hon hade kanske inte varit den trevligaste men hon skulle alltid vara hans mor. Något han inte riktigt visste om han kunde säga samma sak till Iwaku, men faktist brydde han sig inte längre. Men de ord som sedan föll ut ur hennes mun innan han sade något och han kunde inte annat en le till de orden.
"Självklart! Man ska inte tvivla.
Då stör det dig inget att jag håller dig sällskap ett tag?". Stormarna hade tagit men inte velat ge något tillbaks, skulle det bli något ljus i kaoset? Han hoppades det, och snart i så fall.

Men han undvek att ta och fråga något mer om hennes far, han ville inte göra henne upprörd. Svansarna rörde sig som en våg bakom honom. Meilyr kunde inte förstå hur det skulle vara med en svans som alla andra verkade ha, man kunde ju alltid underhålla sig med dem.
"Har ni tagit skada av stormen?" sade han med en aning misstänksamhet i rösten. Han hade känt doften av blod och det var kanske värt att kolla upp.

Ett mjukt leende spred sig över dom tunna läpparna då han talade emot henne. Orden som lämnade den unga hannen var värmande på något vis och hon kände direkt att hon trivdes i hans närvaro och ville gärna att han stannade ett tag. Vem vill spendera en sådan mörk och kall natt ensam då man kan finna sällskap. När han frågade om sällskap så nickade hon kort men kom på att hon hade känt av någonting speciellt ifrån denne flersvansade hanne då hon såg honom först. Hans gång var ren men inte helt och hon började att förstå att ögonen inte var med honom.
"Självklart, vem vill vara ensam en sådan kall och mörk natt som denna." stämman var mjuk och försiktig samtidigt som hon inte kunde släppa hannen med blicken. Utan att hon hade tänkt på det så hade huvudet tippas lite lätt på sne och den ljusa blicken fästes på svansarna som svepte bakom hannen. Aldrig tidigare hade hon sett någon varelse med så många och kunde inte låta bli att finna det allt annat än spännande.
Då han frågade om skadorna så vaknade hon ur sin granskande trans och ryckte till lite lätt. Skador ifrån stormen. Hon hade visserligen känt att det ömmar och sticker lite lätt om ryggen men hade aldrig riktigt tänkt på att ta reda på vad det var som svider så och slängde därför en blick över axeln och möttes av en fasansfull blick. I ryggen och på sidorna satt träflis och stickor inborrade i huden och hade gjort så att pälsen hade tovat sig av det torkade blodet och var hade börjat bildas i vissa sår. Hon rynkade smått äcklat på nosen och vände blicken ner i marken och såg sedan lite försiktigt emot hannen.
"Det ser så ut." sa hon lite skamset och klippte till med dom silvriga öronen.

*pet*