Att Dubheasa lämnade Hakons sida och gav sig iväg på egna äventyr var så vanligt förekommande att han knappt lade märke till det längre, vilket hon uppskattade. Hamnade hon i trubbel var det endast hennes eget fel att hon inte varit smartare och kommit undan. Det hade hänt att hon blivit påkommen ett fåtal gånger tidigare, då hon var yngre, men hon då hade hon lyckats skådespela undan sina misstag och trots det ändå fått hjälp. Det hade gett henne tillräckligt med spelrum för att kunna över upp sin skicklighet.

De senaste dagarna hade hon dock hållit sig undan småstölder och bus: hon hade varit upptagen med annat. Ända sedan hon funnit grottan och stött på mysterium efter mysterium hade hennes tankar inte kretsat runt någonting annat. Nu hade hon kommit så pass långt att hon inte kunde vända tillbaka. Hon hade lagt allt för mycket tid på det. För att inte tala om hur nyfiken hon var. Så vitt hon visste kunde det leda till en stor skatt! Försiktigt simmade hon neråt längs pelarna. Att ta sig djupt ner under ytan mitt i natten hade inte varit en av hennes mest genomtänkta idéer, men chansen att hon skulle simma in i någon annan var liten och hon kunde upptäcka det själv. Var det faktiskt en skatt som väntade i slutet ville hon inte gärna dela med sig av den. Kanske till Hakon, men ingen annan. Med glittrande ögon ökade hon takten.