Från födseln hade Hrimnir, Drifa och Skadi befunnit sig i Nordan. Att lämna barrskogens familjära säkerhet var både skrämmande och nervkittlande. Hanvalpen hade knappt kunnat sova den natten, även om han visste att han behövde energin. Den stora dagen var äntligen här. Dagen då Skadi skulle ta med honom och hans syster ut på snöslätten. Dagen de skulle bli riktiga isvargar. Precis som deras mor.
    Han kisade upp mot himmelen genom de glesa träden. Solen sken och det fanns knappt några moln på himmelen alls. Inte så vitt han kunde se åtminstone. Med förväntansfulla steg såg han på modern innan han studsade förbi henne. Han kunde se slätten breda ut sig bortom de fåtal tallar som fanns framför dem.
    "Kom igen." sade Skadi, som hade upptäckt hur mycket uppspelt energi de båda valparna höll igen.
Hon satte av galopp och med ett exalterad pip och en kort blick på systern följde han efter. Snön var djupare här, och det var jobbigt att ta sig fram på ben som ännu inte vuxit sig tillräckligt långa. Andfådd slöt han upp bredvid modern. En frisk vind drog lekfullt i hans päls och fick pudersnön att flyga över marken.
    "Så... Är ni redo att ge er ut på snöslätten?"
Hrimnir nickade våldsamt åt hennes ord. Han hade varit redo den senaste veckan.
    "Bra." hon log mjukt mot dem innan minen blev allvarlig. "Men ni måste komma ihåg att lyssna på mig. Snöslätten kan vara farlig, okej?"
    "Ja, mamma." hörde han Drifa säga.
Han nickade instämmande. De båda syskonen hade hört henne säga att de var tvungna att noga lyssna på henne fler gånger än vad de kunde räkna till.
    "Bra." sade hon igen. "Då går vi då."

Solens ljus blockerades allt oftare utav tjocka moln vinden bar med sig. Hrimnir och hans syster lade knappt märke till väderfenomenet som oroade deras mor. De var allt för upptagna med att försöka trycka ner den andres ansikte i snön.
    "Valpar." hörde han Skadis röst just som han, ännu en gång, ofrivilligt dök ner med nosen i snön. "Spara på energin, ni kommer behöva den."
Missnöjt såg han på systern och nafsade henne i hasorna. Men de gjorde båda som modern sagt. Så gott som i alla fall. Deras lek blev mycket lugnare och de nöjde sig med att ge varandra små tjuvnyp.
    Snart visade sig solen inte alls och den starka vinden drog med sig stora mängder snö. Han fick kämpa för att ens kunna se någonting framför sig alls.
    "Mamma." sade han missnöjt i jakt på henne.
    "Här är jag, hjärtat. Håll dig nära."
Han rörde sig så nära henne han bara kunde. Snön piskade honom i ansiktet och elaka vindar hotade med att dra omkull honom hela tiden. Skadi hade berättat om snöstormarna, men det här var inte alls som han hade tänkt sig. Det var så mycket värre. En extra stark vind slog omkull valpen och han sprattlade så snabbt han kunde upp på tassarna igen. Han fick inte tappa bort familjen! Ovetande om att vinden vänt honom på fel väg fortsatte han framåt.

Trots den täta pälsen frös han. Tänderna klapprade våldsamt och musklerna gjorde allt de kunde för att skapa någon typ av värme.
    "MAMMA!" ropade han igen.
Han hade spenderat vad som kändes som en evighet att ropa efter henne och Drifa, men inte fått något svar. Han kunde inte hitta dem. Tårarna brände på hans kinder.
    "MAMMAAAAA!"
Innerst inne visste han att det var lönlöst: han hade tappat bort henne i snöstormen, och han skulle inte hitta henne igen.