Ännu höll sig BloodQueen i lövskogen, vad gjorde hon här? Denna plats var alldeles för "öppen", detta var inte BQ`s smak på skog. Hennes smak på skog var mörk, dystert, nakna träd och det ska alltid vara mörkt. Detta var alldeles för......ljust......

Tiken satt på en trä-stubbe. Den såg ut att vara gammal, grå och alldeles utsliten. Stor var den också, omkring 1 meter hög.
En vindpust tog tag i hennes kolsvarta päls och drog bak det. Även fjädrarna följde med och vinden sjöng sin sång medans hennes päls & fjädrar dansade till den sången.

Hon sträckte sedan ut högra vingen och började putsa vingarna. Fjäder för fjäder och hon rättade även till de fjädrarna som vinden hade "skrynklat" till. Hennes släta tunga smekte fjädrarna och salivet var som vax.
Sedan tog hon den andra vingen och gjorde samma sak, men här fattades det 5 fjädrar. Ett suck gav hon ifrån sig. Strid var allt hon kunde tänka på när hon såg de 5 fjädrarna som saknades, hon hoppades på att de snart skulle växa ut. Det såg inte så vackert ut. Men BloodQueen var inte vacker, hon hade gått upp i vikt lite grann men var fortfarande mager, hon förstod inte riktigt vad hon höll på med.

Hon förstod inte vad hon ens gjorde här...

[Pax till vitchockladen/sexiga Yoru <3]

Han hade legat där ett bra tag nu och vilat i den värmande solen som lös över den vita tjocka pälsen. Den långa svansen låg längst grenen fram till spetsen som hängde över kanten. Tassarna låg i kors och huvudet på dom. Vinden ven lätt och dom vitsvarta öronen rörde sig fram och tillbaka då ljud kunde uppfattas.

Någonting viskade till honom och dom vita ögonlocken öppnades. Ett par mörka röda ögon bröt det stilla vita. Ett par bruna hade fått honom att se normal och vänlig ut, men dom röda gav honom ett unikt och fascinerande uttryck. Var han ond eller god, vänlig eller elak. Dom bar en blodröd nyans men om man tittade riktigt noga så kunde man se att dom ständigt skiftade, att dom inte bar en och samma rödfärg. En mystik lika gåtfull som den vite själv där han låg uppe på en bred gren. Nedanför honom befann sig en svart varginna och han kunde direkt se att hon inte såg nöjd ut, och även kunde han höra det. Hennes tankar var högre än klagotjutet hos ett fallande bytesdjur. Hon gick förbi honom, ovetande om den vite som befann sig bara någon meter ovanför. Att hon inte upptäckte honom var inte så konstigt, hans dofter var dolda och trotts sin ljusa färg så smälte han in, ja kunde nästan smälta in överallt. Och ta sig fram obemärkt var något han var född till, smyga upp bland fiende, vänner eller byten var inga problem. Han var född till att smyga, smyga osynligt fast i synlig skepnad. Han var född till en ninja och kunde han inte ta sig fram utan att någon märker det så kan han inte längre kalla sig ninja. Även dom med telepatiska eller jordnära krafter kunde inte upptäcka honom då vinden var på hans sida, dolde hans tassars nedslag och dom telepatiska krafterna han ärvt blockerade hans sinnen för andra. Det vill säga, ingen vet att han är där fören det är försent.

Då den svarte gått förbi såg han efter hennes håll i ögonvrån och funderade på ifall han skulle ligga kvar eller ej. Men något hade fångat hanns intresse hos tiken och han bestämde sig för att följa efter.
Smidigt reste han sig upp på grenen och tog sig högre upp i trädet, såg ut över området ifrån trädets topp. Han befann sig i en av dom äldre och högre träden och kunde där med se ut över dom andra träden. Tiken visste han var hon befann sig utan att behöva se henne med blicken. Vindarna talade ändå om var hon befann sig, lika så hennes inte allt för låga tankar. Han tog ett djupt andetag och slöt ögonen, kände vindens drag, hur dom for och var dom skulle. Även om han kunde styra vinden som han önskade så var vindarna lika ovilliga som dom är villiga. Han slog upp ögonlocken och i samma ögonblick flög han likt en pil ut i skyn. Farten han bar skulle vara omöjlig för ett vanligt öga att se men för honom så var det som att gå fram igenom skogen i ett lugnt lunkande. Vinden slet i den långa pälsen samtidigt som den bar honom fram, i en snabb rörelse vred han på sig i en skriv och nosen som förr var riktad rakt fram pekade nu ner emot trädens toppar, ner emot marken. Det fanns inga tecken på att han skulle stanna utan det såg mer ut som om att han tänkte låta sig falla emot marken och bryta alla ben som fanns i kroppen. Inte heller fanns det någon ånger i den mörka blicken, kan koncentration. Även om detta inte var någonting nytt eller jätte stort för honom så kunde man aldrig släppa sin fokus, inte ens som en lärd ninja. Ett enda felsteg och det kunde sluta i katastrof.

Den vita kroppen försvann in bland trädens spretiga kronor utan att lämna ett spår efter sig. Inte en gren eller envist träd från förra sommaren rörde på sig. Det enda som hade kunna uppfattas var ett vitt sudd som man lika gärna kunna uppfatta fel och blinka för att se bättre vad man tros sig ha sett. Men innan man ens hunnit slå upp ögonen igen så var den vita hannen borta. Han susade fram bland träden likt vinden själv och stannade inte fören han nått ett lite större träd. Dom vita tassarna tog sig ljudlöst fram och landade mjukt på den breda grenen. Den långa svansen svepte till några gånger innan han tillslut satte sig ned och la svansen vid sin sida. Lika så som förra gången så hängde fortfarande spetsen ut över kanten. Den var ovanligt lång men det gav bara den vite ett praktfullt utseende. Man kunde se att han var stor och full med muskler under den ljusa pälsen som bar ett lika praktfullt utseende. Hela hannen var som ett sagoväsen, men skulle man ställa hans dotter vid hans sida en mörk kväll, upplyst av månens kalla sken så skulle man inte vela gå fram till någon av dom. Den ena vit som snö med ögon röda som blod, en päls som ständigt ser ut att bäras upp av vinden. Den tjocka manen låg aldrig emot hans nacke och hade inte gjort på många år, det var som om att håren var fyllda av luft som aldrig kunde ligga till ro. Lika så med hans dotter, men hon bar ett utseende som var farligt vackert. Många skulle nog missta henne för Bäckavargen eller ett annat förförande väsen.

Grenen han befann sig på var ungefär 7-9 meter ovanför marken och området var bekant. Så bekant att det nästan gjorde ont inom honom. Stubben som befann sig framför honom väckte många minnen och käkarna pressades ihop hårt några gånger. Hans gamla hem som förstördes så brutalt, hans familj som slets i bitar, hans kärna i livet. Allt hade slitits ifrån honom så snabbt och brutalt. Tungan gled över den högra läppen och över dom tre ärr som fanns där. Ett par ytters intressanta ärr som nog ingen annan bar. Dom bar färger som inga andra, ständigt skiftade dom i metallernas olika färger. Koppar, silver, guld och liknande. Ett märke som han hade fått ifrån denna plats och hon som gett honom de hade fått betala. Ty han skäms över sin svaghet som han bar då, även den har bär nu. Men hoppet höll honom uppe, han hade hört vaga viskningar om att hans dotter fortfarande var vid livet och rörde sig stilla fram där ute någonstans.

Det ryckte till i dom ljusa öronen och han såg ned emot sin sida och mycket riktigt kunde han se den svarte komma gåendes. Fram emot stubben för att sedan hoppa upp på den. Doftlös och lika ljudlöst satt han snett bakom henne och lät sig granska henne. En bevingad varginna, det var längesedan han sett en sådan och kunde inte avundas som många andra gör. Han kunde ta sig fram i luften lika snabbt och ännu snabbare, ta sig fram mellan träd lättare än dom med vingar. Nog hade det skett någon gång att vindarna motarbetat sig och det har varit nära att han tappat balansen. Men tappar han den så vet han hur man rätar upp sig för att landa eller fortsätta som inget hänt.
Lugnt satt han på sin gren och såg ner emot varginnan, undrade ifall hon någonsin skulle upptäcka honom ifall han inte släppte ifrån sig något tecken. Risken var liten, väldigt liten men han vill inte avslöja sig. Inte riktigt ännu. Ett elakt flin kom fram och han började fundera på vad han skulle göra. Spöka runt i hennes huvud, skicka viskningar med vinden eller varför inte skapa så våldsamma vindar att hon blåste iväg. Alternativen var så många.


[oj... vad långt det blev ^^'' Sorry <'3]

Ett prassel i buskarna hördes. Hon vinklade bak öronen åt de hållet prasslet kom ifrån och blev genast nyfiken. Vad var det för något?
Hon gjorde ifrån sig ett grovt och ganska mörkt morr för att avslöja vem det var som störde hennes "putsning" av fjädrar.

Lik så förbannat så var det en liten irriterande hare som skuttade omkring men sprang lika fort som den kom dit såfort den hörde hennes grova morr. Hennes sätt att tala var väldigt mörkt, fast ändå sexigt, tyckte hon och ibland vissa andra. Men såfort man såg hennes utseende trodde vissa alltid att hon var en skönhet och hade en ljus stämma. Visst hon hade en del ärr som ett vid ögat och en del fjädrar, det bevisade att hon var ingen "skönhet". Hon var en kämpe.

BloodQueen hoppade nerfrån stubben och sträckte ut sina vingar, hon fällde ner dom och gömde dom bland pälsen samtidigt som hon skakde på huvudet och gäspade stort. Ja hon gjorde massa saker samtidigt, hon var ganska trött på detta. Inte träffat någon snygg hane på många år, hon börjar känna sig ensam.

Längtan efter.....sex, den känslan är obeskrivlig. Hon slickade sig runt mungiporna och la sig ner under ett stort träd. Trädet hade lite skugga vilket var skönt, då slapp hon all ljus.

[Heheh lugnt ^^]

Först trodde han inte sina öron men ju mer han lyssnade ju fler gånger upprepade det sig. Dom svarta läpparna sprack upp i ett flin och och fick en lömsk blick. Så det var en lite pervers dam han hade fått på kroken. Men det kan inte ha varit detta som vindarna viskade till honom, som gjorde att han valt att följa efter henne. Det måste vara någonting annat som döljer sig.

Hon reste sig upp och hoppade ner från stubben för att bege sig av, huvudet lades lätt på sne och leendet hade försvunnit. Vad skulle han göra, vad skulle han roa sig med. Han skulle utnyttja hennes sexuella lusta men på ett sätt som roar honom. Åter igen klättrade ett flin fram men denna gång lös hela ansiktet av elakhet och man kunde även se att han var road av det hela.

"Men inte ska du väl redan lämna oss BloodQueen?" tonen var vag, knappt en viskning. En vag lockande viskning som han skickat i hennes sinne. Tikens namn hade han plockat upp redan före han sett henne och även hennes mörkare sinnesstämning hade han känt. Men detta var någonting nytt, inte varje dag han träffar på någon som går och tänker såhär.

Hon tänkte sedan på någon snygg, sexig hane som kanske skulle hoppa på henne.
En röst hördes, någon var här. Hon vände sig snabbt om och såg en vit hane framför sig(?). Hon granskade honom och flinade till, fast lite elakt.

"Och vem är ni? Förresten, hur vet ni mitt namn?", frågade hon nyfiket och granskade hanen noga.

Nämen oj! En hane? De va som fan, han såg stilig ut, i BloodQueens ögon. Hon slickade sig runt mungiporna och flinade till lite smått.

Han påminde om........Vem påminde han om? Jo, just det! Han påminde om.......vitchocklad.. Mums, tänk om hon skulle få smaka på honom? Det hade varit något.

Tiken granskade hanen, från öronen ner till tassarna. Noga med försiktigt. Hon vädrade nosen för att få reda på lite fakta om honom, precis som hundarna gör (och även vargarna). Fast dom nosar med på bakpartit, men hon ville inte ta den risken.

[Hahaha vitchocklad va bara tvungen o skriva de kände jag xD]

[Han sitter fortfarande kvar i trädet ^^']

Öronen vinklades framåt och han granskade den svarte lite till och lyssnade till hennes ord. Tankarna som hon bar var inte speciellt intressanta, inte det minsta. Ett litet flin ryckte i läpparna och smidigt tog han ett hopp rakt ut i luften för att ljudlöst landa på marken. Först framtassarna och sedan bak, en enkel rörelse för honom men för någon annan skulle det nog innebära brutna ben eller döden.
"Hur jag vet vem ni är BloodQueen, det behöver ni inte oroa er för." han bara stod där likt en staty och talade till tiken med en oroväckande lugn stämma. Hon behövde inte veta att han kan läsa tankar, inte för att han alltid gör det självmant men denna tik var ett undantag. Han behövde inte ens lägga ned energi på att höra var dom föregår där inne. Leendet hade försvunnit i samma stund som han lämnat barken under sina tassar.
"Mitt namn är Yoru, son av Hagetsuei och Yachiru."


[... sorry för kort men kom inte på nå annat Dx ]

Hon ryckte till lite när hanen hoppade nerfrån ett träd(?). Va han en katt eller? Som klättrade i träd? Dom tankarna fick henne att småskratta lite smått. Vad, varför tänkte hon på sånt? Vad var det med henne? Var hon psykiskt störd eller? Haha

BloodQueen nickade kort.

"Trevlig och råkas......Yoru", sa hon kort och satte sig ner.

Son av Yachiru, hon kände igen det namnet men kunde inte riktigt få fram ord. Han var väl en...... Äsch hon minns inte men kommer ihåg det namnet.

Hon vaggade svansen bakom sig för att inte visa några tecken på aggression, sålänge hanen inte var elak mot henne var hon själv inte elak tillbaka.

"Så, Yoru.... Hur kommer det sig att du befinner sig runt detta området? Något intressant som du har hittat som fick dig att ta dig hit? Eller håller du dig runt här?, frågade hon med sin mörka och lugna stämma.

Självklart var hon nyfiken på hanen, hon ville få reda lite mer om honom. Han såg lite skum ut, varför visste hon inte men något hos honom gjorde henne lite halv osäker. Han hade en skum blick(?)..

Dom röda ögonen granskade varginnan och han sänkte nosen några millimeter emot marken. Ärren på nosen skimrade i metallernas olika färger. Han kunde inte undgå att flina vagt, knappt synbart åt hennes tankar. Han stötte nästan alltid på tankar som dessa, men hur hon framförde dom var någonting extra. Underhållande på en hög nivå.

Hennes stämma bröt tystnaden, eller tystnad hade han inte hört i hennes närhet. Före hon ens var inom hans synfält så hade hennes tankar, högljudda sådana. Men hon hade någonting mer att säga och därför höll han tyst, väntar till hon talat till punkt.

"Trevligt att träffas Blood." sa han lugnt och nickade artigt emot henne. Något stämde inte med varginnan, hennes tankar var för hackiga. För ojämna för att hon egentligen skulle kunna sitta och samtala i lugn.
Ett slugt flin sprack upp inombords och vindarna tog i lite extra för att lika fort återgå till sin lugna bris. Tankarna och funderingarna på att försöka egga upp henne kom och lusten till det blev starkare och mer lockande.

"Detta är mitt hem." fortfarande talade han i lugn och dom mörka ögonen såg emot henne med en vagt hånande blick.
"Och jag kan tyvärr inte låta er själ smutsa ned denna skog." han hade börjat röra sina steg emot varginnan. Otroligt samma steg och det såg ut som att tassarna inte ens nuddat marken. Ett slugt flin sprack upp på dom svarta läpparna.

Allt hade gått så fort, hans rörelse hade knappt varat i en sekund. Kanske en hundradel, inte ens en blinkning var snabbare. Den fasansfulla farten hos en ninja var otrolig och värre blev det då vinden färdades med dom. Någon man inte ville ha som fiende och än mindre ovän.

"Men undantag kan kanske ske." rösten var kylig men fortfarande lugn, obehagligt lugn. Kalla vindar drog in över platsen och den snövita hannen stod plötsligt bakom den svarte med ett litet flin på läpparna. Han stod oroväckande nära henne och nosen var farligt nära en av de svarta öronen. Orden hade förts fram i viskningar, han andades tungt ut. Att plötsligt dyka upp bredvid, bakom eller framför någon var inga svårigheter, han såg det nästan som ett nöje att överraska andra för att sedan dyka upp någon annanstans. Och alltid var det lika kul att se hur dom reagerade, samma visa varje gång men lika underhållande ändå.

[... Vet inte Dx Men han säger den där näst sista meningen och står sen helt plötsligt bakom/sidan av henne och viskar fram dom sista orden i hennes öra.]

"Yoru nu är du lite närgående", sa tiken och la öronen platt mot nacken då hon tyckte det var lite obehagligt.

Hon gillade inte närgående främlingar. Speciellt inte om de leker "batman" och tror att de kan skrämma henne. Pft, inte ett dugg.

Tikens strupe gav ifrån sig vibrationer, vidare till stämbanden. Hon blottade svagt tänderna och morrade grovt fast svagt.

Hon satte sig lugnt ner och väntade tills Yoru slutade leka batman och började mogna lite grann. För just nu lekte han bara batman..

[Sry kort..]

Så hon tyckte att han lekte ball. Om hon bara insåg vilken fara hon befann sig i. Kanske skulle han visa henne lite grann med att gräva upp hennes värsta drömmar, eller varför inte skapa ett par falska nedbrytande minnen. Frestelsen var stor men han höll tillbaka den, för tillfället.
Att hon inte uppskattade den plötsliga rörelsen var tydlig och det roade, överlägsna leendet sprack fram och ett mörkt hest skratt bubblade i den djupa strupen för att sedan fylla luften. Ett vagt hest skratt.

"Åhåå, det säger ni Bloodie. Ändå tycks ni inte ha någonting emot det." han talade i en låg röst. Orden var fyllda av lugn, ett skrämmande lugn samtidigt som dom var hårda. Hade hon inte uppskattat det så hade tiken försökt vända sig om för att hugga efter honom, men hon gjorde inte det utan var dåre nog att sätta sig ner. Det fanns många självmordsbenägna individer på denna jord och denna tik tog nog hem priset.
"Eller är ni bara för trångsynt för att inte inse när orden är röda?" fortfarande stod han kvar vid hennes sida. Vindarna som annars legat stilla, gömda i väntan kastade sig fram över den öppna ytan. Kalla, varma och ilar som skulle kunna få blodet att frysa drog över dom båda. Utan att röra en muskel stod han kvar som om att ingenting hänt samtidigt som han kände hur dom våldsamt slet i pälsen för att sedan krypa tillbaka i sina hålor som ingenting hänt. Bruna och gula löv från i fjol irrade vilset i luften innan dom slutligen nåde den säkra marken igen. En liten 'storm' hade dragit förbi dom på något som kan ha känt som minuter, timmar varade knappt i tre sekunder.
Med blicken fäst fram emot skogen lutade han vagt huvudet åt sidan och klippte till med dom stora ljusa öronen.

[Derp herp... Han är ingen romantisk stjärna direkt~]

Hon strök öronen platt mot nacken och blottade tänderna ännu mer.
"En främling som du, har jag något emot", sa hon mörkt och hade blicken fast mot Yoru.

Vilken fräck liten skitunge! Hon var ändå mycket äldre än honom.
"Unge man, du tycks tigga stryk? Du vet att det är respektlöst art tigga stryk mot en äldre dam hah?, sa hon lite retsamt och fnös hårt.

När hon såg att han började spänna sig reste hon sig upp och flaxade 3 gånger med vingarna innan hon la dom på plats igen. Dvs. Lägga de på varsin sida och borta in de i pälsen. Hon hotade inte honom när jonglerade med vingarna, utan hon bara sträckte lite snabbt på de.
Hon var fortfarande lugn men samtidigt innerst inne var hon redo på att försvara sig ifall han skulle göra något mot henne.

"Förresten.....Yoru, ska inte en sådan ung man som du redan ha en lycklig partner och barn dvs. Familj? Eller lever du för att jävlas med andra?", sa hon mörkt men behöll sin lugnande tonart.

[off; blir de någon fortsättning eller ska detta avslutas? :3]