Okej, äntligen rätt!:D 

Hon var framme i en glänta. Det var så vackert där, rosorna som klängde på träden, och månen sken ner genom lövverket. Hon la sig bekvämt ner till rätta och suckade nöjt.

Han tröttnade aldrig på rosornas sköna doft, som alltid låg över den djupa, men ack så vackra skogen. Även om rosorna inte var öppna nu på natten. Nej de hade fridsamt slutit sig och väntade nu i ro på dagens livgivade sol. Man kunde säga att de sov. Själv gick han försöktet mellan de giftiga blommorna, och för en gångskull insvepte han sig inte i illusionen av att han var en tik. Nej nu gick han där som den vackra, ståtliga hane han var. De lila ögonen sökte av områden, han ville inte möta en såndär otrevlig individ igen.

Hans steg bar honom möt Ötamon, en annan skog som låg precis brevid den här, men som var mindre farlig och inte lika giftig, men han hade hört att den ändock inte var mindre vacker. Nej han hade hört om mystiska blommor som fick en glöd under natten, under månens sken.

Plötsligt retade en doft av varg hans luktsinne och han såg sig om. Där, vid en öppen glänta låg en varg, en tik av doften att dömma. Snabbt funderade han på om han skulle gå fram och hälsa. Sist han gjort det hade det bara gett han trubbel. Äsch, det fick bära eller brista. Lätt styrde han stegen mot tiken. "Godafton, främling" rösten var ljus men ändock väldigt mjuk och len, alltså inte för hög.

Hon ryckte till och insåg att en annan varg, en hane av döma av utseendet och lukten, hade kommit till platsen där hon vilade. Diversea tittade på honom, nyfiket. Han utstrålade ingen aggressivitet, så hon var inte rädd.

"Goddag" sa hon och slog sedan ner blicken. Hon visste att det antagligen var oartigt, men hon kunde inte låta bli. Det kändes tryggare att inte ha ögonkontakt. Hon reste sig, irriterad på sig själv och sneglade lite på hanen.

Hon kände sig ganska trygg, även om hon undrade om hon betedde sig konstigt. Hon hade trots allt aldrig stiftat närmare bekantskap med någon. Plötsligt kände hon sig djärare än hon någonsin hade gjort. Vad hade hon att skämmas för? Det var inget fel med ögonkontakt. Hon rättade på nacken så att hon såg hanen i ögonen och sträckte på benen.

Han såg på tiken då hon reste sig. Hon vägrade möta hans blick och verkade allmänt osäker. Men sedan verkade hon fatta mot och tittade rakt in i han ögon, "Vacker kväll eller vad tycker du?" Han tittade upp mot stjärnorna och månen som såg ner på dem och log. Doften av rosor hade fastnat i hans päls och han gillade det.

Hon häpnade när hon hörde sig själv tala, men hon ångrade det inte.
Hanen tittade upp mot skyn och hon utnyttjade tillfället. Diversea tog ett försiktigt steg närmare, för kunna granska honom närmare. Han luktade rosor och hade väldigt vackra ögon. Hon dröjde sig kvar vid dem innan hon tittade upp mot himlen hon också. Det var en stjärnklar kväll och väldigt vackert.

"Så vad har för en vacker tik som du hit?" han visste att han hade en vacker röst och han gjorde den len, mjuk och förförsisk medan han sakta närmade sig honan. Men kruxet var att han inte menade det han sa, nej hon var inte vacker inte om man jämförde henne med han själv, men det var något han var bra på att dölja, han var bra på att ljuga. Den långa luggen hängde ner över ena halvan av hans ansikte och dolde därför det. Kanske kunde han roa sig lite med den här honan?

[Off: han tycker att han är en av de vackraste i numoori så ta inget personligt]

Hon log.
"Åh, jag färdas genom Itrozo för att komma fram till Öarna, så jag kommer färdas genom bland annat Ken-Yak för att komma dit."
Det var något lurt med honom, som om allt han sa var falskt. Men, ändå kunde hon inte låta bli att ta åt sig av komplimangen och le mot honom. Trots att hon också tog ett steg närmare honom, så sa en liten röst i hennes huvud tt hon borde ta allt han sa med en nypa salt. Diversea sköt bort rösten ur huvudet och tittade upp på honom.
"Du då? Vad gör du här?" sa hon och tittade upp på honom med sina vackra gröna ögon.

Honan skulle till öarna, något som låg på andra sidan Numoori. Vad gjorde man här om det var till öarna man skulle? Han lät ett leende mjuka upp hans ansikte och de lila ögonen granskade honan. Som för att kolla om hon var värdig hans tid. "Jag är på väg mot Ötamon Alltså ska vi gå åt två helt olika håll, men lite trevligt sällskap är alltid välkommet" Åter igen lögner, han ljög inte om vart han skulle men sällskapet var något han gärna blev utan, han ville helst inte beblanda sig med mindre vackra vargar. Men självklart var det något som han skickligt dolde med sitt vackra mjuka tonfall. Till och med hans kraft gick ut på lögn. Det var hans livsverk.

Hon log.
"Jag tycker det var roligt att möta dig med." Hon log helhjärtat mot honom. Diversea sa alltid sanning, eller ja, nästan i allafall. Hon tyckte verkligen att det var roligt att stifta bekantskap med hanen.
"Reser du ensam?" frågade hon.

Kvällen var vacker, och stjärnorna lyste klara. Hon suckade nöjt.

Honan log ett sliskigt leende och berättade hur roligt det var att träffa honom, och självklart var det roligt, vem ville inte träffa på en så vacker varelse som han själv? Det var knappast troligt att de skulle någon vackrare, och gjorde dem det skulle han gärna vilja träffa denne, se för egna ögon om dess skönhet överglänste hans. "Ja, jag reser ensam" Sade han med en något sorgsen röst, som om detta var något sorgligt, vilket det var. Hur kunde någon vacker som han inte ha några som följde hans steg?

Hon nickade.
"Jag reser också ensam." hon tittade mot rosorna på träden. De förrädiskt vackra blommorna klängde på träden och från ett träd hade de praktiskt taget tagit över. Trädet var så täckt av rosor att man knappt kunde se barken under rosornas blad.
Diversea hade alltid rest ensam, hela hennes liv.
När hon var valp så träffade hon aldrig sina föräldrar. Precis som trädet så hade ensamheten tagit över hennes liv, och i början var det inte välkommet. Men nu hade hon, om motvilligt, vant sig vid den och tillochmed lärt sig njuta av den.

Det kändes som om han inte fick ut något mer ur det här mötet så kanske skulle han gå snart? Kanske ännu en lögn kunde få henne att tro att han hade viktigare saker för sig än att stå och prata med en främling, som han inte ens visste namnet på. Eller skulle han lära känna henne? Kontakter var alltid bra att ha. "Ursäkta men jag tror att jag glömt nämna mitt namn, jag heter Etzlenil" Han log och lade huvudet på sned, så att båda ögonen blev synliga "Vad kan du bära för namn då?" Han log och granskade åter honan.

Etzlenil.. det var alltså hanens namn. Ett elegant namn med tre stavelser. Hon nickade.
"Mitt namn är Diversea." sa hon och log strålande mot honom. Samtidigt insåg hon att samtalet började bli trögt och att hanen antagligen snart skulle vilja resa vidare dit han färdades. Hon suckade.
"Får jag fråga varför du reser till Ötamon, Etzlenil?" Det var en intressant fråga, men hon kände att hon snart skulle vara på resande fot igen. Samtalet led mot sitt slut, det kände hon.

Diversea, ett enkelt namn samtidigt som det var elegant. Fascinerande. Det var inte ofta han fann saker eleganta eller vackra men den här honans namn var något speciellt. "Det var ett elegant namn du bär" sade han sannings enligt och log. Det var en överraskning att denna alldagliga hona bar ett sådant namn. Hennes fråga fick honom att tänka efter, han kunde väl inte säga den brutala sanningen? Att han ständigt sökte efter något som överglänste hans egen perfektion? Nej han fick fila ner den lite. "Jag söker skönheten och jag har hört att det är en av Numooris äldsta och mest majestätiska skogar" Han tänkte tillbaka på samtalet han haft med en varg som berättade om de glödande blommorna och de höga uråldriga träden. Ja det var en plats han bara måste besöka.

Hon log. O
"Tack."
Det var underligt att hon valt just det namnet, av alla namn. Men hon visste i sitt hjärta varför.

Hanens svar fick henne att le snett.
"Du söker alltså skönheten en uråldrig skog kan ge?"

Han log, trots denna honans alldagliga leende verkade hon inte så dum ändå, om hon hade varit lite vackrare kanske han till och med skulle kunna tänka sig att färdas med henne, men nu var det till att leka med henne. "Ja" ett vackert leende lades på hans läppar och de lila ögonen blickade åter på honan, på något sätt var hon lockande. Som om hon var en skör blomma som ännu inte blommat ut, inte nått sin fulla skönhet. Kanske skulle han hjälpa henne nå den? "Vad söker du vid öarna då?" Han lade huvudet på sned och satte sig ner, han hade inte lika bråttom längre.

Hon log snett mot honom.
"Jag vill se havet." svarade hon. Det var så sant, det hade hon alltid velat. Det var bara det att det var först nu hon hade vågat ta steget ut i vildmarken. Hon fick hela tiden påmina sig själv om att varje steg förde henne närmare havet.

Havet, med vatten som sträckte sig till horisonten och dessutom smakade salt. Inte som vanligt vatten. Öarna ryktades också vara vackra, så det var bara en bonus.
"Hur gammal är du?" frågade hon nyfiket. Han såg ung ut, ståtlig stog han där i månskenet.

Havet, kanske skulle han också färdas och kolla på det. Han hade hört att att sättet ljuset träffade ytan fick det att glittra som om flera tusentals diamanter låg bäddade på vatten ytan. Han föreställde sig vilken vacker bild det skulle vara. "Ja havet kanske man skulle besöka någon gång" sade han tankfullt och insåg att ju längre han såg på honan i månens sken ju vackrare blev hon. Ha reste sig upp igen och närmade sig honan så att avståndet mellan dem krympt ner till bara någon meter. "Jag är arton, du då?" Han granskade henne och gissade att hon var i ungefär samma ålder som han. "Du är ganska vacker visste du det?" hans röst hade fått en klang av charm och han visste att han kunde vara riktigt charmig om han ville, plus så hade han ju sin kraft för att göra honom perfekt.

Hon nickade.
"Jag har hört att bär solen går ner och speglar sig i havet är det väldigt vackert." Hon log mot homonym när han sa sin ålder. Han var bara ett år äldre än henne, och hon öppnade munnen för att tala om det.

"Jag är 17, så vi är nästan jämngamla." Hon log åt faktumet.
Hans nästan kommentar fick henne att rodna, men hon mötte stadigt hans blick.
"Tack... men du måste redan insett att du också är vacker." Hon sa det mjukt och med en harmonisk röst. Allt var så stilla ikväll.

Hon verkade tänka samma tankar som honom när det gällde att se havet, men det var inget han kommenterade. Utan han väntade fortfarande på hennes svar, och som om hon hört hans tankar svarade hon precis då. Sjutton, alltså ett åt yngre än honom, perfekt. "Ja ser man på" Sade han hela tonfallet var charmigt och rösten len, mjuk, vacker. Han använde kraften för att, nästan omärkligt, fixa alla skavanker på hans yttre och i hans röst, han lät till och med hans doft vara extra lockande. Hon sade att han var vacker, och självklart visste han att han var vacker. Men det var inte tillräckligt. Hon skulle visa hur vacker han var, han ville att han skulle vara så vacker att det inte fann något annat val än att hon skulle attraheras av han. Ja han skulle leka med henne. "Säger du det?" frågade han mjukt, fixade upp de små, nästan omärkbara, skavankerna i rösten med sin illusion. Ja nu var han näst intill Perfekt.

Hon nickade.
Han var vacker, och när hon tittade på honom fann hon inte ett enda fel. Konstigt. Att man kunde vara så perfekt, att vara utan skavanker, och ha en så vacker röst. Det var nästan magiskt.

Månljuset reflekterades i hans ögon och blänkte mot henne. Hon blinkade till och backade ett steg innan hon åter igen tog ett steg framåt för att ställa sig på sin position i månljuset.

Kunde han få honan att falla för honom? Kanske skulle han använda sin andra kraft också? Eller kunde han få henne att släppa taget helt utan den? Han valde att använda den, litet till och börja med. Han slog på charmen, den gjorde honom ännu mer perfekt, de få skavanker som illusionen inte dolt försvann och rösten var silkeslen och mjuk "Diversea, det känns, äsch det låter nog bara dumt" Han såg ner i marken, ett perfekt skådespel och båda hans krafter gjorde så att han verkade oskyldigt, dolde skickligt lögnen. Dolde självbelåtenheten.

[Om du vill läsa mer om hans krafter har du hans press här Etzlenil <--- Länk]

Henne nyfikenhet flammade genast upp. När han gjorde sådär, slog ner blicken och avbröt sig så blev hon nyfiken.
"Vad? Du kan säga det." sa hon genast. Hon skulle i alla fall inte skratta. Hon väntade tålmodigt på att han skulle höja blicken och berätta vad det var han höll på att säga.
Nyfikenheten pirrade i magen.
Hon sträckte ut tungan och fuktade sin nos.

Han tittade upp igen och såg rakt in i hennes ögon men hans egna lila "Det känns som om, trots att vi nyss träffats, har något band" Han suckade "Jag sa ju att det skulle låta dumt" Sade han med en skamsen röst och tittade bort igen. Åter ett perfekt skådespel, iallafall när krafterna tog bort defekterna i det. "Du tycker säkert jag är töntig nu" Sade han lika sorgset, men trots det så var rösten än vacker, trots att illusionen fick den att spricka på vissa ställen, som om han var osäker. Och charmen skruvades upp bit för bit, blev starkare då honan inte verkade påverkas så mycket. Han blev än mer perfekt.