[Reserverad för Kratos.]

Xhie hade åter börjat vandra. Den tidigare värmevågen som hade tvingat henne att stanna hade försvunnit mitt i allt, och det enda tecknet på att naturen fortfarande var i uppror var den mullrande åskan som låg med en varnande ton borta vid horisonten tillsammans med tunga, mörka moln. Men de verkade inte vara på väg åt Xhies håll, och det var hon tacksam för. Naturen hade kastat allt för mycket motgångar mot henne på senaste tiden, det var som om den ville att hon inte skulle nå sin far. Men hon skulle nå honom, helt klart. Det hade hon bestämt sig för och ingenting kunde rubba hennes beslutsamhet.
Det var med lätta steg hon fortsatte röra sig genom det steniga området. Hon hade aldrig sett denna plats tidigare och i början då hon vandrat in på detta område hade de gröna ögonen sett sig omkring med en enorm nyfikenhet. Men ganska snart hade hon insett att det inte fanns mycket mer att se än just stenarna som verkade finnas överallt, och intresset hade slocknat. Nu rörde sig den vita kroppen framåt och blicken var riktad mot horisonten, mot målet.
Hon skulle vandra till Silverpile och där skulle hon möta sin far.
Skymningen började lägga sig över området, och skuggorna blev allt längre. Natten var på väg, något som Xhie noterade. Och hon undrade, ifall hon skulle fortsätta vandra eller inte. Hon hade förlorat mycket tid när värmen gjort det omöjligt att knappt ens röra på sig, men samtidigt var hon inte vidare förtjust i att vandra i mörkret. Så hon stannade upp, osäker på om hon skulle fortsätta eller inte.

Skymningen var så gott som över skogen när Kratos vandrade in i den. Han hade aldrig varit på denna plats så han var extra försiktig med vart han satte sina stora tassar och hans ögon vakade noga både framför och vid sidan av honom för några eventuella rörelser som skulle kunna tänkas försöka hoppa på honom. Man vet ju aldrig vad som lurar i mörkret när man kommit till ett nytt ställe. Men än så länge hade han klarat sig utan att bli sedd eller att se någonting. Fortsatte det såhär så skulle det bli enklare än han trott att passera. Men han visste att han inte kunde vara allt för säker. Det var ju inte bara faran från andra varelser som kunde hota, alla möjliga sorters naturkatastrofer pågick över hela landet och mullret en bit bort var inget han önskade hit. Om det var något han inte gillade var det åska, för med åska följde oftast blixtar och blixtar kunde slå ned någonstans och slog det ned så innebar det oftast eld, så egentligen var det väl mer risken för brand än för själva åskan han ogillade.
Nattens mörker drog sakta sitt svarta hölje över skogen och han började fundera på om han skulle fortsätta gå eller hitta någonstans att stanna tills dagen kom tillbaka.
Det började röra sig något längre fram och Kratos stannade upp. Efter ett tag såg han skepnaden av en varg, vit som snön uppe på snöslätterna, men han rörde sig inte en millimeter då risken fanns att denna skulle vara en aggressiv sådan, och han hade ingen som helst lust att hamna i bråk just nu. Nej, nej, han stod där, tålmodigt väntande för att se om denne skulle reagera på hans närhet.

Tankarna flög fram och tillbaka i hennes huvud medan hon stod och funderade över var hon skulle göra. Stanna för natten eller fortsätta vandra. Hon borde fortsätta med tanke på all den tid hon tappat under värmeböljan som hindrat henne från att vandra under dagen. Men samtidigt önskade hon att det inte skulle ha varit så mörkt, att natten hade kunnat komma senare. Hon gillade inte mörkret, med tanke på de varelser hon mött i det.
En rysning for längs hennes ryggrad och fick henne att obekvämt vrida huvudet åt ett annat håll.
Genast fastade den gröna blicken på en svart skepnad som var nästan omöjlig att se i den mörka skymningen. Det hade varit ren tur att hon upptäckte denne, då hennes blick hade landat rakt på varelsen. Och genast spändes musklerna i kroppen medan Xhie snabbt funderade över vad hon skulle göra. Hon var synlig då hon var vit, hon borde gömma sig. Men sedan insåg hon att den främmande varelsen verkade stå och se rakt på henne. Den hade nog redan upptäckt henne, så vad fanns det då för meningen med att försöka smyga undan? Säkerligen skulle denne främling inte låta henne försvinna i första taget.
Hon såg sig snabbt omkring, lade sedan åter blicken på den mörka skepnaden då hon inte ville tappa bort denne. Vad skulle hon göra? Vars skulle hon ta vägen? Ännu mer obeslutsam än tidigare stod hon kvar och stirrade på främlingen som smälte ihop med mörkret så himla bra.

Den främmande vargen verkade tillslut ha sett honom då denna hade stannat och vridit sitt huvud mot hans håll. Vargen verkade vara något mindre än honom, och skinande vit, näst intill omöjlig att för ögat se om det nu hade varit vinter. Till Kratos fördel så var det inte vinter och han hade i god tid fått syn på denne och om det så blev bråk, kunna veka av och förhoppningsvis undvika detta. Eftersom hans päls och fjäder vingar var så gott som svart som själva natten, om man bortsåg från de smutsvita tipparna på vingarna och hans gula ögon, så skulle det bli ganska så enkelt att röra sig bort från en fejd. Han avstod gärna från att använda vingarna då hans högra sida hade blivit så fult ärrad att han var rädd för att skrämma bort andra.
Den andre stod bara och stirrade på honom så som han också gjorde mot denne. Han kunde inte känna någon doft från denne och avgöra om det var en hona eller hane eftersom vinden olyckligtvis inte låg åt hans håll.
Han tog ett steg närmare och väntade sig en reaktion innan han talade.
"Who are you?"

Hon ryckte till då hon såg hur den svarta gestalten rörde sig närmare. Visserligen endast ett steg, men fortfarande närmare. Och den gröna blicken hölls fortfarande fäst på denne när orden gled ut i den kyliga nattluften.
Först kunde hon inte riktigt förstå vad han sade, eftersom att hon var så koncentrerad på att hålla honom under uppsikt. Men när hon sedan försökte fokusera lite mer på det han sade blev det klart för henne varför hon först inte hade förstått. Främlingen talade inte nordspråket, och hon var tvungen att söka lite i minnet innan hon kunde identifiera orden som hade sagts. Och hon förstod dem, även om hon inte riktigt kunde minnas att hon lärt sig språket den andre talade. Men hon antog att det var minnen från hennes förfäder som tillät henne att kunna det. Dock valde hon att svara på nordspråk, det som hon faktiskt visste om att hon kunde.
"Jag skulle kunna fråga dig samma sak, främling." Rösten var aningen utmanande och verkade nästan kräva ett svar, även om det inte var riktigt så Xhie kände sig inombords. Visst ville hon stå på sig, men samtidigt ville hon undvika den konflikt som detta möte möjligen kunde föra med sig.
Men ännu visste hon ju inte vad det var för varg hon hade framför sig.
Med ens kom en stark tanke om att teleportera sig bort över henne. Hon kunde bara sluta ögonen och några ögonblick senare vara försvunnen. Kanske hon inte skulle ta sig vidare långt, men i alla fall en bit. Ta sig undan på samma sätt som hon undkommit den svarta varginnan. Men risken fanns ju att denna främling skulle vara lika snabb som varginnan hon tänkte på...
Hon såg vaksamt på främlingen medan hon rös vid tanken på varginnan hon mött på Azhekaslätten.

Han såg att hon verkade lite stel. Det måste vara hans fel. Han funderade om hon hade sett hans fula högra sida, men kom sedan på att det kunde inte vara möjligt då det var för mörkt och han hade dolt det mesta som gick under hans stora vingar.
"I'm Kratos. Now, if you would be so kind, please tell me your name?"
Hans röst var varken hotfull eller bestämt, det var mer som om han bad henne, på ett snällt sätt men ändå hade någon sorts ton i rösten som sade åt henne att hon inte skulle leka med varken hans tålamod eller humör. Han ville inte skrämma denne, men det bara blev så. Han ville heller inte bråka, verkligen inte, men då han möter någon ny som han inte känner så blir det oftast någon sort av bestämdhet i hans röst. Som en varning av något slag.
Han tog ytterligare ett steg närmre så att hans båda tassar stod bredvid varandra och väntade in främlingens svar.

Fortfarande med misstänksamheten krypande under huden såg hon på den andre, samtidigt som hon var fascinerad över hur hon kunde förstå honom. Det var ett främmande språk, aldrig hade hon fått lära sig det. Men ändå kunde hon det. Förfädernas kunskaper som gick i arv verkade långt mycket starkare än hon först hade anat. För vad annat kunde det vara? Hennes far hade berättat om det, att hon med tiden skulle märka att hon kunde saker som hon inte ens visste om. Och det tack vare tidigare ninjor i hennes släktled. Kunskaper som gick i arv. Och aldrig hade hon märkt av det lika klart och tydligt som nu. Men fortfarande vågade hon sig inte på att tala språket som den andre talade.
"Jag heter Xhie," svarade hon istället med en stillsam röst. Den gröna blicken vilade stadigt på främlingen.
Han hade kommit lite närmare, men hon behöll sitt lugn även om hon fortfarande funderade på om det kanske hade varit smartast att bara vända om och ge sig av. Men det verkade inte som den bästa lösningen, inte just nu. Så hon stod kvar, fortfarande aningen orolig och såklart lika misstänksam.
"Vad vill du mig?"
Svarta vargar... De hade aldrig fört med sig något bra in i hennes liv. Aldrig. De var bara ond, ville inget annat än såra och förstöra. Det var hemskt när hon tänkte på det, hur kunde de önska en sådan sak? Men det var en fråga som hon aldrig skulle förstå svaret på, och hon hade mer och mer börjat acceptera att det fanns ondska i världen som inte skulle försvinna. Det gällde bara att lära sig leva med det, och det var där hennes problem var. Hon förstod inte hur ondskan kunde tillåtas existera i en värld som var så vacker.

Han såg på henne och lyssnade till hennes ord. Han fascinerades av språket hon talade och tackade sin moder i himlen för att ha givit honom kunskapen att både tala och förstå det. Men även om han kunde det så ville han inte använda sig av språket då det var rätt osäkert för honom. Han var mer van vid att tala sitt språk och ville inte göra bort sig med att inte uttala saker och ting fel. Men att hon förstod honom fascinerade honom ännu mer.
Han satte sig ned och lyssnade. Xhie, intressant, det var det namn han förstod att hon hade och han hoppades innerligt att han hade rätt.
Nästa sak som kom ut ut hennes mus förbryllade honom lite. Han hade nyss träffat henne, han hade varit borta ett långt tag från Numoori och hade inte träffat någon förens nu, och denne verkade tro att han ville henne illa? Eller det var i alla fall intrycket han fick.
-Me? I want nothing from you, you are the first one I've seen since I came back to Numoori. Is it meant that I should want something from you? If that's the case then I'm sorry that I do not want anything except a little chit chat if possible..
Han började fundera på om han skulle ta och gå och låta henne vara ifred om det var det hon ville. Så han reste på sig.
-If you do not want to see me I'll go.
Precis när han vände på sig så hördes en åskknall och Kratos hoppade till, det ryckte till i hans vingar och hans vissa av hans skador blev för en kort sekund synliga, men han harklade sig och rättade till vingarna så de skymtes sedan gav han henne en snabb blick för att se hennes reaktion.

Hon lyssnade till hans ord utan attt röra en enda muskel. Andetagen var lätta och det pulserande hjärtat i hennes bröstkorg höll slagen jämna. Men hon var beredd, hela tiden. För man visste aldrig med andra, det hade hon lärt sig. Ifall denne Kratos nu ville skulle han kunna kasta sig mot henne när som helst, hon kunde inte sänka sin gard för då skulle det inte vara säkert att hon skulle ha kvar livet. Det var en hemsk värld de levde i, det kunde hon erkänna. Det var därför så mycket ondska fanns omkring dem. Världen var vacker, men fylld med ilska och hat.
Det var fel i hennes ögon, men vad kunde hon egentligen göra åt det?
Hon öppnade munnen lite lätt, osäker på om hon skulle säga något eller inte. Det verkade som att den bevingade inte hade något ont i tankarna, han erbjöd sig till och med att gå ifall hon ville. Kanske var det dumt av henne att inte ge honom en chans.
Vad hade far sagt? Alla är lika tills man dömer dem. Stämde det? Ja, kanske det gjorde det. Kanske han kunde vara både ond och snäll, beroende på hur hon såg på honom.
Munnen som hade slutits igen öpppnades än en gång, men denna gång hann inga ord komma ur den.
När åskans mullrande nådde dem ryckte hanen till och det blottade skador som Xhie inte hade sett tidigare. Och med en smått förvånad, kanske även misstänksam min, mötte hon hans blick när han såg mot henne. Det syntes att han undrade över hennes reaktion, men Xhie hade inte riktigt tid att reflektera över det hela. Hon sade det första som kom upp i hennes huvud.
"Är du skadad?"

Illa. Det är inte mening att någon, överhuvudtaget, någonsin ska se eller ha sett hans skador. Då det faktiskt var det enda han inte tyckte om sig med sig själv. Han hade inte tänkt visa de för denne Xhie, men inte heller får någon annan. Någonsin. Hans öron spetsades när han hörde henne tala.
Han harklade sig och började fundera hur han skulle svara på hennes fråga om han var skadad. Visserligen var han väl det men det var länge sedan och det var inte så hemskt som det såg ut.
Nä just det... inte så hemskt som det såg ut, och det såg hemskt ut. Det kunde lätt få en riktigt misstänksam varg att tro att han var en riktigt ond varg som samlade på krigsskador. Men så var ju nu inte fallet. Han visste bara inte hur han skulle formulera det.
Hennes blick var ju inte en sådan sorts blick som visade att hon hade tilltro till honom, vilket han tyckte var mycket klokt av henne då man aldrig kunde vara säker på vad för sorts vargar som vandrade i Numoori.
- Yes and no, I am hurt, or you could say damaged, but it's not something I got recently. I've had it for a long time. I can say that much at least.

Hon såg på honom, fortfarande med en smått misstänksam blick. Men nyfikenheten kröp inom henne, och faktum var att han inte verkade farlig. Kanske hon skulle våga sig närmare, bara hon var på sin vakt. 
Med ett svagt poffande ljud försvann Xhie från platsen hon stod, som om hon gick upp i tomma intet. Sedan, endast ett ögonblick senare, dök hon upp en bra bit närmare hanen. Hon såg på honom, lade huvudet på sned och tog sedan ett försiktigt steg framåt. Hon såg mot det skadade området, mötte sedan hans blick. 
- Does it hurt?
Hon reagerade snabbt på de främmande orden som kom ur hennes mun, förvånad över att hon faktiskt förstod vad hon själv sade. Hon talade ett språk som hon aldrig hade lärt sig, allt tack vare hennes förfäders kunskaper. Det var underligt hur en ninja egentligen fungerade, och det var underligt vilka saker hon kunde utan att ens veta om det. Den svindlande tanken fick henne att tappa en aning fokus från den mörka hanen.