Det var inte riktigt klart varför Delilah fört sig hit av alla platser. Så dystert, dött och ganska hjärtskärande att se hur växtligheten såg så ledsam ut. Lite här och där längst vägen hade honan prytt olika ställen med vackra blommor även fast honan visste att dem inte skulle ha en chans till överlevnad en längre tid här. Varginnan kände behov av lite glädje i allt det dystra så hon lät sig användas av sin Cannabis gas som sedan andades in långsamt genom nosen. Hon kände hur harmoni spred sig i systemet och fortsatte sin vandring bland de klolikande klipporna. Någonstans över en ravin kunde hon skymta vatten, härligt! Grenar började att slingra sig över till andra sidan så Delilah kunde passera över. Honan hukade sig ned för att släcka törsten och bestämde sig för att ta en paus genom att lägga sig intill det rinnande vattnet. Honan kunde inte låta bli att pryda bäckens kant med lite grönska och blommor. Hon lade ned sitt huvud i vilande position och lät sig själv försvinna bort i tankar med ett litet leende. Delilah var full av fantasi och förlorade sig själv i gamla minnen då en främlings doft nådde henne. Fortfarande lika lugn och harmonisk låg honan kvar bland sina blommor trotts att detta ställe inte direkt gav ifrån sig goda vibbar. Men att döma något efter utseende var något hon aldrig gjort. Ibland kunde det finnas trevliga överraskningar även på de mest dystra platserna.

Trian hade som alltid haft en djävulsk natt förgiftad av mardrömmar från det förflutna. Kanske var det den tunga vinterns närvaro som fick hans sinne att vandra bort i minnen från förr. Riveri. Lya. Kleon. Sin far. Fadern som bannlyst honom från flocken och svurit att ta hans liv om Trian någonsin kom tillbaka. Ett rimligt straff för det brott som flocken ansåg att han var skyldig till. 
     Han hade gett sig ut tidigt på morgonen, innan solen stigit upp, och vandrat omkring kring revirets gränser i någon smådyster dimma. Djupt försjunken i sina tankar hade han med lätthet travat genom den tunga snön. Han var född i snö. Varenda centimeter i hans kropp var byggd för kyla. 
     Nog hade han lagt märke till de små buketterna av missplacerade blomster som kantat stigen lite här och där. En söt doft av tik blandades med förvirrande sommardofter. En främling. Om någon frågade varför han gett sig an på att finna främlingen hade han med enkelhet svarat att han gjort det å flockens vägnar. Att släppa främlingar så nära inpå fortet var en risk, alltid. Men sanningen var att hans ungdomliga lynne och omättade nyfikenhet var den verkliga anledningen till att han följt varginnans doft. 
     Han fann henne vid en bäck som kämpade mot kylan genom att ständigt porla, ständigt hålla sig i rörelse. Ett smart drag om man inte hade en bergsvargs tjocka päls. Den stora hanen tog långsamt några steg närmare främlingen, drog in hennes doft i nosen men hade svårt att separera den från den sliskiga, växtliknande doften som verkade omringa henne. 
     Trian sträckte på den muskulösa kroppen och höll sin svans något högre. Varginnan var ändå på flockens mark. Ville hon trubbel så var han mer än redo att möta henne. Den safirblå amuletten kring hans starka nacke glimmade till.
     "Så, här ligger du och luktar på blommorna huh?" flinade han snett. Den ljusblå blicken glittrade av ung charm och självsäkerhet. 
     "Erkänn, du är en sån där som börjar klaga på att det är kallt så fort de första löven brinner" 

I sin egna fridfyllda lilla värld dagdrömde honan om spänning, det var ett tag sen sist. Doften av främling, en hane blev allt starkare men Delilah var obrydd. Obrydd tills hanen började tala. Honan lyfte sitt huvud och log. En ung och stark hane, dock var det någonting med hanens aura, nägot med hanens energi som inte alls var rofylld. Delilah log vid hans kommentar, lustikurre där. "Mina skönheter doftar underbart, men du luktar inte så dåligt du heller" Sa honan med glimten i ögat. Delilah satte sig upp och sträckte lite på sig, det kändes från en tidigare olycka i bakbenet att hennes gift avtagit mer än vanligt. Honan andades ut den giftgröna gasen för att dra in den igen och efter någon minut kändes kroppen och själen som sammet igen. Vid hanens nästa kommentar kunde hon inte låta bli att skratta lite mjukt "Kylan har aldrig varit ett problem. Min päls må vara lite tunnare men låt dig inte luras av det kära du"  Delilah lade sedan sin lockiga svans prydd i flätor framför hennes tassar. Hennes gröna ögon studerade hanen, ganska stilig. "Jag gissar att du inte är här för blommornas skull. Vad har du på hjärtat främling?" Hennes röst var mild och kroppsspråket talade för sig själv. Rakryggad, orädd och harmonisk. Varginnan hade spanat in den vackra safiren som hängde kring hanens hals, Delilah älskade ädelstenar i alla dess former och storlekar. Hennes horn och tiara var trotts allt klädd i rubiner, diamanter och amethyster.

Trian höjde förvånat på ögonbrynen en kort sekund när hon från ingenstans gav honom vad som verkade vara en komplimang. Han mindes att någon mer tik hade påstått att han luktade gott. Kanske doften av kåda, barr och trasig själ var en vinnare hm?
     Hans blick gled över hennes kropp, sådär intensivt som den alltid gjorde när han studerade en kropp han aldrig träffat innan. Han smekte varje centimeter av henne med den ljusblå blicken innan han fäste den i hennes ögon. 
     "Främling?" han låtsades se förnärmad ut. Han klev självsäkert fram några steg mot tiken. "Hey hey hey, vem kallar du för främling va? Vi båda vet att vi har mötts i dina drömmar förut" flinade han charmigt. Nej, hans smöriga flirt var inte 100% seriös, utan mestadels på driv. Det var lite så Trian fungerade.
     "Du vandrar på min flocks revir. Jag är skyldig till att undersöka vem du är och vilka avsikter du har, men du verkar rätt ofarlig, blomsterbruden" Han petade till en av blommorna på marken med ena tassen.

Då Delilah såg hur hanen granskade henne hade hon lust att snärta till baken på honom med en gren, han såg så allvarlig ut och det hade varit mycket roande. Då hanen sedan tog till orda lade honan huvudet på sned och såg plötsligt funderande och allvarlig ut "Jag möter många främlingar i mina drömmar. Är du den som alltid dyker upp och skymmer solen precis innan solens blödande sken dränks i horisonten?" Sedan började hon att le och skratta till, skakade lite på huvudet och mötte hanens ljusa blåa ögon. 
Jasså, detta var någons revir. Vem skulle vilja hålla till på en plats som denna? Varginnan log roat "Ursäkta intrånget. Jag kan vara många saker, snäll för det mesta, men underskatta mig inte raring. Det vore naivt" Samtidigt som hennes röst fortfarande var vänlig och leende prydde hennes ansikte fanns det en tydlig underton av allvar. "Nå, har hannen som besöker mina drömmar ett namn?" Frågade hon sedan och lät svansen vaja lite likt en orm. Hennes lysande giftgröna ögon hade fast kontakt med hanens. Denne individ var intressant, ganska charmig men på något sätt kändes det som att ett litet ego lyste fram. Vilket inte alls var en negativ sak, självsäkerhet var ett av de första sakerna som lärdes ut som valp, var man inte självsäker fick man räkna med misslyckande och bestraffning.

Trian kunde inte låta bli att flina till åt hennes svar på hans drömkommentar. Tjejen hade humor. Ett starkt plus. Humor var något som alltför många Numoorians saknade, enligt Trian själv då. 
     Hans blick vek inte av från hennes giftgröna. Ögonkontakt hade aldrig varit något skrämmande. Trian hade alldeles för mycket självförtroende för att någonsin låta blicken vackla. Han fascinerades av hennes ögon och huvudet hamnade omedvetet lite på sniskan när han såg in i dem. 
     Öronen klippte till när hon frågade om hans namn. Han log snett och gjorde någon lite överdriven, teatralisk bugning. "Trian" svarade han med sin mörka, hesa röst. 
     "Vill du att jag kallar dig blomsterbruden resten av vår tid tillsammans eller föredrar du något annat?" Hans ljusblå blick var full av gäckande retsamhet. "Jag menar, smeknamnet klär dig rätt fint faktiskt" 
     Han satte sig bekvämt ner och lät blicken glida över blomstren hon hade skapat. Hon hade gjort succé i norr där han kom ifrån. Många däruppe hade aldrig ens sett blommor. 
     "Så, vad gör du här? Nog för att Norspiret skulle behöva sig en renovering, men blommor, nah jag vet inte... lite väl fluff-fluff va?" Han rynkade lite på nosen innan han fyrade av ännu ett busigt leende.

Delilah's giftgtöna ögon smalnade av lugnt, sedan behöll honan ögonkontakten men kollade upp på hanen med blicken. Hennes ben var rastlösa så honan började att röra sig, fortfarande med blicken fäst vid hanens starka blå ögon. Sedan bugade han och honan fann det charmerande samtidigt som det var lite komiskt och honan kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett leende.  "Vill du att jag kallar dig blomsterbruden resten av vår tid tillsammans eller föredrar du något annat?" Honan avvek ögonkontakten avsiktligt och log retsamt, återgick till ögonkontakt och började cirkulera kring hanen. Delilah höll en mjuk men rakryggad hållning och sade mjukt "Delilah" Sedan stannade hon till, de var lite närmare varandra nu och det var tydligt att hennes blick då och då vandrade till hanens safir kring halsen. Den var så vacker. Hon älskade ädelstenar, hennes synd så att säga. 
"Så, vad gör du här? Nog för att Norspiret skulle behöva sig en renovering, men blommor, nah jag vet inte... lite väl fluff-fluff va?"

Delilah var orädd av sig och närmade sig hanen vaksamt, hennes kroppsspråk var fortfarande vänligt och hon såg rätt nyfiken ut. "Endast på genomresa, utforskar och fördriver tiden. Jag har ärligt talat inget annat bättre för mig... Trian, du doftar mer än bara... Du" Sade Delilah sedan och kollade på honom med en frågande blick. "Vilken flock är det som du vakar över i dessa trakter?" Delilah stannade till, honan kom på sig själv med att inte ha behövt inhalerat något lugnande i hanens närvaro på ett bra tag vilket var oerhört ovanligt och hon fascinerades av hans sätt att hålla energierna i luften så stabil och lugn. 

Trian följde henne lugnt med blicken när hon började cirkulera kring honom. Hon var fascinerande. Visst var det trevligt med ett nytt ansikte bland all sten, jord och halvtrötta Cirkelmedlemmar. Hennes mjuka yttring smekte hans lurviga öron så pass att de klippte till ännu en gång. Delilah. 
     "Delilah" upprepade han dovt med sin mörka röst. Hans blick smalnade av för en sekund som om han funderade på något innan han fnös till med ett snett leende. "Nja, blomsterbruden får det bli" bestämde han sig och svepte till med den yviga svansen så dammet dansade.
     Nog hade han lagt märke till hur hon spanade in den stora saffiren som glimmade kring hans starka nacke. Det enda han hade kvar som påminde honom om sitt riktiga hem. Sin födelseflock. Lya. Kleon. Riveri. Nordanljuset. Vintermörkret. Skulle hon fråga om den skulle han troligen dra något ytligt skämt fullt av bus och flirt. Han delade helst inte med sig av sin mörka historia, särskilt inte till en främling.
     "En vandrare alltså?" Han betraktade henne med beundran och kanske en glimt av avundsjuka. Friheten. Han skulle aldrig svika Cirkeln. Han skulle försvara sina bröder och systrar till sista blodsdroppen, men han skulle ljuga om han sa att han inte saknade livet som ensam vandrare, där ingen dag var den andra lik. "Och av alla ställen som du kan utforska så väljer du att knalla runt här? Wow, du är inte den man ska hänga på om man vill se världen" retades han. "Men du kanske har en grej för sten och jord och... sten?" flinade han kort.
     Han mötte självsäkert hennes blick när hon frågade om hans flock. En våg av lojalitet sköljde över honom och omedvetet sträckte han lite på den enorma kroppen. Höjde huvudet något. "Mina bröder och systrar" svarade han med sin mörka, raspiga röst. "Mer än så behöver du inte veta, blomsterbruden" log han snett. 
     "Så, du luktar också... skumt" Jamen, alla gånger kanske inte Trian var den smidigaste. "Eller alltså, inte äckligt direkt" försökte han rädda upp det med ett pojkigt flin. Han ställde sig upp och tog något steg emot henne. Lät den mörka, ärrade nosen dra in henne doft ordentligt och gjorde en förvirrad min. Han hade aldrig känt en sådan doft förut. "Vad är det för nåt?"

Delilah log snett och kunde inte låta bli att skaka lite på huvudet, blomsterbruden var faktiskt ett smeknamn honan kunde vänja sig vid. Hon såg in i Trians ögon och såg något som saknades i henne, en skymt av att tillhöra något. Delilah närmade sig vaksamt mot hanen, hon kände inte att hanen utgav något hot, en viss trygghet kanske? "En vandrare alltså?" Ja, det var väl det hon var, just i detta nu var det allt hon egentligen var. Honan satte sig ned framför honom och lade sin lockiga svans kring sina tassar. Det var nog för avslöjande att hennes blick då och då vandrade till hanens ädelsten kring halsen, hon kunde se det på honom att han lagt märke till det. Men eftersom att det var den enda stenen han bar på så kunde honan ana att safiren dålde något djupare än bara ett vackert smycke. 
 "Och av alla ställen som du kan utforska så väljer du att knalla runt här? Wow, du är inte den man ska hänga på om man vill se världen" retades han. "Men du kanske har en grej för sten och jord och... sten?"  Honan skrattade till och såg sig omkring "Detta är inte direkt mitt ideal av område, men jag vill se allt som tillhör Numoori innan jag väljer min framtida väg" Svarade honan med ett leende.  Då hon nämnde hanens främmande doft såg hon en tydlig glimt och kroppsspråk av stolthet.
"Mina bröder och systrar" svarade han med sin mörka, raspiga röst. "Mer än så behöver du inte veta, blomsterbruden" log han snett.  Delilah log intresserat, en hane med hemligheter, hon skulle ljuga för sig själv om hon påstog att det inte var spännande eller att hon inte vela veta mer men respekterade att hanen inte var bekväm med att dela med sig av sina hemligheter än. 
"Så, du luktar också... skumt" Delilah gav honom en komiskt stött blick . "Eller alltså, inte äckligt direkt, vad ä det för något?" Honan förstod med direkten vad hanen menade, det var tydligt att det hennes cannabis doft som hanen hade känt av. Delilah log snett "Min hemlighet till paradiset. Ingen oro, inga bekymmer, smärtan försvinner och allt känns bara bra. Det är lite som psykisk healing" Hennes röst hade en underton av smärtsamma minnen, hon hade inte inhalerat något förutom i början av deras möte. Delilah skakade av sig dem otrevliga besökarna från förr och gav honom ett leende.

Trian lyssnade till hennes svar kring doften hon bar. Kunde inte låta bli att se lite tveksam ut när hon verkade hylla den som någon slags magisk biljett till paradiset. Fanns det ens ett sådant ställe där inga problem fick fäste? Trian tvivlade starkt på det. 
     Han släppte inte hennes blick, utan verkade för ett ögonblick syna den riktigt ordentligt för att avgöra om hon drev eller inte. Lät inte hela hennes svar lite... knasigt? Innan Trian blivit en del av Cirkeln hade han vandrat länge och stött på mängder med olika typer av individer. Predikandet om paradiset, oroslöshet och smärtfrihet hade han hört förut. 
     "Wow, du har luktat på lite för mycket blommor va?" Hans röst var skämtsam snarare än dömande. Han kunde inte bry sig mindre om andras tankar och värderingar. Han var rätt dömeslös. Han skrattade kort till och skakade på huvudet. 
     "Men skönt att du hittat något som hjälper dig antar jag" han knyckte kort till med nacken. 
     "Så, vad är det för smärta du vill bedöva hm? Brustet hjärta?" En retsam, men nyfiken glimt glittrade i hans ljusa ögon. Trots att han väldigt sällan delade med sig av sin egen smärta, var andras smärta något han var nyfiken på.

"Wow, du har luktat på lite för mycket blommor va?" Honan skrattade till som svar, det märktes att hanen var skeptisk. Det var de flesta innan dem fick ta del av det magiska lugnet.
"Men skönt att du hittat något som hjälper dig antar jag" han knyckte kort till med nacken.
"Så, vad är det för smärta du vill bedöva hm? Brustet hjärta?"
Delilah slickade sig kring munnen något roat "Är det så tydligt eller rotar du ovälkommet i mitt huvud kära du?" Svarade honan lite kyligt. Ett leende spred sig och en suck lämnade henne. "Förlorad kärlek, jag fick nöjet att ge dem alla en oerhört otrevlig avrättning dock. Men det hjälpte inte mitt stackars hjärta tyvärr. Där har du det, en tragisk och tråkig kärlekshistoria" Sade hon med ett skratt som dolde att det faktiskt gjorde ont.