Kaiwoods trädtoppar badade i eftermiddagssolen, men nere på marken var det nästan mörkt. De väldiga träden sög helt enkelt åt sig allt solljus. Det luktade av gran och mylla. Överlag var det relativt stilla. Inte mycket liv växte i mörkret under träden, och det fanns därför inte mycket för andra att hämta. För nattvargen dock, var ensamheten en välsignelse.  
   Arcelia var på riktigt, riktigt dåligt humör, så som hon numera ofta var. Antagligen berodde det på mörkret. Kraften hade under senaste tiden levt sitt eget liv och fläckat hennes omdöme och tankar. Hon visste inte varför den hade ett sådant grepp om henne, men perioderna av dåligt humör kom allt oftare. Det kunde vara småsaker som fick igång henne, och sedan gick det inte att sluta. Normalt sett försökte hon vara positiv, men nu... Bara tanken på att någon skulle säga "ryck upp dig" fick blodet att koka.
   Tiken sparkade till en liten sten, hårt. Den slog in i ett träd med ett smäck. Hon fann det tillfredställande. Ett litet röse i närheten fångade hennes blick. Det var det bästa som hade hänt henne idag. Nattvargen kisade för att fokusera på en sten, och drämde sedan till den så hårt hon kunde. Den flög iväg in bland skogens dunkel. Hon sparkade en till, och sedan en till. Sten efter sten flög bort, följt av ett prassel.
   Sedan plötsligt, ersattes prasslet av ett dovare ljud. Arcelia stannade upp, de tofsprydda öronen höjda. Vad ...? Det lät inte som en annan sten, ljudet hade varit för dovt. En tjock buske kanske? Nä, snarare ett rådjur eller liknande. Hon fann den tanken lockande, och travade mot platsen ljudet kommit från. Kanske hade hon just serverat sig själv middag!
   På dagen hade hon svårt att se någonting alls. Här däremot, i det fallande mörkret, började hennes syn återvända. Hon kunde skymta en gestalt längre fram. Aha! Hennes offer. Enda problemet var att figuren knappast var ett bytesdjur - snarare en annan varg. Hoppsan. Plötsligt hoppades hon inte lika innerligt att stenen hade träffat en kropp istället för träd.

Han hade inte gjort någonting, endast strövat omkring för hitta någonstans att spendera natten. Det som hade börjat irritera honom var rasslandet av stenar som flög till marken av någon oförsiktig jävel. Inte skulle det heller ha fortsatt irritera honom om den som sparkade på stenarna bara försvunnit, som det nu var verkade idioten irriterande nog målmedvetet röra sig mot honom. Precis som han bestämde sig för att gå åt ett annat håll för att slippa möta den stensparkande tönten kom en sten susande rakt mot honom. Den träffade det bakre låret och genast började blodet koka. Om den som sparkat stenen inte hade en riktigt bra anledning till att ha sparkat den på honom skulle han visa idioten ett och annat. Med ett neutralt ansikte vände han sig mot ljudet av travande tassar. Det var i alla fall en annan varg och inte något idiotiskt bytesdjur som hade råkat sparka iväg stenen, det skulle göra det mycket roligare.
När den lilla svarta figuren blev synlig även för honom med sin dåliga syn lade han huvudet på sned och stirrade ner på vargen med avsmak i blicken.
”Så det var du som inte kunde låta skogen sova ifred?” frågade han med bitterhet i rösten ”Du kunde inte låta den sova. Eller njuter du bara av att irritera andra med din blotta närvaro?” Han ställde medvetet provokativa frågor som han hoppades skulle ge honom en anledning till att slå till.

"Sova?", svarade Arcelia skeptiskt. "Är du redan trött, gubbe? Jag har lika stor rätt att vara här som du." Nattvargen var ingen som backade, speciellt inte när hon var under sin krafts inflytande. Visst, han hade kanske rätt att vara sur, men inte så sur! Kanske hade något bräckligt ben skadats. Hon hoppades på det.
   I nacken reste sig raggen snart, anande att den spända konversationen inte var långt ifrån att urarta.

[Åh haha två med dålig syn <33]

En morrning undslapp honom när den fräcka lilla damen kallade honom för gubbe. Uppenbarligen hade hon aldrig blivit uppfostrad, någonting som tydligt syntes i hennes sätt. Antagligen betedde hon sig lika illa mot alla hon mötte.
"Du borde passa dig, spoling." sa han med en morrning i rösten "Du kanske kan störa skogen utan att den biter tillbaka, men du bör vakta tungan om du vill behålla den." Huvudet var sänkt och tänderna blottade i en grimage. Hon hade redan testat hans tålamod och det var inte så mycket kvar även om han egentligen inte ville skada henne, så illa omtyckt var hon inte.

(Haha, en sorglig syn xD)

Arvelia kände hur hon blev argare och argare. Idag var inte dagen då hon var redo att hantera en konflikt på ett vuxet sätt. Istället triggades hon av hans grimas, och visade hotfullt tänderna. 
   "Hotar du mig, gamling? Har du inte märkt att åren börjar ticka iväg?" Varnande smällde hon med käkarna framför honom.

Tänderna blottades i ett hotfullt leende.
"Åhh va bra, du förstod det." sa han utan att sluta le "Jag var inte säker på om en så tjock skalle som din skulle förstå det." Leendet slocknade plötsligt "Och om jag var du skulle jag ge mig av omedelbart." Blicken var stenhård och obeveklig när han mötte tikens blick.

[De blev båda skitarga och började slåss, men Sleipner är så stor så han satte sig på henne och hon dog. Avslutat.]