Stämningen var låg när tassarna sjönk ner djupt i leran på den lilla gruppen av vargar som var på väg mot Snöstrand längs den på flera platser nästan förstörda stigen. Regnet tycktes aldrig ta slut och vattnet rann i djupa strimmor längs deras pälsar, och de längtade nu bara tills att de kunde få komma fram till mat och varma sovplatser.

Öhld gick sist i ledet. Han föredrog att ha Daevor och Uma framför sig, samtidigt som han kunde hålla koll bakom dem. Daevor var oavsett den som var bäst på att hålla en högre takt när de vandrade, även om det var i stort sett omöjligt nu i leran så gick han oftast längst fram av gammal vana.

Efter ytterligare några timmar hade regnet till slut börjat ge med sig, och de kunde nu skymta Snöstrands eldar på håll.
"Äntligen" Flämtade Uma trött. De andra kunde bara utmattat hålla med. Vandringen från Tassemarken hade känts helt oändligt lång, även om det bara hade varat i knappt 4 dagar.

Väl innanför den enkelt byggda vaktade inhägnaden kunde de andas ut och började ruska av sig fukten och den värsta leran. Medan de stod där var det en högrest imponerande gråvarg som närmade sig. De hade mött honom förut, och det var lätt att komma ihåg hans nyare tilltalsnamn. De alla tre försökte sträcka på sig för att se mer ordnade ut än de antagligen gjorde.

"General Dödöga!" utbrast Öhld. Han kunde inte låta bli att alltid skrämmas lite utav de svarta hålet som gapade i generalens ansikte. Öhld kom aldrig ihåg vad han egentligen hette, men så var det heller ingen som använde sig av det.
"Ni ser ut att ha tagit med er ett helt träsk hit. Har vandringen gått bra? Har ni något att rapportera." Frågade han i lugn men något barsk ton.
"Allt lugnt mellan Tassemarken och hit. Vi tog ner en mindre grupp zombies som hade passerat stigen, men i övrigt är allt lugnt." Öhld insåg nu att de hade en del torkat gammal blod över sig som vittnade om den något slabbiga zombie avrättningen.
"Vi skulle hälsa från Generalen i Tassemarken att de ska skicka resurser så snart de fått dem från Nordriket. Isblod kommer förbi med vad Snöstrand behöver."
General Dödöga nickade ogillande och grymtade något. Det var ingen hemlighet att han avskydde isbloden när de kom förbi hans utpost. Han tyckte de kunde klara sig bra utan dem i närheten.
"Nåväl. Nu får ni vila upp er. Vi har fått rapporter idag om att en större hord är på väg söderut, så vi behöver ha er alla redo så snart som möjligt. Det finns gott om mat så tar för er. Och se till att tvätta upp er. Ni stinker."
Dödöga vände sig om och lämnade dem bakom sig. Öhld andades ut och gav Daevor och Uma en menande blick. Det var inte en lång vila de skulle få.

[Öppet rollspel!]

| Tänker mig att det här utspelar sig några timmar efter Öhld och co anlänt |

Månader hade nu förflutit sedan den mörka honan skiljts från sin syster. Att de skiljdes åt kanske var fel ord, tappat bort var nog mer korrekt. Den syster som alltid hade funnits där vid hennes sida, sin trogna vandringskamrat och bästa vän. Spårlöst försvunnen. 
Hon hade sökt i veckor utan resultat, hade aldrig direkt slutat även om det inte var lika aktivt numera. Situationen hade förargat henne, irriterat och frustrerat. Det var väl en av de främsta anledningarna till att hon slutat upp vid Snöstrand. För det första så var den en genomfartsled för många vandrare, och för det andra så behövde hon ta ut sin ilska på något eller någon. Den senaste månaden eller så hade de döda fått duga. Det fanns en underlig tillfredsställelse med att utrota dem en efter en.
Det var de tankar som fyllde hennes hjärna även denna natt där hon sprang. Glaset klirrade från de ringar hon bar kring benen. Hon hade tagit på sig att hålla koll på den lite större horden som var på väg mot utposten under dagen, och nu hade de ökat takten, rätt mot dem.
Regnet piskade hennes i ögonen, och underlaget blev allt mer lerigt, vilket tvingade henne att sakta av på takten. På håll kunde hon höra deras stönanden och diverse andra ljud som var omöjliga att sätta ord på. Hon var en bra bit före dem, men ville inte gärna riskera att fastna och låta dem komma ikapp.
Hon stannade upp och formade om det mesta av glaset till ett halsband för att inte tynga ner tassarna för mycket, resten av det lämnade hon innan hon satte kroppen i rörelse igen, något långsammare i takt än innan.
Det dröjde inte allt för länge innan hon fick syn på Snöstrand. Hon hade hållit till här ett tag nu, även om hon mest var ute och jagade så var det en bra plats att stanna till på då och då för att återhämta sig.
''Inkommande!'' ropade hon då hon kom inom hörhåll för utposten.

Erathor hade anlänt timmar tidigare, med regnet och en handfull individer i sitt sällskap. Omgivningen var grå och urlakad, med tunga moln och än råare luft. Snöstrand var ett skithål. Något han blev påmind om varje gång han såg den bristfälliga inhägnaden och provisoriska skydden. Vädret hjälpte inte och han såg redan fram emot att återvända till Tassemark.
    Det ihärdiga regnet hade sköljt det mesta av kladdet från Erathors päls, men stanken av dött kött satt än kvar i nosen. Den låg som ett töcken över individerna som trängdes runt eldar och under skydd. Jargongen var övervägande samlad – väntande – men här och var hördes vargars ringande stämmor när de entusiastiskt delade med sig av sina triumfer mot de odöda, för alla som ville och inte ville höra.
    Erathor tillät sig själv att vila, en – tack och lov – timid ungvarg inklämd vid sin sida. Timmar senare var utposten fylld till bredden av nya ansikten. Han pressade sig fram mellan leriga kroppar och snabbt döende eldar, till en av inhägnadens större insläpp.
    Det var tydligt att himlen inte skulle ha något ljus att avvara dem denna natt. Det hade börjat skymma och än låg regnmolnen tunga. Erathor såg ut över landskapet, där söndertrampade stigar förvandlats till lera i regnet. I förgrunden av det snabbt försvinnande dagsljuset kunde han se en mindre varg närma sig. Bakom henne, den annalkande horden. Hans röst ekade ut över fältet för att inte drunkna i myllret bakom honom.
    "Kommer du ensam?"

[Meh.]

Öhld, Uma och Daevor hade lagom och knappt hunnit äta av något som hade varit något slags djur någon gång - de ifrågasatte inte den här gången vad de hade tilldelats - när de hörde Venganza ropa på håll. Öhld såg hur Uma slöt ögonen och låtsades som att hon inte hörde. Han hade sällan vintervargen så slut. Lawaren Daevor stirrade bara rakt ut med död blick. Öhld kunde bara le trött mot dem båda. Ingen av dem var sugen på detta just nu. musklerna skrek fortfarande efter den tuffa vandringen.

Öhld reste sig för att ta täten i trion. "Kom igen nu. Nu är vi åtminstone inte ensamma. Och Generalen kommer ta ifrån oss vår matranson om han ser oss sitta kvar här." Det var motiverande nog att få Uma på tassarna fort medan Daevor mest himlade med ögonen och reste sig motvilligt.

De masade sig ut och ställde sig redo bredvid Erathor och generalen.