Ett dystert regn föll över skogen. Tyst, knappt märkbart om det inte vore för den våta omgivningen och det varsamma ljudet av lätta droppar mot löv. Det kändes som att tiden stod stilla, och ensamheten hade lagomt till vargtimmarna börjat krypa fram. Nätterna kändes långa och tomma här.
     Det hade gått några dygn nu. Till en början hade hon velat dränka sig själv i minnen av Honom, men hon hade aldrig fått tillfälle. Sanningen var den att takten hade hållits ihärdigt och lämnat lite utrymme till henne att tyna bort. Hon förstod nu att hur impulsivt och dumdristigt valet att följa med Blair än varit, hade det varit exakt vad hon behövde. Avgiftning hade påbörjats, och hon försökte att vara stark. Ändå kunde hon inte stå emot känslorna som längtade efter Honom, efter Even. Saknade Han henne?
     Varya satt orörlig kvar i det lätta duggregnet. Vätan hade fäst likt ett nät av över hennes rygg och skuldror. Framför hennes färglösa ben låg kvarlevorna av en uppäten hare, och vid sidan om låg dess ludna, bleka päls. Flådd. Blodet hade färgat hennes näpna anlete rött och vilt. Hennes agerande hade varit helt onödigt och omständigt, men ändå hade hon inte kunnat försonas med tanken på att det gick till spillo. Så mjuk, så vacker. Hon hoppades att någon skulle finna samma skönhet i hennes död, som hon gjort med denna hares. Som hon gjort med så många andra.

Molok kunde inte minnas senaste gången han känt regndroppar snudda vid hans ljusa päls. Vandringen med brodern hade varit omedvetet ansträngande för honom och han hade nu sökt sig bort från den andra för att få några sekunder över att reflektera och tänka i ensamhet. Han var mer van vid att alltid vara ensam än att vara tillsammans med någon trots att stor del av vandringen hade varit under tystnad.

Den bekanta doften av blod nådde honom och bara en stund senare kunde han skymta en individ, lika ljus som han själv, sittandes med resterna av ett lik bredvid henne. Bredvid kadavret låg dess päls, och Molok undrade varför någon valt att flå den.

Ett knastrande ljud skapades under hans tassar när han rörde sig framåt och blandades samman med ljudet av regndroppar som mötte de torra löven. Molok hade samma kroppshållning som alltid som speglade något rått, kargt. Huvudet var sänkt, öronen spetsade. Blicken sökte efter den andres, men visade inga tecken på extremt intresse. Trots att han ville röra sig bort från henne, var det ändå något som uppehöll henne. Kanske var hon en del av sin brors plan?
"Vill du ha användning för den bör du kanske ge dig på något större." Han bröt den tystnad som legat över platsen och ännu en gång förvånade han sig själv genom att påbörja en konversation. Det var inte likt honom, men återigen var det mycket som hade ändrats sedan han anlänt till landet.

Löv frasade under tyngden av någons tassar. Varya såg sig om kvickt. För ett ögonblick hade paranoian gett utslag, men när den vita varghannen lösgjorde sig ur skuggorna försvann den. Hon hade sett honom förut och visste att han var en del ur gruppen, men det hon lagt på minnet först av allt var hans vingar. Det var dit blicken sökte sig direkt. Så praktfulla, och ännu vackrare på nära håll. Regnet pärlade sig över fjädrarna, glittrade likt stjärnstoft.
     Ett rått smil klöv hennes anlete rödfläckiga anlete itu. Ett hest, kort skratt lämnade henne.
     “Dina vingar,” började hon långdraget, “vad vill du ha för dem?” En gnista av skämtsamhet glimmade i ögonen när hon fångade hans blick. 
    “Tror du inte jag hade klätt i dem? Vi måste ju ha ungefär samma storlek, du och jag.”

Det råa leendet från tiken smittade inte av sig på honom, och inte heller det korta skrattet som lämnade henne. Snarare spred sig ett aningen förvånat ansiktsuttryck över hans ansikte. Vid första anblick hade den främmande tiken inte verkat så… rå i sitt sätt. Tur var det att Molok under sina år lärt sig att inte döma någon efter ens utseende. För även de mest vackraste blommor kunde vara giftigast.

“Dina vingar, vad vill du ha för dem? Tror du inte jag hade klätt i dem? Vi måste ju ha ungefär samma storlek, du och jag.”

Ett lågmält skrockande lämnade honom och han nickade instämmande åt hennes ord. De var jämlika i storlek; om än hon lite större än honom. Det ryckte enkelt i hans ena mungipa och han tog några kliv närmre tiken. Om hon var seriös eller inte, gick inte att avgöra och faktum var att det inte spelade Molok någon roll. Skulle hon tala sanning, var hon inte den första galning han träffade på.
“Jag tror inte du har något som intresserar mig tillräckligt för att byta tyvärr”, började han dovt. Hans röst var allvarlig, men det låg en betoning av skämtsamhet i hans röst. “Men vet du vad. Den dag jag lämnar jordelivet, är dem dina. Vad har man för nytta av något när man inte längre finns?”

Ytterligare ett kort skratt lämnade honom och han mötte hennes blick med sitt enda fungerande öga. Det glittrade till i det, kanske en glimt av galenskap.
”Om du fortfarande är vid liv, de vill säga.”

Varya kunde inte låta bli att känna sig kränkt av hans ord. Var hon inte vacker nog, eller vad menade han? Med lätta rörelser snodde hon om och reste sig upp på benen. För första gången betraktade hon hans ansikte i helhet. Enögd och sargad. Ändå var hon lockad när hans blick blixtrade till av något oförutsägbart.
     “Det beror på. När har du tänkt att dö?” Varya drog upp läpparna i ett tandigt leende. “Vi kanske kan slå följe på vägen dit.” Ett hest skratt rullade över hennes tunga.
     “Molok, var det va?” Hon tycktes ha överhört hans namn tidigare i gruppen. De flesta namnen hade fått ansikten nu, om än hon sagt fel några gånger så började de äntligen fastna.
     “Jag är Varya.”

“Det beror på. När har du tänkt att dö? Vi kanske kan slå följe på vägen dit.”

Molok lät ett brummande läte byggas upp från djupet av hans bröstkorg. Det liknade ett skratt, men det var varken vänligt eller roat. Det var dock något med tiken som hade fångat hans intresse. Hennes råhet förvånade honom och Molok ville veta mer. Tiken presenterade sig själv som Varya. Han nickade instämmande till hennes namn; det passade. 
“Vi får väl se vad Blair och Bambra har planerat, om jag kommer levande ur därifrån eller inte”, svarade han och ett snett flin spred sig på hans läppar. Molok undrade hur lång tid det skulle ta för henne att dra parallellen till Blair och Bambra. De var trots allt inte så lika mer än de praktfulla vingarna. Molok var ljus till skillnad från de båda syskonen som hade fått deras fars drag. “Säg mig Varya, varför följer du min bror och syster?”

Hans torra skratt fick henne att dra på smilbanden.
     “Så du är den tredje…” mumlade hon tyst och tankfullt. Blicken var obevekligt fäst i hans. Hon skrattade till kort och kallt innan hon svarade.
     “Åh, låt oss säga att… Måntemplet har aldrig gjort mig något gott. Hon är död nu förstås, ärkeprästinnan,” man kunde höra avskyn i hennes röst, “men det betyder inte att jag inte kan ta ut min hämnd.” Ett smalt flin klöv det blodiga anletet itu.
     “Och du, är du bara en god broder som ställer upp på Blairs påhitt?” Varya tog några långa steg åt sidan, började runda honom men blicken släppte aldrig hans. “Eller är du som han? Med en förkärlek till kaos?”

Han nickade instämmande. Det var inte underligt att hon inte dragit slutsatsen tidigare. Molok var inte lik sina syskon, på både gott och ont. Visst var det skönt att inte behöva förknippas med deras dumheter, men samtidigt hade han på senare tid velat vara en del av deras gemenskap.
    “Åh, låt oss säga att… Måntemplet har aldrig gjort mig något gott. Hon är död nu förstås, ärkesprästinnan, men det betyder inte att jag inte kan ta ut min hämnd. Och du, är du bara en god broder som ställer upp på Blairs påhitt? Eller är du som han? Med en förkärlek till kaos?”
    Molok såg intensivt på henne, följde henne med blicken när hon började att röra på sig och lämnade det döda kadavret åt sidan. Det var något med henne som fängslade honom och om det var hennes sluga blick, det lilla flinet på läpparna eller hennes dödliga skönhet visste han inte.
    Han nickade åt hennes ord. Det var ett perfekt tillfälle att hämnas för de som hade sina anledningar. Molok själv hade inga, utan följde framförallt med för att det skulle bli dramatiskt. Dessutom hade relationen mellan de två bröderna utvecklats under bara några få veckor, och något sade honom att det skulle fortsätta.
    “Jag och Blair är nog mer lika varandra än vad vi båda vill medge. Om inte värre”, började han samtidigt och skrattade dovt samtidigt som han skakade på huvudet. De båda bröderna var sluga och impulsiva. De tänkte på sitt egna mer än andras, och gjorde vad som föll dem i smaken. Molok kanske var snäppet värre, för han hade ingenting att förlora till skillnad från Blair som hade både vänner och familj. 
    Varya hade vid det här läget nästan rundat honom, och han följde hennes rörelse. Det drog lätt i hans svarta läppar medan han tog ett litet kliv närmre henne samtidigt som han tog några kliv åt vänster för att följa med i hennes rörelse. “Något säger mig att du och jag, Varya, också är lika, med samma kärlek till kaos. Visst tycker du om förödelse?”

Leendet, lika delar illmarigt och mjukt, låg kvar över hennes läppar hela tiden. Fruset i hennes bleka anlete. Ögonen glittrade av något annat, en hunger eller längtan. Ett skratt, inte helt äkta, lämnade henne.
     “Jag kanske inte ser ut att ha det i mig,” hon blinkade långsamt, “och det kanske är min största fördel här i livet.” Ögonlocken blev tunga och hon såg på honom med en avsmalnad blick. Flinet falnade lite.
    “Alla är så ytliga nu för tiden. De ger dig ett ögonkast och tror sedan de vet exakt vem du är, de tror de förstår dig. Löjligt. Patetiskt, faktiskt.” Varya kunde inte hindra den ilska som spillde över i hennes röst. En avsky, ett hat. Hon tvivlade på att det fanns någon alls som förstod henne. Men det var också hennes egna fel, för hur kunde man? Allt hon någonsin sagt varit smittat av lögner, av mörka hemligheter. Och hon var fast. Fjättrad till ett liv av skådespeleri - något hon aldrig varit bra på.
     “Men jag är full av överraskningar,” orden var mjuka igen. Det smala flinet drog i läpparna igen. Hon kände sig upprymd av tanken på Måntemplet, av hennes planer. Fjärilar kittlade henne i magen och hon kvävde ett maniskt fnitter.
     “Jag tänker döda hennes valpar. Den döda månhyndans små yngel,” väste hon lågt. Leendet blev större. Varyas kroppshållning ändrades, hennes skuldror sköt upp när hon kutade med ryggen en aning. Något vilt blixtrade till i de klarblå ögonen.
     “Jag har väntat sååå länge.”

Molok såg på henne med lugn blick när tonfallet i hennes röst ändrades. Instämmande nickade han till hennes ord. Vid första anblick såg hon inte ut som en mördare alls; men någonting sade honom att hon var farligare än så. 
    "Men jag är full av överraskningar."
    Ett kort skratt lämnade honom och han skakade på huvudet. Då var dem två. Molok var oförutsägbar när han fick sina ryck. Varyas fnittrande fick honom att ryckas ur sina tankar och åter lägga blicken på henne. Han kände inte till varken valparna eller Månprästinnan hon talade om, men han kunde se att det var viktigt för henne.
    "Jag kan bara anta att du vill göra det själv", började han lågmält och tog ett kliv närmre henne. Att få uträtta sin hämnd var alltid mest tillfredsställande att få göra på egen hand, speciellt om man planerat det länge. "Men om du av någon anledning skulle behöva några extra tänder, är det bara att ropa."

Oberört, med samma stålsatta blick, stod hon kvar när Molok tog ett steg närmare. En del av henne övervägde saken och kunde se nöjet i att slåss sida vid sida med honom. Men det här var ändå hennes kamp, hennes vendetta. Kanske var det bara själviskt, eller dumdristigt. Tiden skulle avslöja det.
     Ett mjukt, klingande skratt lämnade henne och ett ännu mjukare leende trädde fram på hennes läppar.
     “Vad kan jag säga? Jag ser hellre att du håller dina vingar hela och rena. Blod är så svårt att tvätta bort.” Hon suckade längtande. “Men jag ska ha ditt erbjudande i åtanke, Molok.” Varya uttalade hans namn lent och ögonen smalnade av. Det fanns nästan något drömmande i de havsblå ögonen. Ett ögonblick av tystnad, innan hon slutligen vände bort blicken.
     Tanken på framtiden var spännande, eggande. De skapade historia nu, med deras val och deras planer. Det kändes mäktigt, att veta att hon skulle vara en del i något som skulle forma morgondagen som de visste den. Varya längtade, enda in i märgen, tills dagen hon skulle få vara med i raserandet av templet. En hämnd, som betydde långt mycket mer än någon annan förstod.

[Avslutat]