ÄR DET MÖJLIGT ATT FLY SIN EGEN S K U G G A ?

Morgonsolen vaknade stilla till liv och värmde långsamt den vita slöjan som vägrade släppa greppet om det stora berget som tornade upp sig bland de mörkgröna tallarna. Snöflingorna från natten glittrade i den mörkgrå pälsen på tiken som färdades lätt över den tunga snön. Bakåtstrukna öron, svansen låg. Någonting var fel. Tystnaden var för tät. Vid den här tiden brukade flockens ungvargar vara i full gång med att bråka och allt för många gånger hade deras mor Valendria rullat med ögonen åt deras påhitt. Men det var alldeles tyst på berget. För tyst. 
     Tiken travade in i en av bergets alla grottor, denna tillhörande hennes tvillingbror Trian. Hanen låg utsträckt utmed det kalla stengolvet och den breda bröstkorgen hävdes långsamt upp och ner. Ovetandes. Tiken rusade fram till sin bror, buffade på hans nos med sin och den yviga svansen låg tryckt mellan bakbenen.
     "Trian, vakna. Vakna! Du måste följa med mig, nu" gnydde tiken och hennes bärnstensfärgade blick mötte hanens nyvakna ögon. 
     "Sovmorgon Riveri, har du någonsin hört talas om det?" stönade Trian och rullade över på andra sidan och vände på så sätt ryggen till sin syster. Han slöt ögonen igen, släppte ut en ljudlig gäsp. 
     "Det är allvar Tri. Kom nu" Riveris röst lät svagare än vanligt. I vanliga fall var hennes röst full av djävulskap och retsamhet. Hennes uppsåt verkade dock inte vara att störa sin brors skönhetssömn den här gången. Nej, detta var något helt annat. En oro. En panikslagen oro. 
     Trian slog upp ögonen och satte sig upp. Mötte hennes blick och utan att fråga vad det var som var så allvarligt gav han sig ut från grottan. Systern travade till en början sida med sida bredvid honom men föll snart in i en snabbare galopp. Trian fick en obehaglig känsla i magen. Han kände på sig att det Riveri skulle visa honom skulle förändra hans liv - för alltid.
     Vid flockens bas hade flocken samlats. Allas svansar var låga, huvudena likaså. Morgonsolen gick i moln och sorgsna skuggor dansade över de gråspräckliga pälsarna. Det var så tyst att Trian hörde knarret från snön under sina stora tassar. 
     "Trian, hur kunde du?!" Hans yngre syster Lya kastade sig fram med en förkrossad blick. Kleon, en äldre bror, slöt snabbt upp bredvid hennes sida och blängde strängt på Trian. Lyfte lätt på läppen och blottade tandköttet. Raggen var svagt rest. Trian förstod sig inte alls på sin brors plötsliga agg. 
     "Jag visste att vi inte kunde lita på dig" väste Kleon. Hans röst ekade djupt från den starka bröstkorgen. "Förstår du vad du har gjort?"
     Trian reste snabbt raggen vid Kleons agerande, svansen lyftes något. Han hade ingen aning om vad de anklagade honom för och kastade därför en oförstående blick på Riveri som försvann in bland flockmedlemmarna. Trian travade efter. Resten av flocken betraktade honom med förakt, förtvivlan och svart sorg. Trians hjärta slog hårdare och hårdare. Någonting var väldigt fel.
     De vilda kropparna skingrade sig och framför honom tonade plötsligt hans far Arien upp sig. Det breda huvudet höjde högt, lika snabbt som Trian sänkte sitt mot marken. Hans fars starka käftar blottades och Trian kröp ihop mot snön. Alfahanens tjocka päls över bröstkorg och hals var färgade av mörkt blod. Hans blick var svart som natten, men kanske som mest målad av sorg. 
     Trian pressade sig mot det kalla vintertäcket. Han förstod inte varför alla betedde sig som om han var en brottsling. Vad hade han gjort? Vad hade han gjort som drabbat alla i hans flock? Han pressade hakan mot snön, gjorde sig så liten som möjligt inför sin far och dennes styva, höjda svans och blottade käftar. Trians ljusblå blick föll på snön bakom hans far. Där var snön inte vit. Där var snön av den mörkaste purpur. Var det ett byte? Nej. Blicken vandrade vidare över marken och föll på den ljusbruna pälsen. Den ljusbruna pälsen där bergsvinden nu dansade bland de tjocka hårstråna. Den ljusbruna pälsen som värmt honom när han anlänt till världen utan förmågan att varken se eller höra. Den ljusbruna pälsen som varit hans värld. Trian kastade sig upp från marken, rusade fram till Valendria. Valendrias livlösa kropp. Hans mors lik. 
    "Vad har hänt?! Vem har gjort det här?" hans röst brast och han begravde nosen djupt mot sin mors hals. Hennes smäckra ansikte var förstört av dussintals djupa bett och torkat blod. Han drog in hennes ljuva doft i nosen och slöt ögonen. Död. Hon luktade mamma och hon luktade död. 
     Plötslig tacklade Kleon honom i sidan och Trian föll till marken, men var snabb att ställa sig upp. Ett djupt morr mot sin äldre bror som ställde sig framför deras döda mor. "VEM ÄR SKYLDIG?!" skrek Trian rakt i ansiktet på Kleon och såg sig desperat omkring efter ett svar, men flockens medlemmar antingen undvek hans blick eller såg på honom med mörkt hat. 
     "Du är, Trian. Du är skyldig" viskade Riveri och klev fram bredvid Kleon. Trian skakade på huvudet. Varför sa hans syster en sådan sak? Vad var det för sjukt skämt? Han såg oförstående på henne, sedan på sin far som långsamt klev fram vilket fick Kleon att vika av från Valendrias sargade kropp. 
     "Riveri har rätt" dånade alfahanens mörka röst. Den fick alla i flocken att krympa ihop. "Du är skyldig till det här" Det märktes att fadern fick göra allt för att inte slita sin son i stycken, där och då. 
     
Trian ryggade undan, skakade på huvudet. "Nej" viskade han. "Nej" hans blick flackade mellan Riveri, Kleon, hans mors kropp, hans fars mörka ögon. "NEJ!" röt han. "Jag skulle aldrig... jag skulle aldrig döda henne" viskade han och strök öronen bakåt. Blicken var förtvivlad, förvirrad. Han skakade på huvudet igen. "Det måste vara ett misstag"
     Arien klev fram till sin son. Trian verkade vara lika liten som en valp i närheten av sin gigantiska far. Ariens enorma huvud tätt intill Trians. Svansen hög, musklerna spända. Trians hjärta rusade. 
     "Hon hade aldrig förlåtit mig om jag tog ditt liv" Ariens röst var nu låg, hotet var endast till för Trians öron. "Spring för ditt liv, min son. Spring och kom aldrig tillbaka"
     Trian undvek sin fars käftar och hann kasta en blick på sin lillasyster Lya vars blick glänste av sorg. Varje bröstkorg i flocken brummade av djupa morr, raggar reste sig och han hörde hårda käftar som klappade hotfullt. Trian sprang. Trian sprang för sitt liv. Han sprang över snön, genom tallskogen. Han sprang tills hans bultande hjärta överröstade bergets sorgsna yl.

Vårvinden kittlade det vissna fjolårsgräset som kämpat sig upp genom den töande snön. Det var en ovanligt varm vår och långt ner på berget kunde man skymta både backtimjan och murreva som växte i de spruckna bergsrevorna. Molnen hängde tungt över bergstopparna, men då och då lyckades solen pressa sig igenom och värma ryggarna på de två stora tikarna som rörde sig smidigt över det karga landskapet. Den ena var ljusbrun så när som på nosryggen som var snövit, honungsfärgad blick och en amulett i safir studsade mot hennes bröstkorg. Den andra, något yngre i kroppen, kopparröd med bärnstensfärgade ögon och ett öronsmycke av trä som hängde ner hennes högra öra. 
     De båda tikarna stannade upp och den äldre skakade lätt på huvudet. Ett svagt leende vilade över hennes läppar. 
     "Festina nunc usque meus dilexit ones*" manade hon på och ur det risiga gräset tumlade fyra valpar fram. Trots att de var unga var deras bergsvargsarv tydligt, då de redan var större än en vanlig valp. Benen var dock ack så oproportionerliga och hela bunten såg rätt rangliga ut. 
     Den yngre tiken fick en menande blick från den äldre och var sedan snabb med att trava tillbaka till valparna. En ljusbrun, två lika grå som berget och en, en alldeles askgrå med klar, ljusblå blick. 
     "Snabba på nu!" väste den yngre tiken och puffade till den ljusbruna lilla honan. Valpen gjorde sitt bästa för att länga på stegen, men det var inte lätt då hon var minst i skaran så det hela slutade med att barnvakten lyfte upp henne i nackskinnet. 
     "Pfft, Lya blir buren igen... skräll va?" fnyste den grå valpen och rullade med ögonen. "De skulle aldrig få för sig att bära någon av oss andra" muttrade hon. "Jag kanske också är trött, huh?" 
     Den största valpen, en bergsgrå hane fnös hårt. "Är det något fel på dina ben Riveri?" Rösten var spydig och han höjde ena ögonbrynet innan han längde sedan på stegen och helt klart var den som höll bäst takt med barnvakten. 
     "Är det något fel på dina ben Riveri?" härmade Riveri med överdriven grötig röst. "Å vad jag avskyr honom" väste hon med sammanbitna tänder. 
     "Hey hey hey, lugn och fin nu sistra mi" skrattade Trian lätt. Han nafsade tag i hennes ena öra och hängde sig liksom kvar. Hon morrade lekfullt. Trian viftade på svansen. Han släppte hennes öra.
      "Ey, Kleon!" ropade han och den bergsgrå hanen stannade upp och såg bak på sin bror. "Säg till om du blir trött, jag menar det kan ju inte vara helt lätt att ta sig fram med ett sånt stort huvud" sa Trian med ett gäckande flin och blicken smalnade av lite. "Stackare..."
     Kleon var framme hos Trian på en halv sekund och de båda bröderna brottades i det torra gräset. Raggen var smått rest, men deras blickar var fulla av en perfekt kombo av syskonkärlek och hämnd. Riveris svans vevade som tokig när hon försökte ge sig in i brottningsmatchen. 
     Barnvakten såg bak på valparna som mest liknade en stor boll av päls när de brottades för fullt. Hon suckade, såg lite stressad ut och tänkte precis sätta ner Lya då hon blev stoppad av den äldre tiken. "Fortsätt gå du Luani" rösten var djup, en order fast samtidigt en räddning. Den ljusbruna tiken travade fram till valparna, stannade precis intill dem. 
     Riveri stannade genast upp bara av sin mors blotta närvaro och kröp ihop respektfullt mot marken. "Trian. Kleon" väste hon då bröderna inte verkade märka att deras mor kommit fram. 
     Trian högg i luften efter Kleon som fått tag om hans nackskinn. De båda morrade, svansarna gick som två propellrar. 
     Modern harklade sig, men då de inte stannade upp lät hon ett dovt morr lämna bröstkorgen vilket åtminstone fick den ena valpen att stanna upp. Kleon såg lydigt på sin mor och släppte sakta taget om sin brors nackskinn. Trian tog tillfället i akt och vräkte ner Kleon på marken. "Hah! Där fick du!" flinade han nöjt. Bröstkorgen hävdes tungt upp och ner. 
     Modern skakade på huvudet och nöp tag kring Trian nackskinn med tänderna. "Mäh" frustade Trian snopet när hans mor bar iväg honom med hög svans. Kleon och Riveri följde lydigt efter. 
---

De kom fram till en plats där marken var nästan platt. Med en otrolig utsikt låg platsen i lä från bergens hårda vindar. Valendria släppte ner Trian och puffade honom mjukt på kinden. Han satt tung på baken med slokande öron. Sur som ett åskmoln. "Häng inte läpp, lille vän" sa hon med öm röst. "Jag ska visa er något" 
     Nyfikenheten tändes genast i Trians ljusblå blick och han såg sig omkring. I skrevorna växte silverarv och backnejlika. Trian hade aldrig sett såna ting då de bara vistats på högre höjder där växter inte trivdes. Doften stack i hans lilla nos. Här och där låg högar av sten, prydligt lagda i cirklar. Han travade nyfiket fram till en av högarna, men Luani var snabbt framme och visade varnande tänderna. Trian fnös surt till. 
     "Trian, et amen dico vobis quia et veni huc*" hördes moderns lena röst och Trian sprang genast fram till henne, nyfiken på vad hon tänkte berätta. Kanske skulle hon berätta sagan om månvargen? Om vargen som förstenades av bergaanden? Han älskade sin mors sagor och sägner. 
     Hans syskon hade satt sig i en halvcirkel, så han slog sig ner bredvid Riveri. Valparnas svansar svepte ivrigt. Framför dem låg det runda stenar prydligt i en cirkel. De alla var grå i olika färger, men den sten som låg i mitten av cirkeln var lika vit som snön. Den var större än de andra stenarna och på dess yta fanns två mörkblå tassavtryck. Ett enormt och ett något mindre. Trian skulle känna igen det ena tassavtrycket var som helst. Hans fars. Arien. Det knöt sig lite i magen, bara av tanken på sin far. Inte en obehaglig känsla, utan en känsla av ren och skär respekt. 
     "Detta är vår blodscirkel" började modern. "Varje sten i cirkeln representerar våra förfäder, våra beskyddare. Requiesce in pace*" Hennes röst var seriös, hon sänkte huvudet något och slöt för en sekund ögonen. 
     "Requiesce in pace" ekade valparna och sänkte sina huvuden. 
     "Stenen i mitten är vår familjesten" berättade modern och såg mot Luani som kom fram med en träskål. I den fanns en färg gjord på björnbär och blod. "Ni är stora nog att sätta ert tassavtryck på stenen, som ett bevis på er lojalitet till klanen Sapphirus" fortsatte hon. 
     Luani ställde ner skålen och Kleon var den första att utan tveka doppa sin tass i färgen. Han såg väldigt seriös ut när han satte sitt tassavtryck, självklart precis intill sin fars. 
     Riveri och Lya doppade sina tassar, tryckte dem mot den vita stenytan. Kvar var Trian. 
     "Din tur, min son" modern log varmt mot Trian som sakta doppade sin tass. Han satte den tätt intill sin mors. Hans tass såg så otroligt liten ut bredvid hennes. 
     "Säg nu efter mig" beordrade modern och slöt ögonen. "Arien. Valendria. Kleon. Trian. Riveri. Lya" hennes röst lät som ett mantra. Valparna upprepade namnen, rösterna var något skakiga. De kände alla av stämningen som låg i luften. "Arien. Valendria. Kleon. Trian. Riveri. Lya"
     "En klan. En familj. En själ. Jag är en del av Sapphirus. Sapphirus är en del av mig. De primo respirare, ad extremum mei*" sa de alla i kör. Valparna hade hört de raderna sedan dagen de föddes. Vinden som varit så tyst och frånvarande svepte plötsligt in och fick vargarnas tjocka pälsar att dansa. De drog in doften av bergen i sina lungor. Valendria öppnade sina honungsfärgade ögon och såg med med stolthet på sina valpar. 
     "Nu går vi hem, mina älskade. Nu går vi hem och firar" log Valendria och valparna tryckte sina kroppar tätt mot sin mors ben med viftande svansar. 


[*Snabba på nu, mina älskade
 *Kom hit så ska jag berätta något för er
 *Vila i frid
 *Från mitt första andetag, till mitt sista]

Vintersolen smekte bergen med sin svala hand och drog fingrarna genom två grå ryggar. Den ena lika grå som berget. Den andra lika grå som askan. Målmedvetna steg framåt och äventyrstörstan i blickarna. Om halsarna bar de båda en amulett som glimmade i den blåaste av saffirer. Ännu bar de dem inte lika ståtligt som sina föräldrar, då kropparna fortfarande var rätt taniga och benen alldeles för långa. Men visst hade både Trian och Riveri vuxit under sommaren och tappat en del av sitt valpiga utseende. Tonåringar, kallade de äldre i flocken dem för. Ofta med en tröttsam suck. 
     Skuldra mot skuldra tog de sig med lätthet över den tunga snön. Deras kroppar var ju gjorda för denna typ av terräng. När snön låg som tjockast över marken och vinden bet i nosen, då kände sig bergsvargarna som mest hemma. De stod inför en brant och de båda stannade upp för en sekund.
     "Sisten upp är en harlort!" flinade Riveri och knuffade hårt till sin bror i sidan. Trian snubblade förvånat till på sina långa ben och stod på nosen i snön. Riveris skratt kvävdes av det vita täcket. Trian drog upp huvudet, ruskade av sig snön och såg att Riveri redan hunnit en bra bit upp för branten. Han satte fart. Han blev starkare och starkare för varje dag som gick. Kleon var fortfarande något större än han själv, men han hade vuxit om både Riveri och Lya för längesedan. Hans mor sa ibland att han en dag skulle kunna nå till stjärnorna. 
     Snart var han jämsides med den flåsande Riveri. Hans hjärta bultade hårt innanför bröstet men han försökte givetvis att inte avslöja att sprinten var ansträngande även för honom. "Du kanske skulle stannat hemma med Lya och tränat sånger, hm? Du ser lite skör ut för såna här grejer" flinade han fram och var nära på att snubbla i sin iver att reta sin syster. Riveri hatade att bli jämförd med sin syster. De var som natt och dag. Riveri tackade aldrig nej till en brottningsmatch. Lya blev alldeles förnärmad om någon råkade trampa henne på tassen. Riveris päls var alltid rufsig. Lyas glänste alltid efter timmar av putsning, inte ett hårstrå låg fel.
     Riveri verkade få ny kraft. Blicken lyste av irritation och Trian fick svårt att hänga med i hennes språng. Lite förvånad kom han upp en halv kropp efter henne och hon snurrade genast runt. "Vem kallar du skör, va?" Hon rynkade ögonbrynen för en sekund, blängde på honom innan hon sken upp i ett stort, kaxigt leende. Satte nosen i vädret och travade mot klippkanten. "Kom nu, harlorten"
     Trian kunde inte låta bli att le smått och följde sedan efter sin syster. Bröstkorgen hävdes tungt upp och ner när han slog sig ner vid hennes sida alldeles intill klippkanten. Deras stora tassar vilade bara några centimeter från stupet. Vinden strök dem över nosarna och för ett ögonblick slöt Trian de ljusblå ögonen och bara lyssnade. Lyssnade till vinden, till Riveris andetag, till sina egna. 
     "Vad tänker du på?" viskade Riveri, som om hon inte ville störa tystnaden. 
     "Kleon" svarade Trian ärligt och öppnade ögonen. "Något har förändrats mellan oss" Han rynkade bekymrat ögonbrynen och såg ut över det karga landskapet. "Hans blick"
     Riveri nickade i samförstånd. "Du skulle ha sett honom i morse när far berömde dig under jakten" Tiken skakade kort på huvudet. "Jag har aldrig sett en sådan blick Trian. Den var mörkare än bergasalens innersta vrår. Jag kunde känna mörkret inom honom" Det sista sa hon lågt, som om hon skämdes för att hon talade så om deras bror.
     Trian lät den ljusblå blicken vila i sin systers bärnstensfärgade. En lång stund bara betraktade han hennes ögon, så full av oro och förvirring. Han svalde. "Jag tror det utlöstes av det far berättade vid elden, om att när han inte längre orkar leda så är det någon av oss, du, jag, Kleon eller Lya, som kommer utses till alf-" 
     "Jag tänker inte bli någon fjantig ledare!" avbröt Riveri irriterat. Hennes själ tillhörde vildmarken, den ville springa fritt. För alltid.
     Trian log svagt, men roat åt sin tvillingsyster. "Nej, vi alla vet det. Och vi alla vet att Lya aldrig skulle vilja det heller. Hon vill troligen bara hitta en partner att skaffa hundratals fluffiga valpar med och spendera dagarna med att se till att ingen av dem blir smutsiga, hm?"
     Riveri skrattade kort till. Ja, det lät precis som Lya. 
     "Det betyder att det står mellan mig och Kleon" sa Trian suckandes. 
     "Men, vill du leda? Du har ju alltid sagt att du vill utforska världens tillsammans med mig, att vi ska vandra dit ingen bergsvarg varit förut" Det fanns en uns av besvikelse i Riveris lena röst. "Tänker du svika mig och stanna här? Bli som far? Bli som Kleon?"
     Trian drog sin syster intill sig och lutade pannan mot hennes i en kärleksgest. "Så så, cara soror*, ta inte ut någon besvikelse i förväg här nu va? Jag sitter ju här och just nu, nej, just nu har jag inga planer på att leda någon flock. Men jag vill också flockens bästa, tänk om Kleon inte är flockens bästa?" 
     Han skakade på huvudet. "Det är mycket tankar bara" Han drog sig undan och drog ett djupt andetag. "Men än är vi inte där, far är stark och kommer leda flocken i många år till. Under de åren har vi tid att utforska världen, eller hur? Jag tycker vi börjar med det här berget, kom nu, eller är du för trött efter sprinten? Säg till om du vill att jag ska bära dig" flinade Trian retsamt och började ta sig upp mot toppen av berget.
     "Här behöver du inte bära någon, harlort" fnös Riveri och satte fart mot toppen.

[*kära syster]