|| kom här med den lilla gullegubben ^^ ||

Colosseum såg stilla bakåt, reviret låg bakom honom.
Det fanns kvar även om han går iväg en bit,
bara en bit. Han had enu nått Mardouf,
sprickan genom Numoorislätten. Han såg
den avlägsna svarta remsan i marken på håll.
Hans steg var säkra, obrådskande. Huvudet
låg i mankhöjd, de gula ögonen blickade ut
över den kala marken. Längre mot norr fanns
den egentliga Numoorislätten där gräset fanns,
här runtom sprickan var marken kal och mörkare.

|| noll inspo, kanske blir bättre strax. svara snart pellynelly ||

Det var nästan omöjligt för en utan vingar att ta sig ner i sprickan, och kanske var det därför han hade dragit sig dit. Han hade behövt tänka, i ro och lugn, utan risken att någon skulle komma överraskande och bryta tankarna. Han hade tänkt, länge och väl. Livet hade blivit mer komplicerat när man blev äldre, folk behandlade en olika och saker hände som man inte var beredd på. Men trots allt, det var bra att livet förändrades, att alltid gå i samma spår år efter år skulle bli uttråkande, händelselöst. Med saker som hände kunde man hela tiden ställas inför nya utmaningar, hela tiden förbättras och hela tiden lära sig nytt.
Vindarna blåste ovanligt starkt i klyftan, så han hade fått stanna där nere i några timmar längre än han planerat för att inte slängas in i bergsväggen. Ravinens vindar lugnade ner sig när solen närmade sig horisonten, så det var den bästa tiden för honom att försöka ta sig upp.
Vingarna slog på hans sidor, och han steg mot toppen av ravinen. Upp mot himlen. Upp mot resten av omvärlden.

Marken på hans sidor försvann, marken kom i normalhöjd och himlen steg över honom. Ren luft. Det var skönt.
Han såg sig inte noga om, det hade inte ens gått en sekund sedan han kom upp på marken, och girade åt vänster för att snedda över marken, glidflyga alldeles vid marken. Inga träd fanns i närheten ju, så inget borde störa hans snabba svängning över marken. Det gick så snabbt att det inte gick att se nått annat än skuggor.
En svart skugga.
En person var framför honom.
Förskräckt, chockad över att det stod någon där kastade han sig snabbt åt sidan, landade med en svag duns på den kala marken. Han hade varit allt annat än beredd på att någon skulle vara där, och under någon sekund medan han insåg det hade han blivit rädd, överraskad. Fjantigt, ja, men när man blev överraskad reagerade kroppen och känslorna av sig själva. Han ruskade på sig, fällde in vingarna och såg tyst på främlingen.
Hans ansikte kanske hade visat en stor överraskning för någon sekund sedan, men känslorna var helt borta nu. Blankt ansikte. Inte visa någonting av vad man tänkte.

[Brumbrum c:]

Seu närmade den sig mer och mer, det var en dragningskraft till speciella saker för djur. Att stå vid roten och titta upp, att stå vid kanten och titta ner, att stå vid början och titta fram, att stå vid målet och titta bak. Allting, så fånigt. Men även han kunde känna dragningen till att stå vid kanten och titta ner, hans klor blev mer högljudda när han kom nära kanten, underlaget var stenartat, klorna klapprade för varje steg. Han gillade att smyga sig fram och vara den ende i närheten som var medveten om hans kropp, därför var hans kraft perfekt, även om han inte använde sig av den nu.
De kattgula ögonen sökte sig neråt, men han såg inte ens då de utbrädda vingarna av den svarta vargen, de var så långt ner (?) och så insmälta i resten av det dunkla mörkret där nere.
Hanen backade ett steg och höjde blicken framåt igen, satte sig ner. Det gick någon sekund innan varelsen susade upp ur klyftan och nästan krockade in i Seu. Ögonblickligen reste sig Seu, raggen åkte upp ända till svansen från manken, öronen var bakåtslickade och kroppstyngden låg på bakdelen, nästan halvsittande tillbakaryggad gav Seu ifrån sig en högljudd blandning av en fräsning och en morrning med särade käftar och uppdragen läpp.

|| tuuuut :rendeer: ||

Han hade blivit chockad över att det var en främling där med, på en av de platserna där det nästan var omöjligt att möta någon. Främlingen verkade fientlig mot honom, och han hoppades att det endast var för att han överraskat både sig själv och honom, inte att denne främling bara sökte efter bråk. Han orkade inte med en strid mot en främling, inte på grund av fysiska orsaker utan bara för att han inte orkade mentalt. Fysiskt sett var han i toppform efter att ha varit ensam ett tag, och om man bortsåg från såren på hans ben efter Diablos lava så var han så bra han kunde.
"Vem är du?" Han såg kallt på honom, och skuggorna sjönk ner lite runt honom. De vilade vid hans tassar, och en av dem blev kompaktare, tätare. Sakta formade den en miniatyr av honom själv, en svart, bevingad varg, lika stor som hans tass. Stående där bredvid. Det var en sorts konst hans läromästare hade lärt honom vid deras senaste möte, och miniatyrens ögon fungerade som hans egna. Sådana små, onödiga träningar med sina skuggor använde han dagligen, allt för att bli bättre snabbare.

[Kortelikortkort c:]

Wager virvlade omkring dem, som vindpustar i svartmålad färg. Halv genomskinliga, blottades i en virvel och försvann lika snabbt. Uppenbarade sig ännu några gånger för att sedan hålla form utan att blekna bort, virvlade runt och samlade sig slutligen, bildade en tunn massa där omkring.
-Vad har du för orsak att behöva mitt namn, jag är en av TDN, sa han med väsande stämma. Blicken smalnade märkbart och hans huvud var sänkt i höjd med manken. Stilla tog han ett hotande steg fram, det knäpte sakta när klorna mötte stenunderlaget och smågrus knastrade stilla när han lade över kroppsvikten på framdelen, på tassen han satt fram. I tystnaden piskade hans svans till, ett slag. Det kvastaktiga ljudet när det slog i en sten snett bakom Seu. Hans blick borrades mot den andra svarta hanens. Colosseum såg hur en liten miniatyrvarg av samlade skuggor trädde i kraft intill den stora hanen, otroligt lik hanen själv. Seu såg från miniatyren till hanens blick och flinade.
Han behövde inget säga, hans tycke var ändå tydligt nog.

En av TDN? Han hade hört om flocken tidigare, men aldrig mött en därifrån öga mot öga. The Dark Nation. Man hörde bara på flockens namn vad det var för typer som var med där.
"Jag sa aldrig att jag ville veta ditt namn, jag frågade vem du var. Det är inte samma fråga." Han såg iskallt på främlingen, ansiktet inte speglande mer än ett kyligt självförtroende. Den andre försökte borra sig in i hans blick, men han låt bara sina neonblå ögon se tillbaka, inget försök till att trycka tillbaka. Hans ögon blev som en mur, han gjorde inget för att stoppa främlingens försök att borra sig in i dem, samtidigt som han inte lät sig ge vika. Som en hård mur, omöjlig att ta sig igenom och därför behövdes ingen motattack.
Med åren hade han verkligen blivit bättre på att inte visa några mer känslor än beslutsamhet, och det var han glad för. Han ville inte vara en öppen bok som vem som helst fick läsa.

[Noll rollinspiration... sorry.]

Seu gav ifrån sig ett dovt ljud som var en början till morrning men som dog bort ganska snabbt.
-Vad försöker du göra?, seu tog ännu ett steg mot den andre, höjde sig och sänkte nosen så att
nosryggen stodlodrät. Han såg med en blick på den andre hanen som om han var mycket mindre än vad Seu själv var. Han tänkte tollerera noll att den andre gav sig på honom, inte på något sätt.

[Mörk bakgrund = Kage byter färg 8D]

"Vad menar du?" Han såg lugnt på främlingen, inga känslor avspeglande. Han hade visat några innan, och han tänkte inte låta denne TDNares ögon få den turen att se dem igen. Han visste att det fanns vargar som skrämdes av hans lugn och kyla, och han antog att det var en anledning till att han försökte bete sig just så. En varg som överreagerade på minsta lilla svansrörelse verkade ofta inte särskilt skrämmande, mer av en omogen småunge som inte lärt sig vad självbehärskning innebar. Däremot ansåg många att det kändes kusligt på en annan nivå att möta någon som till det yttre inte visade minsta lilla rörelse. Man kunde inte läsa av motståndarens nästa steg om den behöll sitt så kallade pokerface under hela spelet.

Colosseum bröt upp försteningen mellan dem och
skakade på huvudet medan han gav ifrån sig ett
rått skratt, sen såg han på hanen igen med flinet på
läpparna.
-Vad tror du, kommer du någonstans? sade Seu fryst
med oförståerliga ord.
-Jag varnar dig, betred ej TDNs marker, hans ansikte blev
nu allvarligt och han lutade sig tungt framåt och fnös kall
luft mot den andre hanen.

|| Blääääääää ||

[Din första mening i det här rollet var '...reviret låg bakom honom', så antar att de inte beträtt TDNs marker än?]

Fortfarande lugnt, men en viss avsmak kunde kanske utspeglas ur hans neonblåa ögon. Det råa skrattet... det var inte skrämmande, nej, men otrevligt. Äckligt, om man fick använda sådana ord. Han kunde inte låta bli att medge, att personen framför honom inte var någon som föll honom i smaken. Helt klart motsatsen till det.
"Vad jag har hört så är jag inte på din flocks mark, främling. Ert revir är inte precis här vid sprickan, för trots allt, er varma lavaöken har inte börjat än. Och tro mig, jag har inga planer på att ta mig längre söderut, så det behöver du inte oroa dig för."

Den andre hade lutat sig fram och andats ut kall luft inför honom, och som svar andades han lugnt ut en gång och marken som var under hans nos fick ett lager av frost. Om främlingen hade tänkt använda det som hotfullt, fungerade det inte särskilt väl på en son till en isvargskorsning.

Colosseum såg frosten med stillhet,
-Imponerande broder, sa han med
avsmak. Han valde med de orden att inte
besvara den andre.
Ännu en gång kom han att tänka på den
orangefärgade varginnan, det började numera
bli en vanlighet. Varje gång han fientligt mötte
en annan varg såg han hennes ansikte, allvarligt.
Efter att han lovat henne att inte skada någon
av hennes vänner.
Det skar, under tiden han hade pressen på sig.
Speciellt nu, han klövs sakta av åsikter.
Av viljor. Det tillsammans fick honom att
känna en ny törst, ett nytt beroende.
Ett beroende efter kött och blod som var som hans eget,
vargs. Han såg mot frosten igen den andre skapat,
skakade på huvudet och log ett leende man inte
visste om var seriöst eller hånande.
Med det endast i åtanke och minne
vände han, svängde sig om på fläcken och gick därifrån.
-Ha ett fint liv, hälsade han som avsked åt den andre.
Det fick lämna så, han orkade inte. Han måste till
Döda skogen, börja en ny sökning. Inte en dag till utan att veta.

|| förlåt nu, men jag sticker tilll det finska stället en vecka så då blir rolelt ännu mer inaktivt än innan. börja avsluta här? Saknar dig nelly <33 ||

[Jag avslutar då LadyGagga<3]

Den andre backade ur. Det förvånade honom, det var han tvungen att erkänna. Han hade trott att den andre var mer stridisk av sig, men vad visste han, kanske någonting i främlingens tankar kom emellan. Och inte sörjde han för det, för trots att han inte var en av de... godaste, individerna i landet var att slåss ingenting han gjorde för skojs skull. Strider var alltid seriösa, och kunde sluta med död för någon sida. Han levde hellre.

Den andre hade kallat honom broder, vilket förvånade honom nästan lika mycket som den andres val att inte kasta upp en strid. Kallade man verkligen en främling för broder? Det kändes så... konstigt. Men han sade ingenting. Den andre fick benämna honom hur han ville.
"Farväl." Han svarade inte någonting om att han önskade den andre detsamma, men han lät det vara det med. Trots allt, ordet farväls riktiga betydelse var ju att man önskade någon att den skulle fara väl.
Han slog ett slag med vingarna, fick den torra jordens yta att kasta upp gulbruna moln runt honom, och han flög iväg. Lämnade sprickan genom jorden bakom sig.

AVSLUTAT