Som alltid låg dimman tjock över skogen, från ovan kunde man dock skymta hur solens strålar varsamt sökte sig genom de mörka trädstammarnas kraftiga lövverk, men platsen omfamnades ändå av sitt eviga dunkel. Några svaga solstrålar gav lite hopp för ett brutet sinne.
Hanen undvek med invandra rörelser några av de kraftigare rötterna som makat ut sig över jordgolvet.
Flera månader hade passerat och han hade gjort valet att hålla sig kvar i området där han så vårdslöst dragits ner i avgrunden till sin skam och rädsla, mer skam än rädsla tack och lov, men Tramptass handlingar hade onekligen skurit djupa emotionella sår i hans inre.
Telepatin hade övergett honom, och utan den kände han sig inte hel. Dom första dagarna hade det gått relativt bra då tanken på att den skulle återvända hade varit en självklarhet, men är veckorna flöt på utan att någon förändring skedde. Kort därpå gav han upp hoppet om att den skulle göra det.

Av vilken anledning det var som gjort att han blivit kvar i skogen kunde han inte med precision sätta tassen över. Det var endast de gånger som han sökte större bytesdjur som hans ben fört honom ut över Sienna, sen kvickt tillbaka igen. Kanske hade han blivit paranoid, för tanken på att Tramptass stod bakom nästa buskage eller träd som han passerade låg konstant vilandes i hans medvetande. Det var sjukligt hur rädslan för något kunde styra en så hårt som den gjorde och just därför var det så underligt att hanen höll sig kvar på platsen där han ställts inför sin rädsla. Det fanns verkligen ingen logik i hans handlande.

Malphas stannade upp i sin vandring, ruskade på kroppen och kontrollerade därefter det pälslösa parti över skuldran där ett flertal ärr vilade. Tungan slank ut och tvättade varsamt genom området för att han sedan börja nagga på det större av ärren som fortfarande kliade olustigt mycket.
Hanen hade tappat ett flertal kilon under sin vistelse, det flesta hade varit valpkilon som han inte lyckats blivit av med tidigare, så nu fick man intrycket av att han såg mer högbent ut än vad hans annars gjort då han haft en ganska kompakt kroppsform. Titanen som klätt små delar av hans ansikte och framsidan av frambenen hade han istället klätt tänder och klor med. Det som blivit över av metallen hade fått nässla sig in i den silvergrå kammen på hans hjässa.
Hanen höjde hastigt sin blick till skyn då en flyende fågel fångats i hans blickfång. Den stilla luften fylldes av den lilla varelsen kvicka slag med vingarna som föste undan dimman i dess närhet. Fågeln tog snabbt höjd och försvann kort därpå genom skogens tak. Hanen stod kvar med ett dumt uttryck i sitt anlete och såg efter livet som snart försvann ur hans blickfång.

[Privat roll mellan Kilah och Malphas.]

Metallen i hennes långa man klingade när pärlorna slog mot varandra. De dansade runtom hennes nacke och hals när hon dök på nytt och grävde med framtassarna under den tjocka, krökta roten. Hennes ena skuldra slog emot marken när hon vände och vred sig i ett försök att få in de långsmala benen längre in under roten. Efter ett kort ögonblicks intensivt grävande drog hon ut tassarna från hålet och stack istället in den smala nosen så långt det gick under roten. De långa öronen vreds bakåt för att inte vara i vägen. Hon fnös, och bet efter musen som hon kunde känna där inne. Hon stack snabbt in tassarna på nytt och grävde, och lyckades efter upprepade försök att slå ut musen från under roten. Snabbt högg hon efter det lilla djuret. Hon fångade det över höfterna, och kände dess tassar sparka i ett försök att komma loss. Snabbt pressade hon det mot marken för att byta grepp och avliva bytet. Hon åt snabbt upp det lilla djuret innan hon rätade på sig.
      Kilah hade nått skogens dunkla marker för några dagar sedan, och hade sökt sig in under träden när himlens gröna sken plötsligt färgats rött. Det hade skrämt henne, och i rädsla hade hon flytt in i vad hon hade hoppats skulle ha blivit hennes skydd. Nu var hon inte helt säker på varför hon inte vänt och sprungit åt andra hållet, sökt en annan plats att ta skydd på. Hon ogillade den här skogen. Inte för dunklet eller dimman, och inte för snåren och de kusliga träden, utan för känslan hon fick av att vara där. Det var inte samma känsla som hon upplevt för några veckor sedan, när vinden försvunnit och det krupit i skinnet trots att världen stått stilla. Det här var en obehagskänsla som inte var så påtaglig, något som sade henne att skogen var sjuk, men hon kunde inte sätta ord på varför det kändes så.
     Den röda himlen hade återgått till sitt gröna, dansande sken. Ljuset var fortfarande närvarande, tydligt, men inte lika starkt om dagen. Hon trodde att solen sken ovan de mörka trädens kronor, men kunde inte säga hur högt den stod på himlen. Hon hade velat lämna skogen igen så snart hon insett att det röda skenet inte hade gjort någon skada, men hon hade inte kunnat finna vägen ut. Det var som om hennes känsla för riktning hade försvunnit bland de täta, mörka snåren och fuktiga, svampklädda stammarna. Det skrämde henne.
     Kilah ruskade på kroppen innan hon satte av ut bland dimman på nytt. Hon var inte säker på vart hon var på väg, men hoppades för var dag att hon skulle nå skogens utkant. Det spelade ingen roll var hon hamnade, så länge hon kom ut ur skogen – eller så resonerade hon i alla fall. Hon försökte att inte tänka på vad för platser hon kanske kunde hamna på. Den senaste tiden hade varit så underlig att hon inte skulle ha förvånats av att hamna inne på ett revir utan att ha märkt revirgränsen, men hon försökte hålla nosen aktiv och vädrade efter allt som kunde tyda på andra vargar.
     Den unga manvargstiken vandrade långsamt genom dimman, duckade under snår och vek undan när hon upptäckte stora stenar eller klippliknande formationer bland träden. Hon kanade ner för en brantare kulle, klädd i mörk mossa och hårda, klippiga ytor, innan hon kunde räta på benen på nytt och röra sig vidare. Hon passerade ett stort klippblock bland de snåriga buskarna, och hade inte hunnit runt det innan marken plötsligt försvann under hennes ena framtass när hon satte ner den framför sig. Hon snavade ner i en grundare hålighet, och han precis fånga upp sig själv innan hon stod på nosen. Metallen klingade i hennes man på nytt. Med ett kvävt, förvånat utrop stapplade hon upp på benen igen och vände sig snabbt om för att se vad hon trampat ner i. Hennes uppmärksamhet fångades dock av en flyende fågels snabba vingslag, och hon följde djuret med blicken innan hon såg tillbaks mot sina tassar.
     Nedanför henne, in under klippblocket som hon varit på väg förbi, öppnade sig vad som såg ut som öppningen till en stor lya, nästan som en utgrävd grotta, gjord av en stor varelse. Här växte ingen mossa, utan marken precis vid öppningen var hårt trampad som av lång tids användning. Den doftade dock inte av varg, som hon väntat sig. Kanske var hålan övergiven?
     När hon tog ett steg närmare öppningen igen så fångades dock hennes uppmärksamhet av en doft hon inte lagt märke till, och ljud från en större varelse än de möss och ödlor hon jagat senaste tiden. De långa öronen ställde sig upp på hennes huvud när hon såg sig omkring. Doften var vag, men tydligt från en varg, och fanns i luften. En hane. Hur hade hon missat doften innan? Var det den stillastående luften bland träden som gjort henne ouppmärksam? Hon som hade försökt hålla vaksamheten uppe, just typiskt.

Kroppen låste sig. 
Öronen stod spända på huvudet i väntan på om samma onaturliga ljud skulle nå dom på nytt men tystnaden låg tung i luften och det vara bara hans egna andetag som ljöd genom den. Han harklade sig och svalde därefter. Försiktigt återvände rörelseförmågan till honom. Huvudet for åt alla möjliga håll för att bekräfta att han var ensam där han stod, och visst var han det.
Eller?
Först nu upptäckte han den vaga doft som svävade i luften. Han filtrerade frenetiskt doften som låg där, om och om igen. Det var inte Tramptass. Det var det inte. Det var inte Tramptass. Långsamt skakade han på huvudet i ett försök att betrygga sig själv om att det faktiskt inte var så, samtidigt som han tog några steg bakåt och höjde sitt högra framben till en krampaktig position mot axeln.
Det var inte Tramptass.
Han svalde igen och satt motvilligt ner tassen till marken. Det var en hona. Var det Ceres? Nej. Pandora? Nej. Det var ingen doft han kände igen sen tidigare.
För en stund stod han stilla och övervägde noggrant vad han skulle ta sig till. Fram och tillbaka for hans tankar utan något till synes stopp men så lyckades han frammana en liten gnutta med mod. Tillräckligt för att han skulle våga sig på att se efter vem det var som vandrade genom den döda skogen.
Kvickt satte han kroppen i rörelse. Tassarna parerade invant mellan snår och stenar i jordgolvet, och innan han visste ordet av det så stod han öga mot öga med doftens bärare. En liten högbent varg med öron som tog upp större delen av all plats som hon hade på huvudet. Blicken föll snabbt till den svarta manen som hon bar men det var inte den i sig som fångade hans intresse utan vad han fann hängandes i den. Metall.
"Metall," ordet tycktes som falla ur hans mun.

Kilah förblev stående, dumt stirrande ut i dimman bland träden, tills ljudet av rörelser från en betydligt större varelse nådde hennes överdimensionerade öron. Hon ryggade bakåt när de tyngre stegen kom närmare och doften från en främmande hane blev tydligare. Hennes rörelse hindrades dock när hennes bakdel stötte i klippan bakom henne. Nedanför hennes tassar, vid hennes sida, fanns fortfarande öppningen till lyan hon snavat över.
     Hanen uppenbarade sig snart bland träden. Han var stor, åtminstone dubbelt så stor som hon var, med en övervägande brun fäll och en grå man som reste sig över det kraftiga huvudet. Kilah såg på honom med stora ögon. Öronen förblev alert vända framåt, trots att hans rena storlek fick henne att instinktivt förbereda sig på flykt. Blicken han gav henne när han upptäckte henne verkade dock på sätt och vis lika förvånad som hennes egen nog var, och när han plötsligt yttrade sig så sänkte Kilah hakan en aning och klippte med de stora öronen. Hon blinkade och sökte hanens grå blick.
     "Ja?", sade hon innan hon hann tänka. Metall? Han hade alltså sett det förut? "Eh... Hej på dig också?" Öronen lade sig tillfälligt ut åt sidorna innan de spetsades igen. Svansen gungade långsamt och avvaktande bakom hennes högbenta, tunna kropp. Hon sträckte tvekande ansiktet mot den stora hanen och insöp hans doft, innan hon snabbt drog tillbaks huvudet igen. Han verkade inte ha sällskap av andra. Åtminstone inte av hans doft att döma. Inte för att det spelade någon roll, om han velat så hade han utan svårighet kunnat bita huvudet av henne. Kilah svalde och gav ifrån sig ett kort, nervöst skratt.

Han harklade sig i ett försök att rensa strupen och ge rösten ny kraft, då han fångas av hennes bruna blick. "Ja... Öh, hej." Obekväm var väl inte riktigt rätt ord att använda sig av men det mer riktigt än något annat han kunde komma att tänka på. Det var ändå hans första möte med någon på flera månaders tid och även om han tidigare inte varit speciellt social av sig så hade han ändå alltid haft syskonen i sin närhet. "Vad gör du här och vem är det som har format metallen du bär?" Det var ofrånkomligt att missa den krystade tonen av att han krävde ett svar som vilade i hans stämma. "Svara mig." Han tog några steg närmre honan, med svansen i en styv hållning bakom sig, men stannade plötsligt upp i ett av stegen då han skymtade hålet som gapade hungrigt från in under stenen. Han hukade sig ner så att frambenens armbågar tog i marken och kikade nyfiket in i gången.
Det var tillräckligt stort för att han skulle kunna kravla sig ner dit och ändå finnas tillräckligt med plats över. Hur det såg ut längre in kunde han dock inte urskilja från sin plats då det sluttade rätt rejält.
Malphas såg tillbaka mot den lilla tiken och gav henne ett frågande ansiktsuttryck. "Var du på väg ner dit eller?"

Spänningen i luften hade för ett ögonblick nästan en pinsam känsla när hanen harklade sig och hälsade. Det byttes dock snabbt när hanen plötsligt spände sig och kom emot henne med en klart dominant utstrålning. Kilah backade ett steg, endast för att trycka sig mot klippan bakom sig på nytt. Öronen lade sig i nacken och den förvånansvärt långa raggen över hennes kropp reste sig så att hon såg nästan dubbelt så stor ut som vad hon egentligen var. Under det korta ögonblick som gått flackade hennes blick åt sidan då hon gjorde sig redo att eventuellt behöva teleportera sig bort från hanen. Hon vågade inte riskera att teleportera sig långt i den här vegetationen, risken att det skulle bli fel var för stor, men en bit bort, dit hon kunde se från där hon stod, skulle åtminstone ge henne lite försprång.
     Hon skulle just till att försöka få fram ett svar, och hade precis påbörjat ett ord när hanen plötsligt stannade upp och släppte henne med blicken. När han såg bort så passade hon på att ta ett kliv i sidled för att få ryggen fri. Då främlingen nästan lade sig ner och nyfiket såg mot hålet hon tidigare snavat över så rätade Kilah en aning förbryllat på sig. Hon svalde på nytt. Raggen lade sig tveksamt ner över hennes rygg igen, om än inte helt, och öronen pekade framåt när hanen ställde en ny fråga. Hans plötsligt frågande ansiktsuttryck, och faktumet att han inte längre tornade över henne där han stod med armbågarna mot marken, fick Kilah att vela över om hon skulle ta chansen att fly eller inte.
     "Jag", började hon med tvekande röst och kastade en blick åt öppningen. "Ja? Eller... Jo?" Om hanen inte hade dykt upp så hade hon troligtvis krupit ner i hålet redan. Det var så stort, och uppenbart grävt och inte en naturlig grotta, även om den lika tydligt varit oanvänd ett bra tag. Nyfikenheten inom henne gick inte att ifrågasätta. Kilah ruskade snabbt på huvudet som för att få tankarna att klarna. Metallpärlorna klickade och klingade mot varandra i hennes man.
     "Ja", svarade hon sedan med en något säkrare stämma, även om hon fortfarande höll sig redo att fly. Hjärtat trummade i hennes bröst. "Och metallen är min." Hon gav främlingen en skeptisk min. "Varför undrar du?"

[För att förtydliga hur lång Kilahs ragg är;
>Manvarg utan raggen rest<
>Manvarg med raggen rest< ]

Det frågande uttrycket i hanens anlete byttes snart ut till en irriterad min när hon drog ut och stapplade på sitt svar. "Kom till saken." Uttryckte han otåligt, men när metallen i hennes man slog ihop och skapade det fängslande klirrande ljudet så flyttades den grå blicken genast dit istället. Han studerade pärlorna, imponerad över den välvårdade släta ytan som de bar. Nog antog han att det var hon som hade format den men han ville höra hennes säga det innan han kunde ta det som verkligt.  Hon var i sådana fall den första, förutom han själv, han visste av som hade förmågan att bända metall.
Malphas lät tungan stryka över nosen och läpparna för att sedan resa sig upp på alla fyra när hon till slut lyckades kläcka ur sig svaret. Det vilade en klar nyfikenhet i de gråa ögonen. Hade det trots allt varit någon annan som format metallen hon bar så hade han inte tvekat på att ta den från henne men nu hade han självmant fördrivit tanken på att göra det. Bevis på att det ändå fanns någon slags heder som vilade hos honom.
"Av undran." Utan att fysiskt behöva vidröra titanen som hängde i hennes fäll så gav han den några lätta ryck. "Jag har aldrig träffat någon annan som kan bända metall." Ett fult flin sprang fram över hans svarta läppar, men det fanns ingen spänning i luften omkring honom. Hans kroppshållning var avslappnad, svansen hängde lojt och öronen stod avspänt riktade framåt.
Tiken stod nog ungefär på samma höjd som Ceres men hon var ändå märkbart mindre. De långa smala benen och de stora öronen gav henne något av en lustig uppsyn och när hon hade rest raggen mot honom så hade hon helt plötsligt blivit en storlek större. Ett dämpat skratt slapp förbi honom vid tankarna på det hela.

När hanen reste sig upp så smalnade Kilahs blick av något, och hennes min kunde nästan beskrivas som förnärmad när det ryckte i metallen i hennes man. Osäkerheten rann med ens av henne då hon defensivt grep efter kraften och snabbt ryckte tag i metallpärlorna, trots att hanen troligtvis redan släppt dem med sin egen kraft. I en snabb, tydligt invand rörelse drog sig metallen hastigt tillbaka, fortfarande hållande i de långa stråken av päls. Den formades snabbt i en blandning av pärlor och hårda trådar som flätade sig om varandra och höll samman manen i hennes nacke. Det långa håret föll i bågar runtom öronen när det hölls undan från hennes ansikte, och bildade nästan knutor mellan metalltrådarna när det drogs samman från hjässan till skuldrorna.
     ”Inte jag heller”, svarade hon med kort, bitsk stämma. För ett ögonblick var den tidigare nervositeten som försvunnen, innan hon än en gång insåg att främlingen hon stod framför var betydligt större än vad hon själv var. Hans nu avslappnade hållning gjorde henne dock inte lika nervös som tidigare, även om hon inte helt litade på att han inte skulle kunna vara farlig ändå.
     Kilahs öron pendlade ut åt sidorna, innan de reste sig på nytt. Hon hade aldrig mött någon annan som kunde styra metall. Av vad hanen sade så hade han aldrig heller mött någon annan med förmågan, så hon misstänkte att han, likt henne, var självlärd. En nyfiken, om än fortfarande skeptisk min sökte sig in i hennes anlete när blicken svepte över hanen, nedifrån och upp. I ögonvrån fångades hennes uppmärksamhet dock åter av öppningen in under klippan. Hon önskade för sig själv att hanen inte hade dykt upp, så att hon kunnat undersöka hålet. Dess djup var lockande. Det var inte naturligt, tydligt utgrävt men så väldigt djupt.
     Hon tänkte inte i mer än några sekunder innan hon fattade sitt beslut. Hon hade stirrat ut en plats inte alls långt bort tidigare, när hon övervägt att fly, och skulle nog kunna förflytta sig dit utan större svårighet om hanen skulle visa sig vara ett problem. Hon ville in i grottan. Det var som om den lockade på henne, det mystiska med den. Men hon vågade inte flytta sig medan främlingen såg på henne. Risken att han skulle hugga, trots den avspända hållningen, oroade henne.
     Utan förvarning så ryckte Kilah nästan demonstrativt till, och stirrade stint ut bland träden vid sidan om dem. Hennes öron ställde sig högt på huvudet som om hon sett något. Hennes hjärta hoppade nästan över ett slag när hanen instinktivt följde hennes blick, och i samma ögonblick som han släppte henne med blicken så skuttade hon snabbt förbi honom och in i lyans stora öppning. Så snart som hon passerat honom så insåg hon hur dumt det var att göra det här över huvud taget, men då var det redan för sent. Om hanen plötsligt blev arg för att hon skuttat förbi – vilket hon inte skulle förvånas av så som han spände sig tidigare – så hade hon kanske satt sig i en större knipa än vad hon varit i tidigare. Jagad av tanken på att han kanske blev arg skyndade hon djupare in i gången.
    
[Liiite PP.
Och för att jag inte är säker på om jag lyckas förklara det tydligt nog i ord, så här, en snabb bild av hur Kilahs man ser ut efter att metallen dragit ihop den; >Länk< ]

"Hörru!" Röt hanen till i samma stund som han såg hennes flyende skepnad ur ögonvrån, och hur den försvann ner genom hålet som gapade girigt ur marken. Pfff. Oförskämt! Fällen längst med sidorna på hans nyanserade kam reste sig måttligt av en häftig irritation som slog honom över nosen. Malphas var hemskt nyfiken på honan, främst på grund av den kraft hon erhöll, och ville veta mer om hur hon använde sig av den. Fanns det andra sätt att forma metall på än den som han själv brukade sig av? Och vart hade hon funnit sin metall? Förbannat. Varför stack hon den tönten? Med ens skyndade han ner i hålet efter den tunna tiken och hennes långsmala kvistar till ben.
"Stanna!" Krävde han ljudligt.

Ljuset från den vida ingången räckte inte långt in i den höga, breda gången, och fick snarare mörkret där inne att kännas ännu mörkare. Gången var bred, tillräckligt bred för att två stora vargar utan större problem skulle ha kunnat mötas, vilket för den nätta manvargen kändes enormt. Hon hade kunnat stå raklång utan att vidröra taket mer än med öronen, och en stor varg hade kunnat röra sig genom gången utan att behöva krypa helt.
     Hennes långa ben bar henne snabbt framåt när hon sprang genom gången. Hon hörde hanen ropa bakom henne, men vågade inte se sig om för att se om han närmade sig. Hon höll platsen ovan mark, vid klippblocket, hårt i sitt sinne, försökte hålla bilden av den så tydlig som möjligt i sina tankar om hon behövde teleportera sig ut igen.
     Till vänster öppnade sig en angränsande tunnel. Hon sprang förbi den utan att se ner i det djupare mörkret där inne. Gången hon följde svängde med ens snävt, och ett par andra angränsande tunnlar öppnade sig plötsligt till höger. Kilah stannade upp tillfälligt, flåsande häftigt. Öronen pendlade på hennes huvud, lyssnade efter hanen medan hon snabbt såg sig omkring. Det tog inte mer än ett par sekunder förrän hon satte fart igen. Hon kunde inte hindra det smala leendet som ryckte i mungiporna.
     Hon hade kastat sig in i en betydligt mindre tunnel till vänster. Trots mörkret i gångarna så kändes den här tunneln på sätt och vis ljusare. Det tog inte lång tid förrän den plötsligt mynnade ut i en stor sal. Kilah hann ta ett par språng ut i det öppna rummet innan hon chockat stannade upp. Hon blev stående, med stora ögon som tog in rummet. För ett ögonblick var hanen som bortblåst ut hennes tankar.
     Runtom henne reste sig kraftiga jordpelare från det hårt packade golvet, upp i taket. Pelarna var stadiga, blandade med kraftiga rötter som sträckte sig ut över det ojämna taket. Trots att salen befann sig under marken, så långt bort från ingången, så tycktes mörkret lättare här inne. Skuggorna samlades i de mörka hörnen och runtom pelarna. Kilah stirrade förbluffat upp mot taket. Där uppe, bland rötterna, över dem och runtom dem, kläddes taket av vad som såg ut som ett tunt skikt av metall. Den blanka metallen skimrade vakt av en okänd ljuskälla, och hon insåg att det var den som skingrade mörkrets täthet.
     När hon hörde främlingen bakom sig så rycktes hon tillbaks från sin förundran. Hon kastade en blick efter hanen, men var för tagen av rummet för att känna någon rädsla för hans eventuella ilska.
     ”Titta”, andades hon och såg upp i det skimrande taket på nytt.

Det var irritationen som styrde honom när han sprang fram över det nertrampade jordgolvet. Hålet eller, grottan, var betydligt mycket större än vad hade hade uppfattat från den korta inblicken han hade fått från utsidan. Och utifrån dess struktur var det en plats som inte var skapad av naturen själv. Pelare som stöttade taket reste sig högt ovan den silverfärgade kammen på hans hjässa.
Malphas kunde undgå tanken på vem som kunde lura i mörkret av skuggorna. Blicken for fram mellan alla möjliga punkter i ett försök att fånga upp allt som kunde finnas framför honom. Ett felsteg från hans sida och ja. Tanken låg och pyrde innanför skallbenet på honom. Utan sin telepati så var han ett offer för verkligheten.
Tikens doft tog en snäv sväng in i en mindre tunnel och utan att tveka, åtminstone fysiskt, så slängde han sig efter. Kort därpå fann han sig ståendes i öppningen av ett enormt utrymme. Något längre fram kunde han skymta figuren av den tunna tiken och hennes långsmala ben. Även hon hade stannat upp. "Titta."

"Vad är det här för ställe?" Frågade han öppet när han lyfte sin blick till taket. Irritationen över honans agerande rann av honom. Visste hon vad det var för plats? Eller hade hon medvetet lurat ner honom hit? Nä. Hon verkade vara minst lika förundrad som han själv kände sig. 
I taket, bland diverse rötter, fanns något som påminde honom om ett tunt lager av något metall-liknande material.

”Ingen aning”, svarade hon ärligt. Hon hade aldrig varit här förut. Att det var en plats skapad av vargar var hon nästan säker på. Det kunde inte finnas en plats som denna naturligt. Väl? Kilah ruskade på huvudet så att öronen fladdrade. Med nästan vördnadsfulla steg rörde hon sig längre in i salen, endast för att hastigt sno runt och försöka ta in allt. Vem hade gjort det här? Varför fanns en plats som denna här? Vem hade lämnat den? Eller vilka? Åter med blicken mot taket ställde hon sig vid en av pelarna. Med en tankfull min placerade hon tassarna mot den hårt packade jordpelaren och sträckte sig så högt hennes långa ben tillät.
     ”Du”, utbrast Kilah efter en längre tystnad och såg på hanen. Med en lätt duns lät hon framtassarna falla tillbaks till marken. Hon litade fortfarande inte på att han inte skulle bli aggressiv, men för stunden verkade de båda lika tagna av var de befann sig och vad de såg. ”Når du upp?” Hon nickade menande mot taket där metallen – hon trodde det var metall – blänkte. När hon studerade hanen tvivlade hon dock på att han nådde. Det var högt i tak för att vara något under jord, och hon trodde inte att en ensam varg skulle nå dit upp. Även om hanen var stor. Avståndet var för stort för att hon skulle nå dit med kraften och känna efter. Men han kunde också forma metall, och han var större. Kanske kunde han nå. Eller så kunde… Om jag står på honom. Nej. Det var en dum idé. Han kunde bita tassarna av henne om hon gjorde det. Men då var hon säker på att de skulle nå.

Han fnös ljudligt vid hennes fråga och höjde blicken till taket för att begrunda höjden men kom snart fram till frågan hon ställt var obegripligt dum. Vad tänkte hon med? Hur attans skulle en varg kunna nå dit om den stod på bakbenen ens. Med en bister min fnös han igen. Det är för högt ser du väl, yttrade han med en anklagande ton. Vad hade hon innanför skallbenet? En klump med jord? Lera? Malphas såg sig istället om i rummet. Letade efter något som han kunde använda sig för att ställa sig på. Någonting. Men där var tomt. Inte ens en rot klädde det nertrampade jordgolvet. Hannen grymtade irriterat och började vandra av och an med blicken fäst mot taket. Han ville veta vad det var. Det såg ut som metall, och om det nu inte var just metall så kunde det alltid vara något liknande. Vad var det och gick det att bända månntro?
Du har inga andra lysande idéer? Muttrade han barskt.

De långa öronen lade sig bakåt över Kilahs nacke vid hanens dumförklarande svar. Hennes blick smalnade av. Hon hade tänkt att han kanske nådde längre med sin kraft än vad hon gjorde – han var trots allt större än vad hon var – men ville han inte tänka längre än vad hans nos räckte så okej, bra för honom. Hanens fortsatt barska ord fick henne att nästan demonstrativt vända ansiktet åt sidan. Dumma, fördömda patrask. Hon plutade buttert med läpparna, innan öronen tveksamt åter reste sig framåt.
     ”Om…” började hon och sneglade tillbaks på hanen. Hon harklade sig omärkligt, och försökte att låta säkrare på orden än vad hon kände sig när hon fortsatte. ”Om jag står på dig borde det gå.” Trots försök att hålla rösten jämn blev hennes stämma tystare mot slutet. ”Jag menar… om… Då blir vi långa nog. Men då får du inte bita mina tassar.”

Han stod stilla, funderandes, med ett purket uttryck när honans ord fick honom att spricka upp i ett tillbakahållet leende. Bita hennes tassar? Han gjorde allt i sin makt för att inte skrattet skulle rymma ut mellan hans läppar, men trots sitt försök kunde man höra hur ett hest fniss bubblade ur honom. Han vred bort huvudet under ett försök att samla sig. Tog några djupa andetag och la blicken åter över tiken.
Visst, sa han med en nästan vänlig ton. Jag ska inte bita dig i tassarna.
Malphas gick bort till platsen där honan stod och böjde på lederna för att ge henne en lättare väg upp på hans rygg. Han var ändå betydligt mycket större och högre än henne, trots de överdrivet långa benen hon bar på.

Skrattade han åt henne? Kilah blängde mot hanen genom det dunkla ljuset. Han skrattade åt henne! Hon hade i alla fall kommit med ett förslag! Den dumkorven hade bara vankat handfallet. Hon hade i alla fall föreslagit-
     När hanen gick med på det hela stirrade Kilah dumt på honom för ett ögonblick. Hon blinkade osäkert och lade tveksamt öronen ut åt sidorna när han hukade sig framför henne. Så här nära insåg hon än en gång hur väldig han var. Hon drog in och höll ett andetag. Med resolut min tog hon steget fram till hanen, och bad till gudarna att hanen inte skulle vända och hugga efter henne när hon något klumpigt kämpade upp på hans rygg. Liggande mot hans skuldror, med bakbenen uppdragna under sig och framtassarna böjda över hans axlar för balans hoppades hon på att hålla sig kvar tills han ställt sig. Svansen pressades mot hennes egen höft. Hon kunde inte stå upp medan han skulle röra sig, då hade hon ramlat direkt.

Han väntade tålmodigt i den obekväma positionen. Kände hur den tunna honan i ett osmidigt försök tog sig upp på hans breda ryggtavlan och sjunk ihop för att få bästa möjliga balans. Han förvånades över hur pass lite tiken måste väga. Hade det inte varit för hennes placering av tassarna så hade han knapp lagt märket till henne.

Redo? Utan att vänta på ett svar till sin fråga så reste han sig. Med sin blick fäst, på vad de båda antog var någon slags metall, styrde han sina steg fram till platsen och stannade direkt under den. Funkar det här?

Kilahs början till ett svar övergick i ett ofrivilligt pip när hanen reste sig. Hon bet snabbt av ljudet – och bet sig själv nästan i tungan på köpet – och grep med framtassarna i ett försök att hålla sig kvar på hans rygg.  När han stannat grymtade hon bara kort till svar. Hon vände blicken mot taket och vidare ner över en av pelarna bredvid. Från hans rygg skulle hon nog kunna nå, om hon tog stöd mot en av pelarna.
     Det var med en beslutsam min Kilah långsamt vinglade upp från liggande mellan hanens skuldror till att stå med framtassarna mot en pelares hårda yta och baktassarna balanserade mot hans rygg. Mer än en gång hade hon varit nära på att halka av honom. Nära, men inte riktigt. Gång på gång försökte hon intala sig själv att han inte alls skulle tröttna och få för sig att hugga. Hon var inte alls nervös. Nejdå. Det skulle gå så bra så. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från att svälja gång på gång och snegla ner på hanen inunder sig. Mumlande knappt hörbart för sig själv sträckte hon sig mot taket, sträckte ena tassen så högt hon kunde nå, sträckte sig efter kraften och ut mot metallen.
     Ett triumferande ”Ha!” som inte blev mycket mer än en exalterad utandning lämnade henne när hon kände ytan svara. Det var metall. Det var metall. Allt som skimrade i taket, allt som skimrade mellan rötterna. Det var inte densamma som vad hon var van vid, men hon kunde känna den svara, kunde känna den röra sig när hon drog med kraften. Svansen pendlade hastigt bakom henne när hon sträckte sig ytterligare lite närmre.
     Ett betydligt ljudligare, förvånat läte lämnade henne när Kilahs ena baktass halkade av hanens rygg. Hon föll i marken med en duns och ett högt klapprande från metallpärlorna i manen. Lika snabbt som hon fallit – hade hon slagit emot hanen på vägen ner? – slängde hon sig upp från marken igen. Början till ett bubblande skratt föll över hennes läppar i blandad lycka och förvirring. Så snart som hon kunnat fästa blicken på hanen igen utbrast hon;
     ”Det är metall! Aah! Så nära! Igen!” Adrenalinet som fyllde henne trängde för ögonblicket bort den omedelbara rädslan över hans eventuella ilska.