Patrullen hade anlänt vid Måntemplet för en dag sedan. Månvargen som mött dem var en behaglig, något äldre, dam med mild röst. Han kände igen henne från striden mot Qu, då han och Azazel ännu tillhörde Devils. Och hon hade känt igen honom. Mötet hade till en början varit väldigt spänt, och han klandrade henne inte. De hade trots allt stått på varsin sida av slagfältet. Men trots detta släppte spänningen och han fann att hon var väldigt trevlig att konversera med. Han kunde även se varför Malvado en gång i tiden fallit för henne.

Höstens antågande kändes tydligt när en kylig vind busade i hans päls. Den blå björnen kisade i motvinden innan han återigen såg mot den färgglada älvan som nyss talat. Liksom så många andra silannis i Måntemplet hade han aldrig lämnat Ötamon, och all information han hade var sådant patrullen redan visste om sedan innan, sådant som de fått höra flera gånger sedan de kom till Månskogen eller sådant som inte var av någon direkt vikt. Zayev brummade ett tack till den lilla gruppen an individer han samtalat med, en blandad skara av både silannis och månvargar, innan han vände därifrån. Han visste inte om de andra hade haft mer tur med att samla information, men han hoppades på det. Att återvända med enbart informationen att vintern skulle bli kall var ingenting han ville. De rundade öronen fångade upp skrattet av valpar och han såg bort mot de små, knubbiga varelserna. Mivrias yngsta, om han inte misstog sig. Deras rörelser förde dem klumpigt runt fadern, som i sin tur lekte med dem med stor glädje. Den blå log varmt åt dem. Det var så länge sedan hans egna valpar hade varit så små. Så väldigt länge sedan. Som han önskade att han kunde gå tillbaka till den tiden. Då allting ännu inte riktigt var på allvar. Och han fortfarande hade Naira vid sin sida. Leendet falnade och sorgen blev tydlig i hans blick. Han slet den ifrån den glada familjen och såg istället in mellan träden. Uppdraget behövde få komma först. Han kunde inte tillåta sig själv försvinna igen. Det dubbla ögonparet stängdes och han drog ett djupt andetag genom nosen. Andas igenom känslorna. Det skulle bli bättre med tiden.
    "Vad i hela världen ska du ens föreställa för något?" en gäll röst invaderade hans tankar och luften han höll inom sig åkte hastigt ut.
Zayev slog upp ögonen och sökte efter röstens källa. I skuggorna inunder en rot kunde han se en tunn tik stå och studera honom. Hennes nätta huvud låg tippat på sned. Det vita ansiktet tycktes nästan skina gentemot den i övrigt mörka kroppen. Han öppnade munnen för att svara henne, men han gav henne inte chansen.
    "Du ser ut som en björn. Lite som björnen jag såg i bergen. Jag tror inte den mådde så bra."
Intresset vaknade med ens i honom.
    "Vad var det för fel på den?"
    "Vet inte, den.. vinglade. Luktade död. Du har väldigt många ögon."
Hennes tal var svamligt och överallt. Han önskade hon kunde svara på frågan så han kunde lämna henne. Både hennes vagt glödande, brandgula ögon och hennes röst var sådant han kände att han varken behövde eller ville veta av speciellt länge.
    "Död? Är du säker?"
Hennes minspel blev irriterat och hon tog ett ryckigt steg närmare honom.
    "Såklart jag är." väste hon och såg som förhäxad på hans ansikte. "Varför har du så många ögon?"
    "Jag vet inte. Var i bergen såg du björnen?"
    "Åh, han vet inte säger han..." hon såg besviken ut. "Jag tycker inte du behöver ha så många ögon. Framför allt inte när jag bara har två. Det är orättvist!"
Osäker på om han borde ta hennes ord som ett hot eller inte såg han sig kort över axeln. Han skulle säkert inte ha några problem med henne ensam utifall att hon skulle få för sig att göra någonting, men det hade inte skadat att ha de andra i närheten. I ögonvrån såg han hur den mörka tiken blåste upp sig och spottade någonting mot honom. Innan han hade chansen att reagera träffade vad det än var honom i pannan och det övre ögonparet. Det fräsande ljudet uppstod endast ett kort ögonblick innan smärtan satte in. Ett vrål av smärta lämnade honom och han backade undan medan han våldsamt skakade på huvudet. Ett gällt fnitter fyllde hans öron.
    "Nu har du lika många ögon som jag!"
Bakom sig kunde han höra Niyaha ropa. Med det undre ögonparet kisade han mot den främmande tiken och såg hur hennes ansiktsuttryck gick ifrån skadeglädje till ilska.
    "Fusk!" utbrast hon. "Du får inte hämta fler!"
Hon spottade mot honom ännu en gång. Zayev gjorde ett försök till att undvika det men misslyckades fatalt. Ännu ett vrål av smärta lämnade honom när världen blev mörk. Niyahas steg kom närmare och han kunde känna hettan från hennes eld.
    "Kom tillbaka!" fräste hon åt den främmande tiken, som maniskt skrattande försvann från platsen.
    "Ser inte, ser inte, SER INTE! Inga ögon kvaaaar!"
Den blå kastade sig av och an i ett försök att bli av med den brännande känslan. Han hörde Niyaha försöka få kontakt med honom innan hon ropade efter en helare. Med osäkra steg snubblade han på sina egna tassar och föll ihop.
    "Niyaha." han försökte se henne med kunde inte. "Det gör ont."
Likt en valp sökte han efter trygghet. Adoptivdottern hyshade honom och försäkrade sig om att allting skulle bli bra. Han var inte så säker på om han trodde på henne.

[Oops ¯\_(ツ)_/¯]