Isande vindar ven över den mörka skogen. Månens kalla sken slängde mörka skuggor över platsen och gav snön en lyster som aldrig förr. En magisk syn var det minsann för det ovetande ögat. Tusentals gnistrande kristaller och sträckande skuggor, ett magnifikt och stillsamt spel man kunde skåda om nätterna. Den tid då allt liv slumrar för att sedan väckas av solens välkomnande strålar.
En ensam ljus varg rörde sig försiktigt bland träden och smälte in med den gnistrande snön. Färgen hon bar på sin kropp var gnistrande silver med vita mönster från hakan ner till magen. Även frambenen bar vita strumpor. I ansiktet kunde man skåda ett par fascinerande kopparbruna möster under vardera öga. Fick det nästan att se ut som att hon hade fällt tårar som sedan gjort så att pälsen rostat. Även fyra vågräta ärr sträckte sig över ögonen.
Man kunde inge annat säga än att hon var en mycket vacker individ med sin smäckra kropp och magnifika päls. Svansen var längre än normalt men snärtade så graciöst bakom henne att det knappt märktes. Även pälsen var betydligt längre runt hals och nacke men något gjorde så att det ständigt såg ut att sväva i luften, som om att vinden ständigt höll det uppe. Ögonen bar en isande blå färg och gav hela varginnan en helhet som man inte kunde låta bli att se ifrån.

Ria stannade upp och vände den svarta nosen upp emot luften och vädrade försiktigt innan hon lät den ljusa blicken vandra över platsen. Svansen svepte elegant till och åter igen började dom nätta tassarna att röra på sig. Sättet hon rörde sig på var mer elegant och smidigare än många andra, detta hade hon att tacka sin far för. Ninjablodet som flöt inom henne gjorde henne smidigare än många andra trotts sitt stora hinder. Men det var få som skulle se eller märka det då hon inte stördes av det, knappt alls. Förutom att hon inte längre kan skilja på natt och dag. Aldrig mer skulle hon kunna skåda de vackra landskapen men inte heller skulle hon kunna se alla de onda ting som bara gör ont och skadar. En tung suck lämnade henne och ett stort vitt moln bildades framför den mörka nosen innan det dansade ut i mörkret.


[Pax till nallebjörnen Loki ^w^]

En kylig vind sökte sig genom pälsen på den vita hanen. Nerbäddad i snön blev han väl kamoflerad för ovälkomna ögon, trots den kroppshydda han bar. Benutväxtena längst hans ryggrad och de två som var placerade på pannan, var det som bröt färgen mellan snön och hans egna päls.

En ugglas hoande var det enda som hördes i den sovande skogen, och snart spreds ett dovt eko mellan trädens stammar.

Lokie betraktade månen i sin väntan på sömnen. Hans haka låg stilla placerad mot snön och de gula ögonen glittrade av månens reflektion i dem.
Det fanns dagar då han saknade att klättra runt i bergen, men allt såg mer eller mindre likadant ut där uppe till skillnad från här.
Blicken svepte sakta över skogen.
Och framför allt var skogen mer levande, här fanns gott om bytesdjur och även andra vargar, något han sällan såg till uppe i bergen.
Det var trevligare här.

Allt eftersom åren gått, ju starkare hade också längtan efter en flock blivit.

Lokie slog runt i snön med en häftig rörelse. Den lösa snön yrde omkring honom och tack vare att han trampat ner snön till ett tjockt lager tidigare, så kunde han ligga på rygg utan att han besvärades av taggarna längst ryggen, då dom sjönk ner i snön.
Hans blick fästes mot den stjärnklara himmelen och med de båda framtassarna låtsades han att han kunde fånga stjärnorna, likt han gjort som valp.



(Ååh, segstartad i are!:<)

Hon stannade åter igen upp och satte sig ner i den kalla pudersnön.
Månens sken lös vagt över den nätte kroppen och hon slöt ögonen och lyssnade till den svaga vinden. Samtidigt som hon lyssnade till dess viskningar så kunde hon känna en doft sakta leta sig emot henne. En okänd varg befann sig någonstans i närheten, hon reste huvudet högre upp emot skyn för att höra och känna bättre och vad hon kunde avgöra så tycktes det vara en hanne hon har att göra med. Ögonlocken slogs upp och hon såg emot de håll hon känt vindarna komma med doften. Huvudet tippades lätt på sida och hon reste sig upp, tippade huvudet åt andra hållet innan hon slutligen rätade på sig och började att röra sig emot den främmande hannen.
Svansen svepte till över den vita ytan så att den lätta snön yrde i luften och dom så försiktiga stegen utvecklades till snabba eleganta språngsteg och det tog inte länge fören hon kunde känna vargens närvaro i marken. Hon förundrades över hans storlek och saktade in för varje steg tills hon befann sig cirka 20m ifrån den andre. Då hon stod där i snön kunde hon se hannen framför sig hur tydligt som helst, trotts mörkret så hade hon inga problem alls att se honom. Hon såg nog bäst av dom båda i detta mörka landskap, men inte med hjälp av ögonen. Dom hade slutat fungera i en fruktansvärd händelse men hon hade föds med jordens egenskap. Hon kunde se och känna allt runt sig och även läsa av deras nästa rörelse. Hon var av naturens barn, ett ninjas barn.
Dom ljusa ögonen såg emot hannen och nyfiket närmade hon sig honom med lugna steg, huvudet var aningen sänkt emot marken. Det lös nästan om hon då månen träffade hennes glittrande päls, ja man skulle nästan kunna tro att hon är en av skogens vaktande naturväsen.
"God afton." rösten var lugn och trevlig.

En röst bröt skogens tystnad.
Lokie, som varit på väg att somna i sin ryggliggande position, såg förvånat upp mot det håll röstens ursprung uppkommit från. Han hade varken reagerat på ljudet av tassar som närmat sig eller doften som denna främling bar.
De vita öronen ställde sig rakt upp på det breda huvudet, förvånad över att någon lyckats smyga sig på honom.

Där hans blick sedan fastnade stod en varg som var betydligt mindre än han själv. Månens sken låg över den silveriga pälsen på främlingen och detta gav denne nästan ett utseende av att vara ett skogens väsen. Vacker men farlig.
Hanen reste sig upp, skakade av sig snön som låg kvar på pälsen och satte sedan svansen i en lätt pendlande rörelse.
Främlingen rörde sig sakta mot honom med lätta, ohörbara steg. Det slog honom att det inte var så konstigt ändå, att han inte uppfattat dom tidigare.
"God natt." Brummade den stora hanen med en lätt sömnig röst, han hade ju ändå varit på väg att sjunka in i drömmarnas land för bara en kort stund sedan.
"Vem går där?"

Hon hörde hannens sömniga stämma och vinklade nyfiket fram öronen samtidigt som hon tippade huvudet lätt åt sidan. Ursäktande bugade hon och såg upp emot honom med den klara blicken. Hade hon överraskat honom och fört med sig dåliga avsikter, det var ju självklart inte meningen.

"Det var inte min mening att skrämma er."rösten bar en vacker sagolik klang och man kunde inte höra något ont ifrån henne. Bara en självsäker vacker stämma bland trädens mörka dansande skuggor. Och sänkte huvudet i en ursäktande gest för att sedan se emot den okända större hannen. Man kunde se att hon såg emot honom men inte att hon mötte hans blick. Hon kunde känna av och se vargen framför sig hur tydligt som helst. Av någon anledning så kunde hon inte finna dem.
"Mitt namn är Ayira dotter av Yoru och ninja av Oga." stoltheten ljöd tydligt och ett vänligt leende kom fram på dom mörka läpparna.
"Vem är ni själv du store?" hade hon kunnat se vilken färg hannen bar så hade hon i all artighet kallat honom för den vite, men då det enda hon kunde se var hans storlek så var det de hon fick få efter.

Ett leende spred sig över hanens svarta läppar. Rösten som kom från den silvriga vargen var fullkomligt ljuvlig, detta fick tankarna att vandra tillbaka till teorin om att varginnan kanske ändå var ett skogsväsen.
"Inte skrämd, men något överraskad. Era steg går ej att urskilja ur tystnaden själv."
Han studerade honan för en kort stund innan han förskte fästa blicken i hennes, men något var annorlunda med de ljusblåa ögonen. Nu på närmare håll såg han ärren som sträckte sig över de båda ögonen på varginnan. En gammal skada som påverkat hennes syn möjligen, men ändå verkade det som att hon såg honom utan några problem. Kanske var det så att hon inte gillade att se andra i ögonen. Vad visste han?

Efter att hon presenterat sig som Ayira, dotter av Yoru och ninja av Oga, så välde den valpliga nyfikenheten upp inom honom. Dotter till en ninja! Var hon själv ninja? Han hade bara hört sagor om ninjor från sin tid som valp, då hans mor fortfarande levde. Men Lokie ville inte vara för påträngande, han valde med att skjuta undan sina frågor om detta till ett senare tillfälle.
En smula av valpligheten inom honom lyckades ändå skina igenom den annars ogenomtränliga fasad han annars kunde frammana, något som också kunde uppfattas på hans djupa röst.

"Lokie, från bergen i norr. Son till min moder och fader." Presentationen följde med en artig bugning.
Fanns det något gjorde honom illa inombords, så var det dom gånger han skulle presentera sig inför andra. Han visste inte namnen på sina föräldar.
Hans far försvann under hans första år i livet, och när hans mor hade nämnt honom så var det alltid som hans 'far', och hans mor kallade han alltid för mor och så var det till den dagen hon gick bort.
Men denna gång smet inga känslor förbi fasaden denna gång, för där satt samma leende som han hade innan.

Hon log smått generat då den äldre talade om att hon hade tagit sig fram i en tystnad som inte ens mörkret märkte henne. Aldrig förr hade hon hört detta och det var nog inte så konstigt att hon kände en viss stolthet.

Då han pressenterade sig som Loki tippade Ria huvudet lätt åt sidan och svepte till med den långa svansen. Med detta så målades en bild upp framför henne och hon kunde känna hannen ännu tydligare än före. Ja Loki var nog ett namn som passade denne och han verkade vara lika snäll och trevlig som han var stor. Av ren respekt bugade hon majestätiskt och såg sedan upp emot honom och närmade sig Loki med lugna steg. Hon hade tydligt känt en ström av sorg fara igenom hannen, men hon ville inte vara ohövlig och råkas riva upp gamla sår så lät därför hans bakgrund vara.
"Trevligt att träffas Loki av Nordbergen." nyfikenheten hade sökt sig fram i den klingande rösten. Trotts att dom ljusa ögonen inte bar någon vidare gnista av liv så kunde man ändå se att hon ville veta mer, lära känna honom bättre. Det var så längesedan hon sist träffat någon främmande individ och fortfarande var hon ung. En ung varginna ständigt sökandes efter nya äventyr.
"Men låg mig få fråga, vad har fört en bergsvarg som er hit?"

"Detsamma, ljuva silverpäls." Orden innehöll ingen antydan till något mer än vad dom just var, en direkt komplimang till den lilla honan och hennes fagra päls.

När Ayira väl tog talan igen så kunde Lokie urskilja en viss nyfikenhet i rösten, något som gladde honom. Om hon var intresserad av hans berättelse så skulle han förmodligen också få höra hennes.
Den stora hanen tog ett par korta steg mot honan för att möta upp henne. Jämfört med hennes lätta och ohörbara tassar så var hans egna stora och klumpiga, men så var ändå inte fallet. De stora vita tassarna var välbalanserade och skapta för att klättra i bergen med, tårna var starka och kunde nästan forma ett grepp om snön under honom.

"Jag har tagit mig ner från bergen för att börja ett nytt liv, kort och gott."

Med ett förtjusande fniss blinkade hon till några gånger och såg smått generat och blygt bort. Ljuva silverpäls, aldrig förr hade hon hört något som det och det syntes tydligt att hon uppskattade det Loki sa högt, hon var rädd att ärren och den förlorade synen skulle skrämma bort individer. Men icke denna gång, hon kund inte låta bli att känna sig djupt lycklig över dessa få ord.

Då Loki började tala om varför han befann sig här i skogen så spetsades öronen och vinklades fram emot honom och lika så den ljusa blicken. Så han hade kommit hit för att starta ett nytt liv, intressant. Hon kunde inte låta bli att undra vad det var för liv han ville starta, vad hans mål var och varför han hade lämnat bergen bakom sig. Men trotts sin valpiga nyfikenhet så lät hon svälja sina frågor och nickade bara förståeligt som ett svar.
"Finns det någonting som ni söker i ert nya liv?" frågade Ria försiktigt och sänkte huvudet lite grann i en förberedd ursäktande gest ifall han skulle bli frustrerad över hennes nyfikenhet.

Att skänka glädje till en annan individ och se deras reaktion var något den stora hannen värderade högt. Några få, rätt valda ord, kunde få nästan vem som helst att bjuda på åtminstone ett leende.
Lokie flinade åt varginnans reaktion, inte på ett retsamt sätt utan med värme.

Nu, när dom var inom en radie på någon få meter från varandra, satte sig den vita hanen ner. Oftast när två vargar möttes så skedde de nästan alltid ståendes, men Lokie hade lärt sig att detta kunde få vissa vargar att uppfatta en som aggressiv, speciellt när dom träffade på en varg som var större än dom själva och Lokie brukade sällan träffa på någon annan varg av hans egna storlek. Just därför placerade han sin välsvarvade stjärt(DAT ASS~~~! xD) på den mjuka snön under honom.

"Det gör det." Han sänkte sitt huvud en aning, med blicken på honan. Ett vänligt leende trädde fram på de svarta läpparna.

"Jag vill se hur det är att leva i en flock." Han tog en kort paus innan han fortsatte. "Sen den dagen min mor gick, så har jag levt själv uppe i bergen - utan någon att tillbringa min tid med, så en dag fick jag nog. Längtan efter att vara bland mina artfränder var den som drev mig ner hit." Den stora vargens röst var klar och man kunde nästan känna av den längtan som var inbäddad i hans tonläge.

"Och du min vän, hur kommer det sig att en ung ninja som ni vandrar ensam i natten?"
Inte för att Lokie visst vilken ålder honan var, men hennes anlete var ungdomligt.

Hon lyssnade nogrant på orden som lämnade hannen och hon försökte rita upp en bild framför sig hur han kunde se ut. Hon kände tydligt hur hans kroppshudda ser ut men färger och ting visste hon inte alls. Vad för färg hade han på ögonen, pälsen. Bär han nå spännande intressanta teckningar eller är han helfärgad. Detta var något hon saknade med att inte kunna se längre, hon kan inte längre minnas hur färger ser ut.
"Det låter som ett intressant mål Loki. Och jag är säker på att ni kommer att finna det." hon talade med en varm och säker röst. Att misstro andras mål och önskningar är dumdristigt då chansen till att dom inte slår in är liten.
Hon la huvudet lätt på sne i en frågande gest men rätade snabbt på sig och ett försiktigt leende letade sig fram på dom mörka smala läpparna. Huvudet sänktes en aning och hon såg ner i marken.
"Så det är i nattens mörka sken jag vandrar i." hon talade lågt men den andre skulle nog kunna höra henne utan större problem.
"Jag söker efter någon... Eller hoppas på att få kunna finna honom igen." blicken vändes upp emot Loki, men fortfarande kunde man se att hon ser emot honom men inte möter hans blick. Det är som om att den ljusa blicken går rakt igenom den stora hannen.

Honan visade stort intresse och tålmodighet inför honom och hans version av det som dragit hans kropp och själ till Nordan. Han uppskattade hennes vänlighet och kunde helt enkelt inte låta bli att bjuda på ett leende.

"Tack för din säkerhet, lilla vän."

Det var något med Ayira, något annorlunda. Hennes vänliga sätt utåt, men... Något tycktes dämpa den egna glädjen hos tiken. Hon hade ett sätt som gjorde henne svår att läsa.
Lokie la huvudet i sidoläge, undrandes.

Honan tog till orda, med huvudet sänkt och i ett lågt tal.
Så det är i nattens mörka sken jag vandrar i.
Hon konstaterade det, det var klart. Men vad exakt menade hon?
Hennes huvud riktades upp mot honom och hon tog till orda igen.
Då slog det honom.
Ögonen, hennes ögon! De såg inte världen som han såg, att han inte förstått detta tidigare under deras samtal. Men hennes sätt och uppträdande... hon döljde det väl. Tanken att behöva vandra i ett konstant mörker gjorde att en våg av medlidande sköljde över den stora vita hannen.

"Och jag är säker på att du kommer finna den du söker, Ayira." Ett kort stund av tystnad uppstod.
"Dina ögon." Osäker på hur han skulle formulera sin fråga."Är det dom som gör att du vandrar i mörkret?"
Hans blick försökte fånga hennes, men utan någon lycka. De var som att hennes blick gick rakt genom honom.

Med ett mjukt leende nickade hon till svar och uppskattade hannens sällskap högst trotts den bitande kylan. Hon har kanske sin tjocka päls att tacka eller så påverkas hon kanske inte av kylan lika starkt som andra. Ja hur det än var så trivdes hon starkt i Lokis närhet, det fanns allt för få trevliga individer kvar i detta land längre.

Dina ögon.
Det ryckte till i dom breda öronen då han nämnde hennes ögon.
Först såg hon bara emot honom utan att riktigt veta vad hon skulle säga men han frågade så försiktigt och ett mjukt leende växte sakta fram och hon såg ner i marken igen. Hon hade hört marken tala till henne då han hade upptäckt det. En medlidande känsla, hon tyckte inte riktigt om då andra tycktes lida för henne. Det kändes så fel men aldrig visade hon det utan brukade bara tala lugnt tillbaka, men inte ens denna gång gjorde hon det.
Stilla begrundade hon orden hon funderade på att säga men tycktes inte riktigt komma fram till några rätta ord att sätta ihop till en mening.
"Ni har rätt Loki, men jag kan inte hålla med om att jag vandrar i ett evigt mörker. Jag ser lika bra som er, om inte bättre. Men jag kan bara inte se solens ljusa strålar längre och än mindre kan jag se månens bleka sken. Den stjärnklara himlen. Men ser gör jag." trotts att hon talade om ett sådant ämne som säkert skulle beröra många andra så fanns det ingen ånger eller tvivel i den klara stämman. Det lät nästan som om att hon var stolt över det, för inte fanns det någonting att sörja över för att hon inte kan se färgerna runt om henne längre.

I honans röst. Där fanns ingen ånger, ingen tvivel - utan en stolthet. Öronen på den vite hade spetsats och riktats framåt mot den mindre tiken. Han tyckte sig förstå vad hon menade, men gjorde han verkligen det? Han kunde bara tänka sig hur världen blottade sig för henne... och skulle därför aldrig riktigt förstå, ändå.
En värld där allt speglades i svart eller vitt.

Han nickade vagt. Fascinerad över honan. Lokie antog att hon hade varit med om mycket i sitt liv. Hennes sätt att föra sig och sitt sätt att tala var så moget. Antingen var hon mycket äldre än vad hennes utseende utgav eller så var hon, som han trodde, ung med stor livserfarenhet.

"Du är verkligen fascinerande." Orden slank ur honom och under tiden formades ett leende över de svarta läpparna.
"Säkerligen skulle ni kunna lära mig både ett och annat."

Hon la huvudet på sne vid Lokis ord och kunde inte riktigt förstå vad han först menat. Aldrig förr hade hon hört liknande ord, hon hade tänkt det många gånger men aldrig om sig själv. Hon hade svårt att finna vad som var fascinerande hos hon själv, men istället för att fundera på det så mycket mer slöt hon ögonen, sänkte nosen en aning emot marken och log varmt. En kylig vind dansade med den mjuka pälsen och åter igen fick den henne att smälta in i omgivningen likt ett naturväsen. Lugnt satt hon kvar och lyssnade till den store hade talat till punkt innan hon öppnade ögonen och såg rakt emot honom. Fortfarande så var hon oförmögen till att se rakt in i någons ögon men denna gång kunde kan finna ett vagt ljus av att hon inte såg helt rakt igenom hannen utan hon försökte se in i honom.
"Era ord smickrar mig bästa Loki och jag kan inget annat säga än det samma. Ni har ett hjärta av guld, det känner och ser jag." hon talade rakt ifrån hjärtat och såg upp emot honom. Mjukt reste hon sig upp och närmade sig Loki och stannade då det inte ens var en meter mellan dom, svepte till med den långa mjuka svansen och vinklade intressant dom silvriga öronen framåt.
"Vad är det som jag skulle kunna lära er som ni inte kan?" nyfikenhet och lugn andades ut i luften och den bitande kylan slet fort tag i de ord och vattenånga som lämnade hennes svarta läppar för att flyga vidare i en vagt vit slöja med vindens kyliga drag.

[Jo tänkte det där mångrollet där Yoru är med, detta kanske skulle kunna utspela sig före det? Tänkte för att Loki har ju typ träffat på Ria nu och Yoru är ju som på jakt efter henne. Så dom kanske skulle kunna byta lite ord emellan eller så då Vampisarna är borta? :3]

En kall vind drog förbi och passade samtidigt på att ta sig en sväng om genom den silverfärgade pälsen hos Ayira, smekte den försiktig. Ett moln hade för en stund blockerat månens väldiga skepnad men var nu tvungen att röra sig vidare längst himlavalvet. En stråle av månljus bröt igenom och slog ner mot den plats där de båda vargarna stod. Platsen fylldes av ljus.
I de ögon som mötte Lokies egna, kunde han urskilja ett svagt ljus. En tunn flamma av liv som försökte fånga hans blick i sin egna. Han kunde inte slita sig från hennes ögon, likt en insekt som är oförmögen att slita sig från starkt ljus. Först när Ayira tog till orda tycktes han vakna till igen.

Han lyssnade noga till de ord som hon talade. Ni har ett hjärta av guld, det känner och ser jag.
Dessa ord fyllde den stora kroppen med en värme av tacksamhet, just dom orden betydde så mycket för honom att få höra.
"Tack, Ayira. Du anar inte hur mycket era ord betyder för en som mig."
Han lade sig ner på marken. Honan framför honom förtjänade all den respekt han kunde ge. Lokie ville absolut inte se ner på henne utan la sig därför ner för att dom båda skulle vara på samma höjd.

"Det är mycket jag inte har sett och mycket som jag inte vet om. Ni verkar bära på en stor livserfarenhet, trots ert fagra och livfulla utseende."
Han såg på henne, kände hennes behagliga doft. Månljuset som lagt sig över platsen skänkte honan ett övernaturligt utseende med en aura över den silverfärgade pälsen.
Han log glatt. Glad över att han fått träffat henne.



[Absolut! Det kan dom göra! Hoppas det är ok att jag slänger in lite månljuset som faller över platsen dom befinner sig på. x)]

Hon såg hur han la sig ner för att komma i samma höjd som henne, en våg av värme sköljde in över henne och ett varmt mjukt leende sprack fram. Han visade henne en sådan respekt som ingen någonsin gjort. Det värmde så inom den gnisrtande kroppen och hon nickade och funderade lite grann över vad han egentligen menade. Fagra utseende, bar hon ett fagert utseende. Kanske gjorde var det så, hur mycket hon än ville tro det så kunde hon inget veta. Allt som fanns runt omkring kunde hon se men aldrig sig själv. Inte på ett sånt sätt som andra gör, tanken fick det att strama åt i bröstet och blicken såg ner i marken för en kort stund innan hon åter vände upp blicken emot Loki.
"Lika så som er så är det lite jag sett och vet om och mer vill jag veta. Men självklart så vill jag hjälpa er så gott jag kan." hon ville verkligen försöka hjälpa honom så gott hon kunde, men hur och med vad visste hon inte.
"Tala bara om vad det är jag kan hjälpa er med Loki."


[Asså... Detta gick ju inte alls bra Dx]

"Det var mer bara något av en tanke, än något som jag vet direkt av att du kan hjälpa mig med."
Han sänkte nos-partiet mot den snöklädda marken som han låg på. Snön kylde hans kropp till en alldeles behaglig temperatur, något som fick honom att funderade på hur somrarna var häromkring, här nedanför bergen. Hur varmt kunde det bli här och skulle han klara av värmen om det blev väldigt hett? Hum. Det var väl bara att vänta och se.
Den orange färgade blicken hos Lokie föll på månens mäktiga gestalt för en kort stund innan han såg tillbaka mot Ayira.

"Det finns inget som jag kan göra för er istället?" Det var ord fyllda med värme som lämnade den stora hanens käft.

[Koooort och en smula underligt : o!]

"Det finns inget som jag kan göra för er istället?"
Hon funderade lite över orden som han sagt då någonting plötsligt slog henne, chanserna skulle vara minimala men hon visste att den rödögde kunde befinna sig överallt och ingenstans på samma gång. Hon visste även lika väl att det bara var att ropa hannens namn så skulle vindarna bära orden bort till dess härskare. Men hon kunde inte träffa på honom ännu, tiden måste gå lite längre.
"Ja det finns det faktiskt." hon såg upp emot himlavalvet och slöt ögonen, lät bilderna av sin far träda förbi i hennes sinne. Ja hon minns tydligt hur han såg ut och ett tacksamt flin skymtades kort för att hon sedan skulle se emot Loki igen.
"Om ni någon gång träffar på en snövit hanne med blodröda ögon vid namnet Yoru, kan ni hälsa honom att allt är bra med mig och att han inte behöver söka efter mig. Jag kommer till honom då tiden är inne." kanske hade hon bett om för mycket, men om man väl skulle träffa på hennes far så hoppades hon för allt i världen att han kunde framföra detta för henne. Något sade henne att den vita ninjan fortfarande söker efter henne och det skulle kunna bli hans död och den ville hon inte vara orsaken till. Han var för ståtlig och bra för att låta sig dö, men oron över att ha förlorat sitt barn skulle nog kunna driva honom galen.

(Väntar med att svara här, då 'En lång vandring' behöver fortskrida för att Lokie ska kunna berätta om Yoru.)