Natten hade lagt sin slöja över världen och tusentals stjärnor glittrade likt diamanter på den mörka himlen. En öm vind smekte över området och fick gräs och blommor att prassla mjukt. Grendel avskydde det av hela sitt hjärta.

Gång på gång frågade han sig vad han egentligen gjorde där. Den bara skyn ovanför honom var skrämmande, och ingenstans fanns det något direkt skydd. Han var på okänd mark och visste inte vad för faror som fanns där. Återigen kastade han en vaksam blick mot stjärnorna. De blinkade retfullt åt honom, som om de visste att han kände sig rädd. En kort fnysning lämnade honom och han fortsatte att tyst smyga bland det höga gräset.
    Vad han gjorde var dårskap, och för vad? En dröm. Visst hade han aldrig haft en liknande dröm förrut och den hade känts otroligt övertygande. Men det var ändå allt han hade att gå på. En dröm som sade åt honom att ta sig väster ut. Det var åtminstone vad han hade tolkat det som. Det hade funnits berg i drömmen. Höga berg. Mycket högre än de som låg intill hans älskade djungel. Och han mindes att Bosco talat om höga berg både i väst och norr. Grendel tänkte chansa på de västerut: de låg mycket närmare. Men det var inte endast bilden av berg som fått honom att ge sig av. Det hade funnits en röst som viskat hemlighetsfulla saker på ett språk han inte förstod. Det hade låtit gutturala och hårda, precis som det språk hans mor talat om i sagorna. Demonernas språk. De orden han hade hört i drömmen hade inte varit bekant något utav dem, men han kunde några stycken. Det var en kunskap han var otroligt stolt över.

Plötsligt lämnade hans tassar marken. Ett förvånat tjut lämnade honom och han såg hur den hastigt försvann inunder honom. Trots sin försiktighet hade någonting satt sina vassa klor i honom. Grendel försökte vända blicken uppåt och kunde i ögonvrån se konturerna av en enorm fågel. Svansen låg tryckt mellan hans ben och öronen hade försvunnit och låg platta mot hans huvud. Han hade aldrig haft några egentligen problem med höjder då han spenderat majoriteten av sitt liv uppe i träd, men detta var allt för högt! Inte heller hade han någon kontroll på vart han var på väg. Skulle fågeln tappa honom skulle han med all säkerhet dö. Istället höll han sig stilla och lät sig skamset bäras iväg.