[Pax till Yoru :3]

Vinden for över dalen och gräset böjde sig för dess vilja likt vågor på ett hav. Muller kunde höras åt än man vände huvudet, men inget tydde på att det var hit det vandrade, men det såklart, inget tydde på att det Inte var påväg hit heller. En bit bort syntes mörka moln och på vissa ställen så sken det upp i ett vitt ljus, trots att solen sken, men det var såklart bara över slätten som solen för tillfället ville visa sig och sprida sin värma och sitt sken.
En ljus, fläckig tik vandrade genom gräset och hennes långa svans svepte över stråna och fick dem att göra ifrån sig ett svagt prasslande ljud.
Hon hade stannat för att se sig omkring och försöka avgöra vart det högsta, och förmodligen närmaste mullret kom ifrån för att försöka avgöra om det var något som var påväg hit. De långa öronen flackade fram och tillbaka men hade svårt att fånga upp ett direkt ljud. Ett moln svepte över himlen och skymde solen och tiken tittade upp bara för att i nästa ögonblick få en blöt skur över sig och lite fort som det hade kommit försvann det och solen sken värmande över henne igen. Hon suckade och ruskade på sig. sedan bestämde hon sig för att det var dags att röra på sig igen. Marken var lerig på vissa ställen och torr på andra så vissa gånger blev hon tvungen att hoppa från en plats till en annan för att slippa skita ned sig helt. Hon hade inga problem med smuts, nej nej, men det var ju inte direkt så att hon älskade känslan när lera och annat kröp sig emellan trampdynorna och fastnade där heller.

[nu kommer cpsega jag Dx förlåt! Och jag har inte en blekaste aning om vad jag ska skriva om Dx Damn... <'3]

Vinden ven stilla över slätten. Ett vagt muller hördes i fjärran samtidigt som ett glatt fågelkvitter dansade med slättens prasslande. En ung ljus hanne låg och vilade ovanför gräset som sakta började tappa sin gröna glans och gå över till en gulbrun nyans. Dom slutna ögonlocken låg tungt över dom mörka ögonen samtidigt som dom stora öronen lugnt lyssnade efter faror eller annat liknande. Vinden dansade stilla i den mjuka tjocka pälsen för att sedan dansa vidare med hans doft och löv, dansa bort till fjärran där magi som någon aldrig tidigare har skådat. Varför dölja sin doft då han inte fann det behövande, kanske var det för att det är mycket få som skulle nå upp till den höjd som han befann sig på. Ingen var kapabel till att hoppa så högt, och inte heller var det många som var kapabla att klättra i träd som han och hans släkte. Många få, om dom inte bar vingar eller luften med sig.

En liten vilsen fågel flaxade viset runt hans öron och dom ljusa ögonlocken öppnades. Ett par djupa blodröda ögon skymtades och han reste på huvudet och mötte den lilla fågels blick. Och mycket sant kunde han känna och se hur förvirrad den var. Ett mjukt leende sprack upp och han såg bort mot fjärran, lät vindarna virvla runt det lilla djuret och genast kunde han se hur den vilsna blicken förändrades till en beslutsam och vetande blick. Med ett kvitter hoppade den ut i luften och flög vidare.