Hur kunde det sluta såhär? Hur kunde hon, Mazoga, ha förlorat en strid i styrka? Ilsket och trött såg hon på den vidriga varelsen som långsamt och ostadigt närmade sig henne. Hela hennes päls var kladdig av blod, både hennes eget och den andre. Oavsett vad hon hade gjort hade den inte dött. Hon hade till och med slitit av många av halsens senor men ingenting hade hjälp. Det enda det hade åstadkommit var att dess huvud låg onaturligt snett. Sakta kände hon hur livet slets ur hennes grepp. Med en kraftansträngning höjde hon på huvudet.
    "Vad är du?!" skrek hon med hes röst.
Det värkte i halsen där hon blivit biten. Hennes röst ekade bland stenen. Varelsen stannade upp och tittade dumt på henne. Varför? Varför blev det såhär? Hon skulle bli den starkaste. Det var inte såhär det skulle sluta! Med en duns lät hon huvudet falla till marken igen.
    "Vad är du för något?"
Rösten var inte mer än en viskning längre. Hon orkade inte. Hon var så trött. Så trött. Bakom den rangliga gestalten tornade sig en svart skepnad upp. En lugn och stabil varg. Mazoga kunde inte minnas att hon sett den komma. Ett gurglande läte från den tunna främlingen som utan problem kunnat fälla henne fick det enda fungerande ögat att suddigt fokusera på den istället. Hon blottade tänderna mot den.
    "Gör ditt värsta!" morrade hon fram.
Bara ett kort ögonblick senare kände hon hur tänder sjönk in i hennes buk. Hur de bet och slet i hennes skinn och muskler. Hon ville skrika. Smärtan var enorm. Men hon lät sig inte göra det. Skulle hon dö skulle hon dö med åtminstone lite stolthet och inte som ett skräckslaget bytesdjur.

Chaibos, led mig vidare

Det svartnade för hennes ögon och hon kände hur smärtan hastigt avtog.


[SÅ! Nu är en Maz död.]