[Reserverad för Erathor af Seragón.
Kommer kanske bli en lite udda början på det hela, men Andúnë är ovanligt svår att förstå sig på så har ännu problem med att rollspela med henne xD
I skrivande stund vandrar Andúnë tillsammans med Ninäd. Men tänker att han kanske kan hoppa in senare, eller så får de mötas efter att hon har träffat Erathor, är ganska oväsentligt för mig. Menmen, vi ser ju :'D]

Kanske var det känslan över att inte längre vandra ensam som värmde hennes hjärta där hon såg ut över slätten. Visserligen var hennes sällskap inte med henne just i denna stund, de hade delat på sig för att leta efter något att äta, men de skulle åter mötas och fortsätta sin färd mot skogen där andarna viskade bland träden. Han var trevlig, och de kom väldigt bra överens, och Andúnë som nästan hade blivit vän med ensamheten kände en lättnad över att veta att hennes vän skulle följa henne en kort bit på vägen genom livet.
Det var en solig dag, varm och vacker. Även om hösten började komma så värmde ännu det glödande ögat på himlen i ett sista försök att få sommaren att dröja sig kvar. Och det var med ett enkelt leende på läpparna som hon förnöjt vandrade över slätten, letandes efter något bytesdjur. Inget verkade finnas i närheten, men det spelade egentligen ingen roll. Hon var inte mycket för dödandet i sig, och även om hon behövde äta så fann hon inget fel i att bara strosa fram och njuta av världen. Livet var vackert, det hade hon alltid tyckt, och hon vore en dåre ifall hon inte såg till att ta vara på varje ögonblick.

Hon stannade upp, höjde nosen mot himlen och sökte igenom dofterna som svepte förbi med vinden. I ögonvrån kunde hon skymta en mörk gestalt som rörde sig i samma ögonblick som doften av främmande varg nådde henne. Med en nyfiken blick vändes de gråa ögonen mot den svarta konturen. Det var inte Ninäd. Det var någon annan. Öronen spetsades och huvudet lades aningen på sned då hon betraktade den mörke som befann sig där långt borta.
Några ögonblick stod hon stilla, obeslutsam över vad hon skulle göra. Det hade kommit överens om att skaffa mat, men den främmande vargen lockade henne. Hon hade alltid varit den som gillat att stifta nya bekantskaper, och det här var inget undantag. Borde hon gå den andre till mötes?
Efter några långa sekunder beslutade hon sig för att göra det. Den långa benen började röra sig över slätten, tassarna placerades en efter en på marken med lätta steg. Den brunspräckliga pälsen glänste i solljuset och det såg ut som att hårstråna var upptagna i en vacker dans då de rörde sig i takt med hennes rörelser. Ett mjukt leende fyllt av nyfikenhet spelade på hennes läppar och det var med en lätt förväntan som hon undrade ifall den andre hade upptäckt henne. Ifall denne inte hade gjort det var det nog endast en tidsfråga innan det skulle ske.

Hittills hade han varit tämligen ouppmärksam vid sina möten med främlingarna från detta land. Det tankspridda sinnet som ständigt jagades av mörker och svårmod fick honom, dåraktigt nog, att bli disträ. Men denna gång var annorlunda. De ständigt växlande sensommarvindarna hade fört med sig en sällsam doft, så besynnerlig att den lyckats genomtränga barrikaden av tankar. Likt en frisk och livlig havsbris träffade den honom och det tidigare mörkret som lagt sig som dimma över hans sinnen skingrades.
   Slättens gräs dansade i svajande takt kring den högreste gestaltens ben där han stannat på en lägre kulle. Solen värme honom i nacken och på ryggen, vilket fick honom att kantas av en gnistrande kontur. I en nästintill panorerande huvudrörelse sökte han av de vidsträckta fälten och där, där längre bort badade en vandrande varelse i solens gyllene sken. Med ett lätt höjt huvud lät den mörke insupa främlingens doft. Det var doftens bärare, en hona.
   De varsamma vindarna ändrade tvärt riktning och styrde hanens svarta fäll i svepande rörelser. Den andra stannade upp och av allt att döma hade hon uppmärksammat hans närvaro. Med det högburna huvudet, den strama kroppshållningen och framtassarna tätt intill varandra granskade han främlingen som i givakt. Andetagen var tunga och avslappnade, trots att han kände det välbekanta stinget av nyfikenhet komma över honom. Vad var hon för en varelse? Hon var varken bevingad eller bar krona på sitt huvud, inte heller tyckes hon bära ett tilldragande mörker likt den doftlösa gjort, men ändå så fanns där något som fascinerande honom.
   Under långa sekunder betraktade de två främlingarna varandra. Känslan gick inte att ta miste på. Hanen kände blicken bränna honom. En illa gömd undran speglades i hans avvaktande blick. Benen ville röra på sig men han lät tålamodet segra. Han stod kvar, väntandes. Till sist sattes främlingens kropp i rörelse, i riktning mot honom. Ett djupt och ljudligt andetag lämnade den mörke och han knyckte lätt på nacken. "Vem är ni?" viskade han lågmält för sig själv samtidigt som han började styra stegen mot främlingen.

Många gånger hade Andúnë fascinerats av sig själv och att hon inte hade vett nog att hålla sig undan främmande vargar. Att hon inte trodde något ont om andra var endast ren dumhet, och att hon ständigt lät sin nyfikenhet på det okända segra var korkat rent ut sagt. Men inte heller kunde hon ändra på sig själv, hon var den hon var, och när hon återigen befann sig i en situation som denna, vandrades emot den mörke främlingen, log hon svag åt sig själv. Hon visste mycket väl att hon inte alltid var så försiktig som hon borde, men hon kunde inte göra annat än skratta åt sig själv för att hon aldrig lärde sig. Och trots hennes så kallade dumhet hade allting gått bra än så länge. Det var så hon hade lärt känna alla de vargar hon mött, och det var så hon hade tagit sig såhär pass långt i livet. Varför bryta ett mönster som fungerade ypperligt bra? Hon såg ingen mening med det, inte heller såg hon mening med att försöka ändra sig själv för att passa in i världen som verkade vara alldeles för fylld av misstänksamhet och ondska. Hon ville inte vara en del av en sådan värld.

Tass efter tass placerades på marken då hon med mjuka rörelser närmade sig den andre. En hane, en stor sådan, med en hållning som talade om storhet och ära. Nästan som om han var av kunglig börd.
Det fascinerade henne, fängslade henne, och när hon närmade sig allt mer lade hon märke till detaljerna hos främlingen. De långa benen, de spetsiga öronen, det smala ansiktet... Påminde henne mycket om hennes mor.
Tankarna susade genom hennes huvud. Vad hade Blue sagt? Att det fanns andra av slaget Eldar i Numoori, att hon hade mött en sådan. Kanske detta var en av dem? Det måste nästan vara det, och i ett försök att undvika besvikelsen ifall detta inte var en Eldar gjorde Andúnë ett tappert försök att kväva den förhoppningen som hade börjat växa inom henne. Lite mindre blev det, men hon hoppades fortfarande. Det var så länge sedan hon mött en av det slaget. Sanningen var att den enda hon hade mött var hennes mor.

Och så, mitt i allt, var de så nära varandra att Andúnë inte förstod hur det hade gått till. Hon stannade, lät sina gråa ögon söka sig över den främmande hanens kropp. Stannade sedan vid hans ansikte, såg rätt in i hans ögonpar.
Hon öppnade munnen lite lätt, stängde den sedan igen. Plötsligt visste hon inte vad hon skulle säga. Vilken underlig känsla. Det var som om orden inte riktigt skulle duga åt honom. Så hon valde att vänta, säkerligen skulle han veta vad som var rätt att säga. Med den där hållningen var han säkerligen av ädel börd, och såna varelser kunde föra sig väl.

Båda hade målinriktat vandrat mot varandra. Ingen illvilja hade han kunnat urskilja i främlingens hållning, snarare samma undran han själv bar. Medan han skred fram i lugn takt kunde han inte undgå att fundera över vem och vad hon var. Medljuset han hade belyste och framhävde hennes välbekanta men samtidigt främmande drag väl, men han höll blicken stadig och undvek att flacka med den allt för mycket. 
   När de två främlingarna slutit avståndet mellan varandra och endast ett tiotal meter återstod stannade han så snart den andra gjorde det. Under tystnad lät han den blåröda blicken syna honan nerifrån och upp. Han fann många likheter i hennes yttre som viskade om honom, om hans familj, om hans art. Om en Eldar. Samtidigt var hon annorlunda på ett sätt han inte riktigt kunde sätta ord på. Men de exotiska markeringarna och hennes något mindre kroppshydda vittnade om att det var någonting mer i hennes blod. 
   Det mörka huvudet sänktes i en lätt bugning för att hälsa på honan som stod framför honom. Frestelsen att tala på sitt modersmål kittlade hans medvetande men han lät bli. "Goddag främling." sade han med ett svagt leende speglandes på de svarta läpparna. "Mitt namn är Erathor af Séragon."

[Verkligen noll inspiration. Ta ett fint derpsvar!]

[Klaga inte! Jag har inte ens lärt känna Andúnë ännu, så mina inlägg är då mycket derpigare än dina!]

Den mörka stämman nådde hennes öron och det ryckte svagt i dem samtidigt som hon lyssnade till hans ord. Rösten var melodisk, och hon fastnade för den direkt. Påminde henne om modern på något vis, påminde henne om bättre tider, och hon önskade i tystnad att han skulle säga något mer så att hon bara fick lyssna till rösten en gång till. Den var så... Hon gillade den.
Det var en röst som passade till hanen som stod framför henne. Mörk päls, ståtlig hållning. Lite som en sådan där ädel krigare som fadern hade nämnt i sina berättelser för Andúnë och hennes syskon då de var små. Det var i alla fall på detta vis hon hade föreställt sig dessa vargar fadern talat om. Kanske denne främling var en av dem? Tanken på detta roade henne smått, som om han skulle ha klivit ut ur en saga...
Men hon sade ingenting om det, lät det roade skrattet dröja kvar inom henne. Det verkade inte som rätt läge att nämna sådana saker just nu.

Huvudet lades aningen på sned, rätades sedan igen. Han hade hälsat på henne, samt presenterat sig. Antagligen förväntades detsamma från hennes sida. Och det var inte Andúnë emot, hon var väluppfostrad och ville inte på något vis förolämpa den andre.
"God dag, Erathor af Séragon," sade han med en mjuk röst. "Mitt namn är Andúnë." Hon hade hälsat och presenterat sig, precis som det förväntades. Borde hon säga något mer? Borde hon fortsätta konversationen? Förvirrad över sina egna funderingar tystnade hon. Inte brukade hon känna en sån här nervositet vanligtvis, hon var ju en sådan som kunde tala hur mycket som helst ifall tillfälle bjöds. Underligt.
Så då tankarna susade genom hennes huvud på detta vis valde hon att förbli tyst. När hon inte var säker på vad hon skulle säga var det nog lika bra.

Den kalla blicken svepte flyktigt över den andra varelsen, försökte bilda sig en uppfattning om vad hon var för något. Det hela var besynnerligt. Intressant. Ett lågmält, knappt märkbart hummande lämnade honom innan blicken mötte upp med främlingens.
   Hennes hälsning fick honom att böja på halsen i en hälsande gest, med det svaga leendet knappt synligt. Hon bar ett tonläge i sin röst som han inte hört på längre, men som kändes väldigt bekant. Den var melodiös, nästan sjungande. Trots att det inte var till någon större överraskning höjde han beundransvärt, och med en smula förvåning, på ögonbrynen så snart hon delgav honom sitt namn. Andúnë. Om det tidigare funnits tvivel, så var de nu obefintliga. Han stod öga mot öga med någon som till okänd del var som honom. Halvblod var ovanliga, så gott han visste, men de fanns. Om han ens stött på någon kunde han för stunden inte minnas, även om han vanligtvis inte var den som glömde. Vad var det för blod som rann i hennes ådror?
   "Andúnë." sade den mörke efter en stunds tystnad. Ett leende spred sig i hans anlete, som om han mindes någonting från en svunnen tid. Ytterligare sekunder passerade innan han återigen tog ögonkontakt. "Skymning." konstaterade han i samma stund som en bris svepte förbi de två och grep tag i den mörka fällen. "Säg mig Andúnë, vad gör ett namn av Eldarin så långt från Aranor?" En tydlig nyfikenhet anades i hanens stämma och han gjorde ingen som helst ansats till att dölja det.

Han visste. Han visste betydelsen som hennes namn bar, och till viss del förvånade det henne. Även om det inte borde det, då han med största säkerhet tillhörde hennes mors släkte. Men hon kunde ändå inte låta bli att fascineras, för det ingen som förstod. Ingen som visste vad hennes namn betydde förutom hon. Det hörde helt enkelt inte till det vanliga att någon förstod.
Vid hans fråga kände hon sig plötslig en aning generad. Varför visste hon inte, det vara var så. Och blicken sänktes för några ögonblick mot marken, innan hon åter såg på honom, men denna gång med större försiktighet.
"Det har alltid befunnit sig på denna plats med mig," svarade hon med en mjuk röst. "Detta har alltid varit mitt hem. Det var min mor som valde att lämna Aranor, och varför kan jag inte svara på. Det är något som alltid har hållit dolt."
Tanken på det hon just sagt skrämde henne en aning. Tänk om hennes mor varit en landsförrädare eller liknande. Tänk om denne mörke nu hunnit ikapp henne för att ta ut sin hämnd för det modern hade gjort. Kanske modern borde vara en skam, något man inte talade om. Och denne hane, hade han kommit för att tala om detta för henne? Kom han direkt från det land hennes moder talat så gott om?
Tankarna susade genom hennes huvud, och hon var full av förundran och förväntan.

Blicken släppte den bruna tiken och vandrade ut över slätten medan hennes stämma tonskönt ljöd. Uppriktigt sagt hade Erathor sett fram emot en historia. En historia där han kunnat få sina frågor besvarade. Istället lämnade hennes ord endast ytterligare frågor. Vem var hennes moder? Var hon en av de vandringssjälar som lämnat Isilóth för att upptäcka Aranor och efter det styrt tassarna mot Numoori? Eldar var nyfikna varelser, och med längre tid än de flesta till sitt förfogande så var väl den tanken inte helt osannolik.
   Detta land var fortfarande främmande för honom, och så skulle det nog förbli. Även om tikens moder gjort Numoori till sitt hem, så var det inte hans. Hans hem låg bortanför de norra bergen. Den ständiga saknaden av Isilóth och sina egna var outhärdlig, men nu var han åtminstone på väg. Det bringade hopp, även om en illa rotad känsla inte helt ville släppa sitt grepp om honom.
   Ännu ett hummande undslapp Erathor när han försjunken i tankar studerade gräsets dans i vinden. Slutligen såg han mot den andra och försökte fånga upp hennes blick med sin egen. "Ni förstår att detta lämnar fler frågor än svar." Ett leende tinade fram i det likgiltiga ansiktet och i ögonen speglades en värme som sällan visades. Det såg inte ut att höra hemma där. "Ni får ursäkta min nyfikenhet, men vem var, eller är er moder?" 

[Åh, måste komma ihåg att detta utspelar sig en tid tillbaka och att Erathor inte är helt bitter och grejer här. xD

Hon log svagt emot honom, nästan som om hon ursäktade sig för att hon inte kunnat säga mer än så på hans fråga. Och sanningen var att hon gärna hade velat berätta mer, men... Hon visste inte så mycket gällande den frågan.
"Jag skulle ge er svar ifall jag kunde," sade hon samtidigt som hon rättade upp huvudet och den tidigare fallande blicken mötte nu hans mörka ögon. "Hennes namn var Isilmë. Och visst talade hon om sitt hemland, lärde ut om språk och seder, men aldrig gick hon in på anledningen till varför hon lämnade platsen hon talade så gott om."
Minnen från barndomen och allt som mor talade om och lärde ut sköljde över henne likt en mjuk våg. Det var en vacker tid, en underbar tid, och Andúnë skulle nog alltid minnas den med ett leende på läpparna. Även nu ryckte det svagt i hennes ena mungipa, men hon tvingade sig själv att återvända till verkligheten där allvaret regerade.
"Så ifall frågor är det jag ger er, kan jag tyvärr inte underlätta genom att ge er svaren på dem. Detta är allt jag vet." Hon såg emot honom med en smått ursäktande blick, för hon önskade inte vara otrevlig på något vis. Speciellt inte mot honom. Han verkade vara en viktig varg, en som betydde något och som många kände till namnet på. Sådana skulle man inte göra sig ovän med.

Isilmë. Det lät bekant, men inte tillräckligt för att kunna koppla det till ett passande ansikte. Som en del i en större familj som höll ihop i årtionden – århundraden till och med – borde han minnas, men så var nu inte fallet. Säkerligen hade namnet burits av fler än främlingens moder. Kanske var det någon före hans egen tid, även om det fortfarande var besynnerligt och smått frustrerande, att han inte tycktes minnas.
   Trots frågorna som kvarstod beslöt Erathor att hålla dem för sig själv. Han ville inte verka mer framfusig än vad han redan givit sken av. Dessutom, verkade Andúnë leva i samma ovetenhet om vad för liv hennes moder levat. 
   Ytterligare ett hummande, detta mer eftertänksamt och utdraget än det tidigare, lämnade honom. Han nickade kort åt hennes ord och det svaga leendet dröjde sig kvar på de svarta läpparna. Hennes röst bar en ursäktande ton, så väl som hennes blick. Erathor skakade lätt på huvudet. "Ni behöver inte be om ursäkt, Andúnë." Speciellt inte till honom, de var blott främlingar för varandra. Han slog sig ned bland det gröna gräset och virade den yviga svansen kring sig. "Jag anser inte mig själv ha rätten att kräva dig på svar du inte har."

[Wow. Korvigt värre!]

Det var något med den mörke hanen som tilltalade henne. Kanske var det värmen som han tycktes utstråla, en värme som hon vanligtvis saknade hos andra varelser. Kanske det var något som låg i deras släkte, för han påminde henne om mor. Nästan som att han gav henne en känsla av trygghet, trots att hon inte kände honom. Lika gärna skulle han kunna attackera henne så fort hon vände ryggen till, och det vore bara dumt att lita på hanen. Men något sade Andúnë att han inte var som alla andra. Han var en sådan som hon alltid skulle kunna lita på.
Med ett svagt leende nickade hon kort som svar åt honom, medan tankarna susade omkring i huvudet. Han verkade förstående, så kanske hon skulle våga sig på att ställa en fråga själv.
"Jag antar att jag kan fråga detsamma som er. Ni tillhör Eldars släkte, säkerligen mer än mig själv." Hon skämdes inte över sitt blandade blod, och hade därmed heller ingen anledning att försöka undvika det ämnet. "Ändock befinner ni er i Numoori. Varför, om jag får undra?"
Hon var nyfiken på honom. Såvitt hon hade trott fanns det inga fler av Eldars släkte i Numoori förutom hennes mor och syskonen. Och här uppenbarade sig plötsligt en hane från det fjärran landet. Hur många fler fanns det egentligen, och vad gjorde de alla här?

Erathor hade aldrig gillat att tala om sig själv. Han ansåg sig inte ha mycket att berätta om, även fast det kanske var just det han hade. Blicken förblev fäst vid Andúnë efter att hon talat. Han rörde inte en min. Mycket hade hänt. Alldeles för mycket. Han var tvungen att fundera över hur mycket han ville dela med sig av. 
   Efter vad som för Erathor känts som minuter i tystnad, vilket i själva verket endast var ett fåtal sekunder, lättades det likgiltiga uttrycket i ansiktet upp. "Månen ledde mig hit." Han gjorde en kort paus och såg till att välja sina ord väl. Skulle han verkligen göra detta? Hon var blott en främling. En djup, förberedande suck lämnade honom. "Vi hamnade i ett bakhåll, jag och mina män. Vi alla stupade. Månader senare vaknade jag upp ur djup dvala, sinnesförvirrad och utan minnen. Jag hade lurat döden. Hur vet jag inte." Varje ord och mening uttalades metodiskt och lugnt med väl valda pauser. Varken sorg, ilska eller förtvivlan skymtade i de spräckliga ögonen när han talade. "Med månen som mitt enda sällskap blev hon min ledstjärna. Hon ledde mig hit till Numoori."
   Trots att det ännu var alldeles för tidigt på dagen för månen att visa sig lät han blicken vandra upp mot himlavalvet. "I månader vandrade jag likt en transparent skepnad. Tills allting slutligen kom tillbaka." Ögonen slöts för en kort sekund och tankarna vandrade tillbaka till dagen på Snöslätten. Den smärta och sorg han där känt skulle han aldrig glömma. Ansiktet tinade upp i ett lättsamt leende. "Nu när minnet är åter, är tiden inne för mig att bege mig hem." 
   Varför han nu valt att dela med sig förblev ett mysterium, även för honom själv. Han kände sig något förbryllad över det hela, men samtidigt lättad. Kanske var det någonting med den bruna tiken framför honom, att han på något sätt kunde känna en sorts samhörighet till henne.

Hon lyssnade, utan att avbryta och med en djup koncentration. Hon ville inte missa ett ord av vad han sade, då allting verkade viktigt. Den djupa rösten fängslade henne på ett sätt hon inte tidigare hade varit med om, och hon önskade höra hans berättelser, hans erfarenheter och hans drömmar.
"Månen har också alltid varit min vän. Jag kan förstå varför ni litade på henne och lät henne leda er hit." Även Andúnë sökte blicken mot himlen då hon talade om den vackra som varje natt vakade över henne. I Månen fann hon en trygghet som inte gick att jämföra med något annat.
"Men ni ska hem, säger ni?" Blicken sänktes åter mot den mörka hanen. "Förlåt min framfusighet, men ni verkar ha varit med om mycket, saker som inte är möjliga. Och Månen ledde er hit, till Numoori, när ni ingen annanstans hade att gå. Jag är glad att ni återfått ert minne, men undrar ni inte varför ni leddes till denna plats?" Hon tystnade, rädd att hon kanske hade sagt för mycket av sina egna tankar. Men nej, han verkade förstående, och hon var tvungen att avsluta det hon påbörjat att förklara. "Ni leddes hit av en anledning. Har ni fullbordat den? Är det verkligen tid för er att återvända hem?"

Nästan handfallen såg Erathor mot Andúnë när hon talat till punkt. Han harklade sig och blev tvungen att le när han plötsligt inte kunna finna några ord. Det var inte ofta någon lämnade honom helt stum, även om han var den fåordiga typen. Hon var verkligen någonting annorlunda, denna skymning.
”Jag … jag vet inte.” Med ett förundrat leende mötte han hennes blick, sökandes efter vad än det var som gjort att han plötsligt inte kunde behärska varken språk eller ord. På något oförklarligt sätt kändes det okej och det bringade tillfällig ro till hans annars så vilsna själ. Hade han fullbordat sin vistelse här i Numoori? Han kunde omöjligt veta. ”Jag jagas ständigt över det grymma öde mina fränder mötte.” En lättad suck lämnade honom, när det verkade som om talförmågan nu var åter. ”Ovissheten om ondskans framfart och dess påverkan på mitt hem …” Den skära tungan fuktade den mörka nosen och han pressade ihop käkarna. ”Den är plågsam.”
   Blicken försvann ut mot horisonten. Han kände skuld över det som hänt, även om det inte var hans skuld att bära. Om alla där hemma var oskadda, först då skulle hans sinnes svårmod lättas. ”Jag måste hem.” viskade han, som för att övertyga sig själv.

[Sorry! Har haft noll inspiration för Erathor, vill mest bara dränka honom i en sjö.]

[Maaah, hela det här rollet känns segt... mest för att jag har varit seg xD Kanske vi inte ska dra ut på det så mycket mer? Drar ihop ett avslutande inlägg nu, haha. Om du vill fortsätta så kan jag ändra det. Bara säga till hur du vill ha det :'D ]

Hon granskade honom. Då det svaga leendet dök upp på hans läppar kunde hon inte hindra det lilla som drog över hennes egna. Det var något med honom... Som om hon kände en svag värme inom sig av vetskapen om att hennes enkla ord hade fått honom att le emot henne.
Hon släppte honom inte med blicken medan han talade. Kanske hade hon fått honom att fundera över saker som tidigare inte korsat hans huvud. Men svaret var lika klart som förut, den mörke hade bestämt sig och det verkade inte finnas något hon kunde säga till om den saken. Inte för att hon ens hade någon rätt... Men det syntes på honom. Han var en handlingskraftig varelse. När han sade att något skulle göras så blev det gjort också. Den mörke ville hem, och hem skulle han.
"Jag förstår," kom det mjuka svaret samtidigt som hon blickade in i hans ögon. "Alla har vi något att längta efter, något vi drömmer om. Följ er önskan, Séragon. Annars kommer ni för evigt ångra er."
Svansen rörde sig svagt i gräset bakom henne. Plötsligt kändes det som att hon uppehöll honom. Som om hon var i vägen för hans sökande. Det önskade hon inte vara. Även om orden kändes vemodiga att säga hindrade hon sig inte.
"Jag skall inte uppehålla er längre. Gå och finn det ni söker." Hon reste sig med mjuka rörelser och log varmt emot honom. "Jag har själv en färd att fortsätta." Hon tänkte på sin följeslagare som säkerligen undrade vars hon hade tagit vägen. Hon borde bege sig tillbaka. "Men jag önskar er all lycka. Och må jag säga att jag, trots detta korta möte, redan längtar efter att återse er. Vi har mycket mer att diskutera."

[Håller med xD Jag tar och gör ett segt avslut.]

Leendet breddades något och Erathor gav halvblodet en svag nick till hennes ord. Det fanns inte mycket att tillägga, för det hon sade var sant. Han var tvungen att återvända. Inte enbart för sin egen skull. Det fanns de som, hör och häpna, brydde sig om honom där hemma. Precis som Andúnë sade, skulle han för evigt ångra sig ifall han inte försökte ta sig hem igen. 

    Huvudet sjönk ned i en bugning innan han åter reste sig. ”Jag önskar er all lycka på er vandring.” Han tvivlade på att deras vägar någonsin skulle korsas igen, men valde att hålla sina pessimistiska tankegångar för sig själv. ”Till vårt nästa möte, hoppas jag kunna få lära mer om er historia.” Hon lämnade många frågor obesvarade, och det var frågor som fick nyfikenheten inom honom att verkligen hoppas att ett framtida möte skulle komma till att ske. ”Men tills dess, farväl Andúnë.” Erathor gav henne ett sista leende innan han backade ett par steg för att slutligen vända sig om. Han såg aldrig bakåt, men bilden av den mystiska varginnan vilade fortfarande färsk på näthinnan.

[Avslutat.]