[Utspelar sig fortfarande någon gång på sommaren, Saderk vaknar för första gången, efter att ha varit utslagen ett tag av sina skador]

När den ljusa sandfärgade hanen slog upp det enda ögat möttes han till en början av mörker, kanske mer något utav ett dunkel, och han var omringad av sten, grottväggar. Smärta satt kvar i kroppen och en förvirring slingrade sig i hans sinne. Var detta Chaibos grottor? Luften runtom honom var kylig. Han hade förväntat sig att smärtan skulle försvinna när han dog. Han fnös lätt åt tanken, något som smärtade i bröstkorgen och dess brutna revben. 
 Skulle inte Chaibos möta honom någonstans? Eller skulle han inte bli tilldelad ett efterliv? Skulle hans själ inte får frid? Han fnös igen, ett tyst ljud som ändå lät högt i grottan. Han hade inte direkt varit en religiös varg som gav sitt liv åt gudarna, men han hade heller aldrig förnekat deras existens, men kanske hade han ändå lagt för stor vikt vid hörsägnen?
 Han vippade på öronen där han låg, och insåg snart att de låga ljuden ifrån honom inte var de enda i grottan och han vände blicken snabbt emot stället där de andra andetagen kom ifrån.
 Qilaq, paniken steg i bröstet av hans förvirring, var sonen också död?
"Qilaq?" hans röst låg, knappt mer än en viskning, men den bröts ändå av oron. Han kände sig omtumlad, och fortfarande väldigt seg i skallen.
 Han såg sig snabbt omkring och vid närmare inspektion kände han igen stenen som omgav honom, och hjärtat lugnade sig i bröstet, men detta var ändå inte hans grotta.
"Vart är vi?" frågade han sonen som sömndrucket, och kanske något chockat såg på honom. Saderk undrade kort hur länge ynglingen sovit där, hade han vakat över honom? Det behövdes väl inte? Eller hur länge hade han själv varit borta? Inget i grottan gav svar på hans frågor.

Qilaq befann sig i stora kval. Han var också väldigt arg. Han skulle vara det en bra tid framöver. Särskilt arg. Någon loppbiten idiot hade skadat hans pappa, och han drömde om det ibland. Han vaknade upp av sina egna läten och smärtades av insikten att han inte kunde utdela någon hämnd till någon vars identitet var okänd. Nu hade han vakat invid sin far ett tag. Läget hade varit väldigt kritiskt och det var på håret att Saderk överlevt. Knäppt ändå. Tidigare hade han bönat och bett att Saderk skulle resa sig, men nu när han visste vad som var i läkeprocess så ville Qilaq naturligtvis motsatsen. Det var nog inte en av självklarheterna Qilaq behövde yttra sig om i alla fall. Pappa skulle inte ställa sig upp. Qilaq reste sig i Saderks ställe. Gick närmare. Han blev aldrig riktigt kvitt bilden av skadorna. Den var etsad vid, eller åtminstone fäst till, hans näthinna när han blundade. Qilaq svalde hastigt.
  "Far", sade han stelt, och hans röst var lite grötig efter att inte ha yttrat några ord på väldigt länge. 
  Qilaq harklade sig. Saderk var familj, man ville inte mista familj. Minnesbilden var inte långt borta, Qilaq kunde nästan räkna den korta tiden som gått sedan han funnit sin far i revirets utkanter. Qilaq hejdade en rysning. Han svalde igen, som för att göra sig av med klumpen. Han visste inte vad han skulle göra. Han var inte på långa vägar tillräckligt tränad inför en sådan här situation.
  "I revirets trygghet", sade han bara, till svar på frågan om var de var.
  Qilaq närmade sig väldigt långsamt för att ge sig själv tid att komma på något briljant att säga innan han var framme vid sin faders sida.
  "Hur ont gör det?" frågade han dumt när han stod nära.
  Hans besvärade ögon visade medlidande, något han aldrig trodde att de skulle visa för far.

[I. AM. SORRY.]

Qilaqs svar lät stelt, och Saderk visste hur det kändes, mindes det tydligt i hans sinne. Ovissheten när en familjemedlem var skadad, hur allting inte ville försvinna, hur bilderna liksom hängde sig kvar.
 Han log vagt, ett leende utan glädje, mot sonen. Öronen vippade ovant på huvudet då denne harklade, ljudet högt, nästan ekande, i den annars tysta grottsalen.
 I reviret, säkerhet. Saderk visste inte längre vad säkerhet var, och att säga att reviret var säkert kunde inte riktigt stämma i hans huvud, det var ändå på reviret han nästan mött sin död. Tankarna var inga han delgav sin son, Qilaq behövde en trygghet, och om det var dessa grottor, och reviret, så fick det vara så.
 Hans son stod invid honom, och han kände sig så liten i världen, kände sig svag som inte kunde resa sig upp, patetisk. han behövde se upp på sin son, en känsla som var väldigt främmande den stora hanen.
 Hur ont gjorde det? Det var en bra fråga han inte riktigt hunnit reflektera över, han hade helt enkelt inte känt efter.
"Det är inte allt för illa" Det var det som var närmast sanningen han vågade säga, revbenen värkte och var antagligen brutna, på vissa ställen kändes det som om stenarna satt kvar i hans sida. Något han, efter ett snabbt ögonkast bakåt, insett inte var fallet. Huvudet bultade obekvämt,och huden stramade litet överallt- I överlag så kände han sig väldigt mörbultad.
 Hans mening inte en direkt lögn, han kunde hantera det.
"Jag är mer intresserad av hur du mår" han mötte sin sons blick och försökte hålla den.
"Kan du förlåta din gamla far?" Han försökte illa dölja sin ton av oro, han var verkligen rädd för hur sonens uppfattning av honom skulle ha ändrats. Såg han honom som svag? Skyllde han det som hänt på honom?

Saderks leende var lite otydligt i dunklet, men Qilaq noterade det. Han var orolig för sin fars skull, och ibland hade han förbannad Saderk för det här även om det definitivt inte var något denne kunde rå för. Qilaq hade varit arg över att hans pappa nästan lämnat honom. Ett lugn spred sig dock med ens över Qilaq. Saderk sade att det inte var alltför illa med smärtan.
  "Så du är bättre nu?" frågade Qilaq med en lidande underton.
  Han ville inte höra annat än ett positivt svar, men stålsatte sig även för ett negativt sådant. Hans pappa frågade sedan hur det var med Qilaq själv, som skakade lätt på huvudet. Han höjde blicken till Saderks när han frågade om Qilaq kunde förlåta honom. Qilaqs ögon formades till ett lidande uttryck.
  "Jag mår inte bra", sade han bara. 
  Han hade kanske inte råd att belasta sin far med den informationen, men han hade inte sagt det till någon och till någon måste det komma ut.
  "Jag har gått på vassa stenar, och det har varit hemskt. Stenarna sitter kvar i dynorna och jag kan inte släppa något av det här", sade Qilaq förtvivlat, det kom äntligen ut. "Jag hatar att se dig såhär och jag har haft mardrömmar om hur jag hittade dig och hur du dör, om och om och om igen."
  Qilaq stampade lätt i grottgolvet. Hans ögon tårades lite. Det här hade faktiskt varit lite för mycket. Qilaq tog några steg framåt. Han var ovanligt försiktig och han lade sin kind mot Saderks. En tår föll från Qilaqs öga och rann längs Saderks sandiga pälsfärg.
  "Det var väl inte ditt fel", mumlade Qilaq. "Jag måste ju."
  Han syftade på delen ifall han förlät sin gamle far. Qilaq hade aldrig varit mycket av en dramatisk typ i detta avseende, emotionell och sådant, men nu var det oundvikligt. Han hade aldrig väntat sig att han skulle hamna i denna situation. Inte en enda gång hade han tänkt att pappa var dödlig. Att han kunde dö, alls.

Han log glädjelöst mot sonen. Bättre var ett relativt ord, och han ville inte ljuga. Bättre än när han hittade honom? Definitivt, han var ju iallfall vaken nu, och inte vid dödens rand, bättre som i snart frisk? Långt ifrån.
 "Jag blir nog liggandes ett tag till" svarade han bara flytande. Hur långt ett tag skulle komma att bli visste han ännu inte. Han ville så gärna ha alla svaren till sonen. Önskade så gärna att han kunde gå tillbaka och ändra allt. Önskade att de båda sönerna kunnat fortsatt tro att han var odödlig till den dagen han var gammal och grå, med barnbarn och kanske även deras barn, springandes runt tassarna. Kanske hade hans livsval sagt punkt för den framtiden i samma sekund som han träffat Malvado.
 Han hade inte planerat på att få valpar då. Han syn på sig själv hade varit helt annorlunda. Han hade varit en soldat, ett vapen. Ett tingest för sin ledare att använda. Nu var han så mycket mer, och han ägde allt det på grund av sina valpar.
 Hans enda öga såg på sonen då han svarade, och det var tydligt för hanen att sonen led. Något som bekräftades av hans korta mening. Ett lidande orsakat av honom. Hans fel. Vartenda ord som lämnade sonen smärtade värre än såren på hans kropp. Värre än vartenda brutna ben. Värre än var förlorat syskon. De karvade in märken på hans själ som skulle komma och skava honom med var steg han skulle ta. Han hade gjort det här mot sin egen son.
 "Förlåt mig" bad han andlöst, tystare än en viskning, mer som en tanke som fått liv. Spöket av en önskning.
 Det var hans fel, sonen visste inte det, men det var sant. Han hade kunnat undvika situationen. Skulden brände hål i bröstet. Han hade inte ens haft en tanke på valparna i stundens hetta. De var självaste kärnan i hans liv, och han hade inte spenderat dem en enda tanke när han höll på offra det, och för vad?
 "Du måste inte" Orden tog emot, gjorde ont att yttra. Han log åter glädjelöst när han såg mot sonen, något som dog ut direkt.
 "Var arg på mig, om så du är arg i hundra år, om du måste" hans röst visade inte på hur mycket det skulle smärta Saderk ifall Qilaq tog erbjudandet.
 "Hata mig, svär på mitt namn, lämna mig bakom dig" han såg på sonen och försökte fånga hans blick och hålla den, visa ärligheten bakom hans ord.
 "Om du så måste. Men. Om du sedan ångrar dig, eller bara känner att du inte orkar längre, så finns jag kvar" det kanske lät dumt eftersom han nu låg där, efter att varit så nära på att möta Chaibos, och förenas med Tenkai.
 "Jag lovar dig det nu, när du än ser tillbaka så kommer jag finnas där. Så länge livet tillåter. Inga mer dumheter som nu" Han hoppades innerligt att han kunde hålla sitt löfte tills han blev gammal och grå. Han önskade nästan att han kunde leva för evigt, bara för att hans söner skulle få slippa förlora honom så igen.

Qilaqs far delade med sig av informationen att han förmodligen inte skulle vara uppe på benen än på ett tag. Han menade säkert ett bra tag. Saderks röst var så mycket lugnare än Qilaq kände sig så även om det inte var det roligaste beskedet så kändes det bra. Hans pappa var trygg här inne. Egentligen var det inte Saderks fel att det hade blivit såhär, Qilaq visste det väl. Det hade dock inte hindrat den strida ordströmmen som lämnat Qilaqs tankar och sedan läppar. Förlåt mig, bad hans far. Qilaqs ögon såg orubbliga ut först. De kunde inte förlåta, även om det inte borde finnas något att förlåta. Det fanns så mycket tungt och ont att känna. Det var först när Saderks ord om att han inte måste förlåta. För det måste vara så det låtit från Qilaq; att han inte kunde förlåta. Så måste det ha låtit. Qilaq försökte möta Saderks blick men hans egen pilade ständigt ner eller bort. Sedan gjorde Saderk ett försök att möta Qilaqs blick. Återigen kunde Qilaq inte se på hans enda öga mer än i ett fåtal sekunder. Hans far avslutade med att han alltid skulle finnas kvar för honom, om Qilaq så bara ville. Qilaqs tystnad var knappast något gott tecken, men det var inte vad det verkade. Avsaknaden av ord var påtaglig, det var inte övervägandet som tog tiden. Hundra år. Hata pappa i hundra år. Ett ögonblick kändes det som om Qilaq ville gråta och se ledsen ut, men han gjorde inte det. Han tvingade undan det och försökte halvhjärtat brösta upp sig lite. Egentligen behövde han inte låtsas med sin pappa, men han ville inte verka ryggradslös heller. Inga mer dumheter. Som nu.
  "Det kan du inte lova, bara hoppas", sade Qilaq, så konstlat i hans försök att uppträda starkt och säkert att hans röst lät opersonlig och tråkig.
  Qilaq tänkte att det inte var lönt att bädda in mer grus i såren, så han tänkte bara komma till saken.
  "Jag kommer ju alltid att förlåta dig. Men tillit kommer tillbaka på sikt", fortsatte Qilaq. "Ja... inga mer dumheter, tack."
  Han mötte Saderks blick, mycket stadigare nu. Efter ett tag gjorde det nästan ont att titta, för instinkten sade att hans blick inte borde visa allt det där ledsna som han kände - men det var svårt och Qilaq kunde inte filtrera. Han hade ingen aning om hur han borde bete sig.

[edit: avslutat]