[Utspelar sig ungefär 8-9 veckor efter att Ira och Nyaldi blivit förda till slottet
Och P med mig själv. Detta är ett eninläggsroll x'D ]

Hon hade slutat darra, frös inte ens längre. Hon låg ned på det isiga golvet, rörde sig inte en fena; det hade hon ingen ork för att göra. Tankarna var dock i full fart, för hur hon än försökte lämnade de henne inte ifred. 
Hem. Hon ville hem. Ville tillbaka till sin far och Roc och Zeph och aunti Miv och resten av flocken.
Ögonen stirrade tom ut, skuggorna slöa och ointresserade i hörnen de låg i. Hon kände deras smärta, för deras var blott ett eko av hennes. Trots att mörker och ingen-sol normal stärkte henne och fick henne att känna sig säker, hade hon nu kommit att sky det mörker hon för tillfället levde i.
Hon ville ha sin mammutfäll uppe i sitt rum. Hon ville ha Ira intill sig att prata med och viska med i mörkret. Sällskap. Hon ville burra in sig i Hielos varma päls och försvinna. Slippa kylan och mörkret.
Idiot. Vad gör du? Förstår du inte..? hennes skugga talade till henne, på det sättet bara hon kunde. Hade försökt göra det om och om igen, tills hennes ord blivit enformiga efter en okänd tid av konstant upprepning; mana henne till att resa på sig, röra på benen och få blodet att pumpa värme genom hennes kalla frusna kropp. 
Käften. Nyaldi hade fått nog. Hon ville inte höra mer om vad som var bäst för henne.
Men vid gudarna, hur dum kan du.. Hon hade fått nog. Nog på sin skugga och nog av att sakna saker hon inte kunde få, nog av familj som inte var där hon ville ha dem.
"KÄFTEN SADE JAG" skrek hon. Rösten ekade i cellen. Hon hade rest sig upp, omedvetet, och flåsande drog hon efter andan efter den plötsliga ansträngningen. När hade hon ätit senast? Druckit annat än den is hon rivit sönder till flagor och svalt? 
Tiden i mörker gick ej att tolka, för enformigt och utan ledtrådar passerade livet ovanför henne. Solen kunde ha stigit många gånger om, men i den mörka dvalan stod tiden som frusen. 
Hon stod still. Sedan kollapsade hon i ett försök att röra på sig. Benen värkte, krampade, klagade. Yrsel anföll bakifrån. Svansen kände hon inget utav. Det borde skrämma henne, men det gjorde det inte. 
Tystnad. 
Efter att döende ekon letat sig bort fanns inget utom skuggor kvar. De viskade inte ens, utan hängde livlösa längst kanterna. Hon saknade deras talade sinsemellan, något hon tagit för givet men nu innerligt ville ha tillbaka.
På samma sätt hon ville ha tillbaka hennes syskon, hennes far.
De älskade henne. Hon mindes faderns varma, svarta fäll, och lika varma gröna ögon. Hon mindes honom tala om den mor hon inte hade i sitt minne med smärta i rösten, och mindes honom halta på ett ben som inte heller det fanns.
De älskar henne. Ler åt hennes skratt och skämt. Ler åt hennes framsteg, och misstag. Ler åt..
Något som allt mer fått ett frätande fäste i hennes sinne, något kallt och äckligt som hon inte har velat veta av med vet ändå, tog ett kliv frammåt och slukade hennes hel.
Något gick sönder. Föll i bitar.
De.. älskar..
Hon kunde inte längre se dem le; bara känna deras kalla ögon på sig när hon gjorde något dumt och..
De älskade aldrig henne.
Precis som Kung Hielo hade sagt.
Hade de älskat henne, om det gjort det, hade de inte varit här för att hämta henne då? Skulle de inte ha letat och sökt alla numooris hörn efter hennes skugga?
Det var en insikt som som fick henne att känna sig kall.
Tom.
Lurad.
Hennes skugga var tyst. Den hade inget att säga.

En tid senare öppnades henne cell och hon kunde se Hielo stå där och tyst vänta. Kung Hielo.
Hon kunde fortfarande inte känna sin svans, och benen värkte av att ha legat på dem så länge. 
Hon darrade. Kände sig matt och varm och kall samtidigt. 
Hielo stod i ljuset som en räddning så uppenbar att hon kände sig löjlig som förnekat honom vad hon rätteligen var hans.
"Tack." sade hon, för det fanns inget annat än tacksamhet i hennes kärna. 
Skuggorna vaknade till liv. De började väsa och kivas och leva som om fyllda av ny energi. 
I det bländade ljuset kunde hon nästan se ett vänligt leende.*
"Gå och ät någonting, och vila sen tills jag hämtar dig." sade han, och i hennes öron lät han ord mjuka. 
Han ville henne bara väl.
Ville hennes bästa.
På ben som darrade under henne tog hon stegen ut mot friheten och följde Kungen i stegen genom korridorerna och trapporna. 

I en gryning där vinterns sol var nästan obefintlig, vaknade Nyaldi i sitt rum. Hon var inbäddad i sin varma fäll och hon frös inte. Inte heller värkte kroppen eller ömmade den som den gjort i cellens kyla.
Något var fel.
Hon kunde fortfarande inte känna sin svans.