Det var med tunga trötta tassar som den inte längre så unge hanen besteg de blodiga bergen. Många tankar surrade i hans huvud, få var positiva. Ett fåtal ögonblick av känslor hade matat på den brinnande ångesten och nu visste han inte hur han skulle ta sig ur den. Om han inte genomsyrats av stolthet och en nedärvd machokultur skulle han nog fallit ihop i gråt. Nu stirrade han istället blint framför sig medan han gick djupare och djupare in mellan se underligt formade bergen. Han funderade inte mycket över vad han gjort, över vad som låg i hans förflutna, eftersom att det låg just där. I det förflutna. Han hade blivit en annan varg än den han varit. Iskall. Blodtörstig. Utan hämningar. Men så slog en doft emot honom som väckte gamla minnen till liv och han stannade tvärt.
"Fan"
Ordet undslapp honom i en flämtning. För även om hans sinnestillstånd inte kunde beskrivas som något annat än djupt deprimerad så ville han inte dö. O doften har just plockat upp var inget annat än en säker dödsdom. Devils. De var här. Han kände igen dofterna allt för väl. Hur kunde han vara så tanklös att han vandrat rakt in i denna fälla? Han förstod inte hur Devils lämnat öknen men en sak var säker, de hade gjort det. Och han hade tanklöst strosat rakt in på deras marken.
Han stod som fastfrusen utan den minsta aning om vad han skulle göra. Skulle han springa, fly för glatta livet o hoppas att ingen plockade upp hans spår och jagade honom? Eller skulle han helt enkelt marschera in och möta sitt öde? Nej, han var inte redo att dö. Likväl stod han kvar, chockad och rådvill. Vad skulle hända härnäst?

Midas hade tagit en vaktrunda runt reviret från luften. Det kanske inte var hans huvudsakliga uppgift, om sanningen skulle fram så var han lite osäker på vad han egentligen förväntades göra, mer än att träna då förstås. Så att hjälpa till att hålla främlingar borta kändes som en bra uppgift att hjälpa till med.
Till en början hade han varit spänd, misstänksam, kollat in varenda liten rörelse. Nu svepte han mest med blicken och kände hur han nästan skulle kunna somna. Uttråkad vad bara förnamnet av vad han var just nu. Han svepte ner genom luften och landade på en av bergets många klippsatser. Han såg ner i bergsklyftan som bredde ut sig framför honom. Med en suck vek han in vingarna mot sidorna och började gå längs med kanten. Han hade inte funnit något av intresse, så det var kanske dags att bege sig tillbaka mot revirets centrum. När han rundade ett hörn av klippan bredde han åter ut vingarna och tog ett språng från avsatsen och steg mot himlen med både vingarna och vinden som hjälp. I luften hejdade han sig dock när han fick syn på någonting nytt. En främmande varg. Inne på deras revir. Midas la bak öronen och dök rakt ner för att hindra den andre från att ta sig längre in på reviret. Hans tassar tog marken en bit framför främlingen och Midas höjde huvudet och talade.
"Ni är på fel marker nu, främling", sade han lugnt och stilla. Det var inget hot, inte än i alla fall, endast ett konstaterande.

Fan. Samtidigt som Fiero rådvill stod fastfrusen bland bergen så landade en svart varg framför honom. Fan. Främlingen dröp av Devils bekanta dofter även om han till utseendet var okänd för Fiero. Fan. Fieros hjärta slog i ultrarapid och hans tankar for runt som osaliga andar. Fan.
Men så tog vargen till orda och Fieros hjärta tog ett skutt i bröstet. Hanen visste inte vem han var. Han visste inte. Det fanns hopp om att Fiero ändå skulle kunna ta sig ur detta levande. Men hur? Skulle han bara vända sig och springa eller skulle det väcka jaktlusten hos främlingen? Det enda Fiero kunde hoppas på var att hanen inte hade mentala förmågor. Han drog djupt efter andan o samlade sig. Med bara någon sekunds fördröjning svarade han den andre.
"Är jag?"
Med sin vanliga hesa stämma. Även om Fiero inte talade så mycket och inte hade en så stor begåvning med orden så insåg även han att det där kanske lät lite väl kaxigt för någon som ville undkomma med livet i behåll. Så snabbt lade han till.
"Det var jag inte medveten om.. Ska jag avlägsna mig?"

Hans ljusa tassar hade sedan länge färgats rödbruna av dammet ifrån berget, vilket såg misstänksamt mycket ut som torkat blod som inte riktigt velats tvättats bort, men det var ingget han lade en tanke på. Han hade blivit medlem av Devils, och för stunden patrullerade han reviret, vilet han även visste att Midas gjorde, då han kunde se den mörka gestalten i skyn högt ovanför honom, dock så lade han inte mer tanke på flockbrodern än så, det intresserade honom inte och han önskade mest att få bli klar med parulleringen så ha kunde återvända hem till sina små, även om de tydde sig till Kyoko nästan som en extra mamma, han han var glad över att den mindre honan hjäpte honom så väl som hon gjorde, för han själv visste inte riktigt vad det var han höll på med, men varje gång han såg på de små liven, hans valpar, kände han en stolthet och glädje som han itne vetat var möjlig att känna. Deras dagliga utveckling var stor och han njöt av att se dem växa.
Men idag hade plikten kallat, och han väntade sig inte att något speciellt skulle hända, i det närmsta området hade ordet kommit ut att de flesta som gick in aldrig återvände, eller så gjorde dem det med stora skador. Farligt var det ord som beskrev platsen.Han väcktes lätt ur sina funderingar då den röda sanden på bergen krasade under trycket av tassar. Det var itne så att ha hörde ljudet, mer att han kände av hur sanden förflyttades. Han kastade en blick mot himlen, men Midas var redan borta, hade ha märkt främlingen som traskade rakt in på reviret?
Antagligen inte då han snart fann flockbroderns egna tyngd en bit ifrån.
Med lugna men lång kliv begav han sig därför emot den främmande hanen, bara för att i ögonvrån märka att Midas åter tog plats i skyn för att sedan störta mor marken. Så nu visste han vart främlingen var. Bra då slapp han vara ensam om det skulle hända något. Styrkan av två var alltid ättre än en.

Då han rundade en krök, en sten, så fick han syn på de båda. En enorm hane, större än an själv, och Midas. Han kunde precis höra den yngre hanen tala, och lade istället blicken på främlingen. Han tyckte sig känna igen honom. kanske inte på det sätt att han sett honom förut, utan på så sätt att han visste att han borde veta.
Sekunden senare gick det upp för honom och han började åter sätta benen i rörelse mot dem. Ett vagt, flin låg på hans läppar och det enda ögat låg placerat på hanen. Fiero.
Han hade hört om honom, om hans svek till flocken.
Den äldre hanen talade, försökte smidigt ta fördel av att Midas inte visste vem hanen var. Saderk fnös. Uppenbarligen hade han itne märkt att Saderk kommit än.
"Fiero" hans röst var lugn, som om han bara hälsade på en gammal vän.
"Inte trodde jag att jag under min livstid skulle möta dig, än mindre här" Fortsatte han med samma lugna stämma.
Han hade anntagligen förstört denes planer på att smidigt ta sig ur situationen.
[hoppas det är okej om jag smyger mig in?]

"Fiero"

Han ryggade till. Man kunde nästan höra ljudet av hur hans plan gick i kras.  Fan ta Shiro, tänkte han, den jävla läraren som skulle se till att lära alla allt viktigt. Eller Kyoko och hennes hämndlust eller Tass och hans disciplin eller Sarabi och hennes... Fieros mentala fördömande av eventuella skyldiga till hanens kunskap om hans existens stannade upp. Levde ens Sarabi? Det brände till inom honom. En skälvning gick igenom hans kropp och han såg bort på den annalkande främlingen.
"Inte trodde jag att jag skulle få se dig heller.. inte för att jag vet vem du är.."
Sade han med stel stämma, och såg sedan hastigt åt vänster.
"TITTA DÄR!"
Något stort och svart rörde sig från ingenstans fram och skymde sikten mellan Fiero och de två Devilsmedlemarna. Han vände sig om på utrymmet av en femkrona och kastade sig iväg. I tankarna välsigna han sin kraft men släppte snabbt på ljusspelet för att kunna lägga absolut all kraft på att ta sig framåt. Med svansen intill kroppen sprang han för sitt liv, flydde likt en hund bort från de två hanarna.

Han hade inte märkt Saderks närvaro förrän hanen yttrade sig. Fiero? Midas kunde inte direkt minnas att han hört namnet tidigare, men den främmande hanen verkade inte veta vem Saderk var... Midas kände sig en aning förvirrad, men samlade sig för att inte visa det utåt.
Med hjälp av vad som inte kunde vara annat än hans kraft tog sig främlingen snabbt ifrån dem. Midas fnös och försökte kväva ett skratt. Trodde hanen att han skulle komma undan? Han kastade en hastig blick på Saderk, och utan att säga något eller vänta på att flockbrodern skulle göra det så spände han ut vingarna och kastade sig upp i luften. Han tog sig en bit upp och följde sedan främlingen med blicken. Utan att tänka på Saderk så började han följa efter. Lite på avstånd, men utan att tappa bort hanen. VEm var han? Och vart skulle han egentligen ta vägen nu? Saderk hade känt till honom, men han hade inte känt till Saderk. Var han en före detta medlem? Någonting svart drog över Midas blick i samma stund som den tanken äntrade hans huvud. Om han var en tidigare medlem så visste han säkerligen vilket revir han klampat in på. Och han hade tagit Midas för en idiot.
Han skulle ta honom.

Han såg hannen rygga och lade intresserat huvudet på sned. Han ville veta vad han skulle göra nu, hur han skulle försöka klara sig ur knipan han försatt sig i.
Hanen svarade med stela ord som inte rörde Saderk i ryggen, han hade ändå inte förväntat sig att hanen skulle känna till honom, varför skulle han? Saderk hade inte gjort något för att ens försöka få ut sitt namn i världen.
Men sekunden senare försökte hanen med ett så gammalt trick - som ändå bara valpar använde, trodde han - att Saderk redan då hanen börjat talat kastat sig framåt efter honom, och därför inte brydde sig om den mörka illusionen som upplöstes samma ögonblick som han for igenom den.
Han följde hanen i spåren bara några meter bakom honom. Regler var regler och en dödsdom var en dödsdom. Att lämna Devils var förbjudet, och att svårt skada en medlem var oförlåtligt. Fiero skulle få sitt straff, om det så var idag eller om en snar framtid. Saderk hoppades smått på det senare.
Han grep om kraften, lät Luften tryckas ihop till en tjock vägg framför hanen som skule bli svårare att springa igenom. Det fina med det hela var att den inte syntes.

Fiero kände paniken stiga. Och i hasorna kände han glöden, Devils eld.
Han hade varit på motsatt sida i det här spelet, och det gick aldrig bra för den som jagades av Devils käftar.
Han såg hur den bevingades skugga svepte över honom och den enögde var honom hack i häl. Fiero trodde sig kunna ta en av dem i närkamp, han vara trotts allt Ascars son och en krigare tränad både i Devils och Draugai, men mot båda förstod han att han var chanslös. Det var en av de finaste egenskaper en krigare kunde ha, att inse sina begränsningar. Plötsligt stötte han emot något, eller det kunde närmre beskrivas som att springa rakt in i en vägg. Han saktade av och föll, tumlade runt i damm och torrt gräs och kom sedan åter på tassar. Snabbt insåg han att det inte fanns en chans att han skulle kunna öka avståndet mellan sig själv o främlingen igen, nu var det bara närkamp som återstod. Så innan han ens var på tassar ordentligt kastade han sig efter jägarens strupe - något denna rimligen inte borde varit beredd på i sin roll som just jägare. Det fick iallafall Fiero hoppas på.

Midas såg på från luften hur hanen, Fiero, tycktes springa rakt in i någonting. Han tumlade runt på marken med kom snart upp på tassarna igen. Midas skulle precis samla eld att kasta mot hanen när denne vände sig om i full fart mot Saderk. Midas tänkte snabbt när han skickade iväg en kraftfull vindprojektil mot hanen för i hopp om att få denne tillräckligt mycket ur balans för att inte kunna fullfölja sin attack. Därefter tog han sig ner ytterligare mot mark, men var noga med att samtidigt hålla sig lite på avstånd. Han hade ingen anledning att ta sig närmre mark om inte det handlade om att Saderk var illa ute.

Med en känsla av välbehag såg han hur Fiero Krockade med väggen och föll till marken. Han direkt antog att hannen inte skulle resa sig för att fly igen, det hade varit dumt av honom då Saderk inte bara skulle komma ikapp det skulle lämna honom sårbar med ryggen emot fienden. Samtidigt visste Saerk att han själv inte skulle hinna fram itid för att attackera innan hanen hann upp själv, så han saktade in någorlunda, utan att ge den andre utrymme att kunna ta upp jakten och fly igen.
Istället fann han att hanen flög emot honom med ööpna käftar, och om det inte vore för hans egan förberedelseer hade det slutat värre än vad det gjort, istället slog hanens käftar igen med bara päls mellan tänderna och Saderk utnyttjade näreheten för att själv måtta ett bett emot sidan av hannens hals. Förhoppningsvis ett tillräckligt bra grepp för att hålla fast denne, men om det itne skulle lyckas grep han istället tag om sin andra kraft och sanden och dammet på den röda klippan började röra sig för att kunna klättra upp längs motståndarens bakben, för att hålla fast denne.

[Sammanfatting: Saderk flyttar sig precist så att Fiero bara får tag om pälsen vid hans nacke och använder själv fördelen av att ara nra för att försök hugga tag om Fieros Hals, och som en extra åtgärd försöker han fånga Fiero med sin sand~]

Fiero fick inget annat än päls i munnen och direkt när han högg kände han en hård knuff i manken, en kraftig vindstöt prassade ner honom mot marken. Tursamt nog fick detta honom att undgå Saderks hugg mot nacken. Han rullade runt och reste sig i sin väldiga kropphydda, morrade dovt från botten av halsen och stirrade vansinnigt in i den andres ena öga. Så kände han att något rörde sig längs hans bakben och han hoppade åt sidan, sanden följde efter honom och försökte grabba tag om hans vrister. Enda sättet att klara sig ur detta var att hålla sig i konstant rörelse.
Ett dovt ljud hördes bakom honom och han stelnade till, grenar knakade och ljudet av klar som rispades mot sten fyllde luften. Så dök en stor björn upp bakom en stenvägg. Fradga hängde ner från dess mun och blicken hade något galet i sig. Den gav ifrån sig ett stort vrål och stormade sedan fram emot honom och Saderk. Fiero kastade sig skrämt loss från sanden innan dess grepp han hårdna om hans baktassar, snubblade fram några steg och kastade sig sedan iväg i en vild flykt. Turligt nog verkade björnen rikta in uppmärksamhet på Saderk. Den reste sig på bakbenen och vevade med framtassarna emot den enögda vargen, som befann sig precis utom räckhåll för de stora ramarna.
Fiero sprang för sitt liv.


[Tack vare Midas vindattack undkommer Fiero Saderks attack och rullar runt. Han frammanar en illusion (som både saderk o midas kan se) av en björn som stormar fram och uppehåller Saderk, sliter sig loss från sandens grepp och börjar åter springa för sitt liv.]

Med irritation såg Midas hur han attack snarare hjälpte hanen än skadade, vilket inte riktigt hade varit tanken. Han seglade runt i luften, iakttog vad som skedde på marken, för att se vad han skulle göra härnäst.
När en björn plötsligt brakade fram försvann Midas chans att göra en attack överhuvudtaget. Hanen var inte heller dum, utan såg sin chans och for iväg som ett skott. Midas kunde mer eller mindre bara se på när han löpte, för att sedan rikta uppmärksamheten mot björnen. Om han och Saderk var snabba nog skulle kanske inte hanen komma så långt innan de kunde återta jakten. Midas måttade av en eldattack mot björnen, bestående av ett par eldklot. De for i rasande fart mot det andra djuret och träffade sitt mål i sidan. Björnen sköts åt sidan, och när den åter kommit upp på tassarna såg den sin omkring för att se vem det var som hade attackerat. Midas mötte björnen blick, och när björnen insåg att Midas var utom räckhåll för tillfället så vände den sig åter till Saderk.

Fiero sprang allt vad han orkade. I denna stund önskade han att han hade en kraft som lämpade sig mer i just flykt, så som snabbhet eller förhöjd uthållighet. Lyckligtvis hade den senaste månaden till stor del gått ut på att vandra och träna, så helt ur kondition var han inte. Sprången var långa och han tog verkligen ut sin fulla kraft då han spurtade fram genom ravinerna. Snart skulle han inte orka upprätthålla illusionen längre, han kände redan huvudvärken molande i bakgrunden, och han hade inte råd att slösa extra kraft på den. Samtidigt ville han öka avståndet mellan sig själv o devilsvargarna så mycket som bara möjligt. Han slutade låta björnen röra på sig, den fick bara stå still på sin plats o dregla, utan att reagera på händelserna runtom sig. Förhoppningsvis skulle detta iallafall ge honom ytterligare några sekunder till innan illusioner helt ramade, och på de sekunderna kunde han ta sig ytterligare några välbehövda meter bort.

Midas förstod först inte vad som hände när björnen plötsligt stannade upp. En kort stund stod den bara där och glodde dumt framför sig, sedan löstes den upp i tomma intet. Midas ryckte till vid synen, men förstod snart vad det betydde. Han följde den flyende vargen med blicken och satte av i full fart efter honom. Kanske var det lönlöst, men Midas tänkte inte ge upp så enkelt. Främst så ville han veta vem hanen var. Att han hade vandrat in på Devils revir sågs inte längre som en slump och Midas ville få svar på varför.
Han skickade iväg ett klot av eld mot bergsväggen framför hanen. Kanske kunde han få ett stenras att falla för att blocka hans väg. "Stanna, så ska jag inte jaga er till ni stupar!" ropade han samtidigt som han dök ner närmare marken.

Han sprang. Han sprang och han sprang. Mjölksyran brände i benen och andhämtningen rev i halsen. Han kunde höra varje hjärtslag bulta i öronen. Du-dunk, du-dunk. Häftigt flåsandes vände han en snabb blick bakåt och uppåt. Björnen var borta nu och de två devilshanarna hade återupptagit jakten. Så fräste något till ovan honom och ett eldklot exploderade på en bergsvägg. Med panik i blicken kastade han sig framåt än snabbare. Han fick inte bli hindrad nu, han var tvungen att ta sig förbi innan de största stenarna ramlade på plats o korsade hans väg. Han kände hur gnistor från elden regnade ner över hans rygg men reflekterade knappt över det svedda skinnet. Sprang bara framåt samtidigt som stenarna rullade längs bergsväggen.
Ett högt knak hördes då han träffades av den första stenen.
Han föll omkull, fler stenar brakade in i honom men på något mirakulöst sätt kom han på benen. Men bara för några meter innan en häftig smärta i höger framben fällde honom på nytt. Han darrade i hela kroppen då han åter försökte kravla sig upp på tassarna. Det gick inte. Han kunde inte stödja på benet, inte styra tassen. Chaibos. Chaibos förbannade hålor. Panikartat låg han där o sprattlade ett tag tills han omfamnades av ett plötsligt lugn. Det var som det var, han hade inget annat val än att möta sitt öde. Den bevingades röst skänkte honom ändå någon form utav hopp. Med lite tur skulle han kanske kunna snacka sig ur detta ännu.


[Bara en liten parantes; Devils vet inte om att det var fiero o iwaku som skadade sarabi, hon kom inte ihåg det förrän de givit sig av på vandringen!]

Midas blev inte förvånad över att hans idé fungerade. Han var full av bra idéer, så var det bara. Det han dock faktiskt förvånades över var att hans idé hade fungerat om möjligt ännu bättre än vad han kunnat föreställa sig. Istället för att blocka hanens väg så hade han gjort hanen oförmögen att fortsätta sin flykt. Åt det kunde Midas inte göra annat än att skratta gott.
Han kom snart ifatt hanen och landade på marken en bit framför honom.
"Jag är inte ute efter att varken ta ditt liv eller åsamka er skada", svarade han med tom röst. "Så länge ni är ärlig mot mig. Men ljuger ni, så är ni först på min lista över de huvudet jag ska samla", han spände ögonen i hanen. "Låt mig börja med en gång, så kan ni springa iväg och ta hand om ert skadade ben sedan", fortsatte han. Midas tog sedan ett steg närmare hanen. "Jag har redan förstått att ni mycket väl visste att ni var inne på Devils revir, eller hur? Men säg mig, varför sprang ni?"

Vågor av hopp och lättnad sköljde över Fiero efter varandra. Samtidigt vågade han inte lita fullt på hanen. Hade han inte själv så många gånger sagt de orden bara för att leka med sitt byte. För att ge dom ett hopp han sedan med njutning kunde krossa. Blicken var tveksam då den mötte den andres. Han antog att det inte fanns några andra alternativ än att vara fullkomligt ärlig i en situation som denna. Kanske hanen bara lekte med honom, men han hade inte råd att chansa på det. Hade ingen möjlighet att fly igen. 
"Jag är Fiero Sangre, son av Ascar och en gång i tiden Devils högst uppsatta spion.."
Påbörjade han, med en för honom ovanligt lång och förklarande mening.
"Jag svek Devils för kärleken.."
Fortsatte han och kände hur både skam och rädsla stack i honom.
"Men blev benådad av Nevada"
Lade han sedan snabbt till, innan den andre skulle hinna brusa upp sig. Han svalde. Nu kom den bärande punkten. Här kunde han bara chansa. Han tog ett djupt andetag och fortsatte.
"Jag var inte säker på om ni visste det, eller om Nevadas ord fortfarande gäller trotts att han är.. borta.."
Något konstigt syntes i blicken på honom, var det sorg?
"Så jag sprang. Flydde likt en hund om ni så vill."

Midas fnös.
"Era föräldrars namn är så ointressant så det inte går att förklara, Fiero Sangre", kräkte han ur sig. Skulle han själv gå runt och profilera sig som 'Midas, son av Malvado'? Det lät bara... löjligt, och samtidigt var det vanligt. Han hade mött många som presenterade sig som dotter eller son av någon mer eller mindre okänd varg. En varg som behövde hävda vem man var avkomma till var en varg som inte funnit sig själv än.
"Åh, kärlek", upprepade Midas tonlöst, och fortsatte sedan att lyssna på vad hanen hade att säga. Han sa inget mer förrän Fiero talat klart.
"Flydde likt en hund? Ja, det var en ganska bra förklaring. Det verkar som att ni förlorat er heder ganska rejält", sade Midas stilla utan att lägga någon känsla i orden. "Men varför är ni tillbaka på Devils revir? Vad önskar ni finna? Ytterligare en benådning? Att Tramptass ska öppna upp en plats för er i Devils? Nå, Fiero, son av Ascar?"

[saderk svaraaaa <3 <3 <3]

Fiero kände hur skakningar gick igenom kroppen och han förstod att om det inte varit för adrealinet så hade han haft vansinnigt ont i sitt ben. Var det brutet? Han ville inte ens tänka på det. Oavsett om han tog sig härifrån levande så skulle ett brutet ben snart ta död på honom. Utan ben kunde man varken hitta vetten eller jaga. Svält, att långsamt se sig själv tyna bort, var ett öde värre än allt Devils kunde tänka ut. Eller så skulle de tänka ut precis just det. Midas ord hånade honom och en liten röst inom honom ville streta emot, slåss för sitt namn. Fiero var ingen skamlig varg, han var stor och respektingivande och han hade hedern i behåll. Eller kanske inte, men han ville itne bli dragen i smutsen bara för det.
”Jag trodde fortfarande att ni höll till i öknen, att jag vandrade in här var ren otur!”
Svarade han hanen sanningsenligt.
”Hade jag kunnat undvika er så hade jag gjort det.”
Fortsatte han med en tvekan i blicken.
”Du ser ju var det här har fört mig..”
Han nickade menande mot sitt ben, såg det inte lite skevt ut, och tanken gick till hans stukade ego.



[Jag tänker nog inte låta honom dö så ni får komma på ngt sätta som de släpper honom eller ge honom en chans o komma undan typ, hehe. Själv gillar jag svält, ett straff värre än döden-linjen!]

"En otur som kunde kostat er livet. Ni borde nog vara tacksam över att det inte var någon äldre medlem som stött på er", svarade Midas i kort ton. "Jag vet inte detaljerna i vad du gjort, men det jag nu vet räcker för att förstå att det finns de i Devils som gärna skulle ta ett bett av er om du fick chansen", fortsatte han i samma korta ton. 
"Jodå, nog ser jag vart det fört er", han såg ner på hanens brutna ben, men kände ingen direkt medlidande för honom. Hanens oaktsamhet hade lett honom dit och han hade bara sig själv att skylla. 
"Jag tänker inte ta ert liv. Jag kommer låta er löpa... eller halta, härifrån. Men ni kommer inte komma långt förrän resten av Devils vet att ni varit här", förklarade han sedan. Nej, Midas hade ingen glädje i att ta Fieros liv, det fanns säkerligen andra som skulle ha större glädje över det. "Och det jag säger är inget hot, Fiero son av Ascar, endast en varning om vad ni kan vänta er", fortsatte han. Tramptass skulle få höra om detta när Midas var tillbaka vid grottan...

Under tystnad lystrade han till hanens ord, störd enbart av de egna skakningar som blev allt lugnare samtidigt som smärtan växte. Han nickade kort åt hanens ord. Den lättnad som just nu sköljde över honom var likt inget han någonsin upplevt.
"Ja ni har nog rätt, de skulle hata dig om du berövade dem chansen att jaga ner o döda mig."
Svarade han sedan sakligt. Och i det skick han var han ännu dödsdömd. Hur han över huvud taget skulle klara av att resa sig från denna stenfyllda plats var bortom hans förstånd. Och hur han skulle lyckas fly, hur han skulle lyckas springa för sitt liv, han förstod helt enkelt inte hur det skulle gå till. Han försökte i sin förtvivlan sträcka på tårna, och det gick faktiskt. De rörde sig upp och ner och de långa klorna skrapade i det hårda underlaget. Kanske fanns det ännu hopp, än hade inte musten helt gått ur honom. Men allt medan adrenalinet minskade blev han också påmind om de skador han ådragit sig. Det brände i hans svedda skinn och han kände till sin förtvivlan att elden bränt sår på både rygg och nacke, och att hans ena öra dunkade dovt. Hade han haft en spegel just u detta ögonblick hade han kunnat konstatera att glöden bränt ett hål rakt igenom örats mitt. Men snart tog den dova smärtan från benet över och stängde ute allt annat. Det var med en bitter min som han åter såg upp på hanen.
"Du vet att du mycket väl kan ha räddat mitt liv, och jag är skyldig dig om mitt ord är något värt för dig"
Den orangea blicken brann av en glöd som inte kunde beskrivas som annat är ren kamplust och kämpar-vilja.

Midas fnös. Han hade egentligen inget mer att säga till denne hanen. Han övervägde om han trots allt skulle släpa med honom till Tramptass, slänga honom framför ledarens tassar och se vad som hände.
"Försvinn", sa han känslokallt. Kanske skulle han få äta upp sitt beslut senare, men trots det skulle inte hanen komma långt med sitt skadade ben.
Midas såg nästan fram emot en riktig jakt, en jakt där hanen faktiskt kunde springa. En jakt som gav lite utmaning. För tillfället var Fiero ingen utmaning överhuvudtaget, och det fanns då ingen glädje i.
"Låt jakten börja", sade han sedan apatisk och tomt på Fiero. Även om hans yttre talade om att han inte brydde sig, så var han uppjagad inombords. Uppjagad, och samtidigt lite osäker. Han undrade vad Tass skulle säga när han kom tillbaka? Midas kände att han behövde en uppdatering från ledaren, för att verkligen kunna göra rätt i flocken... Eller så hade han haft chansen, men bara missat ett flockmöte? Hur som helst så lät han hanen löpa. För stunden i alla fall.