Den kyliga nattluften hade letat sig in i fästningen och längs dess korridorer tillsammans med den ihållande tystnaden. Det var som att en ny slags tystnad hade fäst sig i borgen. I väggarna, taken, golven. En tystnad som inte rubbades av varken röster eller skratt. En tystnad som tycktes äta på honom inifrån.
     Lev hade spenderat dagarna i sin kammare. För det mesta ensam, även om Lune och Ayira såg till att titta till honom med jämna mellanrum. Men han avböjde deras sällskap i den mån han kunde. Ibland satt de bara tysta tillsammans, andra gånger hade han gråtit i deras famn. Förutom de gångerna han besökt Vasilisa så hade han inte lämnat sitt rum mer än absolut nödvändigt. Han hade velat undvika flockens trötta blickar. Urholkade och modfällda. De hade all rätt att känna så, men allt han kunde tänka på att det var hans fel. Rädslan över att det aldrig skulle försvinna, att deras blickar aldrig skulle klarna så länge han var kvar, lamslog honom.
      Men det var sent in på kvällen och han hade inte hört rörelser på länge när han beslöt sig för att gå ut. En falsk förhoppning om att den friska luften skulle göra honom något gott. Han lät sig luras, bara för sakens skull. Med mjuka steg skyndade han sig ut i hopp om att ingen skulle märka honom. Men när han kom ut på den lilla gårdsplanen möttes han av Trians slokande skepnad intill en döende eld. Lev stannade upp. Av det lilla han fått återberättat för sig kunde han förstå att händelsen tagit hårt på honom. Saker som Lev inte visste om hade förmodligen nystats upp.
     I några ögonblick blev han stående i öppningen, tvekandes. De hade inte talats vid, eller ens setts sedan dess. Tillslut valde han att närma sig. Även om situationen var jobbig, och han oroade sig över reaktionen, så var det i respekt mot honom han gjorde det. En möjlighet att säga förlåt.
     “Trian.”

Trian slets mellan mardrömmar, hallucinationer, utmattning och smärta. Allt hade rörts ihop till ett enda stort mörker som verkade ha läckt ut över hans tassar. Han satt vid en eld vars glöd kämpade för livet. Precis som Vasilisa hade gjort. Precis som Valendria måste ha gjort innan döden svepte in henne i sina svarta vingar och slet henne ifrån honom. 
     Ut med marken vilade en mörk dimma som han inte ens var medveten om att han hade skapat. I hans grå päls satt fortfarande Vasilisas intorkade blod från då han burit henne till sjuksalen. Borta var den glans som alltid annars verkade stråla kring den självsäkra, unga bergsvargen. Trian såg mer sliten ut än någonsin och blicken var någonstans långt borta. 
     Han märkte inte ens Lev och lyfte därför någon förvånat blicken från elden när han hörde sitt namn. Blicken fästes på Lev och i den sekunden mörknade Trians tomma blick och blev svartare än svart. Hans kropp slets mellan att vilja omfamna Lev och försäkra honom att han förstod vad han gick igenom, men den andra sidan av honom ville slita honom i stycke för den smärta som Lev orsakat Vasilisa, Fay, Lune, alla. Han ville riva ut hans hjärta och krossa det i tusen bitar. Hur kunde han ha gjort det han hade gjort? Och hur kunde så många redan ha förlåtit honom? 
     Mörkret kring hans tassar spred sig över marken, omedvetet. Ett mörker som osade av avsky och besvikelse. Käkarna var spända, blicken mörk. De ömma musklerna hårda. Han kände den beska smaken av hat i munnen men som plötsligt övergick till smaken av metall. Smaken av Valendrias blod. Igen kastades hans sinne mellan verklighet och minnena från norr. Var det Lev eller Kleon som stod där framför honom? Trian slöt ögonen och mörkret som slingrat sig utmed marken återvände till honom, in i elden. 
     "Lev" Hans röst var hes, låg. Käkarna fortfarande spända när han på nytt öppnade ögonen. Blicken återigen tom. 
     "Du borde inte vara nära mig just nu" Det var inte ett hot, nej, han skulle aldrig hota en flockbror hur mycket han än slets mellan hat och empati. 
     "Jag är inte mig själv" erkände han och drog ett djupt andetag. Eldens sista glöd slocknade och dunklet lade sig över borggården.

Förändringen i Trians blick skildrade hans känslor tydligt. Lev stannade upp i sina steg, och hans låga hållning förblev. Hur mycket han än ansåg avskyn rättfärdigad smärtade den inte mindre. På ett sätt kände han en lättnad över att mötas av något skarpt, av ilska och vedervilja. Det kändes som så många andra i flocken var förblindad av deras ömhet för honom att de förminskade det han gjort. De ville förlåta honom så fort, innan han själv ens hunnit komma till insikt om vad han gjort.
     Lev mötte Trians tomma blick och nickade bara försiktigt till svars.
     “Förstår,” förkunnade han lågt. Lev började vända sig om för att återvända till sin kammare, men stannade i sina rörelser.
     “När du är redo, vill jag säga förlåt.” Trian hade inte blivit fysiskt skadad, men den inre skadan var lika tydlig som ett öppet sår.

Trian betraktade honom stilla när han vände om och lät blicken sedan återgå till det som en gång varit en glöd men som nu bara var grå aska. Lika grå som hans päls. 
     När du är redo, vill jag säga förlåt. Trians käkar spändes återigen och det knöt sig i bröstkorgen. 
     "Förlåt?" 
     Trian fnös kort och blicken landade på hanen åter igen. Den stora bergshanen reste sig upp och tog något steg mot Lev. Blicken hård, inte alls som annars - lekfull och charmig. 
     "Och vad skulle ditt förlåt till mig göra för skillnad, hm? Vi sopar det under matten och lever lyckliga i alla våra dagar? Visst, du kan säkert säga förlåt hundra gånger om till hundra olika ansikten, men det du gjorde är för stort att glömmas med hjälp av ett enda ord Lev. Det vet du också" 
     Trian var fortfarande ung, var fortfarande alldeles för impulsiv och kontrollerad av sina känslor. Han var inte som många andra i flocken, äldre, erfarna, måna om att förlåta Lev innan Vasilisas sår ens hade hunnit läka och blodet tvättats bort från borggården. 
     "Hur kunde du? Hur kunde du vilja döda henne? Hon är din mor, din mor Lev!" 
     Trian vred huvudet åt sidan och bet ihop. Det var en alldeles för rörig blandning av total besvikelse, hat, sorg och obehaglig igenkänning som rev i hans bröstkorg. Den här scenen hade spelats upp förut. Det skrämde honom. 
      Han drog efter andan, slöt ögonen för en sekund för att samla sig och för att hålla reda på minnen och verklighet. Drog in nattens fuktiga luft i lungorna. Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya.

Trians ord speglade alla hans inre tankar perfekt. Trots deras skärpa så kände han sig bekräftad av dem. Att han inte var galen för att han kände precis som Trian visade, när alla andra bara verkade vilja glömma.
     “Vet det. Men det är allt jag har att ge just nu.” Han skulle spendera resten av sitt liv för att gengälda dem. Men ett förlåt var allt han kunde ge nu tillsammans med sitt löfte.
Skammen vällde över honom på nytt och han slog ner blicken i marken. Ingen ville nog hellre har svar på den frågan än han själv. Han mindes inte, men likaväl så kunde han inte ens föreställa sig något som skulle kunna vilja få honom att känna så. Men vad som hände när raseriet tog överhand visste han inte. Alla tecken hade tytt på att han velat döda henne då.
     “Skulle aldrig döda henne,” andades Lev ut, undergivet och ömtåligt under Trians uppenbara ilska. Men det hade han nästan. Tårar hade bildats i hans ögon utan att hans vetskap. Inte förrän halsen började snöras ihop så insåg han hur nära gråten var. Lev hade aldrig varit en som gråtit, inte ens när han varit liten, men sen händelsen kändes det som det enda han gjort. Han var så less på att gråta, men hade ingen kontroll över det. Precis som han inte hade haft kontroll över sig själv då. Lev mindes Maksim, hur han ofta tröstat honom under deras barndom tillsammans.
     Lev förblev tyst, frusen på plats under Trians vassa blick. Han hade inga ord att säga. Det fanns ändå ingenting han kunde säga som skulle göra någon skillnad. Det var lika bra att vara tyst.

Trian såg hur månljuset speglades i Levs tårfyllda ögon och synen av det grep tag i hans storebrorshjärta. Dock förblev hans blick hård, vass, törnad av den djupaste av ilska. Han drog ännu ett djupt andetag och tyckte sig höra Valendrias röst smeka hans öron. Trian, min Trian, varför är din blick lika hård som nordanberget? Vad försöker du hindra från att komma ut? 
     Han samlade sig, blicken vek av från Lev och upp mot månen. "Lev" Hans röst var raspig, kanske även den höll på att brista precis som allt annat inom honom. 
     Den stora hanen tog några steg mot sin flockbror. Känslorna i honom rev honom itu och för en sekund visste han inte om han tänkte omfamna eller anfalla Lev. Han hade bara känt såhär en gång förut, även om den natten var en enda stor dimma. 
     "Min bror" Han såg in i Levs ögon med sin trasiga, ljusblå blick. "Jag förstår hur du känner, mer än du kan ana" Han svalde hårt. Rösten mjuknade, blicken likaså. "Jag vill visa dig något, kom"
     Trian började gå och satte snart fart i en jämn trav. Huvudet lågt. Han sa inte ett ord medan han ledde Lev genom den mörka natten. Tog sig fram mellan snår och buskar, över sten tills de tillslut befann sig på en klippavsats. Längst ut låg små, vita stenar prydligt utlagda i en cirkel. Emellan varje liten vit sten låg små saffirer i olika storlekar och form. Från en viss vinkel såg det ut som månen vilade i stencirkeln och fick den att glittra. 
    Trian sänkte huvudet som i en respekfull gest innan han klev ut några steg på avsatsen. Satte sig ner och svepte den yviga svansen kring sig. 
     "Jag kommer hit när skulden blir för stor, när känslorna tar över" berättade han. Han hade aldrig någonsin visat den här platsen för någon. Ingen annan skulle förstå. 
     "Jag kommer hit och talar till min mamma" Hans blick blev tårfylld och han svalde hårt för att svälja ner klumpen.
     "Precis som du så svek jag henne. Jag svek henne på ett oförlåtligt sätt. Jag kunde inte skydda henne från smärta, från mörkret. Jag kunde inte skydda mina syskon från sorgen, från hatet, från tårarna. Jag svek alla, Lev"
     Aldrig hade Trian yttrat något i närheten av det han nu berättade för sin flockbror. "Och allt jag gjort sedan den dagen är att söka förlåtelse. Allt jag känner är ett gapade hål i bröstet som äter upp mig inifrån. Så, jag vet vad du känner just nu. Jag har känt det, alltihop. Förstår du? Du är inte ensam"

Lev visste inte om han skulle känna oro när han lydigt följde Trian bort från fästningen. Under färden rådde bara en ihålig tystnad, där inget annat än deras klor mot sten och kvävda andetag existerade. Lev reflekterade inte över omgivningen, eller vad som väntade i slutet av stigen de följde. Han kände sig besynnerligt lugn. Tom.
     Det var inte förrän Trian stannade som Levs blick återfick sin skärpa. Genast sökte den sig till de prydligt lagda stenarna. Oförstående blev han ståendes bakom den större hannen. Hans gråa päls lyste i silver där månen träffade den.
     Långsamt, i takt med Trians ord förstod han. Han blev som förstelnad med blicken på de blå ädelstenarna. Han kunde känna tyngden av Trians ord i sin egna skam. I rädslan och avskyn. Lev kunde inte hindra tårarna som vällde upp och gjorde blicken alldeles suddig igen. Hans andetag var svaga och darrande. Känslan som sköljde över honom var en sällsam blandning av oerhörd lättnad; lättnad över att någon förstod honom, och fruktansvärd vämjelse; vämjelse över att någon förstod honom.
Det tog några långa ögonblick för honom att ta sig samman. Hans röst var varken stadig eller stark när han slutligen talade.
    “Du är inte ensam.” Han ekade orden tillbaka, och hoppades han fann samma tröst i det som han gjorde. Han kunde knappt föreställa sig leva med sitt misstag, och än mindre om Vasilisa faktiskt dött. Det oerhörda hat som flockbrodern måste burit med sig. Lev tog några steg framåt, osäkert och försiktigt. Han slog sig ned tätt bredvid honom, och lät varsamt sin vikt vila mot honom. En vördnadsfull gest. Lev slöt ögonen när han kunde känna tårarna reta honom i utkanten av hans ögon.
    “De kanske kan förlåta mig, men kommer aldrig acceptera det,” viskade han.

Trian besvarade den vördnadsfulla gesten genom att vila sitt tunga huvud mot Levs. Slöt sina ögon. För ett ögonblick så infann sig något slags lugn i hans sargade bröst. Kanske ett lugn från att för första gången yttra sig kring det fruktansvärda han hade gjort. Kanske ett lugn över att för första gången dela sin synd med någon. 
     Månen sken över de två hanarna där de satt tätt intill varandra. Bröder. Bröder som delade en smärta som var alltför svår att bära ensam, men ack så svår att låta någon annan ta del av. Trians päls fortfarande nedfläckad av Vasilisas blod. Levs kinder våta av tårar. 
     "Lev, det svåraste kommer inte vara att förtjäna de andras förlåtelse och acceptans" 
     Trians röst var dov, raspig. Han slog upp de ljusblå ögonen och månen speglades i dem. 
     "Det svåraste kommer vara för dig att förlåta dig själv"


[Avslutat]