Han var rastlös. 
    Han brukade sällan vara det — han var bra på att underhålla sig själv och hade väl inte så höga krav på underhållningen ifråga heller — men idag var Radagast faktiskt rastlös. Han hade gjort alla sina sysslor för dagen och nu befann han sig längs revirgränsen, stadigt lunkande i den sjunkande solens ljus, eftersom stillheten i den egna lyan kändes kvävande. 
    Kanske behövde han bara komma hemifrån lite, se lite nytt, träffa lite nytt folk. Det kanske var det han behövde. Att ge sig ut på utflykter utanför reviret var inget märkvärdigt, hans syskon gjorde det hela tiden, men av någon anledning hade han själv varit tveksam till att utforska världen utanför Norspiret. Med undantag för Civitas och de närmaste områdena hade han faktiskt inte sett någonting av landet han bodde i överhuvudtaget. Han skulle bege sig till Eriinari, bestämde han sig, och se efter om festligheterna där verkligen var så spektakulära som han hade hört. 
    Nåja, det var väl lite väl sent för en spontan utflykt nu. Om bara någon timme skulle mörkret sänka sig över Norspiret som en ljudlös, tung filt. Radagast nynnade tyst på en sång han lärt sig av Lune medan han förstrött sträckte sig efter sin kraft och samlade ihop en liten boll av hårdpackad jord som han rullade framför sig medan han gick. Han lät den växa i omfång tills han nådde en liten kulle, och med ett lätt uttråkat ansiktsuttryck skickade han sedan ner bumlingen nerför backen och såg den splittras i ett regn av grus mot de vassa klippspetsarna nedanför. Ungefär som en sån liten droppe kände han sig ibland, singlande planlöst genom luften. Tung, men ändå lätt. Obetydlig jämte alla andra. En del av något större men knappt nånting alls på egen hand. Det var en underlig blandning av känslor. 
    Äsch, tänkte han och vände sig om för att gå. Han behövde bara livas upp lite, det var allt. Han blev alltid lite märklig till mods så fort han lämnades ensam med sig själv längre stunder.

Skymningen fick alltid tankarna att snurra inom honom. Tillsammans med känslorna och minnen så dansade tankarna en vild dans som alltid slutade med panikslaget hjärta och en klump i halsen. Det var över ett år sedan Trian anlänt till Numoori nu. Ett år sedan han sett sin far och sina syskon. Ett år sedan hans blick vilat en sista gång på sin mors sönderslitna kropp. Hade de begravt henne? Hade de ristat in hennes namn i bergablocket vid Själars väg? Hade de gråtit under cermonin eller hade hatet mot Trian tagit över? Han ville så gärna besöka hennes viloplats, men det var omöjligt. Hans nya liv var här hos Cirkeln. Hans nya familj. Ändå slets hans hjärta itu av längtan och sorg. 
     Av ren tristess hade han fällt en skogshare som nu dinglade livlös mellan hans starka käftar. På väg tillbaka hade han känt lukten av Radagast och beslöt sig för att följa efter honom. Kanske Radagast hade spännande planer som kunde få Trian på andra tankar? 
     Snart fick han syn på honom vid en kulle. Han betraktade hur denna så enkelt lekte med jorden. Fascinerande. Trian släppte ljudlöst ner haren på marken och fäste blicken på Radagast som befann sig en bit bort. Sakta lät Trian mörkret växa kring sina stora bergstassar och den mörka dimman kröp utmed marken, bort till Radagast. Trian lät mörkret resa sig likt en nattsvart ridå kring den unga hanen. Lät den slingra sig kring hanens tassar, upp mot dennes ben. Snabbt travade Trian fram, in i det egna mörkret och ställde sig precis framför Radagast. Han kunde känna hans värme. På en sekund så föll den svarta ridån och Trian hade sitt ansikte bara några centimeter från Radagast.
     "Bu!" flinade han vänligt. Charmen glittrade i de ljusblå ögonen. Nej, Trian hade inte lekt med sin kraft av ondo. Nej, han ville helt enkelt bara spela den unga hanen ett spratt.

Eftersom han gick försjunken i tankar märkte han inte det svarta mörkret förrän det redan var framme vid honom och nästan omfamnade honom helt. Förvirrat tvärstannade han och tvingade sig själv att lägga band på den instinktiva skräcken som kom sig av att inte kunna se någonting. Nog för att det var kväll, men det kunde inte vara möjligt att natten kunde falla så fort. Hade han verkligen varit ute så länge? Det kunde inte vara … 
    Plötsligt var mörkret borta och han fann sig stående nästan nos mot nos med en kraftig bergsvarg. 
    I ren överraskning snubblade Radagast bakåt, halkade på en lös sten och blev sittande på baken, förvånat blinkande. 
    "Det där var taskigt", fick han ur sig. Men det var också ett spratt helt i hans syskons smak, och som tur var hade han utvecklat en viss tålighet tack vare uppväxten. Därför återhämtade han sig snabbt, hävde sig upp på fötter och ruskade på sig. Ett förläget leende drog i mungiporna — han var mycket medveten om hur löjlig han måste ha sett ut. 
    "Jag halkade faktiskt", tillade han med en harkling och såg på Trian. "Jag blev inte så rädd." Fast nu var det troligen för sent att försöka rädda värdigheten i vilket fall som helst.

Ett hest skratt lämnade den grå bergsvargen när Radagast så förvånat satte sig på baken. Tungspetsen petade till hans mörka mungipa medan han betraktade Radagast. 
     "Lugn, jag ska inte berätta för någon" han blinkade med ena ögat och svepte vänligt till med den yviga svansen. Han skrattade sedan till lågt. 
     "Hur är läget? Mer än att du just nu är vettskrämd" retades han och satte sig lugnt ner. Han såg upp mot himlen som började anta en mörkare och mörkare färg. Man kunde skymta stjärnorna som bleka ögon däruppe. 
     "Det ryktas om att man ska kunna se massa stjärnfall i natt. Vill du hitta någon soft plats att kolla in dem på? Jag menar, du kan ju passa på att önska dig att inte bli så skraj i framtiden" flinade han snett.

"Hur är läget? Mer än att du just nu är vettskrämd."
    Radagast slöt ögonen helt kort och blåste trött ut kinderna, som en hamster. 
   "Det rullar på", svarade han lättsamt, öppnade ögonen och betraktade Trian. Ett lite allvarsamt och tankfullt uttryck smög sig in över det pälsklädda ansiktet, men om han funderat på en fråga hann han inte ställa den förrän Trian hade föreslagit att de skulle leta upp ett fint ställe för att titta på stjärnfall. Just det. Han hade hört någon nämna stjärnfallen tidigare under dagen men inte fäst någon större uppmärksamhet vid det då. 
    "Mm, visst", instämde Radagast, reste sig och slöt upp intill Trian. Först då registrerade han den retsamma piken som följt på Trians fråga — om att han kunde önska att vara lite mindre lättskrämd i framtiden — och blev medveten om att han just instämt i det. 
    "Fast det behöver jag ju såklart inte", tillade han, "för jag blev ju inte skraj. Jag blev överraskad. Det finns en skillnad."
    De började röra på sig. Lite högre upp fanns en utskjutande klippa, spetsig precis som alla spjutspetsar av sten som omgav Norspiret men tillräckligt bred för att man skulle få plats att gå på den i bredd. Därifrån var himlen totalt oskymd — den bredde ut sig över huvudena på dem, oändlig och snabbt mörknande. Än var det för tidigt för att se något stjärnfall, men natten föll fort så här års och det skulle inte dröja länge. Det kanske skulle funka. 
    "Vad tror du om det här stället? Man ser …" Radagast tittade upp mot himlavalvet och sedan mot bergsvargen. "Man ser nog bra", konstaterade han.

När Radagast försökte övertyga honom om att han minsann bara blivit överraskad så log Trian bara, sådär retsamt storebrorsaktigt. Han trodde inte en sekund på det. 
     Hans ljusblå blick flyttades från Radagast till klippan. "Det blir grymt!" sa han och satte sig tillrätta på klippavsatsen. Såg upp mot himlen som nu var alldeles mörkblå. Stjärnorna var utspridda likt fräknar mot den mörka bakgrunden. I Trians ögon speglades himlaglittret. 
     "Jag har alltid gillat stjärnhimlar" Hans röst var lite mörkare, kanske kunde man skymta en allvarlig, djupare ton i hans annars så retsamt lekande röst. "Du vet, hela grejen med att oavsett vart vi är så delar vi samma stjärnor och sådär" Han ryckte på axlarna och flinade till kort. "Något morsan sa" flikade han in. "Töntigt va?" Han fuktade läpparna snabbt och avfyrade ett svagt, charmigt leende för att inte helt förlora sin tuffa image.
     Han lät blicken vila en kort sekund i Radagast ögon innan han lyfte den mot himlen igen. "Kan du några stjärntecken?" frågade han och svepte den yviga, grå svansen kring sig.

Försiktigt satte sig Radagast bredvid Trian och vände blicken upp mot himlen där stjärnorna börjat komma fram. Han kunde inte annat än hålla med — faktum var att ofta själv tänkt samma tanke, om stjärnhimlen och hur alla delade på samma små lysande punkter. 
    "Jag tycker inte det", svarade han mjukt. "Att det är töntigt, alltså. Jag har tänkt samma sak. Kanske gör det oss båda töntiga i så fall, jag vet inte." Han skrattade till och ryckte på axlarna. 
    Mörkret föll fort och gradvis framträdde stjärnorna med tilltagande tydlighet. Han blev nästan lite yr av att titta upp; himlen var så stor, den sträckte sig som en mörk kupol över hela synfältet och längre ändå. 
    "Jag är inte jättebra på sånt", erkände han till svar på Trians fråga och sneglade på bergsvargen. "Jag kan bara nån enstaka." Radagast spanade uppåt, letade efter en familjär form. "Jag tror … titta där, snett uppåt … jag tror att den där kallas för stora björnen eller nåt liknande. Ser du? Där är nosen och där är svansen …" Han lyfte ena framtassen för att peka och vred på huvudet för att få se Trians reaktion när han fick syn på formen.

Trian lyfte blicken och försökte hitta stjärnbilden som Radagast menade. "Stora björn" fnös han till. "Finns det någon stora varg? Det borde ju finnas en stor bergsvarg här någonstans" flinade han snett. "Kan vi inte hitta på egna istället?"
     Han petade tungspetsen mot ena mungipan och ögonen smalnade av lite medan han noga granskade stjärnhimlen. "Där, kolla" han puttade på Radagast nos med sin egen för att försöka pejla in Radagast blick där Trians hade fallit. "Kolla där, det är typ två kluster av stjärnor. En större och en liten mindre" Trian behöll sin nos mot sidan av Radagast, å ja det var medvetet. När han pratade smekte Trians varma andedräkt Radagasts kind. 
     "Kan vi inte kalla stjärnbilden ehm... Trian och Radagast, stjärntöntarna?" skrattade han brummande till och drog undan sin nos.

Där, kolla. 
    Kunde man klandra honom för den överraskade vågen av nervositet som slog upp i magen när Trian satte nosen mot hans för att rikta hans blick mot himlen? Eller hur hjärtat hoppade till när små pustar av Trians utandningsluft slog mot Radagasts kind? Han trodde inte det. Förmodligen var han långt ifrån den enda som skulle ha reagerat så. För det kunde väl knappast vara något annat än avsiktligt från Trians sida?
    Trian och Radagast, stjärntöntarna. Han skrattade till, och när bergsvargen drog sig bakåt vände han huvudet mot honom. 
    "Visst. Men det var du som kallade oss töntar, inte jag."
    Ett mjukt leende drog i Radagasts mungipor samtidigt som han instinktivt började leta efter något att säga för att fylla tystnaden. Sedan hejdade han sig. Något fick honom att tro att Trian trots sitt spralliga yttre kanske i alla fall tillhörde den sortens personer som, i likhet med honom själv, kunde uppskatta en bekväm tystnad. Han betraktade stjärnorna ovanför huvudet, blinkande i takt med att ett lugn spred sig i kroppen. 
    "Man känner sig så liten när man ser allt det här", sa han till slut, nästan som om han talade för sig själv. "Så … obetydlig." Han sa inte att det var något han kunde känna ganska ofta och inte bara under stjärnhimlen, men kanske gick det att ana i det mjuka, lite uppgivna tonfallet i alla fall.

Mycket riktigt tillhörde Trian den skara vargar som uppskattade en tystnad, med den rätta personen. Han höll blicken mot stjärnhimlen. Det var enastående vackert. Han drog ett djupt andetag och tankarna befann sig bland de nordligaste bergen och hos sin familj. Tittade de på samma stjärnor just nu? Riveri, låter du din blick landa på samma stjärnbild och minnas mig? 
     Trian svalde hårt då en plötslig klump hade samlats i halsen. Det var något med stjärnhimlar som fick honom sorgsen. Därför var han tacksam när Radagast bröt tystnaden. 
     "Vi är alla små inför stjärnorna, till och med bergsvargar" Hans röst var mörk, låg, brummande. "Men utan den minsta humla skulle även den starkaste björn falla" viskade han och kunde se sin mor framför sig. "Min mor brukade säga det, mena på att vi alla är en del i det stora. Alla spelar vi roll, alla är vi betydliga. Utan humlan som sprider pollen så växer ingenting, växer ingenting så svälter hjorten, utan hjorten så dör björnen" Hans röst hade ett annat djup nu. En mognad. En vishet som han hade ärvt av sin mor. Å Valendria vad det finns mycket du borde ha lärt mig.
     "Så känn dig inte obetydlig" han skakade på huvudet. "Du betyder för mig" Han fäste lugnt blicken i Radagast ögon och lutade pannan i en kärleksfull gest mot Radagasts. Trian slöt för en sekund ögonen innan han rätade på nacken igen. 
     "Jag menar, utan dig hade jag behövt vara stjärntönt själv, eller hur?" flinade han stort. Ja, han kunde ju inte sitta här och tappa hela sin coola image? Snuttegullet var ju tvungen att kompenseras med den retsamma tonen han skyddade sitt inre med.