[Ensaminlägg. Utspelar sig kort efter invigningen i Skuggfall]
Ett djupt, rosslande andetag fick bröstkorgen att höjas i en långsam rörelse. De skadade revbenen skrek under huden, skickade smärtan i intensiva stötar genom kroppen. Men det var en smärta som fungerade mer som bakgrundsbrus än någonting annat i detta kaotiska ögonblick. Som om varken kropp eller psyke inte riktigt kunde registrera den. Alla sinnen var fullt upptagna med någonting annat.
Inte för att detta kunde påstås komma som en överraskning. Inte egentligen. Kanske hade det rent av kunnat beskrivas som att det varit väntat. Helheten iallafall. Det var detaljerna, och alla känslor runt omkring, som hon aldrig kunnat förutse. Känslor som påverkade både mentalt, och fysiskt. Gjorde det svårare än vanligt att sålla ut sina egna tankar ur den klibbiga massa av sjukdom och instinkter som kokade innanför skallbenet. Det kändes nästan som att hon var en åskådare, placerad i bakgrunden av sitt eget sinne. Det var hennes kropp, men det fanns lite hon kunde göra för att försöka kontrollera den.
Stanken av blod fyllde natten, och luften omkring henne förvandlades till rök där den kom i kontakt med innandömet hennes kropp förkastade.
Ja, nog hade hon vetat. Hur intensivt riktad blodbändningen än varit på hennes skador var det omöjligt att inte lägga märket till något sådant med den kraft hon hade. Inte för att det varit avsiktligt, men det klart att möjligheten funnits där i samma stund hon valt att spendera tid med en viss hane innan hon skulle delta i invigningen av gladiatorarenan. Om hon inte deltagit i sin match. Om hon vunnit. Om hon inte blivit skadad. Ordet om upprepades gång på gång i huvudet, nästan så att det ekade. Om hon inte slagits sönder och samman, skulle hon inte befinna sig här just nu. Då kanske hon rent av snart skulle märka av hur buken börjat växa. Kunnat lyssna till extra hjärtslag inuti hennes kropp, och känt rörelserna av små tassar utan att behöva använda sin kraft.
Det tunga huvudet sjönk till marken, och ett krystat skratt lämnade henne. Tanken var skrattretande. Denna våg av sorg och ängslan som sköljde över henne, det var inget annat än instinkter. Instinkter, i sitt råaste, mest outformade stadium. Med sådana allvarliga skador, var det ett mirakel att det ens gått såhär långt. Ett mirakel dömt att krossas. Men trots all denna logik, var det någonting som inte kändes rätt. Någonting som gjorde ont. Någonstans.
En sista ryckning gick genom den tunga kroppen, och hon lyfte huvudet för att studera resultatet av någonting som aldrig var menat att bli till. Det var bara blod. Rester. Kvarlevor? Det fanns ingen liknelse i vad det en dag var menat att se ut som. De var, trots allt, i ett alldeles för tidigt stadium för det. Det fanns ingenting att göra. Ingenting som hade kunnat göras. Detta var väntat. Fanns ingen anledning att sörja. Ingen alls.
Så varför kändes det jobbigt?
Nosryggen veckades, och en skugga drog över det mörka ansiktet. Blodet som fläckat hennes päls samlade hon ihop med hjälp av blodbändningen, innan det lades i samma pöl som allt det andra. Nu var det gjort. Det var över. Hon reste sig upp, långsamt och försiktigt då det vänstra frambenet inte ville fungera ordentligt och revbenen fortfarande ömmade. Det fanns ingenting att blicka tillbaka på. Det enda alternativ som fanns var att fortsätta framåt. Logik. Hård sanning. Så varför kände hon för första gången i sitt liv ett sting av ensamhet..?