Det hade varit kallt. Så kallt. Men inte länge. En trygghet hade infunnit sig väldigt snabbt. En trygghet som hållit om henne. Lett henne vidare. Men hon var inte lycklig. Hon försökte, men kunde inte. Någonting saknades. Någonting hon höll otroligt kärt.

Naira höjde huvudet som legat mellan hennes framtassar. Försiktigt öppnade hon ögonen. Allting såg ut som Acheratiskogen runt omkring henne, men hon visste att hon inte var där. De saknades. Hennes familj saknades. De fanns inte där vid hennes sida.
    "Chaibos." kallade hon mjukt och hon visste att han lyssnade även om han inte var där. "Snälla..."
Hon avbröt sig. Var det rätt, det hon gjorde? Var detta någonting hon kunde be guden om?
    "Jag måste få säga adjö till dem... Se dem en sista gång. Snälla... Jag ber."
Hon kände ingen ro eller frid. Hon hade inte ens haft chansen att säga allt hon ville till dem innan hennes liv hade ryckts ifrån henne.
    "Jag vet att du inte är lycklig här, att det är någonting som håller dig tillbaka."
Dödsgudens närvaro blev med ens påtaglig och fyllde området.
    "Snälla, jag behöver bara en liten stund med dem."
Hon fick inget svar men kände att han fortfarande fanns där.
    "Jag kan ge dig en månad, längre än så vågar jag inte." han tystnade igen som om han tänkte. "Hemska saker kan hända de andar som får vandra för länge."
Naira nickade bekräftande. Hon skulle inte behöva en hel månad, hon när hon fått säga vad hon önskade ha sagt skulle hon komma tillbaka. Hennes plats var inte längre bland de levande.
    "En månad." sade hon slutgiltigt.

Det var som om hon blev bortförd av vinden. Tystnaden ersattes av det bekanta ljudet av cikadornas sång. All grönska prasslade i vinden som en gång smekt hennes ansikte. Nu fanns ingenting. Det kändes underligt. Skrämmande. Försiktigt slog hon upp ögonen. Acheratiskogen. Hon var hemma igen. På ostadiga ben ställde hon sig upp och såg sig omkring. Hon befann sig inte långt ifrån samlingsplatsen. Helveteshunden försökte ta ett steg framåt men föll igen. I Chaibos grottor hade hon kunnat röra sig obehindrat, men här, i de levandes värld var det som om hon aldrig använt sina muskler alls.

En vandring som endast borde ha tagit minuter tog henne flera timmar att göra, och även om benen var skakiga kunde hon äntligen använda dem.
    "Zayev!" ropade hon men fick inget svar.
Hon såg sig omkring. Det fanns inga som helst tecken på att någon var i området.
    "Zayev?" försökte hon igen.
Ingenting.
    "Arno? Oberon? Nena, Azdell, Gharrow! Det är mamma! Var är ni?"
Tystnaden om mötte henne var smärtsam. De var inte kvar i skogen. Hon bet ihop käkarna och tvingade tillbaka de tårar som hotade med att tränga fram. Hennes familj. Hennes älskade valpar. Borta. Bakom sig kunde hon känna dödsgudens närvaro.
    "Jag ska hitta dem." hon vände sig om och såg bestämt på honom. "Du sa en månad, inte sant?"
Han nickade endast till svar. Mer av vana än någonting annat fuktade tiken nosen. En månad. Det borde ge henne tillräckligt med tid att finna dem igen. Säga det hon ville och behövde få ur sig.

[Vänligen svara inte c: Och för att Kreft frågade om det och jag är för lat för att ändra i inlägget, hon är en ande och har inte återuppstått xD Bör kanske sägas xD]