[Det här är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack <3]
 
Modig hade inte befunnit sig i Shendu i mer än ett par dagar förrän hon mötte honom. Det var en ung havsvarg, i hennes egen ålder. Han bar hennes färger, samma sorts ränder i ansiktet och över kroppen. Hans fenor var stora och flikade, och hon kunde se taggarna som låg vilande över hans nacke. Det var som en kopia av henne själv. Fast en hane. Hon mötte honom i en del av korallrevet där han gled fram mellan färgklädda klippor och stela undervattensväxter. Hans blick sökte över klipporna, in i små håligheter och skrymslen som om han letade efter något. Bunden över ryggen och hängande ner längs hans ena sida, framför ena bröstfenan, bar han en liten korg i vilken han stoppat något som Modig inte kunde avgöra vad det var på avståndet.
     Hon följde honom en liten bit, betraktade honom på avstånd innan han plötsligt lade märke till henne. Hans blick mötte hennes, ögon lika blå som hennes egna. För ett ögonblick hängde de båda stilla i vattnet. Modig såg hur hans ansikte föll, ett ljus som uppenbarade sig i hans öppna ögon. Han kom närmre, sträckte försiktigt nosen mot henne. Hon kände igen honom så väl, men kunde inte placera honom.
     ”Sadar?”
Hanens röst var trevande, och något hoppfullt spelade i tonen. Sadar. Modig hade hört namnet förut, men det var så länge sedan. Hon rynkade på pannan och såg oförstående på främlingen. Han mötte hennes blick med osäkra, hoppfulla ögon.
     Sadar. Var hade hon hört det förut?
     Insikten spred sig med ens över Modigs ansikte. Hennes ögon blev stora när hon såg på hanen framför sig. Hoppfullheten i hans ögon blev klarare, och han lös upp när hon öppnade munnen.
     ”S…” Modig sträckte sig närmre hanen, och böjde in kroppen under sig så att hon kunde sträcka framtassarna mot honom. Han lade sina egna framtassar mot hennes kind och ena axel. Deras fenor slog mot varandra.
     ”Sadin?” Så snart som Modig yttrat ordet så drogs hon in i en fast omfamning.
     ”Sadar, det är du!” Broderns röst skalv av lycka. Ljudet var tydligt genom vattnet, trots att det lät mer som en utandning. ”Det är du! Du är här! Var har du varit? Åh!” Han gnydde lyckligt, ljudet vibrerade i vattnet som dansade runtom dem. ”Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen! Varför kom du inte tillbaka? När kom du hit? Pappa! Pappa! Det är Sadar!”
     Modig kunde fortfarande känna sin broders tassar runtom sig när han släppte henne. Han vände om och började med snabba rörelser att simma i riktning mot ön, där en hård klippvägg kantad av stora som små grottor öppnade sig. Sadin kastade lyckliga blickar i riktning mot Modig för att se till att hon följde efter, och yrkade henne med kallelser och glädjefulla ord. Modig sparkade ifrån mot en av de breda korallerna, och följde sin broder. Närmre klippväggen möttes hon av en ny, bekant skepnad.
     Orel släppte genast det han burit för att möta sin dotter. Modig sjönk in i den äldre havsvargens omfamning. Hon mindes honom. Hon mindes hans tassar, hans varma röst, den randiga pälsen. Om de inte hade befunnit sig under vattnet så hade tårar fallit från deras ögon. Hon var hemma igen. Hon var verkligen hemma igen.