Kida har klätt upp sig i sin moders gamla dansklädnad. Ett vackert skimrande tygstycke, tunn som en sjal, draperar hennes kropp och är knutet med ett guldglittrande band. Längst med tygets ena långsida hänger små gyllene metallbitar som klingar vackert när de slår i varandra. Höger framtass och vänster baktass pryds av gyllene ringar som klirrar lätt när hon rör sig. Under vänster öga har hon målat två blåa streck och en prick. Hon har även målat ett snirkligt mönster på sin högra höft och ut över svansen. Den här utstyrseln är för hennes mor. Den här dansen är för hennes mor. Till minne av hennes mor. Kida rör sig efter sin mors favorit-koreografi och hon rör sig graciöst till melodin av de klingande smyckena som pryder hennes ben.
Det har bara passerat flera dagar sedan hennes far vandrade iväg. Några bekanta till familjen hade hjälpt Kida att söka efter honom och de hade hittat hans kropp. Som Kida befarat så hade fadern vandrat iväg för att dö i ensamhet. Kida lät kremera kroppen utan att själv se den. Sedan spred hon askan för vinden. Den kvällen dansade hon tills hon föll ihop av utmattning. Det är utmattande att sörja. Men hon kan inte låta sorgen ta över. Hon hade sörjt nästa dag men inte tillåtit sig mer. Dagen efter det hade hon börjat rensa bland hennes föräldrars saker. Ensam kan hon omöjligt behålla alltihop. En del fick hon sålt till bekanta och en del bytte hon bort på marknaden. Nu hade hon förnödenhet så det skulle räcka för henne själv ett tag. Mitra, en nära vän till familjen. Den äldre honan som gett Kida tillräckligt med mat för henne och hennes far att klara sig ett par dagar, den dag då fadern gick bort, har tagit på sig ansvaret för den ännu unga Kida. Mitra erbjöd Kida att flytta in med henne och hennes son men Kida tackade nej för det. Först behöver hon göra sig av med fars och mors gamla saker innan Kida kan tänka på att flytta sig någon annanstans. Mitra hade förstått och hon hade beordrat sin son Nuka att agera sällskap åt Kida. Mitra var orolig över att Kida skulle vara helt ensam. Såklart hade inte Nuka opponerat sig utan gått med på att följa Kida. Kida hade inte sagt emot heller. Det var skönt att inte behöva vara ensam. Även om hon samtidigt skulle vilja vara ensam. Om nätterna hade Nuka respekterat hennes privatliv och sovit under några filtar utanför Kidas tält. Kida hade uppskattat hans beskydd även om det gjorde henne obekväm. För sig själv hoppades hon att Mitra och Nuka inte förväntade sig något av henne i gengäld.
Nuka sitter nu och spelar på ett illa konstruerat stråkinstrument. Trots att det ser ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst så låter det bra ändå. Kida rör sig till musiken och det har samlats en rätt bra åskådarskara omkring henne. Kidas ögon är slutna och medan hon rör sig fantiserar hon om tiden då hon var valp. Då mor fortfarande var i livet. Kida fantiserar om att hon dansar med mor. Plötsligt hör hon åskådarna dra efter andan. Även Nuka kommer av sig för en stund. Utan att avbryta sin dans öppnar Kida ögonen för att se vad det är som står på. Hon blir chockad och snavar nästan på sina egna tassar. Vid hennes sida dansar hennes mor. Eller i alla fall en skepnad som liknar hennes mor. Vad som ser ut att vara mor har inte riktigt någon form, men det liknar mor. Kida kan se moderns dress röra sig böjande till hennes rörelser, men hon tycks glittra och liksom i vågor blir hennes konturer suddiga för att sedan bli skarpa igen, om vart annat. Kida lyckas behålla balansen ock fortsätter dansa. Hon dansar med mor och deras rörelser är perfekt synkade. Kida inser inte att hon gråter förrän dansen är slut, musiken tystnar och skepnaden av mor bleknar bort. Kida står tyst och stilla och bara stirrar på platsen där mor just dansat. Åskådarna skingrar sig och sorlet av deras kommentarer dör bort. Nuka sitter kvar en stund och ser på Kida. Han säger inte ett ord. Sedan reser han på sig och lämnar över stråkinstrumentet till Mitra som stått vid sidan av. Den äldre tiken står bara och gapar men när Nuka ger henne en knuff så tar hon emot stråkinstrumentet och vandrar iväg med det. Nuka går sedan och plockar upp duken som åskådarna slängt diverse ädelstenar, ting och krimskrams på för att visa sin uppskattning av Kidas dans. Nuka vicker ihop duken med tingen i och lyckas knyta ett band om den så det blir en liten påse. Sedan går han fram till Kida. Han ger henne en försiktig knuff med nosen på hennes kind. Kida rycks genast tillbaka till verkligheten.
”Är du okej?” Nuka ser oroligt på Kida. Kida möter hans vänliga blick. Hon står inte ut med att se medlidandet i hans ögon. Hon knyter av sig sjalen och ger den till Nuka.
”Jag behöver en stund för mig själv. Snälla gå hem med det här”. Nuka tar emot sjalen och gör som han blir tillsagt. Kida springer iväg åt andra hållet. Tårarna bränner i hennes ögon och hon andas i stötar. Hon springer bort och iväg från Civitas. Bort från vargar. Bort från allt för en stund. Hon trodde att tårarna var slut.

[Pax till Trian]

Mardrömmarna var vidriga nu. Efter Lev. Mardrömmar slet honom i stycken varje natt och ett trasigt sinne utan någon chans till återhämtning fungerar inte alls. Smärtan han kände inom sig förgiftade honom så pass att han bara ville skrika rakt ut. Det hade blivit en rutin för honom att ge sig ut och vandra. Vandra vandra vandra tills han stupade av utmattning och själen fick ro för en stund. 
     Den här kvällen var inget undantag. De stora tassarna bar honom över terrängen långt bort från Norspiret, omedvetet. Han hittade alltid tillbaka. Lyckades alltid maskera sina långa vandringar med att fälla någon hjort att leverera till flocken så att de inte skulle bli alltför oroliga över det faktum att han var så mycket frånvarande. Han behövde inte att någon oroade sig. Frågade. Brydde sig. Han kunde inte visa sig svag, för då skulle han falla så pass att han inte kunde ta sig upp. 
      "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" Hans röst var raspig, låg. Hans mantra. Han såg sin familj framför sig. Fragment från uppväxten som alltid slutade i den där blodiga dagen. Valendrias kalla kropp. "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya"
      Men så plötsligt hörde han steg. Snabba steg. Trians kropp må vara stark och stor, men inte särskilt smidig så när tiken kom susande genom terrängen hade han inte en chans att flytta sig vilket gjorde att de krockade. En hög av päls och flåsande bröstkorgar. Trian reste sig snabbt och såg på tiken. Att springa in i Trian var ju som att springa in i en bergvägg. 
   "Hey hey hey, är du okej? Shit, jag hann inte ens varna dig att jag var här. Jagar nån dig eller?" 
     Han såg mot riktningen där hon kommit ifrån. Snår och skog som låg i dunkel. Tanken på att någon jagade henne fick adrenalinet att kicka in och han spände musklerna en aning. För en sekund så gömde sig den trasiga sidan av honom och hans blick osade av beskyddarinstinkt.

Förblindad av tårar såg hon knappt vart hon sprang. Hon förväntade sig väl att det inte skulle vara någonting i vägen. Kida var inte beredd på att råka springa in i någon. Hon kvider överraskat och smärtsamt till när hon slår i marken. Hon hör ett oroväckande knakande och hennes kropp hamnar överunder någon annan. Pälsar blandas och bröstkorgar hävs. Chockad försöker Kida dra sig undan så snabbt hon kan men hon faller till marken när hennes högra framtass vägrar bära hennes tyngd. Kroppen värker men det högra benet sprängs av smärta. Hon kvider till igen när hon faller till marken en andra gång. Det gör ont. Hon vet inte längre av vilken orsak hon gråter. De isblå ögonen som drunknar i tårar ser upp på främlingen.
Är det någon som jagar henne? Hon skakar på huvudet. Kidas andetag kommer fortfarande i snyftande stötar och hon försöker formulera ord som hon inte riktigt får fatt i. Hjärnan är för trasig av sorg och smärta, både psykisk och fysisk.
”..nej..” får hon fram med liten röst. Hon försöker igen. ”Nej..” Hon lyckas få lite mer kraft i rösten. Det gör ont. Oro över vem främlingen kan tänkas vara är det enda som hon inte kan tänka på just nu. Det gör bara så ont. Allting gör ont. Hon fortsätter att andas i stötar och gråten hotar att slå sig lös. Hon skakar på huvudet igen. Nej hon är inte jagad.
”..förlåt..” får hon fram. Det var inte meningen att springa in i främlingen. Hon hoppas han är okej.

Trian gjorde en smärtsam grimas när tiken föll ihop framför honom. Det där såg inte skönt ut. Han knep ihop ögonbrynen i en empatisk min. Shit, allt det här var hans fel. Varför skulle han stå precis där hon kom springandes? Varför skulle han orsaka ännu mer smärta till en värld som redan låg i spillror? 
     "Woah woah woah" försökte han hejda henne när hon försökte resa sig en andra gång, men misslyckades. "Tjejen, du kan inte stå på benet okej? Försiktig" Hans röst var mjuk, öm.
     Han såg in i hennes ögon som drunknade i tårar. Det var omöjligt att alla dessa tårar hade vällt upp nu. Han fuktade läpparna, försökte komma på något för att hjälpa henne. 
     "Okej okej, hm, vi fixar det här. Jag fixar det. Lovar. Ska bara kläcka fram någon genialisk plan" försäkrade han. Hans ljusblå blick gled över hennes kropp. Han skulle inte ha några problem att bära henne, men det var ju bara en temporär lösning. 
     "Alltså, känns det typ som att det är av eller mer som att det är stukat? Benet alltså" Utan att överväga det faktum att tiken nyss hade träffat honom så lät han den stora nosen försiktigt glida utmed hennes framben. För att försöka känna om det var av kanske, men mest för tröstens skull. 
     Han stannade upp och drog sig undan när hon fick fram ett lågt förlåt. "Vänta, va? Förlåt? Kom igen, det var min tjocka skalle som stod i vägen för din sprint. Inte tvärtom" Han fyrade av ett svagt leende i ett försök att kanske muntra upp henne.
     "Om det är någon som ska säga förlåt så är det jag. Sorry alltså, det är skit att Timo inte är här. Han hade fixat det här på nolltid" Vilket kanske var lite överdrivet mycket förtroende för den unga flockbroderns helande krafter, men Trian var ju Timos största hejarklack. 
     Hon såg verkligen helt förstörd ut stackarn. Det smärtade honom att hon var så ledsen, även om han inte alls visste vem hon var. Det smärtade honom så pass att han glömde bort sin egen trasighet. Han bet sig svagt i underläppen och klippte till med de grå öronen. "Säg vad jag ska göra för att du ska må bättre. Vill du ha en kram typ? Jag ger grymma kramar" fick han fram med det där ungdomliga som alltid innan hade funnits i hans blick, men som varit försvunnit ett bra tag nu. 
     "Jag vill inte att du ska må dåligt" 

Snyftande ligger hon kvar på marken medan hanen talar till henne. Han verkar genuin och energin han utstrålar får Kida att känna att det är okej att vara liten för en stund. Men bara för en stund. Det värker i benet, pulserande smärta. Men hon tror inte att benet är av. Det känns som en stukning. Kida har stukat benen förr. Dans är inte ett riskfritt utövande. Hon vet hur det känns att stuka benen. Det här känns som det. Men hon är inte säker. Inte än. Just nu är det inte en prioritet i hennes söndertrasade medvetande. Men hon svarar hanen med att skaka på huvudet.
”..stukad..” får hon fram mellan snyftningarna. Hanen talar till henne på ett sätt som hon önskar att Mitra och Nuka kunde tala till henne. Kida vet att de menar väl, eller det är vad hon intalar sig i alla fall. Men deras sätt att uttrycka sig på ett ”Stackars Kida”-sätt förvärrar bara saker och ting.
Hanen fortsätter tala. Kida uppskattar faktiskt hans uppmärksamhet. Det är inget som tvingat honom att stanna kvar. Han kunde bara ha ryckt på axlarna och fortsatt med vad han än höll på med. Kida ser upp på honom igen. En kram. Kida nickar. Hon önskar så innerligt att få en kram.
”..en kram.. vore fint.. om.. det inte är.. förmycket.. begärt”. Får hon fram i snyftande stötar. Saknaden efter föräldrarna är så stor och fortfarande så färsk. Ingen har tidigare erbjudit henne en kram. Hela tiden har de vargar som stått henne och familjen nära tåtippat omkring henne för ”Det är så synd om Kida”. Men ingen har frågat henne vad hon behöver eller vad on vill. De känns som alla bara helt plötsligt har blivit främlingar. Vargar som varit i Kidas liv sedan hon föddes, som hon vuxit upp med. De alla känner henne. De har erbjudit sitt stöd. Om det är något hon önskar kan hon be om det. De hjälper henne att sälja grejer som hennes föräldrar samlat på och de accepterar hennes sorg- Men ingen har erbjudit henne en kram.

Trian ville bara torka varenda tår och dra henne tätt intill sig. Försäkra henne om att allt skulle bli bra. Han ville laga allting hos henne i hopp om att han kanske skulle känna sig mindre trasig. Han mötte hennes blick när hon ville ha en kram och var inte sen på att mjukt dra henne intill sig. Han höll henne mot sitt starka bröst och vilade det stora huvudet mot hennes hjässa. 
     Han slöt ögonen och genast slets han tillbaka till Norr. Främlingens kropp byttes med hast ut till en mycket mer bekant. Han kunde känna doften av henne. Lya. Fina Lya. Hans lillasyster vars ögon varit röda av tårar den där dagen. Han hade svikit henne så. Han hade krossat hennes hjärta och tagit hennes trygghet ifrån henne. Lya. 
     "Lya" alldeles tyst slank systerns namn ut mellan de mörka läpparna. Han drog främlingen ännu tätare intill sig. Hennes snyftningar rev i hans öron. Han strök nosen mellan hennes öron, bak i hennes nacke. Ingen kedja. Ingen amulett. Han slog upp ögonen. Hon var ingen Sapphirus. Hon var inte familj. Hon var inte Lya. Han svalde hårt och stelnade för en sekund till. Minnena hemsökte honom utan förvarning nu. 
     Han harklade sig och drog sig undan från henne. "Känns det bättre?" undrade han. "Man får be om fler alltså, men jag tänker att jag kanske borde hjälpa dig dit du var på väg när du sprang?" föreslog han vänligt.
     "Du hade ändå tur att springa in i någon som klarar av att bära dig. Vart ska vi? Tillbaka? Framåt? Mot oändligheten?" Igen log han lite försiktigt i hopp om att kunna stilla hennes tårar.

Omfamningen var behövlig. Kida sjunker in i hanens päls och snyftningarna eskalerar igen. Minnet av mor och far är för färskt. Deras vänliga ansikten. Deras underbara kramar. Främlingen luktar obekant. Men kramen är ändå en tröst. Men efter att han andats ut något som lät som ett namn och drar henne tätare börjar det kännas lite obehagligt. Det här var kanske en dålig idé. Omedvetet spänns Kidas kropp och hon blir mer vaken i situationen. Plötsligt håller hon andan. När hanen sedan släpper henne och drar sig undan lyckas Kida själv hasa bakåt lite grann för att lägga lite mer avstånd mellan dem. Hon blir sittande, med den ömma tassen tryckt mot sitt bröst.
Känns det bättre? Kida nickar stumt. Det verkar som att hanen känner sig obekväm med situationen han med. Kida skakar lätt på huvudet åt hans erbjudande om att bära henne dit hon menat att gå. Mot oändligheten. Hon måste erkänna att det är inget dåligt erbjudande.
”Tack men det behövs inte. Nästa gång kanske?”. Hon får till ett litet kort och hest skratt. Snyftningarna har slutat och hon känner sig lugnare. Den där kramen gjorde gott ändå. ”Jag behövde bara komma bort en stund. Saker och ting… blev för mycket”. Kida höjer blicken och ser upp i hanens ansikte.
”Tack”. Hon ler lite men leendet är blekt. Fortfarande svärtat av sorg även om det värsta är över för stunden. ”Det var snällt av dig att erbjuda en kram”. Hon sväljer en gång mellan meningarna. Tår-klumpen sitter fortfarande i halsen. ”Jag hoppas det inte var för.. obehagligt”. Den här gången breddas hennes sned leende. Hon ler lite mer med ena mungipan och hela ansiktet styrs av en genant känsla.

Trian lyssnade till varenda ord som lämnade hennes sorgsna läppar. Varje ord var en liten tunn silkestråd som höll fast honom vid verkligheten mitt i det kaos som slet i hans sinne. Saker och ting blev för mycket. Om tiken visste hur väl Trian förstod den känslan. Han skulle ljuga om flykt inte varit ett av de alternativ han pendlat mellan när ångesten blivit för stor. Fly från Cirkeln. Fly från den infekterade tanken på att det var han som var anledningen till Levs utbrott. Att det var Trian som bar på den mörka smittan som fick andra runt honom att begå det brott som han själv stod åtalad för. Tänk om han skulle få fler att på ett ögonblick övertas av ett sådant bäcksvart hat. Nej, nej, många gånger hade han velat fly från allt. Fly från sig själv. 
     "Jag fattar, ibland pallar man bara inte och vill fly - in i famnen på någon" nickade han och ansträngde sig för att dra på ena mungipan i ett förstående leende. Han kämpade för att verka så vanlig som han kunde. Hans charmiga, självsäkra jag. Aldrig i livet att han skulle visa sig svag för en främling. 
     "Obehagligt? För vem? Mig? Hey hey hey, lugn nu. Har du sett hur du ser ut? Det är absolut ingenting obehagligt med att krama dig" 
     Han skakade på huvudet som om hon vore tokig. Kanske kunde tiken få honom på andra tankar? Kanske kunde han få värna om henne. Ta hand om henne. Få henne att känna sig trygg och sedd. Kanske kunde hon vara en distraktion mitt i det här törnet av känslor som Trian befann sig i. 
     "Vad var det som blev för mycket då? Asså du behöver inte berätta såklart, men jag menar, jag har ju inte fått asstora öron för intet" 
     Han gjorde en liten menade gest mot sina stora bergsöron som ludna stod rakt upp på hans stora huvud. Det var faktiskt sant. Trian var en sjukt bra lyssnare, även om många kanske hade svårt att tro det med tanke på hans... sätt.