Ösregnet hade kommit fort och obarmhärtigt. Ändå kunde man inte säga att det var helt oväntat då de stora, tjocka och mörka molnbankerna legat tillsynes overksamma i utkanten av staden hela förmiddagen.
     Som många andra hade hon genast kastat alla sina andra ärenden åt sidan för att bege sig hemåt och ta skydd från regnet. Plikttroget höll hon i sin flätade korg när hon sökte sig fram genom de vindlande gatorna. Dropparna var stora och tunga när de föll över Civitas och snart hade hela staden mörknat i färg och gatorna blev mjuka och leriga. Det var ändå skönt med lite regn, konstaterade Flippa i tankarna. Det skulle blommorna bli glad av. Flippa blev snabbt lika genomvåt som allt annat, men det gjorde henne inte så mycket. Hon hade inget emot regnet.
     Men så flimrade världen vit bakom henne, och mullret som följde var plötsligt och öronbedövande. Rysningen av skräck som for genom hennes kropp kändes elektrisk. Med ett gällt pip kastade hon sig framåt med slutna ögon, halkade och gled fram på mage en bit. Lägligt nog hade hon lyckats glida in under ett primitivt tak gjort av läder som åtminstone skyddade mot det värsta av regnet. I tumultet hade hon tappat greppet om sin korg och när hon vågade öppna ögonen igen såg hon till sitt fördärv blommorna utspridda i gyttjan omkring henne. 
     “Fördömt,” viskade hon lågt, medveten om att såna ord skulle undvikas egentligen. Men det var den där lilla, ivriga ilskan som drog fram dem. Fli hatade åskan. Hon reste sig snabbt och ruskade hårt av sig det värsta av leran. Det var inte förrän hon hörde någon missnöjt muttra bredvid henne som hon lade märke till denne. Förskräckt såg hon sig om och mötte det lerstänkta ansiktet. Det såg nästan ut som att Fli höll på att gå sönder av skam.
     “Åh, käre nån! Åh nej, åh, vid Gudarna,” hasplade hon förfärat ur sig och började skruva på sig som om hon inte visste vart hon skulle ta vägen. “Förlåt! Förlåt mig, jag- jag såg dig inte.” 

Regnet var inget Ren egentligen hade något emot, men det var något med stadens lera som han gärna undvek. Den kändes smutsigare än vanligt och luktade illa. Nä, när det regnade såhär och gatorna slutade erbjuda fotfäste sökte sig Ren in under tak. Här kunde han i alla fall vänta ut ovädret torr och ren.
     När blixten slog ner vände Ren reflexmässigt blinken upp mot skyn och räknade, ett, två, tre- Han hann inte komma längre innan en liten valp sladdade in under taket. Med sig förde hon en virvel av blommor och lera. Ren blundade instinktivt när smutsen prickade honom rakt i ansiktet.
     "Mysigt", muttrade han, och hon måste ha hört honom, för genast började valpen be om ursäkt. Först tänkte Ren sura lite, men hennes genuint ursäktande min smälte all irritation.
     "Äääh", sa han avfärdande och försökte sig på ett vänligt leende, men fick genast in en droppe av lera i munnen och lät leendet vara utan tänder därefter. "Det är ju bara lite smuts. Vad har du där? Vilka fina blommor!" Det hade åtminstone varit fina blommor, innan leran sög upp dem och gjorde de fläckiga av brunt smutsvatten.

Ett nervöst, kvittrande skratt lämnade henne. En våg av lättnad sköljde över henne att främlingen inte blev arg, åtminstone visade han det inte. Ändå lyckades skammen inte rinna av henne. Vid Gudarna, så pinsamt! Den plötsliga självinsikten över hennes allt utom graciösa fall och leran som hängde tung i hennes päls lindrade det inte. Hur lite värdighet kunde man ha? Usch...
     “Vilka fina blommor!”
     “Mm,” svarade hon bara försiktigt. I vilket annat fall som helst hade hon gärna kallpratat om sina blommor, men hon var alldeles för generad. Det lilla, ursäktande leendet som växte fram var alldeles för stelt för att erhålla någon genuin glädje. Hon följde hans blick mot blommorna; de såg lika tragiska ut som hon kände sig. Hon tittade upp på främlingen igen.
     “J-jag kan hjälpa med det där,” utbrast hon lågt men förfärat. “Du- du kan få tvätta av dig hemma hos mig, om du vill! Jag har rent vatten, och mat! Vill du ha mat?” Fli kunde inte skaka av sig den generade paniken, trots att han inte alls verkade så illa berörd som hon själv kände sig. Om hon önskade tillräckligt hårt kanske hon skulle sjunka genom jorden. Den blöta leran mellan tårna gjorde att det kändes som ett fullt möjligt alternativ.

"Nääh", Ren viftade avfärdande med tassen. Dels så var det inte så farligt, dels ville han inte bli utjagad ut någons boning bara för att den här valpen ville kompensera för lite lera. Hon såg väldigt uppskakad ut, och han försöka spela ner situationen.
     "Det är lugnt. Jag är Ren förresten. Eller, jag är inte ren, hehe", vilket var ett superbra skämt, "jag heter Ren. Fattar du? Lite kul va?" Han log brett mot henne. Det var roligt, tyckte han i alla fall.
     "Men jag kan hjälpa dig hem, om du vill?" Ren litade inte riktigt på Civitas. Det var för många små gångar och konstiga folk här. Hon kändes för ung för att han inte skulle bli lite orolig. Ren såg naturligtvis inte det ironiska i att han också var en främling.

När han återigen gjorde ett försök avdramatisera situationen kunde Fli känna ett svagt lugn. Tillräckligt för henne att fnissa, lågt men hjärtligt, åt hans skämt. Han var Ren, men inte ren. Det påminde om ett skämt som hennes pappa skulle kunnat dra, och tanken på att han förmodligen skulle uppskatta den här historien senare gjorde att hon kände sig bättre till mods.
     “Det är faktiskt lite kul,” erkände hon under ett fortfarande något generat leende. För ett ögonblick blev hon lite ställd av hans förslag. Fli hade sett Malva eskorteras hem många gånger av främlingar, och när hon frågat varför ingen ville följa med henne hem hade hon fått förklarat för sig att hon var för ung för sånt än. Tanken på att någon ville se till så hon kom hem säkert fick det att fladdra i magen. Var hon äntligen vuxen nog nu? Det var ju sånt här en riktig gentleman gjorde! Dessutom så var hon väldigt rädd för åskan. Hon kikade ut från under taket ett kort slag.
     “Jättegärna,” sade hon och skruvade lite blygt på sig. “Låt mig bara ta min korg!” Hon tog fångade upp den några steg bort och vände sig sedan mot Ren igen. Med nytt mod vågade hon faktiskt sträcka på sig riktigt. Gud, undra vad hennes syskon skulle säga när de fick veta att en äldre gentleman eskorterat henne hem? Hon tvingade hålla tillbaka ett kittlande fnitter av bara tanken.
     “Jag är Flippa, förresten. Flippa av ätten Stjärnsten.” Leendet syntes bakom handtaget och i de stora, ljusa ögonen.
     “Vart är du ifrån? Och vad är det där?” sade hon när de började ta fart ut i regnet, och pekade på hans ena framben som såg ut att ha ett ärr, men vars kanter var alldeles släta och raka.

Stjärnsten? Det borde han nästan ha gissat på den röda färgen. Det verkade vara omöjligt att befinna sig i Civitas utan att stöta på åtminstone någon röd krake. Jisses. Hur många ungar fanns det egentligen?
     "Jag är från Jägarna", svarade Ren, något tveksam i hur mycket han skulle säga till henne. Trots allt kände han inte Flippa så väl, även om hon verkade väldigt rar. Han såg ner på sitt läderband och sträckte ut benet. "Det här visar att jag är en vampyrjägare." Okej, han kanske inte var Jägare än, men det skulle ju knappast spela någon roll för henne om han sa att han var Antagen eller inte. Sedan sneglade han ner på sitt andra ben, och insåg att han missuppfattat frågan. Pinsamt. "Eller, jaha, du menar det här. Det är en tatuering. Det är nog en vuxengrej." Han var ganska stolt över märket, även om Niyaha dragit honom i örat när de kommit hem.
     "Höger eller vänster?" Flippa vek säkert av åt höger, och Ren följde efter. Det slog honom hur förvirrande Civitas var för honom - han hade ganska dåligt lokalsinne, och staden var inte gjord för någon som honom. Han försökte memorera vägen så han åtminstone skulle ha en chans att hitta tillbaka sedan.
     "Och vad gör du då?" Han kikade ner på korgen. "Är det bra marknad för att sälja blommor?"

Flippa var alldeles för medgörlig för att börja rätta honom när han talade om läderbandet. Det var i och för sig lika intressant det.
     “Åh!” Fli sken upp i ett igenkännande. Hon hade hört om Jägarna förut. Specifikt om en av dem som tycktes extra skicklig med musik. Kanske var det han? “Spelar du något instrument?” frågade hon, orden dämpade och lite otydliga med handtaget i munnen.
     Tatuering? Vuxengrej? Fli ville gärna fråga mer, men ville heller inte framstå ännu yngre än vad Ren uppenbarligen ansåg hon att vara. Istället nickade hon bara med en seriös min. Hon ångrade sig att hon frågat; nu var hon bara en dum valp.
     “Jag säljer dem inte.” Fli bytte tacksamt ämne. En stolthet syrade igenom hennes rörelsemönster när hon började tala om blommorna. “Jag ger ut dem. De är gratis för alla Civitas invånare och gäster. Sprider det goda ordet och glädje.” Fli sträckte lite ytterligare på sig och huvudet guppa från sida till sida när hon nästan hoppade fram i sina höga steg. Men triumfen blev inte långvarig förrän åter en åskknall ljöd. Mullrandet var så dovt att det kändes i hela bröstet på henne och hon kastade sig instinktivt åt sidan och rakt in i Ren. Sedan kröp hon ihop under honom med hopknipna ögon.

Flippa måste tänka på Arno. Ren skakade på huvudet som svar. Han gillade musik, men var inte så mycket för att skapa den själv.
     "Jasså?" Hur udda han än fann det att hon delade ut blommor vind för våg var det ju väldigt sött av henne i alla fall. Han skulle just fortsätta när det blixtrade till igen, och Flippa flög in under honom. Han blev helt paff, men samlad sig snabbt. Att hon var rädd för åskan var uppenbart. Han mindes att Nadie hade haft samma problem som liten, och något hon sagt som hjälpte henne att komma över det.
     "Du behöver inte vara rädd för åskan, Flippa." Ren tittade vänligt ner på henne. "Det är bara någon som inte är här just nu som vill säga hej." Nadie hade nog tänkt på någon annan, men Ren tänkte alltid att det var någon äldre släkting som ville säga hej. Morfar kanske? Han hade inte sett honom på länge. Ibland, när han var ute på patrull, tänkte han att det betydde att mamma och pappa tänkte på honom. Det kom ännu en åskknall, och Ren härmade det.
     "Hej Flippa", mullrade han. "Jag saknar dig!"

Rens röst nådde henne över det avtagande mullrandet. Försiktigt öppnade han ögonen och såg upp på honom. Hans röda ögon var så vänliga; inte alls hånande som hon föreställt sig dem skulle vara.
     “Det är bara någon som inte är här just nu som vill säga hej.” 
     Mamma? Tanken var snabb och klar likt blixten själv. Insikten sköljde över henne med en våg av dåligt samvete. Tänk om det bara var mamma som ville säga hej, och Flippa hälsade inte ens tillbaka. Istället hade hon bara krupit ihop skrämd och feg varje gång.
     Det dundrade till igen, och även om skräcken for över hennes anlete fanns där också en nyfunnen beslutsamhet. Den flackande blicken fäste sig snabbt på Ren igen. Ett prövande leende drog fram. Han hade räddat henne från åskan. Min hjälte!
     Fli tog ett skutt fram från inunder honom. Hon försökte visa sig modig men svansen som tryckte mellan hennes bakben visade att hon inte var helt orädd ännu.
     “Hallå!” ropade hon ut i regnet som omfamnade det med ens. “Hallå mamma! Hör du mig?” Ett lågt mullrande kom till svars och Fli vände blicken bakom sig, mot Ren igen. Ett leende så soligt att man aldrig kunnat ana den tidigare skräcken prydde hennes läppar.
     “Hon svara mig! Hörde du?” Ett förtjust fnitter som började långt ner i magen bubblade ur henne. Plötsligt kände hon sig helt varm inombords och hon kunde inte hindra sin tårögdhet. Det var så länge sedan hon pratat med sin mamma. Hennes röst lät kanske lite annorlunda nu, men hon älskade henne lika mycket ändå.
     “Förlåt att jag inte svarat innan,” viskade hon när hon blickade upp mot de stålgrå molnen ovanför. Hon ville inte att Ren skulle höra. “Jag saknar dig också.” Hon försökte dölja ett snörvlande andetag genom att harkla sig och såg sedan tillbaka på hennes hjälte.
     “Tack Ren!” log hon varmt och mjukt.

Att se Flippa återfinna modet och kalla efter sin mamma kramade Rens hjärta. Han var glad att det hjälpt henne, och besvarade hennes leende med samma entusiasm.
     "Jag hörde!" Ren blev plötsligt väldigt intresserad av en husknut när Flippa sänkte rösten. Han ville inte göra henne obekvämt och visa att han hörde när orden uppenbarligen var menade för någon annan. Hm, vilket fin fasad. Regnet hade luckrat upp smutsen och fick den att rinna ner. Han undrade om de någon tvättade väggarna själva eller om de förlitade sig på regnet.
     "Det var så lite så." Ren harklade sig för att få bort den lilla klumpen i halsen, något rörd av scenen. "Kom nu, så får vi hem dig." De fortsatte framåt.

Flippa gav ifrån sig ett hummande och nickade beslutsamt. Hon plockade upp korgen som hon kastat åt sidan i sin rädsla och började leda dem fram över de blöta gatorna, upp mot sitt hem. Ivern över att få dela med sig av den nyvunna insikten till sina syskon gjorde att det gick lite snabbare nu. Och även om hon ofrivilligt ryckte till varje gång himlen mullrade till så var hon inte längre rädd. Istället började hon i tankarna berätta för henne om allt som hon missat. Om gången Bonk åkt lerkana rätt in i en husvägg. Om hur hon och pappa fiskade. Sånt som hon alltid önskade hon kunde berätta direkt när hon kom hem, och mamma inte var där. Även om det var skönt att prata med mamma, insåg hon också hur mycket hon saknade henne.

Fli bröt den tankfulla tystnaden när de kommit upp för sista trappen.
     “Här!” Hon ställde korgen på marken för att kunna tacka honom riktigt. “Jag bor här borta bara,” sade hon och nickade i dess riktning.
     “Tack så mycket för att du följde mig hem,” en plötslig blyghet for över henne och hon blinkade försiktigt när hon förläget mötte hans blick. “Du är riktigt hjälte.” Hon skruvade på sig velande, innan hon plötsligt rusade in i hans bog. Hon försökte lägga huvudet över hans nacke, men nådde inte riktigt upp. Hon dröjde kvar i kramen ett hjärtslag innan hon drog sig bort. I snabba rörelser vände hon om och plockade upp korgen för att sedan snabbt kila iväg. Fjärilarna som fyllde hennes mage fick henne att skratta. Hon var alldeles för generad för att se sig om, även om hon ville.

[Avslutat]