Den dag som Astrid hade velat slippa hade kommit. Hennes föräldrar stod redo med sina packningar tillsammans med resten av deras sällskap - redo att ge sig av. De skulle fortsätta sin handelsresa igen, och ingen av dem visste när de skulle få se varandra igen. Det skulle bara vara hon och hennes syskon kvar, tillsammans med Lev och valparna. Trots att hon gillade deras sällskap, skulle det kännas tomt utan Tryggves historier och Odas vaggvisor. Även kusinerna skulle saknas, och morbröderna. Alla…
    Astrid ruskade på huvudet i ett försök att ruska bort tankarna. Inte nu.
    Som vanligt hade hon ett leende på läpparna, men det var annorlunda. Leendet var vagt, och hon försökte göra allt för att hålla tillbaka tårarna. Hennes röst var tjock av gråt och trots att hon försökte hålla modet uppe så sprack hennes mask. Hon hade aldrig varit den att dölja sina känslor, men nu ville hon ha modet uppe för sina föräldrar, för sina syskon. Hon visste, även om Asker vägrade inse det, att han tyckte det var jobbigast av dem alla.
    Zimaerhonan tog ett djupt andetag innan hon slöt upp bredvid sina syskon som stod framför Oda och Tryggve.
    “Mama, papa.” Astrid ville le, men hennes läppar skakade. “Jag kommer sakna er. Jag ska göra er stolta, jag lovar.”
   Astrid märkte hur hennes far försökte hålla skenet uppe, men de var för lika varandra att inte se hur de båda kämpade. Hans ögon var fuktiga av tårar och hans röst var grötigare än den brukade vara.
    Tryggve drog både henne och Oda intill sig, och när hon omfamandes av sina föräldrar brast det. Masken hon hållit uppe i ett par dagar sprack, och tårarna vällde ur henne. Hennes ord omvandlades till något som knappt gick att urskilja, och kort därefter hade även Tryggve stämt in i den fula gråten. Han var inte bra på avsked.
    “Vi är så stolta över dig, Astrid. Över er alla.” Tryggve nickade åt sina andra barn och även de kom närmare för att kramas i värmen.
    Under en stund stod de bara så och kramades, njöt av varandras närhet så länge de bara kunde.
    “Nu får ni ge er.” Odas annars så varma röst var barsk. “Det är inte sista gången vi ses, det lovar jag. Jag kommer be varje kväll för er, och jag vet att ni kommer göra densamma.”
    Tryggve var den första att harkla och återhämta sig.
    “Er mor har rätt! Zelenoch kommer visa oss vägen tillbaka till er.” Tryggves blick vändes mot Lev, som stod en bit ifrån. “Jag litar på att du tar hand om min dotter medan jag är borta.” Sedan lät han blicken vandra vidare mot de fem valparna. "Och ni, glöm inte er morfar nu!"

När Astrid hade berättat att hennes familj skulle ge sig av hade han inte förstått att det skulle vara så snart. Plötsligt fann han sig hjälplöst betraktande när de packade ihop sina grejer. Till en början långsamt, även de motstridiga till att lämna en del av sin familj bakom sig, men farten byggdes upp och nu stod de där med sina tillhörigheter burna över ryggen i primitiva ryggsäckar.
     Lev höll sig i bakgrunden, men inte långt bort från Astrid. Han förvånades över den inre tomheten som han kände. Han skulle sakna dem. I många aspekter var de inte mer än bekanta, men ändå hade han redan kommit att se på dem som familj. Det var en del av zimaernas nästintill magiska egenskap.
     Han log ett sorgset leende när zimaerfamiljen omfamnade varandra. Deras röster härjade av gråt. Det var svårt för honom att inte tänka på sin egen familj och det avsked han själv gjort för inte allt så länge sedan. Lev var medveten om saknaden och den längtan som väntade dem.
“Jag litar på att du tar hand om min dotter medan jag är borta.” 
     Lev brummade till i ett generat skratt innan han nickade lite förläget. Orden träffade honom hårdare än de förmodligen varit menade. Lev såg åt Astrid som vänt sig mot valparna, förmodligen för att slippa se ögonblicket de faktiskt började gå.
     Ska göra mitt bästa.

Kokhanok stod tillsammans med Lev på ett visst avstånd från familjens gruppkram. Ögonblicket berörde henne hårt och tårarna hotade att rinna över vilken sekund som helst. Hon hade inte känt Zimaerfamiljen speciellt länge egentligen men de var redan som en förlängning av hennes egen familj. Och avsked hade aldrig varit något Kokos tyckte om. Det drog upp för mycket minnen och rädslor för mer permanenta förluster. Då valparna avlägsnade sig från gruppkramen, något innan Astrid och Tryggve tycktes redo att släppa taget, gick hon dem till mötes. Ställde sig bakom, intill, så de hade någon att vända sig till om de behövde. 
"Jag kommer sakna er."
Intygade hon, riktat till alla men det var Oda som tog emot orden med ett varmt leende. 
"Jag ska be för att Duraneir ser över er tillsammans med sin syster."
Hon snyftade till. Den delade religionen var något som verkligen fick henne att känna sig hemma här. Det var inget måntempel men varje kvälls eldstad kändes ändå som en helig plats. Att inte få ha hela den stora tjocka familjen med sig runt lågorna längre skulle bli tomt.

Hedvig var oftast den som höll masken för resten av familjen när känslorna blev för mycket. Men i den här stunden kunde inte ens hon hålla ögonen torra från tårar. Det var svårt att tänka tanken att familjen inte skulle vara tillsammans längre, hela familjen. Men Hedvig visste att hon gjorde rätt när hon valde att stå vid sin systers sida. Hon var så stolt över Astrid. Hennes egna valpar, Odd och Isak hade aldrig varit med om något liknande heller. Hedvig gör en mental notering att hon ska ge sina valpar extra mycket kärlek senare. Såklart stannar hennes valpar med henne. Hedvig hade fattat beslutet i ett hjärtslag. Odd och Isak skulle även de må bra av att ha en fast punkt att växa upp på. Nog för att det nomadiska livet ändå är härligt men hon hoppas på att hennes valpars trygga Zimaer-gener kan hjälpa Astrids valpar att bli trygga dem med. Nog för att vuxna är bra på att skapa trygghet för de små och Hedvig tvekar inte det minsta över Astrids kompetens att vara en trygg vårdgivare till de små. Men ibland behövs det även jämngamla kompisar att lära av.
 
Hedvig ansluter sig tacksamt till familjekramen och tysta tårar rinner ner för hennes kinder. Hon kommer sakna dem alla så otroligt mycket. Oda och Tryggve har alltid varit där. De ska inte vara där längre, med sina historier och stärkande kramar och support.
Odas barska stämma får Hedvig att skratta till och torkar tårarna ur ögonen med ena tassen.
”Såklart vi gör”. Det fanns inte i hennes uppfattning att de inte skulle be för varandra. Må Zelenoch hörsamma dem och skänka dem alla trygghet och välmående vart de än vänder sig i världen. Hedvig vet att de kommer ses igen. I framtiden.
 
När kramen lösts upp och Tryggve vänt sig mot Lev och valparna så passar Hedvig på att sluta upp vid Odas sida och snylta en egen kram från modern. Hedvig viskar några väl valda ord i moderns öra och gensvaret hon får gör att Hedvig en sista gång gosar in ansiktet i mammas päls och drar in hennes varma doft i lungorna. "Ta hand om er". Sedan ställer sig Hedvig vid Astrids sida igen och ger systern en kärvänlig knuff i sidan. Hedvig känner sig upprymd över att få påbörja detta nya kapitel tillsammans med sina syskon och de vänner de fått på vägen. Hedvig slänger ett öga på de andra individerna som stannar tillsammans med dem. Det här blir bra. Hennes blick sänks sedan till valparna och ett varmt leende pryder hennes läppar.