På samma sätt som hajars syreupptag är beroende av hajens rörelse, hade Sölvi över årens tid drivit vändor genom Numoori. Planlöst men målmedvetet. Hans porösa tankar hölls ihop av vad som kändes som namngivna dimmslöjor. Sölvi nu, Sölvi då, Yrjös aura, Nomës minne. De var säkert fler. I honom hade hans syster Tölja hade en egen tankebana och han skulle tveklöst veta om någon av dem var nära. I varje fall hoppades han det, han levde bara på grund av dem. Aldrig i livet att han frivilligt hade gått med något sådant.

Han måste få veta hur de mådde, så att de kunde må sämre - men sökandet var lika begränsat som när han levt. Det fanns helt enkelt för många ställen att finnas på. Även om Sölvi ville tro att han sett allt så var det ju inte sant. Sanningen var att han behövde ett nytt sätt att nå ut till det levande, så hans sökande hade utvidgats till en simpel önskan om information. Från vem som helst nu. När han tappade fart på grund av modlöshet, gled han bara över berg. Ojämnheter fick honom att glömma bort vad han var, så ju längre kedja desto bättre. Men nu ringlade hans skepnad genom Norspiret - han var trött och behövde en näst bästa sorts paus.

Ögonen, som röd rök, ringlade sig i ett mönster som såg uppmärksamt på miljön där han flöt framåt. De lyste plötsligt upp - ett dämpat sken som glimtade till när han märkte en rörelse på håll. Kvällens halvmörker gjorde inte andevargen någon skillnad, om det inte vore för att främlingen först smält in. Sölvis vaga skepnad skiftade nyfiket i en hastig och hackande rörelse och utan brådska började han glida närmare en väldigt stor varg. Det som drog Sölvi mest var hans dunkla aura, som faktiskt gjort det lite svårt att se honom först. För andevargen var det ett slags mörker som inte bara var pälsfärgen.

Han följde ungvargen på avstånd, och ju närmare han kom desto mer tonade han fram i sin form och närvaro. Inom loppet av ett andetag svepte han sig längst ryggen på ungvargen som en kall kåre; och sedan likt en kall vind i ett snirkligt varv omkring honom. Sölvi flammade upp som ett moln, alldeles framför. Hans kroppsskepnad följde ungvargens varje rörelse - hela tiden framför honom - med ett konstnärligt tunt avstånd emellan dem.
  "Tre önskningar. Sen får du gå", yttrade han sig enträget, likt ett levande eko - först i själviskt intresse men så ändrade han tvärt sin bana till en lekfullt idé. "Nå seså vad önskar du dig?"
  Det var så längesen han pratat med någon alls att Sölvi skulle hemsöka sig själv om han inte utnyttjade sitt tillfälle. Hans röst tycktes materialisera i det allra sista, och hans röda rökslingor till ögon fixerades noga, och de slingorna var stundvis helt stilla. Dramatik skulle definitivt bli det sista som lämnade honom.