[Detta kindof flockroll är tänkt att utspelas för drygt en månad sedan, såvida inte någon tidslinje blir helt upprörd på grund av det. Förändringar ska slutligen ske, men inga förvånande sådana. c: Den enda som måste svara är Thzuki, sen får folk inflika om de känner för det. Det är mest Thzu Hielo måste informera, och jag kände att det var mest fördelaktigt att göra det till ett flockmöte. Andra är givetvis väldigt välkomna också, för nu säger Hielo farväl~]

Det var ingen som hade sagt det. Jorden hade inte skälvt och himlen hade inte rämnat, ingen hade låtit budet viskas fram i vinden. Världen var outsägligt tyst, men för Hielo var det tystnaden som till sist bekräftade det han länge anat. Blossom var död. Det faktumet stod med ens lika klart som det att solen sken, och det att Hielo inte skulle bestiga Kaiwoods tomma tron. Vaktat den hade han förvisso, hållit den i sin vård med sitt kyliga ointresse, men inte mer än så. Det skulle aldrig bli mer än så.
Trots att den vite vrenen följt av flocken lika länge som Blossom själv så hade han aldrig varit en sann del av den. Han hade varit där för att det var fördelaktigt, för att han fick strida och smaka vargkött, för att stråken av makt som fillfallit honom varit tilltalande. Men trots att den mörka varginnan varit borta så länge nu hade tanken att ta över inte fallit honom in, annat än för att omedelbart förkastas. Inte för att Hielo var den att ogilla makt - tvärtom - men det var något med denna flocks arv och rykte som gjorde dess tron alltför flammande het för att någon som Hielo skulle kunna ta den. Kaiwood var att styras med någon av hett blod och vilja, om flockens anda skulle förbli såsom den alltid varit. Blossom hade inte varit en sann vän - eller hade hon det? - men det sista Hielo skulle göra för henne var detta. Han fattade ett beslut.

För första och sista gången satt den vita vrenen högst upp på den tron av stenar som genom åren helgats Blossom. Det bleka ljus höstsolen lämnat efter sig sken ännu mellan sprickorna i molnen, men på ett dovt och kallt vis som en klang av vinter. Kalla vindar rev i de uråldriga trädens kronor, rasslade i de brandgula löven och förde med sig dofter av fuktig mylla och dött trä. Hielo höjde sitt vita huvud mot vinden, drog in ett djupt andetag, och lät sin väldiga röst bära i ett rop över Kaiwood. En första och sista gång. Det fanns lugn såväl som något kallt frånvarande i hans blick då han väntande iakttog den molnklädda skymningshimlen, som om han redan hade lämnat den här platsen. Det var på sätt och vis sant, han hade lämnat Kaiwood i samma ögonblick han beslutat sig för att det inte var här han varken ville eller borde vara. Han var vinter, och borde vara där vintern fanns.
Hielo sänkte sin döda, himmelsblå blick i samma ögonblick Thzuki trädde in i den så välbekanta gläntan. Såg inte på henne per definition, såg på något annat, bortom dem alla.

"Blossom är död", kungjorde han som hälsning, utan en tillstymmelse till något engagerat i sitt tonfall. "Detta innebär att flockens ledarämbete av rättmätiga skäl tillfaller mig. Dock kommer även jag lämna er denna kväll, och jag har inte för avsikt att återvända." Vintervrenens outgrundliga blick gled över till Thzuki. "Thzuki är den ni ska och kommer att följa istället, som den betaledare hon varit under mitt tillfälliga styre. Hon är den att ta Blossoms plats, och ni ska följa henne på mina ord och Blossoms." Det fanns varken dramatik eller högtidlighet i hans röst, utan bara en bestämt kungörande klang, som vittnade om att det inte fanns rum för att ifrågasätta vad som sades. Han gjorde ett ögonblicks paus.
"Vad som sker efter denna kväll är upp till Thzuki, er nya ledare. Flockens seger eller förlust är upp till henne. Jag är inte längre en del av denna flock." Höstsolens döende ljus kom den enorma vita vargens gestalt att glöda där han satt, och vinden slet i den vintervita pälsen.

[Well... Jag har inte en blekaste aning om vad jag ska skriva... Men alla i flocken SKA hit oavsett om dom vill eller ej, och den som inte är här kommer att få lite straff~ Höhö^^]

Frosten klädde dom kala mörka trästammarna, gav Kaiwood en gnistrande och livfull omgivning. En skog som annars brukar vara så mörk och mystisk var för en gångs skull faktiskt vacker. Men tyst och lika kall som frostens kristaller. En eldfärgad varginna rörde sig stilla bland träden, dom korta öronen klippte till ibland då ett enstaka fågelkvitter hördes. Hon hade aldrig riktigt tänkt på det tidigare men skogen verkade ha blivit ljusare med tiden, djurlivet verkade även ha växt till sig. När hon för första gången kom hit så hade hon känt en mörk sugande känsla över platsen men nu kändes den så livlig och varm, trotts förvinterns kyla.

Ett mörkt magnifikt och okänt skri steg upp över skogen och hon stannade upp, lät blicken färdas upp emot skyn samtidigt som hon spänt lyssnade till den kallande rösten. Aldrig förr hade hon hört den men ändå fanns det något mycket bekant över den och platsen den kom ifrån. Något stämde inte.
Med lite nyfikna men bestämde steg började hon att röra sig emot samlingsplatsen där ylet hade kommit ifrån. Och mycket riktigt, efter en stund kunde hon se en mycket bekant gestalt uppe på ledarplatsens tron. Den stora isiga hannen Hielo, en som den eldiga varginnan inte hade någon större koll på eller kände. Allt hon visste var att han hade stått Blossom nära och den som skulle ärva tronen efter den mörka varginnan.

Då stämman löd ut över platsen stod hon stilla kvar och gjorde ingen gest eller min då han talade om att Blossom var död. Deras stora ledarinna. Men Thzu visste redan att den mörka varginnan hade fallit, för länge sedan hade hon känt att en viktig låga hade brunnit ut. Men det som sedan nåde deras öron fick Thzuki att se aningen förvånad och frågande upp emot hannen men sa inget. Han tänkte lämna dom. Hon kunde inget säga emot men redan sen tidigare så visste hon att flocken var svag och inte heller hade dom råd med att förlora nå fler. Även om dom inte hade några emot sig så kunde man aldrig så säker.
Det flammade till i dom mörka ögonen och ett leende sprack upp inombords. Blossom hade tappat sin gnista för länge sedan och vandrade nu med dom döda, då var det hennes tur att lyfta flocken till dess glansdagar igen. Men om dom kunde kalla sig för TheBloodBlossoms var ju en kvarstående fråga.

[Kasst Dx men nu är jag här >8D]

Armageddon hade hört, Geddon visste. Det var mörka tider i flocken och han kände att ledarens frånvaro hade skadat flocken på många vis. Det var en skör flock han levde i och han tvivlade på att hans egen mor levde. Men han var inte säker. Kraftiga vingslag slog i luften, han var inte noga med att vara tyst. Ville han inte bli hörd blev han inte hörd. Han hade ingen anledning att smyga sig in i ett flockmöte. Han gillade att bli sedd, men att tala till andra, det var inte hans främsta förmåga. Han landade, bara några meter ifrån Zu. En tik han på något sätt lyckats lära känna och för en gångs skull kände han något gemensamt med en varelse. En flamma brann inom tiken, samma flamma som brann inom honom. Zu var en varg han såg upp till. Det fanns få i denna värld som han faktiskt tog sig tid att uppskatta. Underligt.
- It wasn't yesterday Zu..
Sa han i sitt sinne till hennes. Han nickade även respektfullt emot dem båda och fällde ihop sina praktfulla, stora vingar över sin nu mer utfyllda rygg. Den var klädd med muskler och han hade växt ännu mer, vilket även resulterade i att revbenen stack ut och höftbenen var även tydliga. Han var inte fulländad ännu, fortfarande ungvarg och en aning rostig kanske man kan säga. Även om han började likna något av en kraftfull varelse nu. Det var dock en bra bit kvar på hans färd. Han lyssnade till Hielo, men hans uppmärksamhet och de skarpa ögonen var fästa på tiken, fortfarande. Han kunde se förändringen. Tiken ogillade inte de ord som lämnade den kalla's mun. Nej, hon gillade dem. En möjlighet för Zu att stiga upp ur skuggorna? Antagligen. Han själv gillade även tanken, det fanns ingen anledning för honom att inte följa tiken. Hon var pålitlig och respektfull. Han skulle vara flocken lojal.

[Shiva är på resa med Bushi så han kan inte närvara, sorri.. <3]

[Skriver som Kangee har dött redan vid detta laget.]

Under tystnad kommer hen gående. De kortsvarta vingarna burna tätt intill kroppen, huvudet slokande från nacken.
Det var knappast med någon entusiasm som Ataro anlände till platsen som betan kallat dom till. Först hade tanken om att strunta helt i att masa sig till platsen i fråga dykt upp, men hen hade viftat bort den. Trots allt var plikttrogenhet något som var bra. Det hade fadern sagt otaliga gånger.

Ändan sjönk sakta ned i sittande ställning som de svarta tomma hålen riktades mot betan. Den vite, kylige.
Utan så mycket som en muskelryckning lyssnades det uppmärksamt till sista stavelse var avslutad. Sedärja. Med en utdragen suck ställde sig Ataro upp, såg direkt på Thzuki och knyckte lätt på nacken.
"Varför ska vi följa dig?" Orden nästan spottades ut som hen vred öronen bakåt. "Jag anser mig välja min ledare, någon som är värdig och klok. Någon som inte kommer föra oss rakt ner i fördärvet." Ungvargen ruskade på huvudet lätt upprört. "Ni får ursäkta om det inte passar," fortsatte det med en lätt sarkastisk ton. "men jag har då inte sett något från er än så länge. Mer än er närvaro vid flockmöten."
Blicken slängdes mot Hielo. "Med all respekt." Hen nickade kort innan det svarta ögonparet åter vreds mot den nya så kallade ledaren.
"Kom ihåg att man inte är någon ledare utan anhängare."

[Heehee, bitch xD]

Snabbt(host xD) fylldes platsen med resterande flockmedlemmar.
Hon gav Geddon en nick till hälsning men något avbröt den stilla tystnaden, en retsam röst steg igenom luften och hon såg bak emot en stor vitsvart varg. Orden som lämnade den ljuses strupe fick henne att se emot denne med en aning idiotförklarad blick. Retsamt lugn låg över varginnan då hon närmade sig den vite, stannade någon meter ifrån denne.
"Så ni måste vara denne Ataro, trevligt att träffa er med." stämman var fortfarande lugn och hon såg emot hen med sina mörka ögon. Ja nog har hon träffat på många kaxiga individer, en del värre än dom andra.
"Du har ett fritt val, vill du inte följa mig så är det lika bra att lämna reviret. Kanske hitta någon som är mer värdig att följa." fortfarande talade hon i ett lugn som nog skulle få många att bli lite vaksamma. Man förväntar sig att hon ska ha samma korta temperament som den Infero hon är, men ty så flyter även bergsvargens kalla blod inom henne. Håller henne på en lugn och kall nivå, gör henne helt oförutsägbar för nya individer, även gamla bekanta borde vakta sin rygg. Dom ljusa benen förde Thzu emot klippan som den isiga vrenen befann sig på och ställde sig vid hans sida. Värmen pulsade inom tiken och man kunde se hur det ångade om henne. Dra ner dom till fördärvet, vem tror den vite att den talar om.
"Blossoms tid är över, hon har fallit och lika så TBB med henne. Men så länge ni finns här och jag så kommer det lilla som är kvar av oss att aldrig täckas av jord. Vi ska åter stå! Följ med mig och TBB ska åter skina i sina glansdagar, vi ska sprida vårt ryckte och bli fruktade av alla vart dom än går. Följ med mig och ta över detta land med stil. Vår glans har legat under damm och sot allt för länge nu!" stämman var hög och man kunde tydligt höra att hon var beredd på att offra det som behövs för att föra denna flock framåt, för att föra dom till dess glans dagar som dom sedan länge tappat. Den sista meningen väste hon nästan fram och såg ner på sina anhängare med glöd i blicken. Efter denna dag, denna stund så är det nya lagar och regler som gäller för alla under hennes heta tassar.

[Visste inte alls vad jag skulle skriva Dx]

Ett par glödande ögon följde hanen med blicken, när han lyfte sitt huvud och gav upp ett högt läte som ringde i öronen på henne långt efter att det tystnat.
Snart infann sig flera vargar på platsen. Tenána stod cirka tio meter ifrån tronen, halvt gömd bakom ett träd, och såg hela händelseutvecklingen.
Så fort hon fick syn på sin mor hajade hon till, höjde huvudet och lämnade sin utgångspunkt på lätta små tassar.

En vit hane - inte den stora på tronen dock - talade med mor. De verkade inte komma överens. Tenána väntade en stund, lade huvudet på sned och lyssnade. Hon gjorde oftast så. Valpen hade mycket att säga, men det var endast ibland som ord kom över hennes läppar. Mestadels var hon tyst, tog in omgivningen, lyssnade på konversationer, tolkade folks tonfall och studerade deras kroppsspråk.
På så vis hade hon byggt upp ett ordförråd utan att tala särskilt mycket.

För att inte tala om hennes underliga förmåga att se auror. Även om hon inte visste att de kallades så. Kraften var inte särskilt utvecklad, utan de syntes mest som suddiga, ständigt skiftande färgfläckar kring varje person.
Valpen kunde inte tyda dem. Hon trodde dessutom att alla vargar såg sådana, då hon aldrig berättat för någon - inte ens mor - att hon kunde se dem. Visst var hon nyfiken, och hon hade varit nära att fråga många gånger - men var rädd för det svar hon skulle få.
Elden var kraften som låg henne närmast om hjärtat.

När sedan hennes mor ställde sig där uppe vid Den Store Vite Hanen, och talade predikande om hur hon skulle resa deras lilla flock till storhet, vidgades valpens ögon och ett aningen häpet litet leende skymtade på hennes läppar. Hennes respekt för modern kunde mätas upp i havets storlek.
Även om hon inte hade någon aning om vad havet var för något.

Ena ögonbrynet sköt i höjden som eldtiken talade. Nog kunde hon använda ord minsann. Men ord var just ord. Vad som räknades var handling. Hen log smått roat - road över att tiken verkade tro att hennes lilla tal skulle vara nog. Kanske var det bara hen som fann ord endast som en del utav sanningen. Bakom orden fanns alltid något mer. Antingen välvilja, eller illvilja. Men även hur den andre besvarade vad som just sagts sade en hel del om hennes person. Intressant. Nog testade Ataro denna Thzuki alltid.
Det kolsvarta ögonparet seglade snabbt över omgivningen. Kaiwood. Hens hem. Hittills. Kanske skulle världen utanför ha mer att erbjuda?

Ögonparet såg åter mot eldtiken.
"Förväntar du dig att jag ska välja efter det där talet?" Hen fnös irriterat till. "Detta är inte ett personangrepp, Thzuki. Jag vet inte vem du är, vad du går för." Ataro reste sig upp i stående ställning och ruskade på huvudet. Flockliv var kanske inget för hen. Ledare hit och ledare dit. Vad hjälpte det hen? Kanske var isvargens beslut något lockande.

[Wootwoot, le tabb ghost joinar 8D ]

Nisha lyssnade.
Hon lyssnade alltid.
Med vinden driftade hennes själ genom skogen. Trädens mörka skepnader stod stolta och förändrade. Vissa träd hade beväxt kaiwoods marker i decennium, om inte sekler, innan denna flock vunnit området. Flocken som var arrogant, den som var självgod. De som trodde att de ägde allt.
De visste inte att det enbart var med skogens tillåtelse de fick stanna kvar. Den urgamla skogen, ars ande, själ, medvetande var så allsmäktigt att hon tappade andan.
Hennes medvetande rös av vördnad, på samma sätt hon en gång sett mot BB.
Ljuden från flockens samling nådde känsliga öron. Eller vad som motsvarade öron i alla fall. Kîgent ou tpouvwa, skogen, hörde dem, och då hörde hon dem.
På vad som var för henne ett ögonblick tog sig hennes själ till platsen där mötet hölls. Det var ingen teleportering, men exakt vad hon gjorde var bara en annan ande som kunde förstå.
Andevargen lyssnade. Orden av deras röster ekade i den stränga Kaiwoodsluften. Hon hörde dem, kände igen stämmor och kunde placera deras röster utan att behöva se vem som talade.
Hielos ord brände. Förrädare. Att lämna flocken, oavsett anledning, var inget annat än förräderi och svek. Enligt de äldsta av flockens lagar, de heliga reglerna, så krävdes inget mindre än hannen död som plåster på såren.
Osynlig som hon var i sin andeform, sneglade hon åt Thzukis håll, beredd att få se sina egna känslor av besvikelse avspeglas i tikens ögon. Som en av de äldsta medlemmarna förutom hon själv och Hielo borde tiken agera som lagen krävde.
Förtret och en stickande, svidande känsla fick henne att blotta tänderna och morra. Det gjorde ingen skillnad dock, för ingen kunde varesig se eller höra henne.
Nisha valde att förbli osedd, valde att inte störa mötet. Hon höll sig lugn, trots att hon helst ville göra sin form fysisk och avsluta detta.
Hon såg hur Ataro gav svar. Gjorde henne underligt stolt.
"Jag vet inte vem du är, vad du går för." hans ord ekade i hennes huvud.
Hon nickade gillande, såg sedan bort som Thzuki. Nisha kunde inte välja att gör sig synlig för enbart en varg, blev hennes transparenta ande dess motsats skulle hennes form uppenbaras för samtliga. Ville hon det?
Kanske det behövdes.
Hon lät tystnaden hänga, ett par pressade ögonblick innan hon vid samlingens ena kant materialiserades. Kroppen såg ut som den gjort innan hennes död, med bara små skillnader. De skulle känna igen henne, de skulle veta vem hon var.
Bakom henne slog svansen, dunkade i marken med irritation. Vid varje slag steg rök från där den slagit i, och dess form blev otydlig. Huvudet var höjt, och ögonen glödde i ljust gult.
Rök steg från hennes kropp är hon tog ett par steg inåt, men där sista steget var taget och gestalten åter stod still, försvann alla spår av att det funnits överhuvudtaget.
Gula ögon sökte den nya ledarens.
"Som ledare, tänker du tåla sådan uppkäftighet?" frågade hon, rösten full av hån när den ekade genom samlingens natt. Ett test, för att se om honan skulle palla med trycket när medlemmarna inte visade sig villiga. Tbb hade alltid varit beroende av en ledare, och senare av betor, som med våld, vilja och respekt kunnat kuva flocken till lydnad. Individerna var impulsiva, våldsamma, blodtörstiga. De skulle aldrig följa någon som inte ingav skräck.
Vad Nisha väntade på, var att honan skulle bevisa detta. Att hon utan tomma ord som vapen skulle sätta de som ifrågasatte henne på plats.
Om hon inte gjorde det nu, skulle de aldrig sluta.
Sedan, kastade ho en tom blick mot Hielo. Om han kände henne, skulle han veta ungefär vad hon ville. Men kanske hade de varit särade på för länge, kanske hade hennes frånvaro förvandlat henne till en främling och inkräktare bland flockens medlemmar. Den forna betan, den ärade Nisha. Inget mer än en ande som levde efter skogens vilja.
Vinden tog tag i hennes gestalt, och för ett ögonblick blev hela hon suddig när röken skingrade sig för ett blott andetag.

[Hrmm.. blev lite långt xD]

Så fort Hielos yl, hon hade snabbt placerat den nya stämman, dansade sin väg genom skogen så var hon på väg. Det var en tydlig förändring som gradvis vuxit fram hos den ännu unga honan, hennes plikttrogenhet. Först hade hon till det yttersta bara varit trogen sig själv och de hon höll av, med andra ord sin familj. Till denna kategori hade långt ifrån alla medlemmar räknats. Men nu när modern fallit och systern försvunnit så var det som om flocken ersatt dem, inte flocken som i medlemmarna men flocken som en idé. Den idé hennes mor offrat livet för redan innan hennes födsel och den idé som hon nu beslutat sig vara villig att göra samma sak för.
Därför var det två saker som, när hon väl slagit sig ner på en för en lågrankad lagom avlägsen anonym plats i gläntan, irriterade henne redan i mötets början. Den nya ledarens svek och den unga henans trotts. Det verkade stå så klart redan vem som skulle ta över, och detta var inte Blossoms – den enda sanna ledaren och flockens benstomme – förstaval utan en annan. Säga vad man ville om detta, men Jira kunde inte låta bli att förstå Hielos val. Thzuki var en hona som hon själv ansåg hade alla kvalitéer den ledare som skulle få flocken på fötter behövde. Vad som störde var hanens följande svek. Han skulle inte bara slänga bort den roll som Blossom givit honom utan hela flocken. Han var en svikare, förrädare. Jira visste vad man skulle göra med sådana, det var nästan så hon kunde höra moderns väsande stämma i bakhuvet.
Att sedan en lågrankad tog sig friheten att inte bara yttra sig utan rent respektlöst ifrågasätta – inte svikaren utan – den nya ledaren fick det att hetta till i hennes blodådror. Speciellt som den vita verkade hysa och visa en extremt provocerande respekt för Hielo. Sådan hade förstås även Jira, hon vore dum annars, men att i detta tillfälle så tydligt skryta med den var allt annat än passande. Hanen skulle vara glad att medlemmarna inte ätit honom levande än, hon skälvde till och kunde tydligt höra bomben ticka på insidan.
Just skulle hon hugga av Ataros meningar då någon annan hann före. Jira tappade andan, trodde inte sina plötsligt tårade ögon.
Mamma.


[Blev bårde kort, dåligt och lite kaosigt men åh, svara fort så jag kan utveckla hennes reaktion <3]

|| Har varit sjuukt oförlåterligt oaktiv. Men nu ska det snabbspolas med Deme och Mirrows färd genom Numoori. Deme ska supernsnabbt bli på smällen, bombom. Har redan fixat ett inlägg i OFF-forum ( woop woop, reklam om ni vill ha valp, kolla dääär). Meen Deme är som sagt inte ännu i Kaiwood med Mirrow, så hon kommer inte närvara här heller i flockrollet.
Sorrrryyy för det Thzuu, do not kill my lady. ||

[Peppa på här ppl! Och Deme, du kommer så få stryk <3]

[Ska svara senare typ~ Och ohja Deme, du kommer ligga hemskt illa till då du återkommer ska du få veta~ Och jag kommer inte att vara nådig*ler brett*]

Dagen var som vilken annan som helst, den unga svartvita honan vandrade planlöst omkring på flockens marker, med endast sina tankar som sällskap, eller, tja, kanske inte ens det. Hennes underliga vana att helt koppla bort sig ifrån världen visade sig tydligt vid sina tillfällen, även om det inte var lika ofta nu för tiden som när hon varit yngre. Nu skulle man vid en första anblick nästan kunna kalla henne för normal, det var dock långt ifrån sanningen, det mesta endast en fasad, lärdom som hon erfarit under sin ganska korta levnadstid. Att man skulle vara närvarande i sinnet, ständigt fatta beslut och tycka saker och ting, delta i sociala sammanhang när så krävdes. Den vita blicken drogs åt det hållet som ett ylande kom ifrån, ett som hon inte hört förut men kunde placera som Hielos. Han kallade. Något som han inte tidigare under hennes levnadstid gjort. Som den tillfälligt tillsatta ledaren i Blossoms frånvaro så styrde hon sina steg åt det hållet. Hon kände inte Hielo personligen, hade inte någon annan respekt för honom än den för en högre rankad medlem, en beta, det var vad han var i hennes ögon. Blossom var hennes ledare, skulle alltid vara, även om hon inte personligen var närvarande. Hon hade dock börjat frukta det värsta vid det här laget, att den svarta honan inte skulle återvända till dem, inte i sin forna skepnad i alla fall. Det var en tanke som retade hennes sinne, kanske även smärtade, men det var ingenting som hon visade utåt. Hon spekulerade inte kring vad Hielo hade för orsak till att kalla på flocken, utan lät endast sina steg föra henne till samlingsplatsen, utan att stressa eller på annat sätt skynda sig. Det fick ta den tid det tog, hon var ändå inte särskilt långt ifrån. Då hon efter ett tag steg in i gläntan så stannade hon upp, fann sig själv stå i närheten av Ataro. Hennes blick drogs emot den stora vita hanen som intagit Blossoms plats uppe på stensamlingen, en syn som inte tilltalade henne. Orden som hade lämnat hanens mun hade genast fått honom att sjunka i hennes ögon, att han satt där, på Blossoms rättmätiga plats och förkastade allting som hon byggt upp och levt för så länge, han, en av de äldsta medlemmarna, svikare, förrädare. En respektlös hycklare. Det fanns ingen förlåtelse för ett sådant svek, och i det ögonblicket så önskade hon livet ur hanen, så som så många andra fått betala då de förrått dem. En kort fnysning lämnade henne innan hon sedan halvt ointresserat vred blicken och uppmärksamheten emot Thzuki, den de nu tydligen skulle följa, en som inte varit medlem i flocken alltför länge, men som hade en tillfordrad betaplats. Hon lyssnade till orden som utbyttes mellan henne och Ataro, och hon kunde faktiskt hålla med om en del av det Ataro lade fram, att de inte visste vad hon gick för ännu, men med sitt tal ansåg att hon kunde få dem att följa henne utan vidare. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka, hon respekterade inte honan mer än som en medlem, kände henne inte heller, dock så måste det vara någonting visst med henne om Blossom utsåg henne till tillfällig beta. Då de andra för tillfället tystnat så lät hon den vita blicken se på var och en av de närvarande vargarna, undvek dock Hielo. Hon kunde inte skymta sina syskon på platsen, och inte många medlemmar överhuvudtaget. Det var sällan hon talade utan att bli tilltalad, sällan som hon brydde sig nog mycket för att engagera sig i det som sades, men just den här gången hade hon åsikter, och hon var inte den som höll inne med vad hon hade att säga om det var av större mening. ''Du kan aldrig ersätta Blossom, inte i mina ögon'' började hon med den så vanligt stela och kalla rösten och vred blicken emot Thzuki. ''Kanske få min respekt och tillit, men du måste förtjäna den, visa vad du går för och gör för flocken. Flocken och det Blossom byggde upp är jag trogen, och ansåg Blossom att du var värdig en plats som tillfällig beta så anser jag att du är värd en chans, i alla fall'' avslutade hon, fortfarande med samma stämma. Det var ungefär så nära man kunde komma till en positiv reaktion ifrån den unga honan, om än en reserverad en, skeptisk. Skulle Thzuki inta Blossoms roll som ledare så skulle hon behöva bevisa att hon förtjänade, klarade av och var värdig den. Den svarta svansen piskade till bakom henne vilket fick röda gnistor att slå genom luften för en kort sekund. Hon skulle följa Thzuki, även innan hon bevisat någonting, men då endast av respekt för Blossoms val och för flocken, och hon hoppades att Thzuki inte skulle göra dem besvikna, det skulle inte sluta väl. Hon slog sig ner på marken och föll tillbaka i sin roll som tyst iakttagare, hon hade fått sagt det hon hade att säga.

| Blev lite långt, längre än jag trodde 8D |

[rollet börjar gå segt, så förslag är att antingen gör vi ett ryck och avslutar, eller så väntar vi ett tag till och sedan tvångsavsluta?

btw, detta är en PEEEEEET xD ]

Jag vill att Thzukipuki svarar! Vägrar inleda flockens nya era med ett stillastående flockroll D: Rawrrawrrawr gogogo!

Jag kommer träffa henne imorrn, ska jaga på henne att svara. c: kan dock inte försäkra att hon faktiskt svarar imorrn, då jag ska claima henne hela dagen, men jag ska härja på henne. XD Borde kanske skriva något inlägg själv, men Hielo ska bara.. gå iväg, så.. öh.. ja.

Sorry för oaktiv, men har inte haft någon rollkänsla alls och vet inte riktigt vad jag ska svara med Dx Men svar kommer ikväll eller i morgon! Får tvinga mig till ett svar! Jag lever! D8

Vid hannes motsägelser så blev den annars så lugna blicken smal och hård som sten. Att han vågade, att dom alla vågade. Då en gestalt(orkade inte riktigt läsa igenom hela ditt inlägg, sorry Nisha, men säg till om nå inte stämmer så ändrar jag! Dx ) trädde fram ur dimmorna, en bekant gestalt lät orden flöda igenom luften fnös hon till. Men sista droppen var nåd för att få vattnet att rinna över kanten då den svartvita varginnan yttrade sig. Nog visste hon att barnbarnet av BB var speciell, mycket speciell så kunde hon inte tåla dessa ord. Den tjocka svansen svepte till och hon särade på dom svarta läpparna i en varnande gest.
"Hur vågar ni ifrågasätta mig!?" orden var hårda, dominanta och varnande. Ännu visste hon inte om ledarplatsen var någonting för henne, men hade Blossom vågat ge henne en sådan viktig plats som Beta och sedan lät Hielo henne ta över så fanns det inga sådana tankar, hon skulle föra flocken framåt oavsett hinder.
"Jag förstår att frågor och ifrågasättande kommer upp i plötsliga ändringar som dessa, men möjligheterna och valen finns. Stanna kvar och se om jag gör mig värdig som er ledare eller så vet ni var gränsen slutar." redan nu visste hon och förhoppningsvis alla andra att förräderi slutar med döden. Inte tänker hon låta någon lämna dom med livet i behåll, inte då hon vet att alla här har en stridskapacitet som är behövlig för dom. Och att låta dom gå fritt är som att ge bort stridskraft gratis och hot skapas.
"Och om väntan inte är nog för någon att ta reda på om jag är mig värdig så finns jag här." blicken vandrade över dom alla för att stanna upp på Ataro någon hundradel längre än dom andra. Vad det än var som han ville ta reda på så väntade hon på honom, storlek och krafter har i hennes ögon ingen betydelse. Var det så att hon behövde sätta den stora vite på plats så såg hon inga hinder i det. Visserligen så är hon inte i närheten av samma storlek som isvrenen eller mörka Blossom. Men bara att se på hennes kroppshydda så kunde man se att strid är något hon kan enda in i benmärgen, och minst av allt älskar.

[Asså... Är här nu men failsvar som vanligt Dx Döda henne bara inte, snela~ <33]

Deras röster ekade i natten. Skarpa, hårda. Ifrågasättande.
Det var inte en stämma av TBB som Nisha villa höra stiga mot skyarna.
Men trots att situationen var spänd, så var det bekanta flinet strax på plats. Det var en lika stor del av henne som skogens eviga brus.
Svansen slog otåligt. Det var däremot inte likt henne att föra ett ting av respektlöshet mot en ledare - mot sin ledare - men det låg något akut i luften som hon kände att det behövdes adresseras.
Flinet, trots den rökiga kvalitén, var lika skimrande vitt och höll samma förebådande illvilja som förmodligen gjort henne så skrämmande i det verkliga livet.
Eldtikens ord var precis de hon ville höra. De var rätt. Kanske inte tillräckligt absolut för hennes personliga sak, men Nisha var nöjd.
"Framför allt, tänker ni ifrågasätta den stora Blossoms val av efterföljare? Var ni lojala mot Henne, mot Hielo-" hon kastade en avsmalnad blick mot hannen. Hans svek skulle få vänta på att bli behandlat. Anden fortsatte utan avbrott "-, mot mig, så kan vi även godkänna denna tik som vår ledare" hennes röst var låg, men bestämd. Det var inget direkt hotfullt över hennes stämma, men alla kunde höra hur 'annars' låg inbakat i den lugna tonen och breda flinet.
Ett löfte, om att hon väldigt gärna lekte med sin mat.
Sedan kastade hon en blick bort mot sin dotter. Tiken hade hon inte haft någon kontakt med för ens nu, en av flera vargar hon med flit undvikit under andarnas inbördeskrig.
Blicken betydde inget mer, än både Skärp dig och Inte nu. Om sanningen skulle fram hyste Nisha ingen kärlek för någon av sina valpar. Men för just hennes Jira fanns det.. en slags stolthet. Hon kunde följa sin dotter med blicken utan att känna avsmak över deras stamtavla och syskonens misslyckande.
Någon gång skulle hon bli tvungen att analysera den kvällen. Vad som hänt. Men för tillfället sköt hon det gångna åt sidan för nuet som faktiskt var viktigt.
Nisha klev med säkra steg in i ringen. Det fanns risk att hon stod ivägen för den nya ledarinnan, men hon fortsatte tills hon nästan stod precis framför innan hon vände sig om och klev åt sidan. Markerade tydligt vart hon stod i frågan.
"Någon som tänker ifrågasätta mig med?" tonen för först sträng, men sedan lös flinet igenom. Det flinet som var allt annat än vänligt, det flinet där skämtet alltid låg på den som inte förstod varför hon log.
Det var ingen fråga om på vems sida hon stod, vilken varg hon stöttade. Nisha var ingen ny medlem. Hennes medlemskap i flocken sträckte sig nästan till flockens skapelse. Alla visste det. Ingen skulle förneka henne hennes rätt att säga sitt, och de skulle lyssna utan att ifrågasätta.

För några sekunder var hon tagen ur spel. Hon betraktade dimmorna som svepte om modens substanslösa kropp, svansen som irriterat slog i samma S-rörelse som hennes egen ofta gjorde. Som förhäxad av det rökiga men ändå knivskarpa flinet vilket var det mest karaktäristiska hon någonsin skådat så stod hon bara där. Uppmärksammade knappt Kalis väl valda ord, la all överbliven energi på att hindra tårarna från att svämma över.
Det var inte förrän Thzukis skarpa stämma skar igenom den kvava skogsluften som hon reagerade. Slets tillbaka till ett medvetet tillstånd. Snabbt rättade hon på sig, städa ansiktet från alla känslor men kunde inte låtabli att slänga en kort orolig blick emot moderns ande. Hade hon märkt något?
Den bitande kalla blick som hon möttes med sade mer än nog. Fan. Jira skämdes. Men hon lät det inte märkas, nog med känslor visade för dagen - för resten av existensen faktiskt. Med en istället högst självsäker min tog hon några lätta steg framåt. Även hon hade utan tvekan sympatiserat med Thzuki från början, det var helt andra ting som fått raggen att resa sig på hennes nattsvarta nacke.
Hon lät några drypande sekunder fortlöpa, kände av spänningarna i flocken. Sträckte på sig och, rest i sin fulla storlek och prakt, mötte hon ledarens blick med ett snett leende på läpparna. Med en humorlös röst som skar sig illa med den ironiska minen yttrade hon sedan den korta fråga vilken ordlöst bubblat mellan vargarna sedan mötets början.
"Och vad gör vi med honom?"
Unghonan nickade mot Hielo. Var det ett stråk av bitterhet man kunde skymta i hennes blick?
Jira hade full förståelse för att Thzuki kunde vara kluven i denna fråga. Hon kanske rent utav hyste tacksamhet för att hanen hedrat henne med ledarplatsen. Hielo var dessutom den första medlemmen och både rysligt stor och med klara belägg djupt fruktad. Men tvekan var något som inte fick besitta en ledare, honan var tvungen att ta sida och få med sig sin nya flock i beslutet. Kanske helt enkelt bara lita på inferoblodet?
Med en hätsk och samtidigt analyserande blick betraktade hon sin ledare, tog in minsta rörelse och studerade hennes mimik grundligt. Den unga honans öron var spetsade och minen utmanande, samtidigt var svansen respektfullt sänkt. Hon stod bakom Thzuki, givetvis, men ville snabbt ha det bevisat för sig att detta val var det rätta.


[lalala dåligt ]

Ett lågt skratt. Hur kan man vara trogen en flock som man knappt känner?
"Jag svor aldrig att lyda denna flock blint, jag följde min far." Väste hen som blicken gick från Thzuki till Hielo till Nisha. "Denna tik är inte vald utav Blossom hon själv, och därav känner jag, och antagligen fler som har sitt förstånd tillfånga, ingen plikt till att följa en varg som jag knappt sett omkring i reviret." Hen fnös lågt. "Och hur vet vi att Hielo inte utnämnde henne till vårt fördärv??!" Rösten blev högre. Tänkte inte de andra? Lyssnade de blint till vad de blev tillsagda av vem som skulle axla rollen som ledarinna? De borde tänka på att de var navet, inte hon. Även om gott ledarskap skulle guida dom, men Ataro var inte säker om denne infero kunde lägga sina egna personliga önskningar och hetska temperament åt sidan för flockens bästa. Åren hen hade må va få, men att hänga med andar om dagarna kunde få en att se på saker annorlunda.
"Han kanske lämnar oss för att slå The BloodBlooms sönder." De svarta ögonen såg på Hielo. Kunde det vara så? Hanen som fått förtroendet av Blossom..? Ataro fnös åter till. Egentligen var detta inte en flock som hen var i av val. Och hittills hade hen inte sett mycket från dom, men ändå kände den vite ett litet ansvar att skydda skogen och dess andar. Men flocken..?


[Blubb]

Eld och storm och mörker, det rasade i Kaiwood denna höstkväll. Det var med en oändlig kyla Hielo satt, för första och sista gången, på Blossom plats i den cirkel så många beslut fattas, så många saker formats, så lång tid ägnats. Även om det - hon - som format flocken och dess öde nu förvunnit, och blott dess skuggor ännu kastades över församlingen av vargar, så brann elden. Flocken hade alltid brunnit med en sådan okontrollerad, rasande eld, och Hielo hade alltid varit deras kalla motpart. Lojalitet var ett begrepp utan substans för honom, att dräpa desertörer var endast att roande tidsfördriv. Men ändå förstod han precis hur de skulle reagera på detta. Flocken var Blossom. Det var därför han förstod den.

Vintervrenens himmelsblå, avgrundsjupa blick riktades med ens mot vargarna i cirkeln, mötte deras trots och avsky och tankar om förräderi. den tillstymmelse till lojalitet han känt för flocken berodde endast på Blossom. Han hade följt den svarte vargen, sin mörka väns eld, inte idealen och tankarna om storhet. Hans blick vändes mot Jira, mot Nisha, mot de som hätskt brann av fientlighet.

"Så jaga mig, döda mig, om det är så ni önskar. Men även om jag inte är den att planera framtiden, så kan jag försäkra er om en enda sak. Jagar ni mig, så kommer ni att misslyckas. Ni kommer att dö. Det kan jag lova." Hielos mäktiga gestalt glödde av de döende höstljuset som sken genom kaiwood. Rösten var så lugn och pärlande som alltid.
"Blossom fjättrade mig till Kaiwood, och nu är de kedjorna brutna. Jag för inte vidare hennes arv, för att min respekt för henne är för stor. Eld... Det är eld flocken kräver."
Hielo ställde sig med ens upp, med sin pärlemorvita päls virvlande runt sin resliga gestalt.

"Följ Thzuki, eller gör det inte. Jag bryr mig inte. Den enda anledningen till att jag valde henne är för Blossoms tillit till henne, och för elden som kan få flocken att leva igen. Jag bryr mig inte om ni väljer att ignorera mina ord. Jag kände Blossom längre än någon av er. Kände ni henne som jag gjorde, så kommer ni förstå varför ni behöver någon som Thzuki för att leda er." Hans blick vändes till Thzuki, en sista gång.
"Huruvida hon hanterar detta, är upp till henne."

Sedan vände sig Hielo om och gick, med inget annat än viskningar av frost och mörker i sina spår.

[this must be resolved people! xD svaaaaraaaaaa. Detta roll kan inte avslutas innan Thzu antingen tagit kommando eller typ krossats av da wrath of TaBBsvoffar x) ]

Från sin sida av Thzuki såg hon hur TBB skiftade. Shocken började lägga sig, röster som tidigare tystats började resa sig. Hon hörde sin dötter yttra sig, och såg sedan den vita hannen, tiken, whatever, ta ordet den knappast hade rätt till.
Nisha hade ingen rang, så egentligen hade hon inte heller rätt till någon talan, men hon hade år av lojalitet och flera slag på sin hals att stoltsera. Hon hade år i flocken, och hade nästan spenderat längre tid som beta än vad vissa hade haft TBB som flocktillhörighet.
Nisha kunde inget annat än le när Hielo uttalade sig. Hans ord haglade ned med samma kyla han bestod av och Nisha visste utan tveka att hans ord var sanna. Inte för att hon kunde skilja mellan hans lögner och hans sanningar, men hon visste tillräckligt för att förstå.
"Kunde inte sagt det bättre själv, fiskpinne" sade hon, väl medveten om att han redan vänt sig om för att lämna dem. Kanske var det tradition att dräpa de som lämnade flocken, men just i fiskpinnens fall så var ett undantag giltigt i åtanke med hans band till BB. Förvisning från reviret passade honom bra, och så länge han inte återvände fanns inget behov att dräpa honom.
Det enda nisha nu väntade på var Thzuki ochhennes respons.

- Ataro, vem ser du i vår flock som skulle vara en värdigare ledare i detta läget än Thzuki?
Han väste med mörk stämma i allas sinnen, alla kunde höra. Även om hans ord var utnämna till en viss speciell varg. Han såg emot Thzuki sedan, med sina iskalla skarpa ögon. Må han bära en kyla, likt den stora vita varg som snart skulle lämna dem, men han bar eldens flamma inom sig och ack hanen hade rätt. Hielo hade rätt. Flocken behövde eld för att flamman skulle hållas vid liv och nog förstod han detta, även om han själv inte alls känt Blossom något sådär extremt bra. Men han hade länge inte haft någon röst att göra sig hörd med. Han hade studerat, sett flocken ur andra perspektiv. Han hade lärt sig mycket. Så han litade på den ljusas råd och ord. En intressant blick föll på den svagt genomskinliga gestalten. Kunde även denne ickelevande varelse höra hans röst i hennes sinne? Eller var detta en omöjlighet för hans krafter ännu? Han visste inte. Så detta, detta var en forna medlem? Intressant. Kanske kunde hon berätta saker för honom som ingen annan i flocken kunde, eller ville. Nåja, det fick han ta reda på senare. Han valde sedan att höras igen, men endast i ett sinne. De andra behövde inte höra hans uppmuntran. Ack nej, endast Thzuki skulle kunna höra honom.
- Thzuk. Visa dem att du kan hantera detta. Visa dem den ledare vi alla vet finns där!