Utan större framgång hade hon försökt undfly det underliga vädret. Marken skakade inte längre. Mullrandet av åskan hördes visserligen fortfarande, men den var långt bort. Regnet piskade dock fortfarande ner, och vinden var så stark att det var jobbigt att gå mot den. Tack vare den tjocka pälsen Renn besatt var det inte särskilt kallt, trots att det inte var många plusgrader i luften. Men däremot samlade hennes päls på sig mycket vatten och blev tung. Gång på gång fick hon stanna upp och ruska ur pälsen för att sedan gå vidare med en päls som åter blev tyngre och tyngre.

Även om vädret var lugnare här och nu än den varit i Lövskogen var det något som inte riktigt stämde. Vind som slet sönder all växtlighet som inte var gräs och regn som slog mot marken och förstörde det som vinden inte tog. Den väldiga slätten var endast som ett oändligt stort lerfält. Leran fastnade i tassarna och gjorde stegen tyngre och segare.

Ett högt vrålande läte ljöd genom vinden. Vad det var som lät kunde hon inte avgöra, men det fick hennes uppmärksamhet. Huvudet lyftes och de rödkantade öronen spetsades mot ljudet. De gyllene ögonen övergick från trötta och irriterade till nyfikna. De slöa stegen bytte riktning och blev både längre och snabbare. Trots den hårda vinden var nyfikenheten starkare hos den unga vargen.

De långa öronen låg strukna mot nacken medan den rasande vinden rev och slet i den högresta varghanens kropp. I fjärran rullade åskan fram, tillräckligt kraftig för att mullret även skulle nå honom. Han kunde inte annat än att förundras över detta väder som mötte honom, visst hade han varit med om kaotiska oväder tidigare men inget som tycktes så vidsträckt eller rasande som detta. Texanic hade anat detta möte sedan han nått utkanten av den stora stenöknen, där det hela hade tett sig betydligt lugnare.
Oändliga, gråsvarta moln hade rullat in över det ljusblå himlavalvet och redan då varnat honom för vad han skulle få utstå om han fortsatte framåt. I dåläget hade han dock inte haft några tankar på att vända tillbaka, han skulle inte klara ännu en vandring genom den livlösa stenöknen, det skulle vara som att gräva sin egen grav. Därför hade han fortsatt framåt, länge hade han vandrat och till och med lyckats nära sin tunna kropp ordentligt för första gången på väldigt länge.

Nu var han dock här, fast i en storm som inte verkade ha för avsikt att vika sig.
Det långa gräset gröngula gräset kastades av och an i den vinande vinden som inte riktigt verkade kunna bestämma sig åt vilket håll den skulle fara. Gräs var allt han såg, om han bortsåg från ett fåtal, slumpvis utsatta träd som nu även de vek sig för vindens raseri. Här fanns det inget skydd så långt han kunde se.
Hanen fortsatte kämpa sin väg framåt, de tunga hornen på hans huvud och det faktum att hans fysik var långt ifrån bra i nuläget så blev han snart utmattad igen.
Tungt lade han sig ner i det höga gräset, brydde sig inte direkt om att han låg helt oskyddad på den vidsträckta slätten eller att den klibbiga lera nu täckte halva hans kropp. Den djupa bröstkorgen hävde sig upp och ner då han andades utmattat.. han behövde bara en liten stunds vila sedan kunde han fortsätta igen.

De ansträngda stegen fortsatte röra sig framåt. Öronen hade åter vinklats bakåt för att att slippa bli fyllda av de gigantiska vattendropparna som slog ner från skyn. På grund av regnet och den kraftiga vinden trubbades alla hennes sinnen av. Synen uppfattade bara några språng framåt. Hörseln fylldes av vindsus och smatter från regnet. Luktsinnet kunde endast uppfatta den starka lukten av jorden precis under fötterna, vinden förstörde alla lukter i luften. Ovetandes om vad som komma skall, tog hon sig fram mot platsen hon var säker hon hade hört det främmande ljudet från. Vad hade det varit som lät?

Snart såg hon hur ett gigantiskt, i jämförelse med de övriga träden här på slätten, tillslut hade förlorat mot vinden. Det låg rasat ner över ett annat träd som även det hade behövt ge vika för det mycket större trädet. Det måste ha varit ljudet av trädet som föll som hon hört. Med en liten besvikelse i blicken fortsatte hon vandra över slätten. Hon hade hoppats på att det skulle vara något lite mer spännande som skulle uppenbarat sig för henne..

Hon behövde inte gå långt innan en ny syn visade sig. Bara några meter framför henne låg ett stort, mörkt föremål. Till en början såg det ut som en sten, men efter hon kom närmre kunde hon börja urskilja konturer. En varg? Det såg ut som en varg i alla fall, men med en hjorts horn. Renn, som under sitt liv endast sett vargar av sin egen ras, blev både nyfiken och rädd av det faktum att den här vargen hade horn. Vad betydde det? Var han också en magibrukare, så som många andra vargar i dessa skogar?

Det började bli obehagligt när den kalla leran kröp sig som när inpå skinnet på honom och han valde att han åter ta sig upp på benen trotts att de beklagade sig något över att åter få bära den stora varghanens tyng. Leran tyngde ner hans päls som hängde, blöt och ovårdad ner för sidorna på honom. Texanic ruskade på sig och det stänkte om honom likt han just tagit ett bad. Vinden hade åter tagit ett stadigt grepp om honom, den röt åt honom, bannade honom att han stod i dess väg. Inget mer än ett ständigt brusande var vad han hörde då vinden kastade sig mot honom med en kraft som inte verkade vilja avta. Lukten av lera var allt den svarta nosen kunde känna av, vinden slet med sig allt annat. Han var inte alls glad över situationen han nu var försatt i, inte visste han hur han skulle undkomma stormen på detta vidöppna fält, eller när den väl tänkt avta. Han lät blicken åter igen söka av området. Gräs, lera, svarta moln och.. hans blick stannade upp vid synen av en främmande var som stod oroväckande nära honom och höll blicken fäst på honom. Till en början blev han misstänksam, i sitt nuvarande fysiska tillstånd blev denna känsla allt starkare kring främlingar. Han kunde inte kontakta denna främling genom att tala till denne, vinden skulle slita itu hans ord så fort de lämnade hans mun. Därför lät han istället sitt sinne leta sig bort från honom själv. Det sträckte sig mot främlingen, vidrörde dennes sinne ytterst lätt. Han visste själv att en varg som var ovan vid psykiska krafter som dessa kunde finna det ytters obehagligt att få sitt sinne vidrört av någon annan. Just därför tog han det försiktigt. "Who are you stranger, and why are you as I, trapped in this raging storm?" han lät tala genom sinnet med ord som vinden inte skulle kunna rå på det minsta. Blicken lät han förbli fäst på främlingen, han rörde sig inte, inte ännu.

[Ush, fy blä... uselt xP]

Hon såg på hur vargen reste sig upp. Det såg fånigt ut, hur mycket han ansträngde sig bara för att komma upp på tassarna. Fortfarande med en avvaktande blick såg hon på hanen, trots att han uppenbart inte märkt henne. Vinden piskade på, som om den försökte trycka ner vargen till marken igen. Även Renn behövde stå bredbent och spreta med tårna för att inte vinden skulle ta ett grepp om hennes balans. När den hornbeklädda hade ställt sig upp, möttes deras blickar. Hans ögon verkade inte välkomnande. Under de få sekunder de stod och såg på varandra funderade den gyllene tiken ut hur hon skulle agera mot denna varg. Med tanke på hur hans fysik var verkade han inte vara någon krigare. Han skulle nog inte ge sig på henne utan anledning. Förmodligen skulle den andra vargen inte heller välja att ge sig på henne även om hon gav honom en anledning. Det var den känslan hon fick av honom.

Precis som hon skulle öppna munnen för att ropa ut till honom genom vinden kände hon en fruktansvärd smärta i huvudet. Omedvetet kved hon i smärta, medan hon hörde någon tala till henne. Men inte så som hon vanligen hörde ord genom öronen. Denna gång kom orden inifrån hennes huvud. Rösten verkade inte ont sinnad, men hon kunde inte höra vad den ville genom smärtan. Så fort rösten tystnade avtog den direkta smärtan, men en stark huvudvärk förblev kvar. Den tik som annars aldrig visar svaghet inför andra stod och darrade av rädsla. Vad var det som hade hänt? Hon såg på den andra vargen med fruktan i ögonen. Var det han som hade gjort det? Var det hans magi? Att göra illa ens sinne utan att själv göra något? Trevande tog hon några steg bakåt. Öronen låg slickade mot hennes nacke, överläppen var lyft och visade den övre tandraden. Hon kunde se framför sig hur rädd hon måste se ut. Och det var hon.

Rent blev rädd av smärtan och sprang iväg.

Avslutat!
Säg till om du blir aktiv och vill rolla igen, men just nu vill jag kunna starta nya roll (: