Laali sträckte på sig så snart hon kommit ut från byggnadens trånga rum. Vid allt heligt, hon behövde det här. Visst var hon tacksam för rummet Mikaeles väns väns vän varit villig att låna ut mot Mikaeles arbete, men Laali hade aldrig varit förtjust att vara gömd i en lya nån längre tid. Än mindre en stenlya med stadens oljud så nära inpå. Men det var som det var. Det hindrade henne dock inte från att klaga för sig själv, och till Mikaele. Det var han som erbjudit att ta över för ikväll och schasat ut henne på en bensträckare.
     Sex valpar. Sex stycken hade hon fött. Inte ett oväntat antal, då Laali själv var från en väldigt stor syskonskara, men ändå många. Fyra döttrar och två söner. Två av döttrarna var inte längre med dem – för små för att överleva sina första dygn – men de fyra kvarvarande gjorde mer än upp för bortfallet. Åh, visst sörjde en del av henne, men Laali hade aldrig varit någon särskilt sentimental varg. Att ta hand om de fyra levande nyfödda upptog dock tillräckligt av hennes tid. De hade alldeles nyligen öppnat både ögon och öron, och hade börjat komma på att de minsann hade röster att härma alla nya ljud med. Gudarna visste att hon längtade efter att valparna var stora nog att flyttas. Hon tänkte inte stanna i Civitas längre än nödvändigt, om ens så länge.
     Trots att Civitas aldrig riktigt sov, med så många vargar från olika härkomst som levde efter olika dygnsrytm, så var det alltid lugnare framåt natten. Laali hade vägrat gå ut dagtid. Kanske hade det varit bättre, egentligen, med fler vargar i rörelse att försvinna bland, men Laali resonerade att färre vargar förhoppningsvis också innebar färre risker.
     Nu hade kvällen fallit, och med natten krypande över murarna hade också mycket av stadens liv dämpats. Laali tog sig snabbt till den östra porten, tacksamt inte långt ifrån hennes och Mikaeles lånade rum i Civitas lägsta delar. Med långa kliv travade hon genom den stora öppningen, över bron på andra sidan och ut bland de många tälten uppsatta av handlare och vandrare som inte velat trängas innanför murarna. Det var fortfarande liv och rörelse bland tälten, men inte trångt. Det var en lättnad att inte ha murens väggar på alla sidor runt sig.
     Laali spenderade en stund med att bara gå runt bland tält och lägereldar. Hon lyssnade till handlare som erbjöd varor även den här tiden, och vandrare med berättelser från resten av landet. För ett tag var det nästan som vanligt igen. Men kanske var det normaliteten som gjorde henne ouppmärksam. Kanske var det den rultiga handlaren som upptäckt en nybliven moder och alldeles för givmilt prackat på henne några små tuggting, bundna i en liten, mjuk kaninpäls, som fått henne att slappna av där hon inte borde. När hon vände sig om så var den alldeles för bekanta skepnaden redan på väg i hennes riktning. Hon hade inte orken att ens bli förvånad, utan stönade bara trött och började gå i riktning mot bron och porten istället. Hon tvingade sig själv att inte visa den knut som bildats i hennes hals, och drog istället läpparna till ett glädjelöst flin.
     "Du är nog det fulaste jag sett på länge," kväkte hon ur sig när Jodano på skevt skuttande steg kom ikapp henne.