Islagunen formligen vimlade av vargar runt middagstid, men någonting sade Azdell att det var organiserat kaos över hela platsen oavsett vilken tid på dygnet det var. Med nyfiken blick hon såg på alla olika bytesvaror, och hon önskade innerligt att hon hade tänkt tillräckligt långt för att ta med någonting att byta med. Gharrow hade älskat att få lägga tassarna på någon av mammuthudarna eller en päls från en sabeltandad tiger. Hon lovade sig själv att hon en dag skulle ta med honom hit. Med det var inte för att titta på varor patrullen var här. Niyaha, Delshay och Nehexor var iväg på egna håll och tog reda på vad som hände i världen. Flera av de hon själv pratat med hade berättat om en stor, röd-svart hanne som fått huvudet avslitet. Tydligen hade han börjat bråka med Hielo. Han hade enligt vittnen morrat om sin försvunna dotter. Varför han valt att bli våldsam kunde hon inte förstå. Framför allt inte gentemot en sådan enorm individ som isvrenen. Galenskap.
    Hon hörde också rykten om att någonting hände i Relictus och på Azhekaslätten, men ingen visste riktigt vad. Några hade pratat om byggnader, men någonting mer exakt information kunde hon inte få fram. Med lite tur skulle de resterande patrullmedlemmarna ha mer framgång på den fronten.

Medan hon med ett litet leende på läpparna tittade på ett par stenkärl någon skapat gick hon rakt in i någon. Ett förvånat ljud lämnade henne och hon tog ett litet skutt bakåt.
    "Förlåt!" utbrast hon och log ursäktande.
Trots att hon själv ägde fler kroppsdelar än vad som var normalt för numooris vargar överraskade ändå den främmande hannens utseende henne något. Hon hade kanske något öga för mycket, men han hade på tok för många ben!

Islagunen var en sprudlande plats. Ivo hängde knappast här särskilt ofta, men han hade fått rekommendationen att gå hit om han ville få tag på något fint till Aurora. Tanken på den vackraste tiken han träffat fyllde honom med sådan iver. Det kändes som att han dansade på rosa moln, flöt fram över marken på sex fjäderlätta tassar.
Han stannade upp där en bergsvarg sålde vackra smycken och funderade över vilket som skulle passa Aurora bäst, när någon stötte in i hans höft.  "Asså vaf-" Ivo tappade för ett ögonblick balansen men återfann den snabbt och vände sig hastigt om.
Han hade räknat med att det skulle vara någon dryg gubbe som plöjde genom folkmassan, eller en stöddig grabb han käftat med tidigare. Trots allt hade Ivo ett säreget utseende och det var inte många som uppskattade det. Men istället stod där någon helt oväntad. "Oj," En mörk, enfärgad tik, lite mindre än honom men... hon hade betar. Betar! Och ögonen. Ivo blinkade storögt åt synen. Fyra, nej, fem stycken? De stod i skarp kontrast till den mörka fällen. Han flinade och talade, som vanligt utan att tänka. "Hehe. Seru' dubbelt med dom dära?"
Vad häftigt, en annan hellhound! Ivo hade aldrig träffat en annan av hans sort, förutom farsan då såklart. Hon verkade vara lite äldre och mognare än honom. "De gör inget. Det e tur man e stabil."
Han refererade skämtsamt till sitt eget dubbla par framben.

Azdell motstod lockelsen att räcka ut tungan åt hanen.
    "Nej, men jag kan se morgondagen." svarade hon med ett roat flin.
Hon hade aldrig skämts över sitt utseende. Det hade aldrig behövts. Familjen, flocken, hade alltid överöst henne med kärlek oavsett. Blickarna hon ibland kunde få av främlingar var dock inte alltid vänliga, eller endast nyfikna. Hade det varit någon annan än en hellhound som sagt något liknande till henne hade hon kanske tagit illa vid sig. Men inte nu. Hon såg på hans ben när han talade om stabilitet och hon insåg att hon nog kunde dra omkull honom utan problem hur många ben han än hade.
    "Fram till du slår knut på dig själv i alla fall."
Att ha någon annan att skämta med än sina syskon var en frisk fläkt, framför allt när det var ännu en med mutationer.

Ivo frustade roat till, hon var ju kul! Han hade inga problem med att bjuda på sig själv. Många kommenterade hans ben, hans betar. Ivo var medveten om att han var udda. Det hörde ofta till, om man var en Hellhound. Medan Ivo letade efter en annan mutation han kunde ge en pik, sökte sig blicken mot ringarna hon hade i öronen. "Schysst bling," kommenterade han och mindes för en stund mötet med Persephone. Hade hon också metallkrafter?
"Du som har så bra smak och är... ja, en brud och så."
Ivo vände sig mot smyckena som såldes och antog ett grubblande uttryck. "Vilket är snyggast?"
Det fanns många olika smycken, olika former och mönster, olika intrikata. Det var så besvärligt, vad gillade ens tjejer? Ivo visste han ville ha med sig någon sorts present till Aurora när han skulle träffa henne.
"Eh, ja det är inte till mig alltså," lade han snabbt till så hon inte skulle få några idéer.

Hon sträckte lite extra på sig när han noterade hennes smycken i öronen. Det var inte något stort, men hon var stolt över dem. Och hon skulle säga det högt, men det hade gjort mer ont att få dit dem än hon ville erkänna.
    "Man tackar." svarade hon med ett leende.
När han frågade om vilket smycke hon tyckte var snyggast kikade hon på dem. Det var en fantastiskt bra fråga.
    "Eh, ja det är inte till mig alltså."
Ett illmarigt leende spred sig över hennes läppar.
    "Om du säger det så."
Tonen i hennes röst var retsam och hon vände åter blicken mot smyckena.
    "Vad gillar den du ska ge det till?"
De var fina allihopa, men hon hade själv inte burit något av dem. De var alldeles för ornerade för hennes del.

Ivo funderade. De hade ju inte träffats så mycket, men... 
"Rosor," sa han utan att tveka. "Hon gillar rosor. Blommor å sånt liksom."
Hon var lite som en blomma, också. Vacker och felfri, men samtidigt inte ömtålig. "Det borde vara något blått som matchar hennes ögon... eller... äsch vad tror du?"
Desperat såg han från smycke till smycke. "Den? Den kanske? Den ä' blå... visst ser de ut som en blomma?"

Rosor, och något blått. Kanske blått. Han verkade inte riktigt säker. Det var nästan gulligt hur desperat han ville hitta rätt smycke till henne.
    "Ta det lugnt, andas. Jag är säker på att hon kommer tycka om det vilket du än väljer." sade hon med ett litet leende.
Hon var åtminstone helt säker på att i alla fall Niyaha hade älskat vilket av smyckena Arno än kom hem med; just för att den var från honom. Sen kunde hon inte avgöra om alla par var som dem, eller om just de två var fånigt kärleksfulla mot varandra.
    Azdell studerade smyckena. Den han pekat ut såg lite ut som en blomma faktiskt. I alla fall om hon vinklade huvudet lite.
    "Ja, lite." sade hon eftertänksamt, samtidigt som blicken fortsatte vandra över de andra stenarna. "Den där är visserligen inte blå, men ganska roslik. Annars tror jag att det är den som är mest lik en blomma av de blå."
Hon gestikulerade mot den han själv pekat ut tidigare.

"Jag andas ju," konstaterade Ivo förvirrat. Men han följde hennes blick och tittade på smyckena, en efter en. Roslik? Ja, juste, rosor, det fanns ju i Itrozo och så. Aurora var ju som en ros. "Tack, nu vetja vilken. Den där, tack."
Ivo fullföljde köpet i utbyte mot en mammutbete. "Tackaaaar, vid min mors svans detta kommer hon tycka e grannt."
Ivo log tacksamt. "Vi får ses igen, inte varje dag man träffar nån sån som oss."
Efter att ha sagt sina farväl satte Ivo av. Han var redo att besöka Itrozo nu.

[Avslutat]