Trian plågades lite av sommarvärmen då han var uppvuxen på en plats där sommaren bara nådde foten av berget. Hans muskulösa kropp var inte van vid värme och visste skulle det ta en stund för honom att vänja sig. Han saknade snön, de kala bergsväggarna och de isande vindarna. Men han kunde inte återvända, inte förrän han kunde bevisa sin oskuld. 
     Han hade precis upptäckt en hjort som dragit sin sista andetag i en lummig glänta, därav var Trians vita bröstkorg för tillfället rödfärgad och nosen täckt av mörkt blod. Flera innan honom hade smaskat på hjorten, så det som var kvar såg mer ut som ett uttorkat skelett bland gräset men Trian kände sig ändå mätt och belåten.
     Den askgrå, unga hanen låg nu utsträckt på sidan i skuggan. Ögonen slutna och bröstkorgen hävdes långsamt upp och ned. Hans öron uppfattade lätta steg och snart fångade hans blodiga nos upp doften av en främling. En tik. Han slog upp ögonen och där i gläntan stod någon. Han hade aldrig sett henne förut, men å andra sidan så var alla här en främling för honom. Han såg hur hon såg på kadavret. 
     "Vissa går verkligen till det extrema för att få den där sommarkroppen, visst?" skämtade han, menade åt den beniga högen som någon gång varit en ståtlig, muskulös hjorttjur. "Om du är hungrig så finns det säkert någon mumsbit kvar, hugg in" log han och rullade bekvämt över på rygg. Gäspade stort. Han var inte den som inte kunde dela med sig. Växte man upp med syskon så blev man expert på att vara givmild.

Hennes blick var fortfarande fäst vid skelettet när hon plötsligt hörde en röst inte så långt ifrån sig och hon rycker till och släpper benhögen med blicken och riktar sin blick mot skuggan där rösten kom ifrån.

Rösten tillhörde en ung hane så mycket kunde hon urskilja men eftersom han låg i skuggan var det svårt att urskilja hans storlek och ras. Hon klipper smått med öronen och drog lite på munnen åt hans skämt. - allt för att imponera på tjejerna vet du säger hon en aning skämtsamt.

Hon log och bugade lätt på huvudet när han erbjöd att hon kunde ta en bit mat om det fanns kvar. - Tack så mycket, men jag avvaktar för stunden. säger hon med en vänlig röst. Hennes mor hade uppfostrat henne och hennes syskon att alltid behandla alla med respekt.

Hon klipper lite med sina öron och känner hur solens strålar värmer hennes päls vilket får den att skimra i guld, och hon känner hur solens energi ger henne styrka.

Hon sätter sig ner och börjar prata igen - Mitt namn är Hyacint, vad är ditt namn? säger hon med en mild och vänlig röst.

Trian skrattade till lite åt det hon sa. Imponera, jo visst. "Har aldrig riktigt förstått den hetsen. Varför har så många problem med att leva solo, huh?" flinade han. Trian hade inte riktigt kommit till den delen i livet där kärleken till en partner blev viktigt. Än hade han inte upplevt förälskelse, men kanske skulle även han finna kärleken någon gång. Tills dess nöjde han sig med charmiga konversationer och oskyldiga flirtar. 
     Han betraktade henne från skuggan. Solen fick hennes päls att glimma i renaste guld. En vacker tik, helt klart. "Hyacint? Som blomman?" flinade han. Ibland förundrades han över de namn som florerade här. Uppe i bergen hade det aldrig varit någon som fått idén att uppkalla sina valpar efter blomstrande, vackra ting. Istället klingade namnen av skog, berg och snö. "Menas det då att du är någon slags blomexpert?" log han skämtsamt. "Nej, skämt å sido - det är ett fint namn" 
    Den enorma hanen ställde sig upp och ruskade på kroppen. Han såg betydligt mycket hälsosammare ut nu än när han först hade anlänt till Numoori. Den askgrå pälsen var blank, den ljusblå blicken var pigg och alert och de starka musklerna var uppvilade. 
     "Jag är Trian" presenterade han sig och klev fram ur skuggorna. Solen bländade honom för en sekund, eller var det hennes skimmer?

Hon skrattade till - Ja det kan man undra. Ibland är det skönt att bara vandra och vara för sig själv. Hon själv har varit i en flock tills nyligen. Hon ville ut och utforska Numoori, därför hade hon lämnat flocken, hon visste inte om hon skulle återvända eller inte. Men framtiden fick utvisa, hon trivdes att vandra runt. Hon själv hade upplevt tonårsförälskelse men alla som hon älskade var borta eller försvunna utom hennes yngsta bröder.

Hon nickade och flinade lite - Ja, som blomman. Hon skrattade till åt hans skämt - ja, vem vet? säger hon en aning mystiskt. Hon böjer på huvudet som i ett tack att han tyckte att hennes namn är fint. - tack det var snällt sagt.

Hennes olikfärgade ögon spärrades upp en aning när han kommer ut ur skuggan. han hade en fin askgrå päls och ljusblåa ögon och han är väldigt stor och muskulös. hon kände sig väldigt liten i jämförelse med han och ändå är hon medelstor.  han presenterade som Trian, hon smakade på namnet på tungan. det lät väldigt fint maskulint och starkt. - Ditt namn är väldigt fint det också, låter starkt och maskulint.

Starkt och maskulint. Trian skrattade till, trodde först hon drev med honom men insåg snabbt att det faktiskt varit en genuin komplimang och höjde snabbt frågande på ögonbrynet innan han föll ut i ett leende. "Tack? Jag antar att det är något bra?" 
     Var det meningen att han skulle ha sagt något liknande om hennes namn? "Ditt.. låter.. blommigt" fick han fram. "Blommor är.. najs" 
     Trian rynkade kort på ögonbrynen, att ge komplimanger kanske inte var hans starka sida. Han var inte van vid att få dem heller, så det hela kändes lite stelt. "Sååå" han såg sig omkring. "Bor du häromkring?"

Hon klipper smått med öronen igen och ler mot honom. - ja det beror på vad du själv upplever det. säger hon med en vänlig röst till honom.

Hon frustar till av skratt, inte för att hon tycker det han säger om hennes namn är löjligt utan för det komiskt och hon hade inte skrattat på ett bra tag. - Ja så kan man också se det säger hon medan hon fnissar lätt. "Blommor är najs" det märks att han har det svårt att ge komplimanger, men det var inget hon tog illa vis sig.

- Dock inte alla blommor är najs, det finns blommor som är vackra att se på men som är giftiga. Säger hon milt.

När han frågar om hon bor häromkring så skakar hon på huvudet så den långa luggen och manen flyger. - Tyvärr inte, jag är född och uppvuxen i Lövskogen, men jag har lämnat flocken jag var i för att vandra omkring i Numoori. Hon pausar en kort stund innan hon fortsätter - Så man skulle väl säga att jag är flocklös. Men dock har jag bott här i Ötamon med min gamla flock innan den gick med i en annan flock i Lövskogen. Hon log mot honom. - Och vart kommer du ifrån? bor du häromkring själv?

Trian lyssnade intresserat av vad hon berättade. "Så du är en vandrare? En rymling? En rebell?" flinade han svagt och betraktade henne med sin blå blick. "Modigt av dig att lämna din flock. Inte alla som klarar av ensamlivet" 
     Själv hade han ju blivit utkastad ur sin flock, anklagad för ett fruktansvärt brott. Inget han ville tynga ner hennes dag med. 
     "Jag är inte härifrån" han skakade på huvudet. "Jag har levt hela mitt liv med min flock, men - " han pausade. Hur skulle han uttrycka sig? Jag blev utkastad för att de anklagade mig för att ha mördat min mor? Nej, han kunde inte säga det. "- nu lever jag ensam, utforskar den här nya.. världen" log han mjukt och såg sig omkring. "Allt jag nånsin har sett och upplevt har varit gjort av sten och snö, så det här är något helt nytt"
     Han såg sig omkring, solen stod högt upp på himlen och hans kropp som var van vid kyla plågades lite i värmen. Inte som tiken, som verkade stråla i solens glans. "Gillar du att bada?" frågade han. "Om jag minns rätt så finns det ett vattendrag längre bort, om du vill hänga med?"

Hon drog på munnen och möter hans blick - En vandrare skulle jag väl kalla mig. Jag kände att jag behövde se runt i Numoori, det finns platser som man ännu inte har sett.

Hon klipper lite med öronen och rycker lite på axlarna. - Modigt vet jag inte att jag är, men det är skönt att vara få vara ensam också, även om det är trevligt att ha någon sällskap då och då.

Hon lyssnade på när han pratade, men han pausade mitt i en mening, kanske var det något han inte ville berätta och hon är inte den som frågar vidare. Ville han berätta så fick han göra det. Annars får det förflutna vara kvar i det förflutna.

- Det är inte lätt att vara ny i en helt ny värld, men det finns alltid nya och att hitta nya möjligheter säger hon vänligt.  - Områdena här i Numoori har alla sina olika charmar. Säger hon milt.

När han plötsligt byter ämne och frågar om hon gillar att bada, så får hon en retsamt lite lekfull glimt i sina ögon. - Jag älskar att bada säger hon som svar att på hans fråga. Hon tar ett steg åt sidan för att visa att han skall visa vägen. - jag hänger gärna på, så efter dig min herre säger hon mjukt.

Trian lyssnade till henne, visst var det härligt att vara själv, men samtidigt saknade han sammanhållningen i flocken. Han saknade sina syskon. 
     Han log när hon verkade haka på idén om att bada. Trian ogillade ju värmen med sin tjocka päls som var gjord för att stå emot extrema minusgrader och snö. "Följ mig -" han ville kontra med något när hon sagt herre, men var inte riktigt så väluppfostrad. "- babe" flinade han snett och började trava mot vattendraget. Såg till att hon hängde med i hans långa steg. 
     Snart kom de fram till vattendraget som Trian tidigare funnit. Vattnet låg stilla och stora träd skuggade vattenytan så att solen inte lyckades värma upp vattnet så mycket. "Sist i är en rutten bergsbock!!" ropade han och sprang mot vattnet.

Hon höjer på ena ögonbryn när han kallar henne babe. Hon hade aldrig blivit kallad det förut så det var en överraskning för henne. Men hon log bara mot honom och följde efter honom så gott hon kunde med hans långa steg.

hon hinner inte ens reagera förrän han skriker "Sist i är en rutten bergsbock!! och börjar springa mot vattnet.

Hon tar sats och skjuter ifrån med bakbenen och börjar jaga honom för att komma ikapp. - Det skall vi allt bli två om ropar hon med en lekfull retsamt röst. Hon ser vattnet komma närmare och med ett språng hoppar hon rakt i det, det är kallt och det går in i hennes benmärg, men tack vare sig solenergi kraft så blev hon hyfsad varm igen. Hon ser mot honom och flinar retsamt lite flörtigt - så vem vann utav oss snygging?

Trian längde på stegen. Han var ju mycket större än henne och skulle nog med lätthet vinna, men ville han vinna? Hon påminde honom lite om hans lillasyster Lya, som han alltid hade låtit vinna i alla lekar de lekt. Det hade gjort henne lycklig, vilket hade gjort honom lycklig. Så han saktade ner innan vattnet, så hon kom först i. Vattnet skvätte kring dem och Trian plaskade lite överdrivet för att försöka blöta ner henne ordentligt. 
     Vattnet var kallt, men Trian var född i kylan och en sådan här varm dag uppskattade han det mer än någonsin. "Ser ut som att du vann" han lade huvudet kort på sned och log charmigt mot henne. "Bra jobbat tjejen" flinade han och plaskade till med tassen i vattenytan så det skulle skvätta på henne. 
    Han satte sig ner på baken i vattnet och såg lite nere ut. Putade med underläppen och drog en djup suck. "Är det så här det känns att vara en förlorare alltså?" sa han överdrivet dramatiskt, lekfullheten glittrade i ögonen. "Finns det något tröstpris?" Hans ansikte sken upp i ren charm och han fyrade av ett flirtig leende mot henne.

Hon skrattade till och sträckte stolt på sig när han sa att hon vann, ett charmigt blkygt leende syns på hennes läppar men hon pep till när han började plaska vattnet över henne överdrivet. - Nu är det krig säger hon lekfullt och börjar plaska överdrivet tillbaka mot honom för att få honom ordentligt blöt också. Hon hoppar undan och lyfter ena tassen plaskar till med din i vattenytan för att ge igen.

hon lägger huvudet på sned när han plötsligt sätter ner i vattnet och ser lite nere ut. Hade hon överdrivit nu med lekandet?" Först blev hon osäker men när hon såg lekfullheten glittra i hans ögon så slappnar hon av igen och tar några steg mot honom - aww, var inte ledsen, bättre lycka nästa gång, säger hon med en blandning av retsamhet och lekfullhet i sina ögon. 

"tröstpris?" hon rodnar en aning när han ler flirtig mot henne och hon visste inte vad hon skulle säga. - umm, det kanske det finns om du är snäll? säger hon milt.

Hon var sjukt söt när hon rodnade och hans ljusblå blick glimmade till av attraktion. Han lade huvudet på sned, pälsen var genomblöt och det droppade från hans haka. När den tjocka pälsen var våt såg han något mindre ut, men man kunde tydligt skymta hans unga, muskulösa muskler. 
     "Hey, jag är alltid snäll" övertygade han henne med ett klingande skratt. Hans blick osade av badboy-vibe. Klart han var snäll, men det var inte alltid alla andra höll med honom. 
     Han plaskade hårt till med tassen, ville blöta ner henne ordentligt. Sedan flög han lekfullt på henne för att försöka brotta ner henne. Dock väldigt ömt, han ville ju inte råka skada henne liksom.

Hon kunde inte hjälpa det, men hennes blick föll på hans muskulösa muskler som syntes ännu mer när hans päls är genomblöt. Hon drog efter andan ett par gånger och kom på sig själv med att stirra på honom. Rodnaden i hennes ansikte blev mörkrött av pinsamhet och hon böjer på huvudet i en ursäktande gest - Förlåt för min ohövlighet, det var inte meningen att stirra på dig.

Hon höjer på huvudet när han börjar prata igen och han skrattade ett klingande skratt och hon såg den badboy "viben" i hans blick. men på något sätt tyckte hon att det är charmigt och han skrämde henne inte, tvärtom blev hon attraherad av det.

Hon lade huvudet på sned och låtsades fejka en misstänksam fundersam blick i sina olikfärgade ögon. hmmm.. skall jag tro på ditt ord? säger hon med en misstänksam men ändå en retsam röst.

Hon pep till när han plötsligt plaskade till rejält i vattnet så det stänkte över henne så hon blev genomblöt. - hey... jag blir ju genombl.. hon hinner inte avsluta meningen förrän han flög på henne lekfullt och eftersom hon inte var beredd på det så hamnade hon i vattnet (det grunda) på rygg när han lyckades brotta ner henne och hon stirrade upp på honom där hon låg på rygg rakt in i hans ljusblåa rygg.

Trian skrattade till när hon så enkelt hamnade på rygg i det grunda vattnet. Han borrade in sin nos intill hennes hals och nafsade henne lekfullt i skinnet, inte hårt såklart. Nu var det inte hans syster Riveri han lekte med, där det handlat om liv eller död när de brottats hehe. Nä, nu handlade det om söta Hyacint. Inte ville han skråma hennes mjuka skinn. 
     Han morrade lekfullt, den våta svansen viftade och vattendropparna for. Vattnet var svalt mot hans varma hud. Han bet löst i hennes ena framben, nafsade henne i bröstkorgen, drog i hennes ena öra. Hans varma andedräkt pustade mot hennes. 
     Hennes doft letade sig djupt in i hans känsliga nos. Den var söt, blommig. Precis som hon. Han stannade upp med nosen inborrad mot sidan av hennes hals. 
     "Du luktar gott" konstaterade han mumlandes. 

[Förlåt för jättesent svar!]

Hennes ögon spärrades upp en aning när han började bita henne löst i ena frambenet och nafsade på hennes bröstkorg och och drog i hennes öra, allt på samma gång. Det gick en rysning längst hennes rygg och kropp. Hon kände hans varma andedräkt pustades gentemot hennes egna, en svag rodnad sprider sig över hennes kinder. skulle hon göra något tillbaka? förväntande han sig det? hon är osäker för hon ville inte göra något som kunde förolämpa honom.

Hon fattar mod och sträcker på halsen och nafsar honom försiktigt men mjukt på hans muskulösa våta hals. Hon stelnar till när han plötsligt borrar in nosen i hennes hals och hon hör hur han mumlar fram att hon luktar gott. Rodnaden blir rödare och hon känner sig varm och fussig inombords. Luktar gott? hur luktade hon? hjon själv hade inte på det. - åhh verkligen? säger hon mjukt men samtidigt blygt.

Hon drog några andetag och borrar in sin nos i hans muskulösa våta hals. Han luktade maskulint, och skog. Hon nafsar hon igen på halsen och trycker även sitt ansikte mot halsen samtidigt som hon andades in hans doft i sin nos. - Du luktar också gott mumlar hon mot hans hals.

hon ville stanna såhär, på något sätt så kände hon sig trygg och säker.

Trian log flirtigt när hon rörde vid honom. Han trivdes bra i Hyacints sällskap. Hon var inte lika kylig och komplicerad som vissa av de andra vargar han stött på under sin tid i Numoori. Hon påminde honom om vargarna hemma. 
     "Kom, vi går och torkar oss i solen" log han innan han ruskade på sig så vattnet for åt alla håll. "Sen fixar vi något att äta, jag är utsvulten, kom igen babe" Han svepte till med svansen innan han travade iväg. 

[Avslutat]