Niara vandrade i den fridfulla skogen som påminde henne om de hem hon inte besökt på länge. Hon älskade skogar, hon kände sig trygg. Solen var sakta på väg ner och färgade himmel och skog i vackra färger. Hon kunde höra hennes namn viskas i vinden. Niara var inte ensam, hon var aldrig ensam. hennes skyddsängel fanns med henne även fast hon själv inte riktigt var säker det hela. Hon visste bara att de var någon som vakade över henne, och hon kunde höra hennes röst.

Annars så var Niara väldigt ensam just nu. Hon har inga vänner och ingen levande familj som hon känner till. Hon vandrar bara planlöst i hopp om att finna sin plats i livet, enddast med en trygghet i sig själv och hennes osynlige övervakare som hjälp.

En rörelse gjorde att hon reagerade å stelna till. Niara är ingen krigare, nej tvärtom. Hon är en helare. Det sista hon vill är att hamna i strid, och av någon anledning så var det som att något skrämde henne. Niaras fortfarande utvecklade förmågor att läsa sinnen gör att hon kan känna av när någon närmare sig. Mörker. det var allt hon fick fram. Hon kan inte läsa tydliga tankar än, hon har inte fått så mycket träning.


Detta skrämde henne och hon såg sig vaksamt omkring för att se om det fanns någon i närheten eller om hon bara var paranoid.

Den stora, svarta bevingade hanen gick runt i skogen med spänstiga, stolta steg. Han anade inga vargar inom det lilla området hans skuggor smög omkring i. Skuggorna var mörka, gjorde runt honom något som kunde kallas för en ljus natt. Skuggorna var lite kylliga, inte iskalla men fortfarande svala.
Skuggorna var egna varelser, enligt hanens mening. Om han inte hela tiden sa åt dem i tankarna flög de gärna runt och väckte uppståndelse. Kage, som vargen hette, hatade när många vargar hade sina blickar på honom, han brukade känna sig mycket mer osäker då än annars. En eller två vargar gick bra om de såg honom, men fler en så och han blev osäker.
Han drog skuggorna mot sig, de lyssnade ivrigt på sin mästare och marken de lämnade blev genast ljus av solnedgången. Skuggorna var ganska svaga nu, i solnedgången, men så fort de hamnade i skuggan av ett träd blev de lite, lite starkare.
Hanen var tvungen att medge för sig själv, solen kunde göra otroligt vackra skådespel med ljus. Men det hade varit ännu bättre om det hade varit skuggor, flinade han.
Han fortsatte gå, men stannade efter bara några tiotal meter. Framför honom, inte särskilt nära, stod en vacker, liten silvervarg. Hon såg sig om, troligen försökte lista ut var han var. Han hade alltid i hemlighet beundrat sådana genomgoda vargar som denna varg verkade vara, den nästan lyste av godhet. Inte lysa som solljus, utan mer som en inre glöd inom dem. Han betraktade henne på avstånd, med skuggorna som nästan dolde honom helt.

Hon kunde känna skuggorna som vandrade i främlingens sinne, dolde hans tankar. Skuggor var de enda hon kunde uppfatta. Var det en ond varg? eller Skuggvarg? Desperat försökte hon läsa av meningar, ord, vad som helst som kunde berätta var han var, men hon hade svårt å se förbi mörkret. Hon var inte van vid mörker, och mörkret skrämde henne.

Hennes andetag blev något snabbare när hon såg sig omkring. Det var natt, men solen var på väg ner och de mörknade fort i skogen omkring henne då allt och varje hörn började se mystiskt ut. Öronen klippte åt varje ljud som hördes i skogen, och hon kände sig tydligt iaktagen. Hon tyckte sig få ögonkontakt, men miste den igen och hennes ögon sökte vidare. Hon rörde inte en muskel nu, orolig för att bli attackerad när som helst.

Skuggorna svävade runt den svarta hanen, natten började komma och det blev lite kyligare. Vargen i skuggorna uppskattade det. Det var fortfarande solnedgång, men solen var nere vid horisonten nu.
Silvervargen framför såg rakt in i hans ögon en liten stund, men missade honom sedan. Hans mungipor vred sig en aning uppåt, det var alltid roande att se vargar tro sig upptäcka honom och sedan tappa bort honom. Det var, trots allt, svårt att se en skuggvarg som inte ville bli sedd.
Honan var så liten, stod stelt och verkade aningen.. rädd? Hon kanske var ännu en av de som var ganska lättskrämda av mörkret, sådana man måste vara försiktig med så de inte försökte handla i självförsvar innan man ens gjort något. Han ogillade att bli attackerad bara för att någon var rädd.
Av erfarenhet visste han att det inte gick att smyga omkring vargar för länge, man måste antingen ge sig av därifrån eller gå fram, annars skärrade man ofta bara upp även de modigaste vargar.
Ha såg upp mot himlen, den gick från orangerosa till mörkblå i hörnen, han log åt det. Natt. Mörker. Kyla. Skugga.
Han tog ett steg framåt, lät skuggorna skingra sig lite och visa vem han var. Han svepte svagt med svansen, klippte med öronen och gick framåt mot honan, med gungande, rytmiska steg. Dunk, dunk, dunk, dunk, lät det när hans stora, svarta tassar slog mot marken, han försökte att inte dölja var han var. Han böjde huvudet, smålog mot den lila silvervargen och talade med mörk, klar och behaglig röst.
"Väl mött, silvervarg."



[Vem är det som gjort bilden till Niara? c:]

Hon såg honom komma ut ur skuggarna. Som hon misstänkte så var hon nästan säker på att det varit en skuggvarg som kunnat hålla sig så gömd. Hon noterade snart också de imponerande vingarna som satt fästa på hans rygg. Hon hade aldrig mött en fakarg, eller bevingad varg, tidigare.

Hon behöll lugnet. Han verkade röra sig mot henne med avslappnade rörelser. Hon kunde inte riktigt läsa av honom, skuggorna dolde fortfarande för mycket för att hon skulle kunna läsa av vem han verkligen var. Niara kunde helt enkelt inte se förbi skuggorna, de var för mörkt för henne än så länge. Hennes lila blick var fäst på främlingen som närmade sig henne. Hon bar fortfarande en viss ton av misstänksamhet mot honom. Hennes lätta glansiga silverskiftande päls reflekterade solljuset tydligt, och hon bar de skimmer silvervargar karaktäristiskt nog ota hade.

Hon andades djupt sedan när han talade med förvånansvärt lugn skön röst. Hon slappnade av en aning, och ett svagt leende kunde synas istället i de misstänksamma ansiktet hon bar.
"Frid" Sa hon och bugade lätt för att visa hennes goda vilja och respekt emot vargen.
"Jag är Niara, en silvervarg av Silverpile." Sade hon när hon presenterade sig. "Och ni är?" Frågade hon artigt. Hon kunde inte vara helt säker på hans avsikter än när hon inte kunde läsa av honom, men hon ville inte döma ut honom i förväg. Hans skuggor kanske dolde ett gott hjärta för henne.

[hihi det är jag som ritat den :3]

Hanen log lite, honan var artig med "ni"-fraser. Hennes ansikte var inte lika nervöst, han ogillade skarpt när vargar var rädda för honom innan han ens gjort något.
Niara, som honan kallade sig, verkade ha svårt att se honom riktigt, förbryllat såg han på henne, hade hon dålig syn? Det tog en liten stund innan han förstod att det var mörkret som han älskade skuggor gav ifrån sig som gjorde honom svår att se.
Motvilligt gled de närmare hans tassar, försvann helt från hans ansikte och kropp, svävade bara nere vid tassarna, några centimeter höga. Hans neonblåa ögon syntes tydligt, lysande nu när skuggorna inte dämpade färgen.
Han fortsatte tala, som svar på hennes fråga, i samma ton som innan, den tonen han vanligtvis hade. Den var mörk, inte skrovlig och ganska len i uttalet. Det var ingen kyla i rösten, men han var ändå inte en av dem som pratade genomgott.
"Mitt namn är Shikage," förklarade han med en nick, "Jag vandrar bara runt lite här och var, har aldrig haft en plats jag ursprungligen härstammar från." Kage talade så artigt han kunde, vetande att man inte skulle stöta sig med främmande vargar.
Kage ruskade lite på huvudet för sig själv, han talade som om han vore mycket äldre än han var. Han var arton år - talade som fyrtio plus. Hans försök till artighet blev alltid så gammaldags.
"Niara..." började han, glömde helt bort artighetsfrasen att inte kalla andra för namn. "Vad gör en varg av Silverpile i en vanlig skog som denna?" Att han var nyfiken gick inte att missta, han talade inte alls med samma uttal, samma röst men inte lika spänt.
Han klippte med öronen, väntade på svar.

Niara bugade för honom som ett svar på hans hälsning. Det var hon uppväxt med att man gjorde helt enkelt, hon såg inget konstigt med det. Hon hade inte riktigt insett att hennes värld som hon kom ifrån kunde skilja sig ganska mycket ifrån vad andra var vana vid. Eller ja, nu hade hon ju börjat förstå, men de betydde inte att hon inte betedde sig likadant fortfarande. För lite hade hon varit med om för att själv ha förändrats för mycket.
Hon hade ingen kommentar på hans ursprung utan bara nickade förstående. För Niara så var Silverpile fortfarande ett nära hem, och antagligen de enda hem hon skulle känna som var hennes riktiga. Antagligen var det inte samma för alla. Även om hennes hem hade slitits itu nästan ner till rötterna, så i hennes hjärtats rötter så var hon ändå därifrån, de kunde ingen ta ifrån henne.

Han verkade dock väldigt vänlig, vilket förvånade henne en del med allt mörker som gjorde de svårt för henne att läsa honom med hennes telepatiska krafter. Men hon visste ju samtidigt att bara för att en skuggvarg var omgiven av sina mörka skuggor, så betydde de inte att hans hjärta var det.

När han plötsligt frågade om hennes ursprung och vad hon gjorde här så blev hon lite paff. Hennes ögon blev blankare och hon vek undan blicken. Man såg att oväntade smärtsamma minnen drabbade henne. Det var hon inte beredd på, hon brukade försöka å inte tänka på det för ofta. Ja vad gjorde hon här egentligen?

Hon samlade sig och mötte hans blick igen. Hennes ögon var en aningens sorgsna. Hon visste om hon riktigt gillade att berätta för mycket för en varg som hon endast visste namnet på.

"Eh.." Var de enda hon fick fram först, med en fjäderlätt, men för stunden också ganska svag röst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Jag antar att jag är på vandring.. Söker efter svar.." Det märktes att hon kanske inte sa hela sanningen och hon kände själv hur fånigt det lät. Men skulle hon verkligen gå in på detalj om hennes förflutna redan? Hur intressant var det för honom egentligen dessutom?

Kage smålog lite åt honan, hon verkade inte vilja avslöja sitt förflutna. Men han nickade, förstod att det inte vore någon bra idé att försöka få reda på mer än vad var hans rätt att veta.
Han höjde huvudet, såg sig omkring i de gröna skogen. Hösten hade börjat komma, och färgade några av löven gula, röda och bruna. Hösten var vacker, en massa blandade färger, med blad svävande ner. Lövverket skapade ljusa skuggor överallt, med solens sista orangea ljus sipprande igenom, men runt hanen var skuggorna starkare, mycket mörkare. Solnedgångens ljus verkade inte nå fram till honom.
Han klippte med öronen, fåglarna verkade redan göra sig redo att flyga söderut. Lite synd, enligt honom, på vintern var vingbeklädda varelser mer ovanligt, han stack mer ut än vanligt. Men vintern betydde kyla, och kyla älskade han.
Han kände magen knyta sig lite, han började bli lite småhungrig. Han försökte ignorera det, och lyckades ganska bra.
"Silvervarg... vågar man fråga om vem du är?" sa han, nyfiket.

Eftersm att hon redan presenterat sitt namn så började hon misstänka att han ville veta mer om just henne. Hon log svagt, just för att hon skulle knappt kunna svara sig själv den frågan. Men eftersom att han var trevlig så ville hon göra ett försök.

"Jag.." Hon fick inte fram orden först. Hon behövde tänka lite. Hennes blick vandrade en bit bort där man såg att hon funderade på frågan, för att sedan återvända med blicken fäst mot skuggvargen.

"Jag antar.. att jag är en silvervarg som bara vill göra gott här i världen. Finna min plats. Jag kämpar med minnen som vi alla bär. Försöker tränga undan sorg som alla andra. Jag känner ingen numera så förutom de gudar jag tillber och min beskyddare så är jag ensam. Jag tror inte jag kan besvara dig mer än så." Hon skämdes något över sitt tafatta svar, men faktum var att hon inte funderat så mycket på vem just hon är. Hennes liv har alltid handlat om gemenskap med andra, kärlek till vargar och sin flock, kärleken till naturen och allt liv och energi omkring henne. Hon har aldrig funderat på sig själv så mycket, frågat sig själv hur hon mår.

"Får jag fråga då, vart kommer du ifrån? Jag har aldrig träffat en bevingad varg tidigare.. Eller fakarg."

Han ryckte på axlarna, svarslös. Han hade aldrig försökt förstå sitt förflutna, allt han mindes var som gömt bakom en ridå av mörker. En ridå som dolde allt bakom, lät bara mörka skepnader synas svagt, helt utan någon idé av vad dessa mörka konturer var.
"Mitt förflutna..." började han, osäker på vad han skulle svara, "... det ligger helt i skuggor. Han kunde inte låta bli, det ryckte i hans mungipor vid slutet. Skuggor. Hans egna skuggor, utanför honom, svävade runt honom, skickandes förvånade bilder, deras form av tankar, till honom. Det var inte ofta han tänkte på sin bakgrund.

"Mina föräldrar är antingen döda eller så övergav dem mig, jag vet inte. Jag försöker leva i nuet, inte grubbla för mycket på det jag aldrig kommer veta. Jag kommer helt enkelt inte förbi skuggorna som döljer min bakgrund, så det gör ingen nytta att fundera över det." Han funderade lite över silvervargen Niaras ord om gudar och beskyddare. Gudar förstod han, det fanns många vargar i Numoori som tillbedde dem, han gjorde till och med ibland. Men beskyddare? Han visste inte vad hon talade om, för det var tydligt att ingen annan varg i närheten kunde beskydda henne.



[Niara har tankekrafter va? Skulle inte hon kunna försöka ta reda på hans bakgrund? xD Med hans tillåtelse eller utan, men känns mest som henne med ^^ Eller, äh, jag bara funderar lite x)]

"Å.. det var tråkigt att höra."

Niara kom istället ihåg nästan för mycket av just den hemska döden med allt blod omkring henne, men hon var tacksam över att hon kom ihåg det fina stunderna också. Hon önskade hon kunde hjälpa honom med att få tillbaka något vackert minne som kunde motivera honom so mdet motiverade henne, men hans skuggor gjorde det fortfarande svårt för henne att se hans innre. Hon var inte van vid att se förbi skuggor och mörker i vargars sinne och det hade också gjort att hon frst trodde han var ond. Hon hade aldrig trott att skuggor kunde vara på samma sätt som ett mörkt hjärta. Hon behövde verkligen träna på sina förmågor insåg hon.

Men hon kunde ju försöka hjälpa honom.

"Om du vill, så kan jag försöka hjälpa dig att minnas något. Jag har lite liknande bakgrund. Alla jag känner är döda, men de glada minnen jag har hjälper och beskyddar mig från de som drar ner mig."



[Haha det var det första hon försökte göra men det var de jag menade med att skuggorna "förblindade" henne, hon är så pass mycket av ljus och är för oerfaren för att handskas så mycket med mörker. ]

Kage tittade in i hennes ögon, undrande. Hur skulle hon kunna hjälpa honom? Han såg inte själv, hur skulle någon annan kunna göra det då? Tanken slog honom, om någon med telepatiska krafter..? Nej. Det gick inte, om någon skulle kunna ta sig förbi den mörka ridån skulle det väl vara han, med skuggor som kraft. Eller?
Men han var nyfiken, hur denna Niara hade tänkt lösa det. Kanske det gick, kanske inte. Det återstod att se.
"Hur hade du tänkt lösa det, om man får fråga?" Att han var nyfiken hördes på hans röst, som inte riktigt hade samma mörka basröst, utan ett mer vaket ljud.

Tänk om han kunde minnas. Tänk om han kunde förstå. En liten suck undslapp hans mun när han andades ut. Tänk att veta vem han var. Att veta mer än bara suddiga minnen av sig själv som liten, ensam hjälpte inte honom alls att veta mer om sig sälv.


[Eeeh, kommer inte på något mer xD]

Niara svarade först inte utan klev bara lite närmare honom och ställde sig framför Shikage. Niaras lätt naiva inställning som gjorde att hon till slut kanske litade för mycket och för enkelt på vargar hade slagit in, och hon kände inte längre att han skulle hota henne, så hennes sinne öppnade sig.

"Jag ska försöka se dina minnen.." Konstaterade hon utan närmare förklaring med sin fjäderlätta stämma.

Hon blundade ett ögonblick och tog ett djupt andetag för att sedan se Shikage i ögonen.
"Stå bara stilla, och slappna av."Sa hon med lugn röst för att visa att hon inte tänkte göra honom illa.

Hon slöt ögonen igen för att börja fokusera på hans inre.


[finns det något du speciellt tänkte på som hin skulle kunna berätta för honom? =)]

[Jag skickar dig ett pm med vad hon ska förklara för honom? Tycker det blir lättast så ^^]

Hon sade åt honom att slappna av, men han gjorde motsatsen och spände sig. Vad hade hon tänkt göra? Hur skulle hon kunna se hans minnen när han inte kunde? Trodde hon hon var någon slags spågumma eller något? En fnysning lät ur hans näsborrar, medan han kämpade för att vara avslappnad. Hur skulle hon klara något som det, utan...
Tanken slog honom än en gång, telepatikrafter. Hans kropp spändes lite. För att nå bak i hans minnen skulle hon också se de pinsamheter han mött de senaste åren. En rysning gled uppför hans ryggrad. Det var värt ett försök i alla fall.

Sakta slappnade han av, ansträngt men det gick. Han blundade, försökte inte tänka på något pinsamt hon skulle kunna se. Såklart var det de tankarna som vandrade omkring i hans huvud just då. Med en ruskning på huvudet försökte han få bort tankarna, och lyckades. Hans föreställde sig ingenting. Inget mörker, inget ljus, bara ingenting.

[Ehm, vet inte om det här rollet har blivit bortglömt? Du har inte svarat på en och en halv månad, så puttar upp det lite ^^]

[Okej, jag tvångsavslutar det här rollet... :/ Jag är för otålig ^^'' Skicka ett pm om du vill att de ska mötas igen =)]