[Om ingen annan info ges till mig så kommer jag anta att alla vargar närvarar. Kommer svara nu, och ge er möjlighet att svara varsitt roll åtminstone så ni är med, sen kör jag vidare för at tdet sa bli effektiv. Vi rollar inte i någon turordning, utan vill era karaktärer säga något, vänta inte, utan låt dem säga det direkt, ska innte bli för uttdraget detta. Läs alla, kommer att bli viktig information nu till medlemmarna]

Mivria och Damon hade vandrat över slätten för att komma till hjärtat av Qu. Tvillingklippan. De vandrade nu tysta sida vid sida och hade inte sagt så mycket på en lång stund nu. Det Mivria hade att berätta för Damon hade blvit ett väldigt starkt och känslomässigt möte för dem båda. Betydligt jobbigare än vad Mivria hade väntat sig att det skulle bli. Hur kunde hon vara så naiv? Hon sneglade något mot damon som undvek hennes blick. Hon log svagt och vände blicken fram igen. De såg nu klippan framför dem. Tvillingklippan tornade upp sg majestätiskt i horisonten.



I många å nu hade detta varit Mivrias hem. Många gånger hade hon vandrat hit och känt, att det var här hon hörde hemma. Och på sätt och vis så skulle det här alltd vara hennes sanna hem. Men på senare tid hade något hänt, och de var inte som förr längre. Mycket hade ändrats, många vänner hade mist livet, Mivrias valpar hade vuxit upp för länge sedan. De skulle alla klara sig utan henne nu. Mivria hade varit ledare för Qu, men det skulle även bli dags för Qu att gå vidare. De skulle klara sig utan henne de med.

Och framför allt var det nog Mivria som hade förändrats. Hon hade djupa sår som aldrig skulle läka helt, inte så länge hon var kvar här. Mivria visste inte om hon någonsin skulle bli hel igen. Men hon skulle ge Qu chansen att bli det.

Och Damon var redo nu att ta över efter henne. Qu skulle bli vad de behövde bli med honom. Qu skulle behöva gå en väg som Mivria inte kunde följa, och hon kunde inte vara hindret.

De kom in i det klippiga området. De flesta av vargarna sov antagligen de flera små grottor och lyor i området. Andra kanske befann sig ute på slätten efter en nattlg jakt.

De kom upp till den större öppnare platsen mtten av området, nedanför tvillingklipporna. De ställde sig på den stora flata stenplattan i mitten bredvid varandra.

Mivria såg på Damon och nickade. Det var dags. Mivria tog till ljuda ett högt yl för att en sista gång kalla alla till det tidiga morgonmötet.

Sargad och trasig. Skärvor i bitar så små att de nog aldrig någonsin skulle gå att laga helt. Ibland undrade hon varför livet fortfarande var henne så kärt. Närmare ett helt år hade passerat sedan då.. När Damon hade hittat henne var hon långt på väg in i ljuset, men på något sätt hade han lyckats ta henne tillbaka till livet. Och nu var hon här. På marker som hon kände till bättre än sig själv. Det en gång djupt infekterade såret på bakbenet var för ögat borta. Hon hade haft ren och skär tur som fick behålla det, även om det knappast var dugligt för mer än det estetiska. Musklerna i det hade tynat bort helt och kvar var bara en lem. Var dag var en process emot att kunna vara helt van med livet som trebent. Pälsen var tack och lov nästan lika vacker som innan allt hände, guldig och levande. Men även under den fanns ärr som aldrig skulle blekna.
Trots allt som hon gått igenom. Som hon och Damon hade gått igenom, så kunde hon inte annat än att känna den villkorslösa kärleken som hon alltid känt för honom. Även om den var bristfällig och råare än någonsin, nu när de båda blivit härdade gamla krigare. Men inte nog med det, under tiden som passerat hade hon även byggt upp en god relation till skuggvargen Sleazoid. De hade kommit att bli något av två krymplingar tillsammans, och två var ju nästan alltid bättre än en.

Den tidiga solen väckte henne, precis som föregående mornar. Helt likgiltig sträckte hon på sig och glömde, som så många andra gånger, att det fjärde benet svek henne. Hon ramlade över och suckade djupt. Den blixtrande smärtan fick henne att ligga kvar en stund på det kalla stenblocket och bara försöka andas bort sin plåga. När hon gjorde ett nytt försök passade hon på att sträcka på sig när det lyckades. Snabbt kände hon igenom kroppen efter nya plågor, men antalet tycktes inte ha varken minskat eller ökat sedan föregående dygn.
Det var på tre utmattade ben som hon med ett försiktigt skutt landade på marken strax bredvid stenblocket. Kroppen gjorde sig återigen påmind. Hon stängde in det bakom en dörr långt bak i sinnet och började att få igång de sega musklerna. Hon vände blicken emot området runt omkring. Förutom tvillingklippan, där hon befann sig, så var det inte mycket som syntes i horisonten. Vände hon huvudet och såg ut emot vad hon trodde var söder kunde hon se topparna utav Raukakekedjan, men det var allt.

Öronen klippte till när hon plötsligt snappade upp ljudet av alfan Mivrias yl. Det var väl bekant, och hon kände sig en smula mer glad över det. Hon spanade ut över området och fick syn på både henne och.. Damon. Långsamt började hon halta fram till dem.

Ett väldigt bekant ylande skar igenom den tidiga morgonen, ett som den svartvita tvättbjörnsmönstrade hanen mycket väl visste vad det betydde. Han hade varit medlem i Qu väldigt länge nu, de var hans familj, hans hem, och ingenting skulle få ändra på det om han hade någonting att säga till om. Han kunde inte föreställa sig ett liv utanför Qu, mindes knappt hur det var. Han var otroligt tacksam för att ha dem alla i sitt liv. Det var ingen ovanlighet att se hanen uppe vid den här tiden, natten var hans tid, den delen av dygnet som han var som aktivast, som starkast. Sova gick att göra på dagarna då solen inte annat än gav honom bekymmer och försvagade honom. Det hade börjat ljusna vid horisonten, men ännu hade inte solen stigit ovanför dess kant, det passade honom bra, och morgondiset och fuktigheten som ofta fanns vid den här tiden på dygnet var som vanligt närvarande. En hop av de skuggor som alltjämt svävade omkring honom tog sig ner emot marken, till hans vänstra framben, eller snarare det som var kvar av det, kompletterade den del som fattades, fick honom att gå på fyra ben. Han var glad att han lyckats lära sig den tekniken, men det hade tagit tid att lära sig att gå med både benen och krafterna, men han hade börjat bli ganska så bra på det vid det här laget. Det kom väl till nytta där han i ganska så snabb takt sedan tog sig fram över slätten, på väg tillbaka till Tvillingpasset och samlingsplatsen. Tankar angående syftet till denna samling intog hans sinne, men det tjänade ingenting till att spekulera, det var ändå omöjligt att komma fram till någonting, han fick helt enkelt se och höra när han kom dit. Det tog honom inte allt för många minuter innan han kunde skymta samlingsplatsen längre bort, och han saktade av på takten då han kom närmare. Han kunde skymta Mivria och Damon ståendes på stensamlingen, sida vid sida, och Leale som redan anslutit sig till mötet. Tre vargar som han såg som goda vänner, tre vargar som han var ärad över att få stå sida vid sida med, och tre vargar som han skulle göra allting för, så som hela Qu. Han stannade upp en bit ifrån dem, han hade lärt sig hur långt den guldfärgade honans kraft sträckte sig. Ögonen slöts i en utdragen blinkning och han tog några djupa andetag innan han steg innanför den osynliga sfären, och skuggorna runt omkring honom slog ut i vad som såg ut som en ljudlös explosion innan de sedan till synes försvann i luften. Ett stråk av smärta skar alltid igenom honom när han tog sig in i hennes krafts område, men det slog inte ut honom längre, inte med samma hänsynslösa kraft som i kriget. Han hade börjat lära sig att kontrollera det, förhindra den inre skuggan från att försvinna, han hade blivit starkare helt enkelt. Han grymtade lågt och ruskade på huvudet innan han i den något hackiga, trebenta, gångstilen tog sig fram och slog sig ner i närheten av Leale. De hade kommit att bli goda vänner på den senaste tiden, de förstod varandra och de utmaningar de gick igenom, hade mist sina respektive ben nästan samtidigt och stöttat varandra genom det hela. Den skogsgröna blicken vändes emot Mivria och Damon och han sänkte för en kort stund huvudet i något av en hälsning och bugning, ''Mivria, Damon'' respekten i rösten alltid lika närvarande, detsamma gällande vänligheten i hans stämma. Han vred sedan blicken emot Leale och gav även henne en hälsande nickning. Sedan var det bara att vänta på att resten av flocken skulle dyka upp.

Han hade hört det ljuda, äntligen, ett högt yl hade skurit genom natten. Ett yl som kallade till möte, och han skulle med! Han hade tvekat, stått kvar på stället fast frusen. Fick han gå? Hade han undrat. Skulle han gå? Han hade stått så ett tag innan han kastat sig framåt, låtit de korta benen kasta honom framåt. Mot lyorna. Vandringen som lockat bort honom därifrån var redan glömd. Inget skulle gå upp mot det här. Hans första möte. Det var än tidigt, väldigt tidigt, men det hade låtit brådskande. De oproportionerligt stora tassarna trummade hårt i den relativt torra marken och han lämnade ett stort dammoln bakom sig. Kunde han komma i tid? Skulle han miss något? Han klagade för sig själv över de korta benen och hur långt han faktiskt hunnit. Då och då rusade han för bi en buske eller ett träd. Betesdjuren höjde huvudet och följde den lilla varelsen men struntade snabbt i den så de märkte att han inte jagade.

Äntligen såg han den, längre fram, tvillingklippan. Bara lite till. Lungorna pressades ihop då han tvingade den lilla kroppen att springa fortare. Tvingade benen att röra sig snabbare. Han måste hinna. Siluetter av vargar, nära nu. Damon och Mivira stod bredvid varandra och en bit ifrån dem satt hans far och Leale. Han flåsade. Äntligen framme bara några meter till så skulle han sitta vid sin fars sida. Farten sänktes avsevärt och han travade fram sista biten till hans faderssida. Han sänkte respekt ingivande huvudet. "Mivira, Damon, Leale, Far" Han kollade på dem han hälsade på innan han satte sig och tittade nyfiket på de två svarta vargarna som stod framför dem. Väntade på nyheterna med spänning

Mivria suckade lätt. Hon såg den lilla gruppen framför henne. Qu var verkligen långt ifrån sina forna glansdagar. Men gruppen framför henne var hennes hem och familj. Ändå var detta något hon skulle bli tvungen att göra.

"Jag har samlat er för att jag har något tt berätta. Jag kommer inte längre att leda denna flock. Jag är inte tillräckligt stark längre för detta." Hon slog ner blicken något. En del av Mivria hade trott att hon skulle dö med sin ledartitel på stridsfältet. Men så hade det inte blivit. Kanske var det för det bästa, men hon ville inte göra dett om det inte var nödvändigt.

Hon höjde huvudet igen och och såg mot hennes svarte flockbroder bredvid henne.

"Damon - " Sa hon starkt och stolt " - Ska leda er nu."

"Han kommer göra vad som är bäst för denn flock."

Hon svalde något. Mivria visste att hon hade tänkt lämn denna flock, men när hon såg på gruppen så kunde hon helt enkelt inte, inte nu. Hon kunde inte berätta det i nuläget åtminstone.

"Jag kommer att finnas kvar här, så länge tiden behöver det, men nu kliver jag ner som ledare."

Hon såg upp emot himmelen. Ja, hon skulle kämpa sig kvar ett tag till, för deras skull, och för Damons skull. Men när tiden var inne så skulle hon lämna. Hon vände sig mot Damon. Hon anade att han föstod hennes val. Mivria skulle finnas kvar ett tag till, men inte för länge. Mivria visste inte om hon skulle berätta när hon vandrade vidare, eller om hon bara skulle gå. Det fick tiden bestämma.

Ett sista djupt andetag. Sen gick hon ned från den stora samlingsstenen och satte sig längst bak i klungan för att ge Damon utrymme att tala inför flocken. Nu skulle Mivria bara spela en diskret biroll tills det var dags att gå. Nu var det Damons tid som började.

Den spänning och Iver som hade byggd upp i kroppen hotade nästan med att han skulle spricka, men snabbt dog den ut. Miviras ord fick den att sjunka inom honom. Hon var inte deras ledare längre. Hon tänkte inte leda flocken. Sirocco fann inga ord, inte ens i sina tankar. Även om Damon var en stark varghane så hade Sirocco trott att Mivira skulle få leda honom, leda Sirocco. Det hade varit en av hans drömmar. Att vara en av Qu's krigare under Miviras befäl.

När mivira klev ner från stenen, när hon lämnade Damon däruppe, som deras nya ledare, följde han henne med blicken, hon satte sig längst bak av alla. Bakom Sirocco till och med. Han undrade om han skulle gå bak dit. Sätta sig vid henne. Trösta henne, då hon verkade nedstämd. Men han visste inte om man fick det på mötena, om man fick springa omkring och byta plats. Det här var hans första. Men han retse på sig och smög runt de som satt ivägen för att komma till Mivira, där slog han sig ner och tittade upp mot Damon. han bara satt där, sade inget men ville ändock vara en tröst.

Flocken hade anlänt och han följde dom alla med blicken och nickade kort mot dem som hade hälsat.
När Mivria började tala spetsade han öronen och blicken drogs mot hennes håll. Han mötte hennes blick då han yttrade hans namn, och därefter såg han ut över flocken då Mivria lämnade sin plats. Hon lämnade nu över den till honom. Han tog ett steg fram. Andetagen var tunga och blicken granskade dem alla. En efter en. Många hade försvunnit genom åren. Många hade fallit offer. Men nu var det slut på det. Dom skulle aldrig behöva gå med en sådan sorg igen.

- Qu har alltid varit en andra chans för alla själar i Numoori. Vi har aldrig dragit en gräns för det andra kallar ondska, för vi tror på en förändring. Vi vet att det är möjligt.

Hans röst var stark, och självsäker.
Återigen lät han blicken cirkulera kring flocken och han suckade i sin tystnad.
- Men det har kostat oss mycket. Smärta, sorg och förlust. Gång på gång har Numoori bevisat för oss att vi inte kan vara nådiga, för Numoori hugger oss bara i ryggen. Vi alla har våran egna historia, vårat egna ursprung. Liksom jag, jag kom från en fiendeflock men blev ändå välkommen, och nu står jag här som er nya alfa. Den möjligheten ska aldrig få försvinna från Qu, för vi vill ha en bättre värld där vi kan ge vilsna själar en chans. Men alla tar inte den chansen seriöst, dom utnyttjar oss.
Blicken föll på Mivria. Hon hade blivit brutalt grundlurad, hon hade blivit krossad. Det fick inte fortsätta.

- Varför tror ni att det är så?
Hans röst blev ännu starkare och han lät nästan arg. Svansen slog bakom honom och huvudet höjdes.
- För att vi inte bara gav en chans. Vi gav dom flera, och det måste få ett slut. Sätter dom sina tassar på vår mark eller våga fälla en bloddroppe ska deras liv slockna för gott. Ser vi oskyldiga fara illa på våra marker är det vårat uppdrag att hjälpa dem, för vårat område skall vara en fristad. För alla.
Han riktade nu blicken mot dom yngre medlemmarna och drog öronen bak mot nacken.
- Jag säger inte att vi ska törsta efter blod, vi ska fortsätta vår rättvisa. Men vi måste slå tillbaka. Jag fällde en gammal fiende, min föredetta ledarinna Blossom, men det betyder inte att det eviga kriget är slut. The BloodBlooms kommer att resa sig med en ny ledare och vi kommer säkerligen alltid vara ett lovligt byte för dem. Därför måste vi visa dem att nu är det allvar. Deras chans är borta, visa dem ingen nåd om dom tar sig hit. Qu ska resa sig igen, starkare än förr, och mitt mål är att fälla dem som en gång skadat oss.

Tystnaden tog över igen och han hämtade andan innan han fortsatte.
- Såklart får vem som helst lämna Qu utan konsekvenser, så länge ingen hugger oss. Men jag vill att vi bevakar slätten bättre, håller våra svurna fiender borta och beskyddar dem som beträder våra marker om de far illa. Jag tränar gärna med våra yngre om så önskas, så att ni kan utvecklas och få er rättmätiga posetion i flocken.. Jag vill även att du, Sleazoid, står vid min sida som flockens nya beta. Och Leale, jag hoppas även du finns kvar hos mig.
Någon som har något att tillägga eller fråga mig, tala nu. Och känner ni för att följa mig, kan ni gå redan nu.


OFF: mobilinlägg, så kanske lite dåligt förklarat <\3

Den skogsgröna blicken vändes emot Sirocco när han anlände till platsen och han nickade i en hälsning till sonen som slog sig ner bredvid honom. Han var den enda av hans valpar som dök upp, en tanke som smått bekymrade honom, men det lade han inte allt för mycket tankar på, för i nästa stund så fångade Mivrias stämma hans uppmärksamhet. Orden som hon yttrade hade han anat skulle komma, han kände henne så pass väl, efter allt som skett, i kriget såväl som annars, efter att ha sett vad det gjorde med henne. Han förstod henne, månvargar och mörker gick inte ihop, men ändock så smärtade det att höra henne yttra de orden. Enda sedan han anslöt sig till flocken så hade hon funnits där, hon hade varit den första vargen i hans liv att inte döma honom. Och efter att ha stått bredvid varandra under en så pass lång tid, gått igenom så mycket tillsammans, så var det svårt att tänka sig ett Qu utan henne. För nog kunde han höra vad som låg bakom hennes ord, någonting i hennes stämma och uttryck sade honom att hon var på väg bort, kanske inte just nu, men inom en snar framtid. Ögonen slöts och huvudet sänktes vagt samtidigt som en låg suckning lämnade honom. Qu hade förlorat så mycket, fått lida något otroligt genom åren, de var inte många kvar nu. Blicken vändes emot Mivria när hon steg ner ifrån samlingsstenen och gick om den lilla samlingen med vargar, slog sig ner längst bak. Hela bilden kändes så otroligt skev, ovanlig, underlig. I nästa stund lade han märke till att sonen reste sig upp och gick för att sätta sig vid henne, något som fick ett vagt leende att dra sig i hans ena mungipa för en kort sekund innan han vände blicken framåt igen, lade uppmärksamheten på Damon när han började tala. Damon var rätt för flocken, helt klart, de behövde någon som honom i dessa tider, men det gjorde inte det hela lättare direkt. Orden som lämnade flockbroderns mun kunde lika gärna ha lämnat hans egna, de delade samma åsikter angående vad som skett och vad de behövde göra, och de åsikterna hade de delat länge. Det var troligen det som fört de forna fienderna samman, det och kärleken till Qu. Då han hörde sitt eget namn nämnas, tätt åtföljt av ordet beta så kunde han inte hindra förvåningen från att dra sig över honom. Han hade aldrig tänkt sig själv i någon sådan position, kunde knappt föreställa sig det, även om han förstod Damons anledning till det valet väldigt väl. Efter några långa sekunder så lyckades han släta över det han kände och hans uttryck återgick till det så vanligt lugna och samlade. Känslorna fanns dock fortfarande kvar där under ytan. ''Jag följer dig vart än, broder, utan att tveka'' ett vagt leende drog sig på hans läppar och han nickade snett bekräftande med huvudet. Han hade stått vid Damons sida under en lång tid nu, och det var ingenting som skulle ändras, inte förrän Chaibos fick tag på honom igen, och troligen inte ens då.