Aleksandr hade blivit ganska van vid pranks, att gillra fällor. Det var vad han var bäst på, men det var inte alltid det var en dans på rosor. Han hade smygit sig på en vildsvinsgalt i skogen som han misstänkte skulle bli perfekt att bussa på Lev och Mara. Han skulle bara behöva jaga det i rätt riktning, så skulle den storma rakt mot jaktlägret innan de hann säga chert. 
      Om vildsvinet inte hade bestämt sig för att jaga Aleksandr själv, vill säga.
Aleks for genom skogen som om den brann, hans tassar rörde sig fort och han kastade sig hejdlöst genom buskar, lövverk, vegetation och snår - med vildsvinet dundrande i sina hasor.
"AAAAaaaööÖÖÖEEHH," skrek han i ren och skär panik, oförmögen att ropa på hjälp ordentligt. Han var för upptagen med att fly för sitt liv för att hinna tänka.
Notering till framtiden: vildsvin - dum idé. Dålig idé. Gör inte om.

[Till Trian! 
chert = förbannat på ryska ]

Trian hade sovit dåligt den natten då nätterna inte kändes lika mörka som de uppe i norr. Vinden hade varit på tok för fuktig och inte alls lika bitande kall som den han var van vid. Flertalet gånger hade han vaknat upp, i tron om att hans syster Riveri legat ihoprullad tätt intill honom, men översköljts av besvikelse och längtan när han insett att hon inte låg där. Hon skulle aldrig mer ligga där, så länge som han inte kom på en lösning på hur han skulle kunna återvända hem.
     Så det var en småtrött och tovig ung hane som stod och buffade bland löven på marken i hopp om att hitta något ätbart. Han höjde snabbt huvudet då skogen verkade röra sig. Buskarna gnällde när något verkade tränga sig igenom lövverken med buller och brak. De stora, ludna öronen stod rakt upp. Han hörde ett läte som han inte visste hur han skulle tolka. Var det ett byte? Var det ett hot? Han hade ingen aning. Det enda han visste var att detta något var på väg rakt emot honom. 
     Plötsligt vek sig snåren och en varg susade förbi. Trian hann knappt uppfatta någonting innan ett vildsvin stormade ut från buskagen och stannade upp några meter från Trian. Galten frustade och blicken var rödsprängd. Trian såg efter vargen som sprungit förbi, sedan tillbaka till galten. "Han... sprang ditåt?" försökte Trian men insåg snabbt att galten inte hade stannat upp för att småprata. "Oh shoot" muttrade han innan Trian tog sats med bakbenen och föll ut i en sprint, samma väg som vargen hade försvunnit. Galten frustade och brakade genom skogen bakom honom. 
     Hjärtat rusade i den unga hanens kropp, men det var något befriande med det pumpande adrenalinet. Det var skönt att uppleva någon annan känsla än total förvirring och ensamhet. Med sina långa bergsben och timmar utav lekfulla jakter med sina syskon så kom Trian snabbt ikapp den främmande vargen. "Dålig dejt?" flinade han när han kom upp bredvid. Galten frustade bakom dem. Hur länge kunde ett vildsvin springa egentligen? Trian antog att de skulle få reda på det snart.

Aleksandr hann knappt märka att han nästan sprang in i någon. I rättan tid han hann väja av - det fanns ingen tid att stanna för att ursäkta sig eller förklara med ett vildsvin i hasorna. Han märkte inte ens av att vildsvinet hade stannat, om så för ett ögonblick. Ögonblick senare hade främlingen från tidigare hunnit ikapp - han också tagit till flykten. 
Dålig dejt?
     Aleksandr vred nu blicken åt främlingens håll och stirrade på honom som om han inte vore riktigt klok. Det förekom honom nu att han måste vara ungefär i hans egen ålder - eller, nej, lite äldre. Aleks chockartade blick utbyttes snabbt till ett lurigt flin och han skrattade andfått.
     "Märks det så tydligt?" flämtade Aleksandr. Galten var bakom dem fortfarande, och om Aleks mindes sin pappas jaktlektioner så kunde det dröja ett bra tag innan man tröttade ut ett vuxet vildsvin. Aleksandr visste inte om han hade orken att springa så länge. Så slog det honom. "Jag har en plan! Förlåt mig för det här."
      De rundade ett krön som Aleksandr kände igen. Till höger fanns en enorm trädrot under vilken det fanns ett gammalt gryt. Det perfekta gömstället - svårt att se, men stort nog för dem båda. Aleksandr visste, eftersom han lekt kurragömma här från sina syskon. Med en kraftansträngning tog Aleks ett språng rakt mot främlingen, en ansats att knuffa honom i sidan så att de båda skulle tumla in under håligheten trädroten erbjöd. Snabbare än han någonsin lyckats exploderade hans mörkerkraft om dem - ett kompakt mörker som höljde dem båda från dagsljuset. Förhoppningsvis skulle vildsvinet missa dem och rusa vidare.

[förlåt om det blev lite PP-igt! säg till om jag ska ändra något :D ]

Märks det så tydligt? Trian skrattade lågt till, mellan flämtningarna. "Njae, jag dömer inte meeen han kändes inte som din typ?" Smidigt hoppade han över en fallen trädstam. Kastade en snabb blick bakåt, galten gav sig inte. Vad hade den här främmande vargen gjort för att reta upp honom så mycket? Trian kunde känna raseriet från galten som om det var hans eget, det sved i skinnet. Mörka känslor låg honom nära. För nära. 
     "Han känns lite för klängig liksom" flinade Trian och följde smidigt med i svängarna, trots att skogen för honom var obekant. Förlåt mig för det här. Trian hann inte ens fråga vad främlingen ville bli förlåten för innan han fått en hård knuff i sidan och rullat ner i en hålighet vid trädroten. Ett kompakt mörker lade sig över honom. 
     Trians hjärta slog hårt efter sprinten. Galten verkade förvirras av att tappat spåret på vargarna. Den stannade upp, bara några meter från där hanarna låg gömda. Trian kunde igen känna galtens hat, dess raseri och mordlängtan. Trian slöt långsamt ögonen. Amuletten som vilade mot hans bröst glänste till bland den grå pälsen och galten slutade plötsligt att frusta. Trian kunde höra galtens hjärta inom sig, hur det gick från att slå hatiskt till att slå av rädsla och oro. Den gnydde till och började springa, men nu som om den var livrädd. Livrädd för något den inte såg. Den unga hanen slog upp ögonen, buffade till den andra unghanen för att denne skulle flytta på sig. "Ligger vi här för länge lär ju grisen bli svartis" flinade han till.

Spänningen låg tung i luften. Aleksandr försökte kontrollera sin andning, men han var helt slut efter springturen tvärs genom skogen. Han låg helt blickstilla och stirrade ut på vildsvinet som faktiskt tycktes ha tappat bort dem. Så gnydde den till, och sprang som om den blev rädd för något. Initiellt misstänkte Aleksandr att något annat, något värre, lurade i närheten. Men när vildsvinet försvunnit lade sig skogen i lugn tystnad som om ingenting hade hänt, och han gissade då att vildsvinet bara fått nog. Aleks andades ut. Hans rusande hjärta började sakta in.
Ligger vi här för länge lär ju grisen bli svartis.
     Aleksandr frustade till och drog mörkret åt sig, och den svarta kompakta massan lättade som om den aldrig varit där. Han kravlade ut ur håligheten under roten och ruskade sig fri från jord och damm när han tagit några kliv ut i gläntan. "Äh, det är slut med honom ändå. Måste gå vidare, klarade inte temperamentet, liksom. Man ska bara nöja sig med det bästa, tycker du inte?"
     Han blinkade med ena ögat, hans läppar dragna i ett snett leende. "Jaha, jag antar att du är min hjälte. Ska du inte presentera dig?"

Trian kröp ut efter främlingen och ruskade på sin stora kropp. Damm och jord for åt alla håll. Trians annars så välskötta päls hade blivit tovig och matt efter vandringen från bergen. Hans yngre syster, Lya, hade alltid varit mån om att sköta om Trians päls. Nu hade han ingen och tanken hade nog inte slagit honom att han behövde ett bad. Inte förrän nu. Hans stora kropp var inte van vid värmen som blomstrade här. Nu efter sprinten glödde hettan intill skinnet. Tungan hängde utanför munnen. 
     ... tycker du inte det? Trian sträckte på den unga kroppen, svansen svepte till. "Lite för hetlevrad, helt klart" flinade han snett och klippte till med de stora öronen. 
     Han slet loss en liten kvist som fastnat vid ena frambenet med hjälp av framtänderna. Ruskade till på huvudet innan han gav sig på nästa som nästlat sig fast i den tjocka pälsen. Ska du inte presentera dig? "Å förlåååt" ursäktade han sig överdramatiskt. "Jag måste helt ha glömt bort min vett och etikett när jag blev ofrivilligt indragen i ett kärleksdrama-" fortsatte han med en överdrivet dramatiskt och snofsig röst. "- och nerknuffad i en håla" sa han kort med sin raspiga röst, spelade irriterad trots att så inte alls var fallet. Han blinkade charmigt med ena ögat. 
     Han slet loss ännu en kvist ur pälsen. Vräkte sedan ut sig raklång på marken. Bröstkorgen hävdes fortfarande ansträngt upp och ner. "Jag är Trian, vem har jag räddat?" log han snett och slöt ögonen. "Men viktigare; vad får jag för min otroliga räddning?" 

Den här snubben var ju kul. Det var en skön omväxling att ha någon att driva med, som uppenbarligen förstod sig på humor till skillnad från Lev, och Mara som hade huggit huvudet av honom om han skämtat likadant. Det bästa var alltid att ha Mara på sin sida när man skämtade med andra, och aldrig använda humor mot henne. Det slutade sällan väl. 
"Förlåt för det där," flinade Aleks och satte sig ner. Gläntan var lagom öppen för att de jättelika träden i Ötamon skulle släppa igenom värmande solstrålar.
"Jag är Aleksandr," log han och såg rakt på Trian. Nu när situationen var betydligt lugnare kunde Aleks ta sig tid att faktiskt se vem han pratade med. Det var en stor hane, tjock päls. Såg stark ut. Vad får jag för min otroliga räddning?
Aleks rynkade på nosen medan han log och skakade på huvudet. "Skulle en äkta hjälte be om något i belöning?" Han lyfte på hakan en aning och riktade blicken mot himlen, som om han funderade djupt. "Hmm. Du kan få nöjet att bli min polare. Den kan jag bjuda på."

Trian sträckte ut sin stora kropp, nog var han muskulös men hans kropp var fortfarande ung. Jämfört med hans far hade Trian sett ut som en fjuttig valp. Solen smekte den tjocka pälsen och hans ögon fortsatte vara slutna tills det att Aleksandr erbjöd sin vänskap som tack för räddningen. 
     "Hmm, jag är försiktig med att acceptera vänskaper som tack. Man vet aldrig om det är en gåva eller en förbannelse" log han snett där han låg på marken. "Men jag ska fundera på det" han öppnade de ljusblå ögonen där charmen glittrade i solskenet. 
     "Tills vidare så har jag ett annat förslag: vet du vart man kan ta sig ett bad? Känner att jag skulle behöva det, man vet ju aldrig om grisen har några snygga kompisar som jag kommer behöva imponera på i framtiden" skrattade han lågt till och satte sig upp. Han betraktade Aleksandrs unga kropp, han såg ut att vara i liknande ålder. Han påminde lite om Kleon, fast mindre. "Även du behöver nog snygga till dig, om du ska slippa klängiga dejter nästa gång" Han nickade menande åt Aleksandrs dammiga päls. Trian ställde sig upp. 
      "Visa vägen, Lex" Trian var expert på att ge andra smeknamn. Det var något med långa namn som han fann alldeles för vuxet och tråkigt. Han svepte till med svansen och inväntade att Aleksandr skulle visa vägen, ja han tog för givet att hans nya 'polare' tänkte hänga med på hans idé om att bada.

En fundersam rynka bildades över Aleksandrs nosrygg, och han drog lite i ena mungipan. Vadå, förbannelse? "Jag kan försäkra dig om att jag bara är förbannat rolig att va med," flinade han, men lät det vara. Det var trots allt en främling, även om Aleks hade svårt att tro att han hade något ont i görningen. Vad var det värsta som kunde hända?
Tills vidare så har jag ett annat förslag.
     Aleksandr lyssnade till förslaget med ett flin och såg sig omkring. Hela jakten hade rubbat hans lokalsinne en aning, men om han mindes rätt så skulle det finnas en flod inte långt härifrån. "Anledningen till att mina dejter är klängiga är för att jag redan är så snygg, vet du.."
      Men Trian hade rätt. När Aleks såg över sin vita päls insåg han att han var ordentligt nedsmutsad. "Okej då, följ mig."

Vandringen till floden var inte lång, förmodligen tack vare att Aleksandr mindes vägen dit rätt. När ljudet av flodens milda porlande gick att höra bland träden längde Aleksandr på stegen, från sällsam gång till rusande gallop. Allt medans träden glesnade gick vattnet att skymta, härligt glittrande i solens varma strålar. Vattenytan var lätt krusad, men jämn, lugn, ostörd. Det skulle inte vara länge.
     "Sisten i är en skitig råtta!" skrek han och tog ett språng rakt ut i det blå.

Trian flinade svagt när Aleksandr påstod att hans dejter var så klängiga p.g.a. hans snygghet. "Mja, jag har sett snyggare" log Trian och blinkade med ena ögat. 
     Han travade följsamt utmed hanens sida, spetsade öronen när han hörde porlande. Den ljusblå blicken fångade upp bilden av floden, stilla men ack så vacker. De floder han var van vid uppe i bergen var vildare, stormigare och alltid brusande. Den här var så stilla, så tyst. Ja, fram till att Aleksandr stormade ut i vattnet. 
     "Hey! Tjuvstart!" utbrast han och stormade ut i vattnet tätt efter hanen. Han dök ner i vattnet och kände hur flodens fingrar petade bort kvistar och smuts ur den tjocka pälsen. Trian ruskade på den stora kroppen och vattnet flög åt alla håll. 
     "Wow, det är så vackert här" han såg sig omkring, tog in landskapet. Allt det här var så nytt för honom. Han hade inte haft en aning om att det fanns så många färgnyanser i naturen. Allt han var van vid var gråsten, snö och en och annan tall. "Är det här din flocks territorium? Ditt hem?"

Aleks var väl knappast känd i sin familj för att vara den som stod vid sitt ord - iallafall inte i lekfulla situationer. Hans tjuvstart gav belöning och Aleks sjönk i vattnet först. Det stänkte åt alla håll när han kolliderade med vattenytan. Tack och lov var det inte alltför djupt - han bottnade. Han ruskade på sig i enighet med Trian och de skvätte vatten åt alla håll.
     "Aa," instämde han, även fast han inte såg sig om så noga. Han var mer upptagen med att försöka bli ren, doppa huvudet under vattenytan, stänka droppar överallt när han ruskade på sig. "Du skulle se det på natten. Då blommar månblommorna."
 Är det här din flocks territorium? Ditt hem?
     Nu mötte han Trians blick igen, och han fick en något allvarsam min innan han skrattade till. "Flock?" upprepade han med ett flin. "Hur vet du att jag har en flock?"
Kanske hängde Levs stank kvar i hans päls, eller Timo och Poppels valpiga lukter. Hm. Aleks ryckte på axlarna. "I vilket fall så bor jag inte här. Men jag kommer hit ofta. Skogen är mysig, liksom. Du då? Har aldrig sett dig i trakten. Kommer du från Islagunen?"

Trian lät blicken glida över landskapet igen när Aleksandr nämnde månblommorna. Han hade aldrig sett månblommor, men det lät vackert. Magiskt. "Det låter magiskt" nickade han och lapade i sig lite av vattnet. Allt smakade annorlunda än hemma.
     Hur vet du att jag har en flock? Trian höjde frågande på ena ögonbrynet. "Har inte alla det?" Trian kom ju från ett otroligt isolerat ställe. Det hade inte funnits flocklösa där, inte mer än äldre vargar som kommit till bergen för att dö. 
     Han doppade huvudet i vattnet, skakade på det så vattnet for. Pälsen återgick till sin vanliga askgrå färg och det vita på bröstet lyckades även det återfå sitt snövita. Kommer du från Islagunen?
     "Isla-vad?" frågade han ovetandes. Allt var ju främmande för honom. "Men nej, jag är inte därifrån" fortsatte han sedan kort, hans raspiga röst hade ett tonfall som vittnade om att han inte ville prata mer om sitt ursprung. "Skogen är verkligen mysig, säkert mysigare när man inte tvingas ner i en håla med en främling" flinade han snett och utan förvarning försökte Trian lekfullt brotta ner Aleksandr i vattnet. Svansen svepte lekfullt och den ljusblå blicken glittrade av bus.

Har inte alla det?
     "Ööh..." Aleksandr blinkade storögt. "Näe? Eller, asså... det är nog rätt vanligt?"
   Aleks hade inte tänkt på det. Han var förvisso uppvuxen i en flock, men hans familj och flockmedlemmar hade berättat massor om Numoori. En del hade bara haft sin familj, andra hade varit helt ensamma sen de var små.
     Isla-vad?
Aleksandr var nu riktigt konfunderad. "Hörru, har du levt under en sten, eller? Okej, jag har aldrig varit i Islagunen. Men den finns. Men öh, var kommer du ifrån då-"
Aleks fråga avbröts abrupt av att Trian plötsligt brottade ner Aleks i vattnet. "OY! Oy oy oy oy-" 
     Ett högt, ganska så fult skratt bubblade ur Aleks strupe och han gjorde motstånd genom att försöka brotta tillbaka. Det hela resulterade ändå i att Aleksandr välte omkull och vilt sprattlade i vattnet. När han bröt vattenytan flämtade han efter luft. Han började genast att garva igen och flög på Trian. Aleks var van vid att slåss och brottas med sina syskon, men det här kändes mer lekfullt. "Kom igen, då! Mig klår du inte!" Fast det gjorde han, Trian var större och starkare än Aleks som knappast hade en chans mot jätten. Ändå kämpade Aleksandr tappert.

Trians käftar klappade lekfullt och svansen svepte fort. Han försökte brotta ner Aleksandr och lyckades. Lät honom dock snabbt komma upp till ytan igen - han ville ju inte göra sig skyldig till en drunkning. Ett liv var nog för hans samvete. Alldeles för nog. 
     Mig klår du inte! Trian skrattade till, blicken full av bus. Han hade vuxit upp i en tät flock där de första åren endast gått till att brottas och leka. Kleon, hans storebror, var nog den enda som varit oövervinnlig. "Börja inte gråta bara" retades han och brottade på nytt ner Aleksandr. Trian kände ju att han var starkare än den mindre hanen, ändå försökte han göra leken jämn genom att låta Aleksandr brotta ner honom. 
     Han hamnade på rygg under vattnet, dök upp ovan vattenytan och attackerade på nytt den unga hanen. Efter att ha brottats ett bra tag hade Trian slutit sina käftar kring nacken på Aleksandr, inte hårt utan bara lekfullt. Svansen svepte lekfullt. "Ger du dig?" mumlade han med munnen full av päls.

Gråta? Pah! "Vi ska få se vem som grinar!"
     Aleksandr grät aldrig. Jo, ibland kanske. Men det var för att han inte var rädd för att visa sina känslor. Men när nåt gjorde ont så grinade han aldrig. Inte längre. De båda hanarna brottades och skrattade i vattnet ett bra tag, så pass att leken rörde sig närmare sandbanken där vattnet inte var lika grunt. Det blev Trian stod som slutgiltig segrare. Aleksandr hade fällts på rygg i det grunda vattnet och var hållen i ett hårt grepp. Jisses, och Lune som sagt att han gjort framsteg med sin träning.
     "Aldrig! Du har inte sett slutet på Aleksandr den store-eeAAJJ okej jag ger mig! Aj, du nyps!"
     När Aleks väl kapitulerat släppte Trian greppet och Aleks reste sig. När han stod på fötter passade han på att våldsamt ruska på sig så att vattnet stänkte åt alla håll. Det kändes som om det stod 1-0 till Trian, och Aleksandr ville höja sina poäng. "Du är stark... men kan du göra såhär?"
Ett lurigt flin spreds över Aleksandrs läppar när han kramade åt sin kraft - och släppte den lös. Från hans tassar under vattnet spreds mörkret, ringlande som en skugga - yta frigjord från solens strålar. Det tedde sig nästan som bläck i vattnet, men bara för att Aleksandr styrde dess konstistens. Mörkret spred sig så att man inte längre kunde se hans tassar. "Coolt, va?"

Trian flinade brett när han stod som vinnare, bröstkorgen hävdes ansträngt upp och ner. Aleksandr hade helt klart varit en god motståndare i brottningen. Trian skrattade till när hanen ruskade på sig så vattnet stänkte åt alla håll. "Hey hey hey!" utropade Trian, trots att han var genomblöt efter vattenfighten. Inte direkt som att lite vattenstänk skulle göra skada. 
     Han stannade upp när vad som såg ut som svart bläck spred sig utmed vattenytan. Trian lade huvudet på sned, betraktade det. Det kändes bekant, otroligt bekant. Trian var ny gällande sina krafter, men kanske var det Aleksandrs närvaro som gav honom ett nytt fokus. "Wow, vänta... ge mig en sekund" Trian slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Amuletten kring hans bröstkorg glimmade till. 
     Ett mörker bubblade kring hans tassar och spred sig upp till utan. Blandade sig med Aleksandrs mörker och färgade hela vattendraget svartare än natten. Trians mörker var dock fylld av emotionell energi, en del av hans krafter som han verkligen inte hade kontroll över än. Trians mörker innehöll hopplöshet, dödsångest och hat. Mörkret kring hans tassar osade av mörka känslor och när Trian öppnade ögonen var hans annars så blå, charmiga blick alldeles svart. 
     Han ville döda Aleksandr. Han ville sätta käftarna i hans strupe, riva ut hans andetag. Raseriet fyllde honom. Den stora hanens överläpp drog upp och blottade de vassa tänderna. Men så ryckte han till, som om han vaknade ur en hypnos och blicken blev återigen blå. "Shit, förlåt.." ursäktade han. "Förlåt" Ett ord som inte ofta gled över den unga, självsäkra hanens läppar. "Wow.. jag.. vet inte.. vad hände?"

Det som varit iver och nyfikenet i Aleksandrs blick utbyttes snabbt till chock när han stirrade in i svärtan som exploderade i Trians ögon. En ond blick. Hatfylld. Stämningen utbyttes direkt och en ilande kår sprang längs Aleksandrs ryggrad. Ett steg bakåt.
     "Hallå, öh, du..."
Bara dåliga, mörka känslor spirade runt dem, i vattnet, och det fyllde Aleksandrs bakhuvud med ett enda ord som upprepade sig. Gång, på gång. Spring. Spring. Spring spring spring spring. 
     Men han var som förstenad. Tänder blottades och Aleksandr visste inte vad han skulle göra. Slåss? Försvara sig? Springa? Aleks backade aldrig från ett bråk med sina syskon men det här kändes annorlunda. Det var som om Trian plötsligt fått mord i blicken, ont uppsåt. Som om han faktiskt skulle döda om han fick chansen.
"Ey, vad gör du?" skällde Aleksandr med en hög röst och tog några steg bakåt. Det mörka vattnet plaskade om hans tassar och han stannade först när han skapat ett utrymme mellan dem.
"Shit, förlåt.. Förlåt."
     Mörket försvann. Trian ryckte till som ur trans, och deras blickar möttes. Aleksandr log inte längre, och öronen var misstänksamt bakåtstrukna. Hans blå blick var hård och vaksam där den vilade på bergsvargen framför honom. "Vad var det där om?" fick Aleksandr ur sig tillslut. "Det var som att du blev helt tokig, som om du ville hugga mig. Jag kunde känna det. Dina ögon blev helt otäcka och- och du visade tänderna. Ska jag visa mina, va?"
Aleksandr kände sig på ett sätt lurad, som om han öppnat sitt hjärta för den här främlingen och plötsligt blivit hotad. Å andra sidan verkade han lika förvånad och chockad över det hela som Aleks själv. Men han hade blivit riktigt rädd, också. I några sekunder hade han mentalt förberett sig på att behöva slåss för sitt liv. "Vill du göra mig illa?"

Total förvirring kastades omkring i Trians sinne. Känslorna som tagit över hade varit så starka, så bekanta. Så obehagligt bekanta. Det kändes som om den senaste minuten varit så overklig, hade den hänt? Någonstans i sinnesdimman hörde han sin fars mordlystna vrål och sin mors kvävda gnyende. Han ruskade av sig minnena och fäste den ljusblå blicken i Aleksandrs. 
     "Jag vet inte vad som hände" erkände han. I vanliga fall kanske han hade spelat cool, låtsats att han bara hade velat skrämmas. Men Trian hade fattat tycke för Aleksandr, därför fanns det ingen anledning till att ljuga. "Jag... tappade kontrollen" hans röst var svagare än tidigare, inte alls lika kaxig utan det här var sidan av Trian som inte många hade skådat. En svagare sida. 
    Vill du göra mig illa? Trian kunde höras Lyas besvikna röst som ett eko av Aleksandrs. Han skakade på huvudet, tog ett steg mot Aleksandr då han bara ville dra honom intill sig och försäkra honom om att han aldrig ville honom något ont. Men han stannade upp. Aleksandr skulle säkerligen inte uppskatta det plötsliga närheten.
     "Nej, jag skulle aldrig vilja göra dig illa" Trian skakade på huvudet, rynkade ögonbrynen och såg ner på vattnet som inte längre var mörkt. "Aldrig" hans hesa röst var låg. 
     Han övervägde att berätta allt för Aleksandr. För ett ögonblick ville han bara öppna sitt hjärta för en levande själ och berätta allt, men han vågade inte. Vem öppnade sig så för någon man hade känt i några timmar? Trians blick var sorgsen, djup. Öronen slokade något men han höjde blicken till Aleksandrs ögon igen. 
     "Kan du förlåta mig?" Han lade huvudet på sned. "Jag kan låta dig vinna över mig för all framtid?" Ett svagt leende vilade på de mörka läpparna, ett flirtigt sådant. Han ville släta över det som nyss hänt. Ville inte ge Aleksandr chansen att se hur trasig hans själ var.

Trian lät inte alls lika kaxig längre. Orden han yttrade lät genuina, och Aleksandr förstod faktiskt inte vad Trian skulle få ut av att ljuga. Trots det var han alert, spänd, och tog ytterligare ett halvt steg bakåt. Öronen var lätt oroligt vinklade åt sidorna, blicken osäker. Men när Trian klev närmare lät Aleksandr honom göra det. Lugn hade lagt sig över platsen återigen, och vattnet stillade omkring dem som om inget hänt.
     "Öhm... Jag..." Aleksandr tvekade, flackade med blicken innan han till slut mötte Trians. De ögon som tidigare varit svarta som sot var nu som vanligt. Det låg något sorgset i dem, och även om Trian ryckte upp sig med ett litet leende så gick det inte att ta miste. 
     Aleksandr valde att lita på Trian, för den här gången.
"Du... öh, skrämdes," erkände han med en låg röst. Det dröjde dock inte länge innan ett litet flin löpte över hans läppar igen.
     "Ameh! Vadå låta dig vinna? Du vann 'ba en gång."
Aleks skrattade kort och högt sitt vanliga garv i falsett. "Men jag kommer vinna alla andra gånger!"
Utan förvarning slog Aleks med tassen mot vattenytan så att en kaskad kastades mot Trian. Alek visste att hämnden skulle komma, så i en defensiv manöver tog han ett språng upp på land i ett försök att fly undan att bli nerstänkt.

Trian led inombords när Aleksandr sa att Trian skrämt honom. Tanken på att han varit rädd smärtade. Trian skulle aldrig vilja orsaka någon annan rädsla eller smärta, om det så inte var för att beskydda någon annan. Kanske behöva han skydda Aleksandr mot sig själv? 
     Han var återigen nära att bara slita honom till sig, trycka honom tätt intill sitt lurviga bröst och försäkra honom om att Trian aldrig ville skrämmas. Att han aldrig behövde vara rädd igen. Men han höll sig på avstånd. 
     Charmen lyste i hans ljusblå ögon när Aleks verkade släppa misstankarna mot honom och skrattade till. Trians yviga svans svepte lekfullt bakom honom. "Pfft, aldrig i livet baby" skrattade han till innan vattnet från Aleksandrs tass sköljde över honom. Han var inte alls beredd och största delen hamnade i nos och ögon. Trian hostade till innan han föll ut i ett brummande skratt. 
     "Du är såå körd nu" Han tog ett stort språng upp på land  och ställde sig på bakbenen för att försöka fatta ett grepp om Aleksandrs kropp, likt en björnkram. Han försökte få grepp om hans nackskinn för att kunna brotta ner honom på marken. Svansen viftade likt en propeller. Han kunde inte låta bli att dra in hanens doft när han var så nära. Han tänkte spara den där doften i sitt minne, för han visste redan nu att han inte skulle få nog av den på ett bra tag.

Det var orättvist hur snabb Trian var, även när han blivit överrumplad. Aleksandr gav ifrån sig ett litet rop när Trian kommit ifatt och med enkelhet brottade ner honom till marken. Aleksandr sprattlade och krängde i ett försök att åla sig fri, men Trians grepp var stenhårt.
     "Aaargh," muttrade han efter en stunds lönlöst kämpande och blev slapp i björnkramen. Även om han gav bergsvargen en lite tjurig min så kunde han inte hejda sin stumpsvans från att vifta. "Asså, ouf-" fick han ur sig efter ett tag. "Du är tung. Lite klängig, va?"
Okej, så Aleks kanske inte kunde brotta sig fri. En ny plan började ta form och hans besvärade min ändrades till ett slugt leende. Han nafsade mot Trian's haka i ett försök att kittla honom och borrade in nosen mot hans hals. "Va säger du nu va? Ge dig!"
Om Trian inte alls var kittlig vore det fruktansvärt pinsamt, men Aleks var tvungen att testa allt innan han kunde ge upp. Tanken på Trians vinnarflin eldade på Alekandrs kämparglöd.

Trian morrade lekfullt när han brottade ner Aleks på rygg, drog busigt i hans ena öra med tänderna. Du är tung. Lite klängig, va?
     Trian skrattade till och lade sig tungt över den unga hanen, inte så pass tungt att han skulle få ont såklart, Trian visste ju om hur enorm han var, men tillräckligt för att spinna vidare på Aleksandrs anklagelse om att Trian var tung. "Tung säger du?" flinade han svagt. 
    "Vad var det du sa förut, hmm? Jo just det, att folk klänger för att du är så snygg huh? Kanske ligger något i det ändå" Flirtigheten osade kring den muskulösa hanen. Svansen svepte lekfullt och vattendropparna for kring honom. 
     Så nafsade Aleksandr honom i hakan och Trian frustade till. Å nej. "Hey hey hey!" skrattade han och försökte vrida sig undan. Aleksandrs nos letade sig in mot Trians hals och den unga bergsvargens kropp fylldes av en blandning av panik och passion. För visst var det en härlig känsla att känna Aleks andedräkt mot den våta huden. 
     "Orättvist!" skrattade han och vred sig. "Jag ger mig, jag ger mig!" halvskrek och halvskrattade den kittliga hanen. Han hamnade längre ner med huvudet mot Aleksandrs bröstkorg och mage då han försökte komma undan. "Fegspel!" flinade han och försökte hämnas genom att borra in nosen mot Aleks mage. Blåste varm luft mot hans hud. Deras pälsar var ju genomblöta efter badet. Doften av Aleks och skogsvatten nöp honom i nosen.

Alek trodde han hade seger inom räckhåll när Trian tog till med fusk igen. Han blåste rakt på Aleks mage och han kiknade och sprattlade som galen. Andlösheten följdes av hans typiska, ojämna och höga skratt som ekade bland träden så att fåglar tog till flykt ur trädkronorna. "Nää ge upp! Sluta, jag dör!"
Alek lyckades tillslut smälla till Trian på nosen så att han fick tillräckligt med tid att ta sig upp på fötter.
"Mig kittlar du inte! Inte om du inte kan fånga mig först!"
Med ett retsamt flin följt av ett ojämnt garv kastade sig Aleksandr iväg, och Trian var inte sen med att följa.

[Tänker att de två grabbarna skojar och har det roligt ett tag till innan de går skilda vägar, helt slut av allt rännande! avslutat<3]