[Reserverad för Talon.]

Det var mitt under ljusa dagen och solens hettande strålar verkade försöka trycka undan marken då de sken med en sådan hemsk intensivitet. Det var som om en våg av värme hade dragit in över världen, och den nästan outlidliga hettan tvinga många varelser att hålla sig undan från de soliga områdena.
Samma sak gällde den unga varginnan som låg vid sidan av ett klippblock. Skuggan var skön och tilltalande, men även där var det varmt och tungan hängde utanför munnen där hon låg och försökte härda ut. Det var en onaturlig värme som hade slagit till, och det underligaste var att den kommit mitt i allt. Hon hade helt stillsamt vandrade över stenslätten när det utan förvarning hade blivit allt varmare. Ingen vind hade kommit svepande, ingenting som kunde ha fört med sig värmen. Det hade bara kommit, helt utan förvarning. Underligt.
På håll hördes en klar åskknall. Huvudet höjdes och såg mot skyn. Borta vid horisonten kunde de gröna ögonen uppfatta mörka moln som det verkade regna från och en tyst önskan om att de skulle komma till detta ställe for genom hennes hvuud. Men det verkade inte som att de var på väg ditåt.
Hon suckade, lade åter huvudet på tassarna. Visste inte riktigt vad hon skulle göra. Det var för varmt för att gå, i alla fall den långa sträckan hon hade kvar för att nå Silverpile. Det var lika bra att vänta, men det var tråkigt att göra det.

[Vet inte om du har läst om Chaoset, men eftersom att jag inte har frågat gällande det så tänkte jag inte dra in det mer i rollet än vad jag redan gjort. En extrem värme och åska på avstånd får räcka ^^]

Talon betraktade den vita från sin plats bakom ett stenblock. Den lilla skuggan som stenen bidrog med hjälpte knappt i hettan. Den lilla stäppvargen suckade, reste sig till stående och sträckte på sig. Kroppen var stel av att ha legat stilla så länge, hon hade legat en bit ifrån den andra för att kunna se. Mest av nyfikenhet, och för att i brist på annat, faktiskt ha nått att göra. Talon tog några försiktiga steg framåt. Tankarna gled omkring, det var en aning svårt att få grepp om dom i den här värmen. Tungan guppade lite utanför munnen och hon försökte fokusera på den vita.
Några meter ifrån stannar den lilla vargen och drar ett andetag.
"Vad gör du här.." Frågade hon aningen kaxigt. Men vem vet, för allt hon visste kunde det lika gärna vara den här vita snöbollen som orsakade hettan här..

Ögonen slöts för en kort, då en matthet kom över henne. En plötslig vilja för att sova, eftersom det inte fanns något annat man egentligen kunde göra i denna hettan. Det var nästan sjukt, kaotiskt och dåraktigt. Vad hade egentligen hänt med världen som gjort den på detta vis?
Men det var inte länge den snövita, unga honan han ligga och försöka drömma sig bort och falla i sömn, för endast en kort stund senare nådde några korta ljud hennes öron, ljudet av tassar mot marken. Ögonen slogs upp och i samma stund som hon lade blicken på den bruna honan talade denna till henne. Med snabba rörelser satte hon sig upp, något konfunderade över den plötsliga uppenbarelsen om att hon inte var ensam. Och utan att riktigt tänka på vad hon sade svarade hon.
"Jag kan fråga dig samma sak. Får jag inte vara här?"
De gröna ögonen smalnade av en aning där hon satt med ryggen mot klippblocket. Hon såg fundersamt på den andre, undrade varför denna hona lät så fientlig. Samtidigt så lade sig chocken allt mer och hon började kunna fokusera igen, tänka ordentligt. Åtminstone så ordentligt som det gick att tänka i denna hetta. Den skulle kunna driva vilken varg som helst till vansinne.

Talon tog några steg på stället och lutade huvudet lite åt höger. Hon betraktade den andra större honan och lät ögonen smalna av lite.
"Klart du får." Snäste hon av lite kort, och rätade sedan på sig lite. Hon kanske betedde sig lite otrevligt, men hettan var galen, helt och hållet. Hon försökte fokusera, Talon var van vid hetta, men det här.. Men den här vargen såg inte ut som en varg som brukade vistas i sådan hetta. kanske kunde hon en väg till en svalare plats. Talon såg sin chans, Denna plats var som ett virrvarr av platser, revir, hon hade inte riktigt vågat sig så långt in i detta land för att utforska.. Men kanske om hon gick med någon som levde här. för visst så kanske denna levde här? Hon log lite inombords.
"ursäkta.. hettan.. Jag menade inte att vara oförskämd.." Sa hon och duckade med huvudet en aning för att visa sin aktning.

Aningen förvirrad över den andres beteende svarade Xhie inte först. Visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det hade först verkat som att den andre inte ville ha henne här, men helt plötsligt så verkade det inte spela någon roll ifall hon var här eller inte. Det var aningen underligt i den unga honans ögon och hon försökte förstå vad som rörde sig i den andres huvud medan hon studerade denna.
"Så bra då," svarde hon lite tafatt, endast för att hon insåg att det kanske skulle vara passande att hon sade något.
Öronen vinklades aningen åt sidorna medan hon sedan lyssnade när den bruna fortsatte att tala. En ursäkt, en förklaring. Fortfarande aningen förvirrad kunde Xhie inte hindra ett svag leende som trädde fram på hennes läppar. Kanske hon inte skulle förstå den andres beteende, men det verkade som att detta var en trevlig varg, trots allt. Och sådana hade hon ingenting emot.
"Jag vet, den är olidlig. Det gör inget," svarade hon och öronen vinklades framåt samtidigt som kroppen slappnade av lite mer. "Mitt namn är Xhie." Hon log uppmuntrande mot den andre och hela hennes ansikte lös av oskuld och glädje. Kanske lite likt en ängel på något outgrundligt vis.

*pet* :3