[Off: Charmknutte C:]

Hon skakade på huvudet.
"Du låter inte töntig."
"Jag undrar bara, vad menar du för band?"
Hon var förbryllad, men fast besluten att inte visa det. Han skulle inte behöva skämmas för att han gjort som hon sa och berättade vad han tänkte.
Det var bara det att hon inte förstod vilket band han menade.
Han var otroligt charmig och väldigt vacker. Hans röst var mjuk och ögonen glittrande. Han var helt enkelt perfekt, och hon var inte.
Hon kände ett stygn av avundsjuka, men det tonade snabbt bort och ersattes av beundran.

[off: Ja självklart 8D]

Hon gick på det drog sakta in i lögnen, lite till bara. Han tittade hoppfullt på henne men ansiktsuttrycket ändrade till ett generat när hon frågade och en svag rodnad syntes på illusionen. "ja, ehm, det känns som om jag känt dig i en evighet" Han log generat också och rösten lät osäker. Perfekt. Han tittade in i hennes ögon igen, som om han aldrig sett en vackrare varelse. Det brukade gå hem oss honorna, att de var vackrast, eller sågs som vackrast. "Och, eh, jag vet inte vad, men det känns som om jag måste vara nära dig" Han tog, tillsynes omedvetet, ett steg mot henne. Charmen ökade fortfarande. Han Skulle få henne att gilla honom.

Hon kände hur smikrad hon blev av hans ord. Smälte som smör framför honom, trots att det inte hade varit hennes avsikt. Men det var nästan omöjligt att inte bli smikrad av hans ord.
Det verkade också som om dem kom från hjärtat, och vid den tanken smälte hon ännu mer.

Med en mjuk röst och ett tonfall som antydde att det inte spelade någon roll ställde hon sin fråga.
"Vad har du för krafter Etzlenil? Eld?"
Eld var det hon skulle gissat på om hon hade blivit tillfrågad. Nu väntade hon spänt på svaret.

Han såg henne smälta, dras ner i den vackra väven av noggrant smidda lögner. Hennes fråga fick han att snabbt tänka, han kunde inte säga vad han hade för kraft för då skulle hon förstå, och han kunde ju säga att han hade eld men då skulle hon vilja se den. Vissa hans illusion skulle kunna skapa en eld men om hon gick in i den skulle hon inte på något sätt skadas. Så istället fick han ett nedstämt uttryck. "Jag har ingen kraft" Han suckade, som om det var sorgligt "Patetiskt, eller hur?" Om hon trodde att han inte hade en kraft så kunde han fortsätta charma henne och så behövde han inte pressa sin Illusion mer. "Du då, en så vacker och kraftfull hona som du kan väl inte gå utan krafter?" Hans röst nästan sjung ut orden. Han lade huvudet litet lätt på sned och rörde sig ännu ett steg mot henne, snart skulle han kunna röra henne ifall han sträckte ut nosen mot henne.

Hon tittade förvånat på honom. Hon hade varit nästan säker på att han hade en, men hon hade visst fel.
"Ja.. Jag kan styra temperaturen i ett visst område" berättade hon och log demonstrativt.
"Vill du känna?" frågade hon, och log. Svaret skulle antagligen bli ja, så hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Hon sträckte ut bubblan så att hon, Etzlenil och en stor del av gläntan täcktes av den osynliga bubblan. Sedan sänkte hon temperaturen. Bit för bit tills andedräkten blev till rök. Hon öppnade ögonen men behöll temperaturen kvar på samma kyla.
"Jag kan styra luften också, men jag är inte så bra på det än." sa hon, nästan beklagande och betraktade en ros. Bladen var täckta av frost. Bara för nöjes skull sänkte hon temperaturen ytterligare, men hon aktade sig noga för att sänka den mer. Hon kände inte av kylan, och hon ville råka göra det så kallt att han frös ihjäl.

Hon såg förvånad ut, som om hon gissat fel. Vilket hon inte gjort. Men det hon inte visste var att hans två krafter användes på henne just i denna sekund. "Självklart" svarade han med ett brett leende. Han såg henne koncentrera sig och kände sedan hur det gradvis blev kallare, rosorna täcktes med frost vilket skapade en väldigt vacker bild som målades upp framför honom. Snart så blev luften han andades ut till ånga och han log, som om han var imponerad. "Coolt" Han tittade på henne igen, åter som om det inte fanns något vackrare på denna jord. "Du är både vacker och magnifik, du är för perfekt" Han såg ner i marken igen "Och jag är tråkigt normal" sade han sorgset. Han såg upp på henne igen med ett sorgset uttryck i ögonen, han ville få henne att sluta upp den sista metern som skilde dem åt. Han ville att hon skulle ta den sista kontakten till honom. Sedan skulle det bli enkelt att få henne säga de orden som de flesta ville höra.

Hon log. Smälte så att nästan inget fanns kvar.
"Du är inte tråkig. Du är väldigt vacker" hon lät orden hänga i luften medan hon tog ett försiktigt steg närmare honom. Det blev lite varmare, men inte mycket.
Hon visste inte vad hon skulle säga, hon bara smälte medan hon tittade in i hans backa glittrande ögon. Nu nuddade hon nästan hans nos med sin och allt som hon såg var han. Hon smälte.

Som han önskat slöt hon upp avståndet och åter kallat honom vacker. Han log vagt och tittade på henne, rakt in i hennes ögon och lät sedan hans nos nudda vid hennes i en lätt beröring. Han log igen. Sedan lät han den skära tungan lät dras över hennes kind, i en form av en puss. Han rodnade och såg ner i en sekund innan han såg tillbaka på henne, som om han inte kunde sluta titta på henne.

När hans nos snuddade vid hennes rös hon till och log mot honom. När han pussade henne stod hon bara stilla, blundade och log. Sedan nuddade hon hans nos med sin och log mot honom.

Han hade lyckats, men inte helt, hon skulle erkänna det. Säga det. Han skulle inte gå annars. Skulle inte fortsätta med hans vandring. "Diversea, vad tycker du om mig?" Han kunde väl skynda på det lite? Svarade hon inte som han ville skulle väl han få henne att smälta helt. Hon skulle inte ha något annat val än att älska honom. Han tittade undrande på henne, som om han väntade spänt på vad hon skulle svara.

[Off: Sorry, jag chattar med en kompis, det blir lite trögt!]

Hon visste inte vad hon skulle säga. En del av henne, mest en röst i bakhuvudet, skrek att detta var fel. Det hade träffats idag, denna timme, och nu hade de pussats, men hon sköt undan rösten, den behövdes inte. Hon tänkte noga efter.
"Jag vet faktiskt inte." sa hon tillslut.
"Vi har just träffats, men jag tycker om dig, Etzlenil." Det var sant, men rösten i huvudet började upprepa samma ord. Fel fel fel. Fel fel fel. Varför skulle det vara fel?

Hon tittade fortfarande på henne Låste fast sin lila blick i hennes och lyssnade på det hon hade att säga, nära men inte riktigt. "Jag tror jag känner samma sak för dig, jag menar vem skulle inte falla för din skönhet?" Han log och lade huvudet på sned. Han tonfall var ett sådant att han verkligen undrade. Hans röst var fortfarande mjuk och len men hade fått mer självkänsla i sig.

"Du är verkligen speciell" hon var så fokuserade på deras samtal att hon helt släppt greppet om temperaturen. Det var nu lika varmt som det borde och frosten på rosorna hade smält till små glittrande droppar. Månljuset speglades i den och kastade små regnbågar över hennes ljusa päls.
Denna kväll var så vacker att den tog andan ur henne. Rosorna glittrade mot henne och fullmånen glänste som en stor pärla på skyn.

Han tittade på henne och tog slöt upp de sista centimeterna som höll dem ifrån varandra så att hans bog pressades mot hennes och han drog pannan mot hennes päls i hopp om att hon skulle göra samma sak, ett sätt att visa tillit och, ibland, kärlek. Men för honom var det en del av spelet. Ett skådespel där han var stjärnan.

[Kort]

[Jag är seg, jag vet]

Hon kände honom, kände hur hans bog pressade mot hennes, hur han strök pannan mot hennes och hon imiterade hans rörelse. Hon strök med pannan mot hans, tillgivet men också lite undrade. Hur hamnade hon här? Hur hamnade hon i denna positionen. Det bar ett mysterium, men hon orkade inte bry sig. Det var bara de två som existerade. Bara de två.

Det här räckte, idag fick det här räcka, eller skulle han ta ut det helt? Skulle han gå hela vägen? Få den här honan att hata honom? För han trodde att hon inte skulle vara så glad när hon fick veta att han lurat henne. Han drog tillbaka huvudet och tittade på henne och utan att ta ett steg bort från henne vred han på sig så att hans huvud var åt samma håll som hennes, men fortfarande hade han hudkontakt och han lade huvudet över hennes skuldror. Skulle han göra det? Han var osäker.

Diversea var osäker på vad det betydde när han la huvudet på hennes skuldra. Ville han resa vidare? Det var inte otänkbart, men efter allt han hade sagt så skulle det låta konstigt.
Eller var allt han sagt en lögn? Ju mer hon tänkte på det, desto mer gnagde det på henne.
Han kanske ljög. Han kanske hade ljugit för henne, hela tiden. Tänk om...
Hon stod, stel och orolig, och väntade på vad han skulle säga, om han skulle säga någonting över huvudtaget.

Då Diversea varken sade något eller rörde sig rynkade han på nosen. Vad tänkte hon på? Var hon rädd? Hon verkade stel "Vad är det?" frågade han mjukt och började varsamt klia henne mellan skuldrorna med tänderna. Hade hon missförstått vad han ville? Han lade ena tassen över hennes skuldra också. Skulle hon förstå nu? Han drog in hennes doft lade den på minnet och lät sedan sin illusion släppa ut hennes doft fast som om hon löpte. Han gjorde inte det direkt, så doften bara fanns där. Det skulle göra henne misstänksam, utan han gjorde det sakta som om den precis höll på att spridas. Det kanske skulle få henne att förstå.

Hon slappnade av när han la sin andra tass på hennes andra skuldra. Allt var okej, han ljög inte. Eller? Hon var inte helt säker, men bestämde sig för att inte oroa hanen framför henne i onödan.
"Åh.. Det är inget." svarade hon. Hon drog ett djupt andetag.
Lukten andetaget förde med sig in förbryllade henne. Hon borde inte löpa nu, hon hade avslutat sin löperiod för bara två veckor sedan. Men, det kanske var ett annorlunda år, och oavsett så var det inget att göra åt. Nu, när hon visste att hon löpte kände hon sig väldigt väl inställd till hanen framför henne. Konstig. Att bara vetskapen om en sak kunde förändra hennes syn på hanar.

Han visste inte riktigt hur han skulle göra nu. Han hade lugnat ner henne och så, men hur skulle han få henne att förstå? Han ville få henne att hata honom när han släppte charmen och illusionen och det skulle han inte få om inte hon gav sig till honom, på alla sätt och vis. Han ville ha henne. Han tog ner tassen igen och drog istället sitt huvud mot hennes hals. Hur kunde han få henne förstå? Hur kunde han få henne att frivilligt ge honom det?

Hon suckade mjukt.
"Förut.. Jag blev bara orolig för att du ljög för mig. Jag hatar när andra ljuger.. Men jag tror på dig nu. Jag menade inte att tvivla" hon visste att hennes reaktion på lögnare var lite större än så. Hon tyckte verkligen inte om när man ljög om viktiga saker för henne. Det var viktigt.
Diversea suckade och blundade. Vad skulle hända nu?

Kanske skulle han ge upp sina försök och bara släppa på krafterna? Hennes ord fick honom att bestämma sig han backade undan några steg från henne men log fortfarande sött. Åter var det luft mellan dem och det söta leendes omvandlades sakta medans illusionen avtog och charmen likaså. Det första som försvann var den söta doften av löp sedan försvann det söta leendet till ett prövande sarkastiskt ett. Charmen försvann och han var inte lika perfekt längre, men han var fortfarande vacker, det hade han alltid varit, men de små skavanker som illusionen och charmen dolt syntes nu. "Du kanske borde ha tvivlat från början?" Han log slugt "du ville veta mina krafter? De är illusion" I samma sekund som han sa det så 'försvann' han, egentligen hade han lagt en illusion för henne som såg ut som om han inte var där "och charm" Han smög runt henne med illusionen som dolde honom, så att hon inte skulle kunna attackera.

När han backade undan öppnade hon ögonen. Förvånat såg hon på medan han förändrades. Det dök upp små skavanker på honom och flera lukter försvann. Hon stod bara tyst och lyssnade på hans ord, medan ursinnet klöste henne från insidan. Den lögnaren hade ljugit henne rakt upp i ansiktet. När han försvann så morrade hon men stod stilla. Hans sista ord spräckte hennes självkontroll. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på temperaturen. Medan hon sänkte den i ett stort område runt henne sa hon mellan sammanbitna läppar ord som kom rakt ifrån hjärtat.
"Det glädjer mig att du inte är tillräckligt vacker för att kunna gå runt utan illusionerna som skydd. För när allt kommer omkring, hur vacker kan man vara om man gömmer sig bakom en lögn hela tiden?" Hon hoppades att hon tog åt sig av hennes ord, den masken. För andra gången idag hade rosorna frist på bladen, och hon jobbade ner temperaturen, sammanbiten och sårad. Det var jobbigt, men han skulle kanske få allvarliga köldskador. Hoppas det.

Han kände temperaturen falla och tog bort illusionen som dolde honom, Men Diversea skulle ändå inte se honom, om hon inte kollade bakåt det vill säga. "Jag ville liva upp kvällen lite, samtalet började faktiskt bli lite trögt" Frost började fylla hans päls och rosorna och temperaturen föll fortfarande. Han borde flytta på sig, gå där i från så att kölden inte skulle skapa skador på hans vackra kropp. "Nåja Diversea, du är än vackrare arg" Med de orden avlägsnade han sig sakta, åter med illusionen som dolde honom, när han var väl skyddad mellan träden och han kände att temperaturen var normal släppte han illusionen såg mot Diversea "Tack för träningen min lilla blomma" sedan försvann hans bruna gestalt mellan träden.

[Avslutar du?]

{Ja}

Hon snodde runt och stirrade efter honom. Men han var borta, och det enda som var kvar var hon och kylan. Hon släppte taget om temperaturen och suckade. Sedan vandrade hon vidare, mot Ken-Yak.

AVSLUTAT