Jabari-Joel och Shamira-Eva hade hittat på hyss hela dagen, prankat flockmedlemmar och kommit på avancerade fällor och planer som alla blev max halvklara innan nästa stora idé tog över intresset. En diskussion om hur det bästa fallgropen skulle designas hade urartat i ett regelrätt slagsmål syskonen emellan. Blod hade hunnit spillas innan mamma hade hört deras ilskna vrål och genast stormat in och avbrutit. Nu låg de två valparna på varsin sida om modern och slickade sina sår.
Jabbe kunde ofta märka av diffusa känslor av oro, sorg och panik hos modern. Bakom hennes glada historier och kärleksfulla ord så var det något som skavde, om det inte varit för hans kraft hade han kanske aldrig snappat upp det. Men precis som pappans entusiasm, glädje och ibland lite för inlevelsefulla lekfullhet var tydligt påtaglig så var känslan av ensamhet, sorg och förvirring ofta närvarande som i utkanten av hans moders existens. Han reflekterade sällan så mycket över det, hans mamma hade trotts allt alltid känts så, så det kanske bara var hur hon var.
"Mamma, kan inte du berätta nån av dina historier?"
Tiggde han då såren var rena.
"Om dina äventyr när du var liten?"


[Mamma Kilah <3]

Hon visste verkligen inte vad hon skulle ta sig till med valparna. Det gick inte att lämna dem ensamma ens för en liten stund, så rök de i luven på varandra. Hon förstod verkligen inte. Kilah kunde inte påminna sig om att hon själv varit sådan, eller att hennes syskon slagits nämnvärt. Så varför kunde hon inte fått ha det så? Varför hade det blivit såhär?
     En endast delvis retorisk fråga. Kilah rycktes ur sina tankar och på Jabari-Joel när sonen påkallade hennes uppmärksamhet. En liten knut av blandade känslor värkte i hennes hjärta när han bad henne berätta om när hon varit liten. Han var bara en valp. Kilah andades ut, och gav honom ett litet leende. På hennes andra sida försökte Shamira-Eva att se upptagen ut, men lyckades inte helt hålla öronen eller svansen från att avslöja att hon också ville höra. Kilah funderade en lite stund, innan hon justerade ställningen hon låg i något och tog till orda.
     "Har jag berättat för er om när jag tog mig in i en av Devils grottor?" Hon hade kanske inte varit liten liten då, men yngre. Det kändes som en livstid sedan. De båda valparna lös upp vid sidan om henne, och Kilah tillät sig själv att skratta mjukt åt deras entusiasm. Ett litet och lättat skratt. Hon kände sig lite lättare när hon tänkte tillbaka.
     "Det var när norrskenet fyllde himlen hela vägen från norr till söder," började Kilah. Hon berättade om döda skogen, en plats i söder, nära öknen där solen brände dagarna lång och vatten var svårt att finna. Den plats som flocken Devils kallat hem. De var inte kvar där längre, men Kilah glömde att förtydliga att de hade flyttat redan innan hennes historia tog vid. Hon berättade istället hur hon funnit ingången till Devils lya vid foten av ett stort klippblock.
     "Jag var på väg ner i grottan när en annan varg dök upp. Men inte Devils, utan Malphas, från Ljusets Krigare," fortsatte hon. Kilah hade känt igen honom vid invigningen av Skuggfall Teater. Hon var övertygad om att det varit samma varg. Huruvida Ljusets Krigare redan hade funnits då eller inte visste hon inte. Det var inte viktigt. Istället fortsatte hon sin berättelse. Hon berättade att hon och Malphas hade tagit sig ner i grottan tillsammans. Beskrev tunnlar som slingrade sig under mark, inte helt olika de som Lykoris själva hade. Sedan beskrev hon Salen de funnit, vars tak burits upp av tjocka pelare av jord och rötter. Ett tak som skimrat blankt av det renaste silver. Här skakade Kilah lite på huvudet, så att metallpärlorna i hennes man klirrade.
     "Det är samma silver." Hon flinade ärligt, genuint road av valparnas stora ögon. "Vi tog det. Ärligt stulet direkt från Devils salar." Lite fick hon faktiskt skryta. Åtminstone inför sina egna barn.

[Händelsen hon berättar om är en lite mer spännande version av det som hände i det här gamla rollspelet: [VE] Liv ;)]

Jabari-Joel lyssnade storögt och med öronen spetsade på moderns berättelse. Ibland då stämningen blev för intensivt spännande vippade öronen bakåt och det ryckte i nosryggen. Tänk att hans mamma hade utmanat Devils, som baserat på vad han fått höra var den coolaste flocken i numoori - utöver Lykoris förstås. Ljusets Krigare hade han inte hört lika gott om och han fann det fascinerande men också svårt att förstå hur mamma och Malphas verkat ha kommit så bra överens på äventyret. Modern skakade lite på huvudet så hennes smycken klirrade mot varandra.
"Det är samma silver"
Joels ögon växte sig enormt stora och han följde som hypnotiserat smyckenas svängningar. Va! Gudars va häftigt. Genast var hon tvungen att ställa sig upp för att inspektera silvret noggrannare, kanske fanns det något spår av devils kvar. Ärligt stulet, Jabari-Joel ville också ärligt stjäla något. Helst något lika coolt som en sal full med silver.
"Typiskt att inte jag fick metall-krafter"
Suckade han fortfarande helt förundrad av moderns smycken. Kanske skulle han ändå kunna lyckas sno nån av alla hennes pärlor när hon sov?

Valparnas uppspelthet när de fick veta att silvret hon bar var detsamma som i hennes berättelse lättade lite av ångesten i Kilahs bröst, och ersatte den tillfälligt med något hon kanske kunde kalla någon form av moderlig känsla. Jabari-Joels beklagan över att inte själv äga metallkrafter fick hennes leende att mjukna något. Innan han hann klaga så hade Kilah gett Jabari en liten slick uppe på huvudet, mellan de små hornen som börjat kika fram.
     "Man behöver inga krafter annat än sin egen. Och man kan bära metall även utan kraften." Med en liten, flink gest med nosen så lyfte en av de många silverpärlorna Kilah hade i sin man. Den rullade ut sig som ett tunt band, slingrade likt en liten orm genom luften, och fäste sig själv i pälsen på Jabaris sida där han själv skulle kunna se den. Sonen hade knappt hunnit reagera innan hans syster sprätte upp vid sidan om honom och med stora ögon såg upp på modern.
     "Men jaaag dååååå?" Shamira-Eva trampade otåligt, och kunde inte helt hålla svansen stilla där den uppjagat och hoppfullt svängde bakom henne. Kilah gav dottern en lika snabb slick mellan öronen, och fick en ljus och förnärmad protest till svar som inte riktigt kunde kallas för något faktiskt ord.
     "Stå still", uppmanade Kilah, när hon fäste en likadan pärla i dotterns päls. Så fort som den satt fast så snurrade Shamira-Eva på stället, lyrisk.
     "Så coolt! Devils silver!”
För en liten stund, ett litet ögonblick, så var de små odjuren runt Kilah hennes valpar.

Jabbe studsade lyckligt i en cirkel med blicken fäst vid den skumpande silverpärlan på hans sida. Kilahs magiska uppvisning hade bara fått honom att avundas hennes kraft än mer, men han var glad att han iallafall fick bära en pärla. Hans alldeles egna lilla del av Devils silver. Han kände sig speciell som fått höra historien, och som var den första att få en pärla av sin mor. Gudars som han skulle skryta om detta för alla sina syskon, han och Shamira-Eva, de utvalda. Uppjagade av moderns äventyr skuttade de två valparna runt henne, brottades lekfullt men något lugnare än tidigare och inkluderade också till och från modern med lekfullt nafsande i hennes öron. Tills dess att modern åter bad dem lugna ner sig och Jabari-Joel gled ner på rygg mellan hennes framben.
Tankfullt slog han med ena tassen så att moderns pärlor klingande slog mot varandra.
"Devils silver."
Upprepade han andlöst. Något fundersamt låg i blicken innan han plötsligt kom på sig själv.
"Tack, mamma."
Hans klart blåa blick såg upp emot hennes och han log. Avsåg fortfarande försöka ärligt sno en till av moderns pärlor inatt när alla andra sov.


[Avslutat]