Grässtråna vek sig lydigt och lät sig pressas emot marken under de mörka trampdynorna var än de placerades. Jorden var mjuk, tillät stegen att vara ljudlösa, och vinden som drog fram över den öppna slätten vidrörde försiktigt pälsen. Ingenting här var annorlunda. Lukterna var nästan identiska med de hon var van att känna, och luften kändes inte annorlunda än den hon möttes av på reviret. Kanske var det en dum sak att inbilla sig. Att saker och ting skulle vara annorlunda bara man trädde över gränsen och lämnade sin flocks marker. Men trots det hade hon inte kunnat låta bli. Att ha den minsta lilla tanke om att kanske allting inte var exakt detsamma utanför gränserna som innanför. Såklart var allting inte detsamma. Innanför gränserna fanns regler, ansvar, rangmedvetenhet och konkurrens. Men det var ändå inte alltför mycket som skiljde TDNs del av Numoorislätten från resten av området.

Den svartvita honan stannade upp. Klorna spärrades ut så långt de tilläts och grävde sig djupt ner i marken under henne, medan hon vände på huvudet och blickade bort emot markerna som sträckte ut sig bakom henne. Där borta låg hennes hem. Hennes öde. Reviret som hon vistats på sedan hon föddes, och nu hade hon lämnat det bakom sig för första gången. Första gången. Orden kändes mesiga där de låg placerade på tungan, och hon valde att svälja dem istället för att uttala dem. Måhända att det kunde anses vara patetiskt, men nej, hon hade aldrig tidigare lämnat revirets marker. Fortfarande var hon ung, för ung enligt många, men hennes intellekt spelade ändå ut tydligt äldre vargars bara hon gavs en chans att bevisa det. Det var trots allt inte rädsla som hållit henne från att lämna reviret tidigare. Det var lojalitet. Hon hade aldrig känt något behov av att träda över gränserna och söka sig bort från sitt hem. Tja, tills dess att hon uppsökt Numoorislätten på egen hand och beslutat att testa hur det var att låta ena tassen passera gränsen som skiljde The Dark Nation från resten av landet. Vilket visat sig inte vara en så stor grej. Och ändå så var det det.
Där hon stod, med blicken åter riktad framför sig, så hade hon hela landet att blicka ut över. Det fanns ingenting som hindrade henne från att fortsätta sin färd och upptäcka ännu oupptäckta områden, ja, oupptäckta för henne. Under sina tretton år hade hon aldrig lämnat reviret, vilket resulterade i att hon snart kunde det utan och innan, men också innebar att hon fortfarande hade hela Numoori framför sig att utforska. Tanken var ytterst lockande. Väldigt lockande.
En fågel lyfte ur gräset, bara någon meter ifrån henne, och ljudet av dess vingar när de tog luft under sig fick alla muskler i hennes kropp att spännas och hon sänkte sig emot marken med öronen slickade emot nacken och den övre tandraden blottad. Ja, hon hade alla möjligheter att fortsätta och utforska. Men detta innebar inte bara nöje för henne. Här ute stod hon på mark som hon inte ägde. Hon var, hur äckligt ordet än var, sårbar på marker som inte tillhörde hennes flock. Om än det inte minskade hennes ego det minsta, så innebar det tyvärr att här fanns inga lagar som skyddade andra från att hugga henne. Och hon var inte dum. Om än hon lätt kunde ta ner alla sina syskon och inte drog sig för att hugga emot modern så hade hon knappast någon chans mot en vuxen varg med allt annat än vänliga avsikter.

En hög fnysning undslapp henne, och hon sträckte upp sig på nytt. Musklerna var fortfarande spända under hennes skinn, men hon gav inte sken av att vara orolig eller misstänksam. En mask av lugn prydde hennes ansikte, och ledde alla tankar på psykisk ohälsa så långt bort som möjligt.
Det kunde ju inte skada ifall hon höll sig i närheten av gränsen, men fortsatte att se sig omkring. Trots allt, om inte hennes nos ljög för henne, så befann sig en stor hare i närheten någonstans. Lite jakt utanför gränserna kunde knappast resultera i någon katastrof.

[ Pax till Midas ]

Den stora hanen finner sig ännu till denna dag vandrande över numoorislätten. Varför hade han stannat så länge på just denna plats kan undras över många gånger om. Han har förmodligen inget bra svar på det själv heller. Förutom att han ännu är ung och nyfiken på allt som kan komma att ligga i hans väg. Det senaste mötet hade varit intressant. Minst sagt. Han hade spelat sina kort väl. Han blir bättre för varje dag. Snart kanske han kan bli en son hans far verkligen kan känna sig stolt över. En son som står vid sin faders sida i alla väder och prövningar. Det är unghanens mål. Har varit ända sedan fadern berättade sina historier. Berättat om öknen och om familjen som betyder så mycket för honom. Midas vill vara en del av den familjen. Det är hans dröm.

De stora tassarna placeras mjukt mot marken. Förvånandsvärt ljudlöst för vargens storlek. Helt ljudlöst faktiskt. Trots att klorna rispar lätt mot marken hörs inte ett ljud. Kan han ses som en livsfarlig jägare? Kanske det. För han kan även dölja sin doft. Men det är inget han gör till vardags. Han kliver framåt med stolta steg. Stolt hållning. Men inte överdrivet. Svansen hålls lågt och guppar med i rörelserna. Huvudet hålls högt och öronen piggt spetsade. Blicken är vaken och allert. Ett par enorma och svarta vingar ligger mjukt vikta mot sidorna. I viloläge när han inte behöver dem. För även om han älskar att sväva omkring med vindarna uppe i skyn så är det så mycket han kan se och upptäcka på marknivå. Sådant han annars skulle missa om han befann sig i luften hela tiden.

Han stannar upp. Den udda blicken sveper över området som ligger utsträckt framför honom. En öppen slätt. Relativt högt gräs på sina ställen och ett eller två träd kan räknar till. Han sätter kroppen i rörelse igen. Tar sig framåt i lugn lunk. Han har ingen brådska. Inte för tillfället. Även om han känner att han skulle vilja nå sitt mål så snabbt som möjligt kasta sig upp i luften och låta vinden föra honom mot öknen. Så är hans unga nyfikenhet så stark. Han vill upptäcka så mycket som möjligt när han ännu inte har något som binder honom. Vingarna har lämnat sin plats vid hans sidor och har fällts ut till hälften. Som om de lyssnade på hans tankar om att låta vinden svepa iväg med honom. Han stannar upp igen. Ruskar på hela kroppen och det frasar mjukt i fjädrarna. Sedan vikar han mjukt in vingarna mot kroppen igen. Åter sätter han kroppen i rörelse. I lätt trav den här gången. Fortfarande överraskande ljudlöst steg. Han fuktar nosen med tungan när vinden viskar om en hare som befinner sig in närheten.

Måhända att det är naivt att lyssna till jaktinstinkterna då tryggheten lämnats bakom och man befinner sig på aldrig tidigare besökt mark. Det höga gräset som reser sig omkring henne kan gott och väl dölja någonting mycket större, och farligare, än en rovfågel som nyss fått tag i en sork. Men känslor som rädsla, oro eller osäkerhet är ingenting som den unga honan tidigare i sitt liv känts vid. Att vara vaksam är en sak, det tänker hon hålla hårt i trots att harens doft bränner i nosen på henne, och att vara osäker och orolig är en helt annan. Rädsla är svaghet. Vaksamhet och att vara medveten om sin omgivning är raka motsatsen. Det inger styrka. Att inte visa fruktan. Det är någonting hon håller hårt i. Man kan aldrig visa sig svag. Aldrig. Det är bara en av många saker som hennes ledarinna hunnit upprepa för henne många gånger om. Styrkan sitter i ryggmärgen. Håller man fast vid den och lyckas avstå från sådant som kan få andra att tvivla på den makt man äger finns det ingenting som kan stå i ens väg. Key vet. För Key är den mäktigaste varelsen i detta land som tagit sig precis dit hon vill. Och ingen vågar stå i hennes väg.
Med mjuka rörelser tar sig unghonan fram över marken. Tassarna ger inte minsta ljud ifrån sig där de placeras framför henne, och svansen har sänkts en aning från sin vanliga höjda position för att inte avslöja henne. Gräset må resa sig högt, men inte högre än henne. Hon är trots allt inte längre valp, och mycket snart kommer hon att ha nått sin fulla mankhöjd, vilket redan nu tyder på kan komma att bli något högre än vanliga Kargar. Trots det rena Kargblodet i sina ådror är hon långt ifrån lika lätt och slank som sin syster i kroppen. Kattdragen gör sig endast påminda över rygg, ben och buk hos henne. Såklart talar den långa svansen också för leopardblodet som rinner i hennes ådror, men resten av hennes kropp är kraftig och muskulös. Ja, så muskulös som en unghona nu kan vara. Men det gör henne inte klumpig. Där hon tar sig fram för hon sig med smidiga och lätta rörelser, precis som en katt. Om än hennes steg är aningen tyngre än en vanlig Kargs påverkar inte det faktum att hon kan röra sig snabbare och glida undan lättare än vanliga vargar. Men hon föredrar att bemöta attack med attack, och styrkan ligger i musklerna som spelar under hennes skinn. Ja, till viss del.
Tanken på kraften att kontrollera blod och organ får en ilning att krypa längst hennes ryggrad, och hon stannar upp mitt i ett steg. Haren befinner sig fortfarande en bra bit ifrån henne, men bara hon tar sig lite närmare kanske hon skulle kunna kontrollera den. Kanske.
Instinktivt, som om kroppen svarar på vad som rört sig i hennes kaotiska sinne, höjs hennes puls, hjärtslagen ökar försiktigt i bröstkorgen på henne, och hon vädrar på nytt i luften för att känna av den söta doften av harens blod. Det är en mäktig känsla, utan tvekan, och det är hennes ledarinna som lärt henne grunderna i hur hon ska använda sin förmåga. Det gäller att lyssna, lukta och känna. Synen är det som är minst viktigt när det kommer till bruket av blodbändningen. Hon ska, innan hon ser sitt offer eller motståndare, kunna känna smaken av deras blod, räkna deras hjärtslag och höra blodet flyta genom deras ådror. Först när hon har total kontroll över vad som pågår inuti varelsen, kan hon ge sig på ett försök att styra dess kropp och organ. Ännu har det bara fungerat med mindre djur. Det största hon kan kontrollera är råttor. Men ingen har sagt att det är förbjudet att försöka sig på större byten...

Ytterligare några steg närmare, och när hon kan skymta siluetten av haren framför sig stannar hon upp. Blicken är intensiv, hungrig, när hon studerar bytet och det krävs mycket av henne för att hon ska klara av att sakta ner sin andning, på nytt fånga upp samma puls som den stora gnagaren, och sakta men säkert måla upp en bild inne i huvudet av hur blodet rör sig genom dess kropp. Blicken smalnar, de giftgröna pupillerna likaså, och klorna gräver sig djupt ner i marken under henne innan hon pressar samman käkarna och slår med ena framtassen framför sig.
Haren stelnar till. Paniken lyser i dess ögon, och i samma stund som trampdynorna under varghonans framtass tar i marken lägger sig haren sakta ner på sida. Det är inte samma mjuka rörelser man vanligtvis ser hos en hare när den ska lägga sig och vila. Det ser krampaktigt ut, framtvingat, och dess klor river djupa märken i marken då musklerna spänns under dess skinn och instinkterna skriker i dess skalla att den ska fly. Men inte kan.
Ett brett flin pryder den unga honans läppar, men hon rör sig inte. Hon måste låsa fast djuret, se till att hon kan röra sig men inte det. Andetagen är ansträngda, och hon låter det senaste mötet med ledarinnan spelas upp i huvudet på henne medan hon med all sin kraft försöker låsa fast haren emot marken. Key visade gång på gång hur hon skulle göra för att hålla fast råttan, och när hon gjorde fel korrigerades hon. Den äldre honan rättade ofta till hennes hållning, knuffade lätt i henne för att se till att hon hade balans, talade till henne för att försäkra sig om att hon inte stängde av omvärlden och gjorde sig själv till ett byte medan hon koncentrerade sig. Många timmar hade lagts ned på hennes blodbändning. Många timmar hade hon spenderat till att bara tyst vandra vid sin ledarinnas sida. Och hon ansåg den hornprydda honan vara hennes moder, om än det inte var hon som tagit henne till denna värld. Respekten och vördnaden hon kände inför den äldre honan gick inte att beskriva i ord, och få skulle förstå lojaliteten hon kände för henne. En dag skulle hon stiga upp och ta över Keys plats som ledare. Den dagen skulle den äldre honan också anse henne vara värdig den platsen. Men hon var tvungen att öva, bli starkare, innan hon kunde ta på sig ansvar för flocken.
Det ryckte lätt i hennes ena skulderblad, och i samma stund som hennes hjärta återgick till sin vanliga rytm visste hon att haren inte skulle kunna ta sig någonstans. Med ett triumferande leende på de svarta läpparna reste hon sig upp och slickade sig nöjt om nosen innan hon närmade sig bytet med överlägsna steg.

Haren hade varit ett lovligt byte om det inte varit för doften av varg som avbrutit hans tankar. Den stora hanen stannar åter igen upp och öronen står spetsade på huvudet liksom de alltid gör. Han nosar i luften. Doften av tik förs till honom av vinden. Vinden är en lojal kompanjon som är bra att ha på sin sida. Det gör det svårare för andra att smyga sig på honom då vinden alltid viskar till honom. Berättar vad som finns i närheten och varnar honom om det skulle uppstå problem. Denna gången måste han släppa tankarna på haren. Inte är han så elak av sig att han skulle sno åt sig ett byte framför nosen på en tik. Även om det vore en enkel match. Han är trots allt väluppfostrad. Istället går han mot doften med lätta steg. Lugn lunk och håller den udda blicken fäst framför sig.

Snart får han syn på tiken och även på haren. Han stannar upp. Sätter sig lugnt ner och studerar scenen som utspelar sig framför honom. Ser bara lugnt och likgiltigt på tiken och haren. Han har inga tankar på att sno åt sig den där haren. Han studerar endast vad som sker. Tiken verkar utöva sin kraft för att hålla fast haren mot marken. Någon form av telekinesi kanske? Det kan vara en trixig kraft att kontrollera. Och tiken verkar ha lite svårigheter. Intressant. Hanen är alltid intresserad att lära sig nya ting. Kunskapstörstande om man så vill beskriva det på det sättet.

Han sitter där bara lugnt. Inget hotfullt över honom alls. Och han befinner sig på behörigt avstånd. Men om tiken ändå ser honom som ett hot kan det nog bli roligt. De längsta pennfjädrarna på vingarna viker sig lätt mot marken när han sitter och svansen ligger på marken bakom honom. Hans hållning är klanderfri. Rak i ryggen och högburet huvud. Nog syns han alltid. Och den svarta skruden är inte direkt bra för kamouflage på en plats som denna. Men han är inte den som gömmer sig heller. Han har inget emot om tiken upptäcker honom. Han har heller inget emot om hon blir sur på honom. Så länge hon inte försöker medvetet att skada honom på något sätt. Midas är sällan den som startat bråk. Han brukar hålla sig lugn in till det sista.

Hela kroppen på den välväxta gnagaren skakade, och ögonvitan lyste klart i ögonvrån när den stirrade skräckslaget på rovdjuret som närmade sig. Det var en härlig känsla att få uppleva denna stund, just innan döden. Vilken varelse det än rörde sig om så var det samma sak; paniken blandade sig med den lilla gnutta hopp som inte lämnat livet än, och kroppen gav ifrån sig en helt annan doft än den vanligtvis utsöndrade. Det var nästan som att blodet och organen visste att de inte hade mycket tid kvar. Som om hjärtats snabbt ökande rymt var trumvirveln innan Döden trädde in för ta med sig detta liv in i nästa. Det hela var ett skådespel, ett vackert och alltid lika intressant skådespel, som den unga honan älskade mer än allt annat. Att få plåga, skada och få känna hur livet rann ur den stackars varelse hon sett ut som sitt byte var ett av de största nöjena hon kunde unna sig. Sedan påverkade det alltid hennes kraft också. Som om hon för varje gång lärde sig något nytt, om än bara något litet, som hon skulle komma att ha användning av resten av livet.

Det ryckte lätt i ena mungipan på henne när hon gick i en halvcirkel kring haren som skakade så kraftigt att det såg ut som dödsryckningar, innan hon stannade upp just bakom den. Käkarna särades, och hon slickade sig roat om munnen innan hon sänkte huvudet och slöt käftarna kring harens tunna nacke. Tänderna arbetade sig lätt genom dess skinn, kött, och när hon var säker på att hennes grepp aldrig skulle gå att slingra sig ur släppte hon kontrollen om haren. I samma stund som den sköt ifrån med bakbenen emot marken i ett desperat försök att ta sig bort från honan pressade hon samman käftarna med all sin kraft och knyckte huvudet våldsamt åt sidan så att ett litet knak hördes. Harens nacke hade brutits som en tandpetare, och nu hängde den livlös i hennes käftar. Men detta var stunden då hela skådespelet nått sitt slut, och den exalterade känslan som fyllt henne hade dragit sig undan. Döden hade trätt in i samma stund som hon pressat tänderna emot harens ryggrad, och den hade sedan dragit sig undan med livet ur bytet i samma stund som hon knäckt nacken helt. Det fanns inte längre någonting att se, att förvänta sig. Därför valde hon att släppa greppet om haft om gnagaren och låta den falla till marken med en lätt duns. Många skulle kanske anse att hon jagade bara för skojs skull. Men det var så mycket mer än bara ett underbart nöje. Det var träning, det var att ta lärdom om livet och kroppen på ett sätt som få skulle förstå, och det var en underbar ära att få samspela så nära intill Döden.

En tunn strimma blod rann utmed hennes haka, men den hann fångas upp av den skära tungan innan den lämnade hennes päls. Det hade varit ett rent och gått snabbt denna gång. Nog älskade hon att få se blod täcka marken och offret vrida sig i kramper och smärta, men det var någonting som hade hindrat henne från att unna sig det denna gång.
"Är det något av en hobby för dig att se på när andra fäller sina byten?"
Blicken riktades bort mot den mörka hane som befunnit sig i närheten sedan hon lyckats pressa hanen emot marken. Nog hade han hållit sig i närheten ett bra tag innan, det tvivlade hon inte på, men då hon inte känt av hans doft hade hon inte någon aning om hur mycket av det hela han hade hunnit se. Hon valde att anta att han stannat upp lagom till det att hon fått grepp om gnagaren.
De giftgröna pupillerna blev smalare och fick de orangea irisarna att lysa starkt i kontrast när hon studerade honom med vass blick. Nej, hon hade inte känt hans doft. Men hon hade känt av hans puls, vittrat hans blod. I samma stund som hon låst haren hade hon känt av en annan varelse, lyssnat till en helt annan rymt än sina egna eller harens hjärtslag. Trots det hade hon valt att i lugn och ro avsluta det hon höll på med, innan hon vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Det störde henne inte att han hållit sig i närheten. Men hon kunde inte låta bli att undra varför han valt att betrakta vad hon höll på med.
Det ryckte till lite i hennes övre läpp, och hon såg ner emot haren som låg vid hennes tassar, innan hon åter lyfte blicken och såg emot hanen. Märkliga ögon hade han.. och det såg ut som om han smetat något vitt på ena sidan av ansiktet... vilket fick henne att höja lite frågande på ena ögonbrynet och spetsa båda öronen, men hon valde att inte kommentera det. Kanske var det någonting alldagligt man gjorde i detta land.
"Vill du ha haren så kom och ta den."
Svansen snärtade till bakom henne. Orden som just lämnat henne lät mycket riktigt utmanande, men man kunde inte undgå att lyssna till nyfikenheten i hennes röst. Trots masken av självsäkerhet och lugn som för stunden vilade över henne lyste ögonen av förväntan. Trots allt, detta var hennes första gång utanför revirets marker. Hon ville se vad denna hane hade i tankarna.

Han finner det rätt underhållslöst att sitta där och studera tiken när hon jagar. Eller vad det nu är. Prövar sina krafter och dödar för nöjes skull. För inte verkar det som att hon tänkt att äta haren efter att hon dödat den. Lite synd på fint kött faktiskt. Men Midas har även han dödat för nöjes skull. För att utmana sina krafter och komma dem närmare. Men denna gången hade han faktiskt tyckt att det kunde vara gott med en hare.

Ett lätt flin placeras på hans läppar när tiken tilltalar honom.
"Kanske det. Men jag måste säga att jag har sett mer underhållande sätt att döda på". Han sitter kvar där han sitter. Har inte för stunden planerat att varken gå närmare eller att lämna platsen. Det låter lite på tiken som att hon är en lätt retlig person. Och det tilltalar honom faktiskt. När hon erbjuder honom haren, vare sig det är välment eller för att reta eller testa honom så skakar han lätt på huvudet. Det låter på tiken som att hon menar det som en utmaning. Lite lockande är det att anta den. Men han sitter lugnt kvar.
"Ni dödade haren. Den tillhör er". Säger han och öronen klipper lätt till på huvudet. Vinden leker i hans svarta päls. Den udda blicken är fäst på tiken.
Han är själv inte i behov av haren. Han har ätit för inte så länge sedan men kände sig lite sugen på något att tugga på. Det är allt.

"Mitt namn är Midas". Det här kan kanske bli ett intressant möte. Så han skulle gärna vilja höra tikens namn. Och presenterar man sig själv först brukar andra inte ha något emot att presentera sig själva. Men om man först frågar andra om deras namn utan att presentera sig själv så kan de bli rätt sura. Så det är bäst att undvika allt som kan göra andra sura.
"Får jag fråga vad ert namn må vara?" Han tippar huvudet lätt på sne och han ser rätt nyfiken ut. Och förmodligen är det det han är oxå. Han är ännu ung och det är mycket i världen som gör honom nyfiken. Det är mycket han vill veta.

Flinet som skymtas på hans läppar får hennes öron att vinklas bakåt, med en stark föraning om att hon inte kommer finna denna hane annat än irriterande. Någonting som inte bevisas vara helt fel när han väl yttrar sig. Det är ord som får den svarta nosryggen att rynkas, och öronen att lägga sig emot hennes nacke medan hon fnyser förnärmat. Svansen piskar till bakom henne och de giftgröna pupillerna har vidgats där de är placerade i de orangea irisarnas mitt. Nog skulle hon kunna visa honom underhållande. Ifall hon låste alla hans muskler och pressade ner honom emot marken, då skulle kanske det där flinet rinna av hans läppar och han skulle inte se lite lugn ut i sig själv. Inte spelar det någon roll för henne att hon aldrig lyckats kontrollera någon varelse i samma storlek som sig själv, och denna hane är dessutom större än hon om än inte mycket, men när frustrationen blossar upp inom henne finns det få saker som kan få henne att tänka om.

Den ena framtassen placeras framför henne, men just som hon ska ge honom svar på tal yttrar han sig igen. Hon sluter sakta käkarna och orden som når henne får blicken att smalna, men öronen att spetsas. Vågar han inte anta utmaningen hon så vänligt erbjudit honom? Kanske är han en sådan varg som är stor i orden, men inte alls lika kvick och storartad när det kommer till handling. Ett snett flin, för svagt för att uppfattas som annat än en skugga i hennes mungipa, lägger sig över hennes läppar och hon tippar huvudet lätt på sidan. Lika snabbt som irritationen satte klorna i henne har den nu släppt, och gett vika för nyfikenheten som lyser i hennes blanka ögon. Kanske borde hon inte vara lika nyfiken som hon är. Men hanen kan inte vara mycket äldre än henne själv, och bara känslan av att inte längre omges av tryggheten som reviret skänker är tillräcklig för att jaga iväg alla spår av misstänksamhet och oro.

Det ena örat klipper till när hanen talar på nytt. Denna gång presenterar han sig. Nog för att hon fått höra och gång på gång försökt läras att man först ska ge andra sitt namn innan man begär det av någon annan, men hon har aldrig förstått varför hon inte kan kräva att höra det av andra innan hon delar med sig av sitt eget. Hur det än må vara i det fallet, så vet hon nu iallafall hanens namn. Och kanske är det värt att lägga på minnet. Midas.
Nacken böjs, om så bara en aning, och när hanen väl frågar om hennes namn kan hon inte låta bli att flina brett emot honom och åter höja huvudet i samma stolta hållning hon alltid visar upp.
"Nog får du fråga alltid. Det finns väl ingen som kan förbjuda dig det."
Hon fuktar nosen medan hon studerar honom med öppet förväntansfull blick. Fortfarande pryder flinet hennes läppar, och den svaga glimt som går att se i hennes ögon talar varken för att det är ett gott eller dåligt tecken.
"Mitt namn är Selva. Och jag tycker bestämt att någon som gnuggat halva ansiktet i aska inte ska komma och yttra sina åsikter om vad som är underhållande jakt och vad som inte är det. Speciellt inte då jag kan tvinga ner dig till marken på samma sätt som den där lilla gnagaren."
Ett lätt skratt undslipper henne, men det låter mer som en kvävd hostning. Om hon ska vara ärlig med sig själv så finner hon hanens udda ögon en aning förvirrande. Hon är inte riktigt säker på om hon ska fästa uppmärksamheten helt på det blå, eller det röda. Att studera dem båda på samma gång finner hon bara irriterande. Men hon låter inte irritationen driva henne att fräsa. Inte för stunden.

Tiken verkar nästan... förvirrad... över sina känslor. Eller så är hon bara väldigt nära dem alla. För först ser det ut som att hon anser honom vara pest och pina. Sedan verkar nästan något som liknar nyfikenhet skymtas i hennes blick. Hon har väldigt udda ögon. Men han finner deras färg väldigt fascinerande. När hon sedan talar lyssnar han uppmärksammat. När hon presenterar sitt namn. Selva. Det har en fin klang i sig. Han lägger namnet tillsammans med hennes utseende på minnet. Det kan vara intressant att minnas. Om hon skulle visa sig vara mer än intressant.

"Väl mött, Selva". Han sänker huvudet lätt. I en artig gest. För Midas är inte någon råbarkad vilde inte. Men så är han ingen ängel heller. Men han bryr sig sällan om vad andra tycker om honom. Det finns bara en vars åsikt spelar roll.

Sedan kan han dock inte låta bli att flina stort.
"Är det så det ser ut i dina ögon?" Frågar han och ser på henne. Han skakar lätt på huvudet och reser sig sakta upp och sveper till med svansen. Vingarna lämnar inte sina platser vid hans sidor.
"Nej, om ni vill ta en närmare titt så kan ni se att pälsen är vit just där". Säger han. Talar alltid med samma artighet i rösten. Midas är så gott som helt nattsvart i pälsen. Korpsvart. Men vänster halva av ansiktet bär en snövit mask. Även tårna på höger framtass är vita. Han håller huvudet sänkt. I tikens höjd.

Vid vilket annat tillfälle som helst så skulle flinet som spricker upp på hanens läppar ha fått hennes egna flin att tyna bort och öronen att vinklas bakåt i ren irritation. Varför vet hon inte, men denna gång rycker det i hennes egna mungipor när hon möter det där flinet. Borde hon inte irriteras över att han finner hennes ord lustiga? Hon avskyr när andra gör sig lustiga över saker hon sagt eller gjort. Men för stunden är det inte ren ilska som snurrar runt inom henne, utan vad som ekar inuti huvudet på henne är tankar som upprepar hur roande hon tycker hanen är. Inte roande på samma dumma, naiva sätt som hennes syskon brukar vara. Utan roande... mer som att hon faktiskt kan tillåta sig att skratta med honom. Denna gång. För ja, det är precis så det ser ut i hennes ögon. Som att han stuckit ner ena halvan av ansiktet i en grop med aska och gnuggat in det i pälsen ordentligt.

Ännu en fnysning undslipper henne. Men denna gång är det inte ett tecken på missnöje, utan mer ett ljud som vittnar om att hon hållit tillbaka ett kort skratt. Dock tunnas flinet på hennes läppar ut en aning, blicken smalnar och öronen vinklas lätt bakåt i samma stund som hanen reser sig upp. Det är inte en snabb rörelse. Allt annat än hotfull. Men hon påminns snabbt av instinkterna att detta är främmande mark, och hon står inte under någons beskydd här. Om än en flockmedlem säkert inte skulle dra sig för att hjälpa henne om hon hamnade i en fight, men den tanken är allt annat än lockande. Mer lockande är faktiskt tanken på själva fighten. Kan denna hane vara så mycket starkare än henne? Han verkar ju inte vara hotfull. En mammas pojke kanske? Formell, artig. Väldigt lugn. Raka motsatsen till henne själv.
Tanken lockar fram ett nytt flin till hennes läppar, och självsäkerhet lyser i de klara ögonen. Öronen är på nytt spetsade, och när hanens ord når henne kan hon inte låta bli att undra över ifall det är en utmaning, eller om han bara artigt erbjuder henne att ta en närmare titt. Usch så väluppfostrad han är. Hon gillar det. Ser det som en chans att ta reda på vad hon skulle kunna göra med en så väluppfostrad pojke. Se om han har en råbarkad sida gömd någonstans under all denna artighet.
"Nåväl. Låt oss ta en närmare titt."
Hon ler brett emot honom och rör sig med lugna men målmedvetna steg. Det finns ingenting hotfullt över henne, om än blicken glänser av förväntan. Så stannar hon upp framför honom, farligt nära. Endast någon decimeter utgör avståndet mellan dem, och hon synar den vita sidan av hans ansikte med nyfiken men skarp blick. Rösterna inuti hennes huvud kolliderar då några säger att hon absolut inte bör vara så nära honom, medan andra uppmuntrar henne att inte oroa sig det minsta. Artiga gossar brukar inte vara tränade i strid.
"Ja, ser man på." En glimt av illvilja skymtas i de glänsande ögonen och hon möter på nytt hans blick, utan att backa. "Du har visst inte gnidit skallen i aska trots allt!" Hon skrattar lätt för sig själv, innan hon tar ett steg åt sidan och börjar sedan lugnt vandra runt honom. Blicken studerar den svarta kroppen, synar vingarna hon inte uppmärksammat förrän nu, och ser vad det finns att jobba med. Tja, han ser ju inte ut som en vekling. Men hon finner ändå ingenting att oroa sig för.
"Jag hoppas du inte tycker att jag tränger mig på..."
Det går inte att ta miste på den retfulla tonen i hennes röst. Orden fullkomligt dryper av den, och hon kan inte låta bli att flina brett för sig själv medan hon avsiktligt tar sig runt honom så nära inpå som möjligt. Men så stannar hon på nytt upp framför honom, fortfarande aningen närmare än hon antagligen borde vara.
"Är du alltid såhär artig emot främlingar, Midas?"

Han roas av denna lilla tik. Finner det väldigt intressant att befinna sig i hennes sällskap. För hon verkar inte vara som alla andra han mött. Hon verkar inte vara den som tänkt tråka ut honom med massa personliga historier. Hon är mer redfull. Lockande. Och han finner inte hennes närvaro tråkig alls. Däremot känner han att han vill veta mer om henne. Men gärna ta reda på det själv. Locka det ur henne än att hon själv blir glappkäft så man inte får stopp på det.

Han står stilla när hon tar sig närmare. Han har faktiskt ingen baktanke med det hela. Låter henne inspektera hans vänstra halva av ansiktet. Den vita masken. Han höjer sedan huvudet något. Inte för mycket. När hon inspekterat klart och kommit fram till att det är hans päls som bär en annan färg just där. Han flinar lätt igen. Han har ett flin som ses så passande på hans svarta läppar.
"Som ni själv ser". Säger han och nickar lätt. Sedan följer han henne med blicken när hon börjar gå runt honom. Han håller ögonen på henne tills han inte ser henne mer och vrider därefter huvudet åt andra hållet för att åter finna henne i sitt blickfång.

Den tjocka pälsen kan förvilla mångas blick och få dem att tro att han inte verkar ha mycket att komma med. Att han endast har sina vingar att lita på. Men under den tjocka pälsen finns en senigt muskulös kropp. Ännu ung men ändå förvånandsvärt musklad för en varg så ung som han är. Men han har tränat hela livet. Utan glatta livet. Träning är något han alltid uppskattat. Speciellt när fadern funnits där och tränat honom.

"Inte då". Svarar han tiken. Fortfarande med ett lätt flin på läpparna. Han märker klart den retfulla tonen i hennes röst. Han låter minst lika retfull i rösten själv. När hon sedan stannar framför honom. Han andas lika lugnt som alltid. Alltid lika lugn. I hållningen liksom blicken och tonen.
"Att vara artig har sina fördelar i mångt och mycket. Instämmer ni inte i det?" Den udda blicken vilar på Selva. Studerar henne. Hennes kropp. Byggnad. Hennes förunderliga ögon. Allt han kan se.

Utmanande står hon kvar, med svansen i samma höga position som alltid. De svarta öronen är fortfarande spetsade, och bröstkorgen skjuter ut lagom mycket för att hon ska tvingas ha ena framtassen framför den andra. Men hennes blick talar för att hon inte står kvar så nära för att hon ville få honom att backa. Någonting som hon vanligtvis gör för att bli kvitt sina syskon. Hon knuffar dem undan sig eller tvingar dem från sig genom att få dem ur balans. Tja, vanligast är väl att hon hugger tag i nacken på dem och pressar ner dem på marken under sig, men detta är inte ett tillfälle då hon vill stoltsera med sin styrka eller överlägsenhet. Nog för att hon tror sig vara överlägsen i detta fall, men hon vill inte att hanen ska backa undan henne. Nej. En annan tanke har väckts inuti hennes kaosartade huvud, där idéer, tankar och uppfattningen om rätt och fel är blandade i någonting som kan liknas vid kaoset som drar över Numoori. Inte ens hennes syster, som äger tankeläsningens förmåga, kan reda ut härvan i hennes huvud för att lista sig till vad som pågår innanför pannbenet på henne. Antagligen någonting som borde oroa henne, lika mycket som det oroar modern, men det gör det inte. Hon älskar känslan av att sätta skräck i andra. Att få dem att backa undan och inte våga ifrågasätta hennes makt. Respekt föds ur fruktan. Och denna hane, denna Midas, verkar inte ett dugg rädd för henne. Så som hon längtar efter att ta reda på varför. Varför han inte oroas över hennes nästa rörelse, så som så många andra gör...

Den retfulla ton hon uppfattat i hans röst har inte rubbat hennes starka aning om att han är en ordentlig pojke som knappast skulle sätta någonting emot henne, om hon nu skulle försöka sig på att ge honom en knuff, psykiskt såväl som fysiskt. Men det måste erkännas att det förvånade henne. En aning. Han vågar iallafall bemöta henne då hon försiktigt försöker dra in honom i sin lek. Om man nu kan kalla det för lek. Utmaning är kanske bättre ord. Hon vill inget annat än se vad han går för.
Han rör sig inte. Backar inte undan, utan står kvar och låter henne fortsätta hålla sig lika farligt nära som tidigare. Han är inte rädd för henne, men det har hon redan räknat ut. Nu måste hon bara ta reda på varför. Dessvärre hinner hon inte börja fundera ut exakt hur det skulle kunna gå till innan hanen svarar på hennes tidigare ställda fråga. Hon möts även av en motfråga, som får hennes svans att göra en svepande rörelse bakom henne och blicken att smalna en aning. De giftgröna pupillerna är fortfarande vidgade, om än inte lika mycket som förut, men den lekfulla glansen i dem ligger kvar. Likaså leendet på hennes läppar, som bara växer sig ytterligare bredare innan hon tippar huvudet på sned och särar käkarna för att svara honom.
"Måhända att det har sina fördelar."
Trots att hon själv aldrig visar sig speciellt artig eller vänlig emot främlingar är hon inte dum. Nog inser hon vikten av ett vänligt yttre om man inte önskar söka fiender i alla man möter. Uppfostran hon givits har lärt henne att man bör vara artig, och inte resa ragg. Men det har hon alltid ifrågasatt. Varför skulle det vara ett måste för henne att artigt bemöta andra, då hon sällan kände för det? Nej, det hade aldrig verkat rimligt nog för att passa in i hennes världsbild. Istället litade hon på instinkter. Kände hon av att läget förändras snabbt nog för att hon skulle kunna hamna i trubbel högg hon för att inte själv få någons käft runt sig. Talade instinkterna om för henne att hon borde dra sig undan, då gjorde hon det. Med värdigheten i behåll, förstås.

"Men det finns många som skulle kunna utnyttja en sådan artig varg som du, Midas. Inte alla är vänligt inställda. Det är en mycket farlig sak att ta för givet."
Rösten är len, nästan äckligt söt, när hon talar och huvudet tippas sakta till andra sidan innan hon talat till punkt. Återigen är hennes blick stor, ögonen glänser av nyfikenhet, retfullet och utmaning.
"Nog vore det väl för hemskt om någon skulle försöka utnyttja dig, Midas. Inte sant?"
Flinet som tidigare legat på hennes läppar är nu bara ett lockande leende, som matchar den lena, melodiska tonen i hennes mörka röst perfekt. Om det inte vore för den farliga blick hon studerar honom med, skulle man kanske kunna tro på den söta, oskyldiga fasad hon visar upp.

Han står stilla kvar där han står. Ser inte ut att ha mycket att komma med. Precis som han vill ha det. Han står där lugn och sansad och ser på tiken. Han är en udda hane denna Midas. Ligger det i hans blod eller är det hans alldeles egna personlighet som visat sig på sådana sätt? Många anser honom vara en artig mes. En mammas pojke. Men de kunde inte ha mer fel än så. Artigheten har alltid bara varit en fasad. För att få andra att dansa efter Midas harpa. Och den varg han ser upp till allra mest är fadern.

"Vad får er att tro att artighet är allt jag är?" Frågar han och det där flinet ligger kvar på hans läppar. Ett gentlemannaflin. Sådär lagom charmigt och retfullt. Nyckfullt. Selva verkar redan ha skapat sig en uppfattning om honom. Det alla verkar göra det så fort. Han är en mästare i det han gör. Han är verkligen bra på det han gör. Hans kort är perfekt spelade.
"Ni talar ett så vackert språk, min sköna. Men väl på mållinjen kan det disskuteras vida om vem som uttnyttjat vem egentligen". Han sveper till med den yviga svarta svansen. Går det att undgå att han driver lätt med henne? Fortfarande på ett harmlöst plan. Han har fortfarande inte gjort några närmanden. Det sköter hon själv så bra.

[Failsvar. x3 Jag kommer verkligen inte på något bra här. x3]

Denna gång hinner hon inte hejda sig själv. Frågan som ställs henne får det vänliga leendet att spricka upp i ett brett flin, och ett lätt fnittrande undslipper henne. Det är dock denna gång långt ifrån ett gott tecken, utan ett läte som man bör lyssna till och lära sig att frukta. Hyenan skrattar inte för att den finner någonting roligt. Och det är likt hyenan denna unga tik släpper ifrån sig ett roat läte, med allt annat än goda avsikter i åtanke. Pupillerna vidgas åter en aning, och det blänker till i hennes ögon när hon åter tippar huvudet åt sidan. Blicken studerar nu inte längre endast hanens ögon, utan hela hans ansikte. Som om hon söker efter någonting. Ett tecken på att han vantrivs i hennes närhet? Fruktan? Osäkerhet? Hon kan inte motsäga rösterna i huvudet när de upprepar gång på gång att hon önskar se honom vara rädd för henne. Men samtidigt säger instinkterna att denna hane inte är som de hon tidigare mött. Kanske just därför att han ännu inte tagit ett steg bakåt, trots att hon står så nära honom. Kanske för att han bemöter henne med sådant lugn, trots att hon med all sin kraft försöker få honom ur balans psykiskt. Javisst skulle hon vilja se honom backa. Då skulle den förbannade nyfikenheten som brinner inom henne avta. Då skulle han visa sig vara precis som alla andra. Men samtidigt är allting för spännande för att hon ska vilja finna ett slut på det redan. Hela hennes kropp, alla hennes sinnen, säger henne att detta är en utmaning hon bör ta vara på. Värna om. Att hon bör vara försiktig nu, men inte för försiktig. Hon kräver ständig action, det ska hända någonting omkring henne, annars falnar intresset snabbare än eld utan syre.

"Antagligen för att det är den enda sida du visat upp för mig hittills..."
Hon blinkar emot honom, i ett halvhjärtat försök att se oskyldig ut, innan svansen knycker till bakom henne. Öronen är fortfarande spetsade, men ryggen har skjutits upp en aning och hennes hållning talar för att hon inte riktigt vill låta sig själv stå kvar på samma plats.
Det är dock inte förrän hans andra uttalande når hennes öron som instinkterna hugger tag i henne och säger att hon står för nära. Avståndet mellan dem måste längas, men hon bör inte frukta honom. De motsäger sig själv, och hennes enda reaktion på förändringen inom henne är att hon sträcker upp huvudet, sänker ryggen till normal höjd och ser på honom med allvarlig blick. Flinet på hennes läppar är borta, och den lekfulla blicken är smal och vass när hon studerar honom, söker efter något tecken på att han utmanar henne att backa. Men han är så försiktig. Utmanar, driver, med henne, men på ett sådant harmlöst sätt att hon inte kan tillåta sig själv blotta tänder och resa ragg. Istället så fnyser hon lätt för sig själv, knycker huvudet åt sidan, och väljer att bara snegla emot honom med öronen nu lätt vinklade bakåt.
"Tro inte att jag är blind för den mask du visar upp." Huvudet vändes åter så att hon mötte hans blick rakt framifrån. Inte en millimeter rörde hon sig bakåt, heller inte framåt.
"Artighet är väl det som de flesta vill bemötas av när de träffar nya själar. Dessvärre är det lätt att falla för det, liksom smicker. Man begär alltså någonting som är alldeles för farligt att lita fullt ut på. Därför, Midas," hon uttalade hans namn med en len, nästan smekande, ton, "tror jag inte alls att du bara är artighet. Om än jag måste säga att jag börjar tvivla på att det finns så mycket annat..."
Ett snabbt leende, inte mer förändring i hennes ansikte än om en skugga skulle ha dragit över det, och hon rörde sig sedan sakta framåt, gled upp intill honom och såg till att stryka sig längst hans sida medan hon rörde sig ytterst långsamt. Men när hon kom nära hans vinge höll hennes slanka kargkropp ut en aning, som om hon var rädd att den inte skulle tåla trycket från henne, och stannade sedan upp då deras höftben stötte ihop. Hon vände på huvudet för att kunna hålla honom under uppsikt, och denna gång var blicken så mörk att irisarna såg mer röda ut än orangea.
"Kanske är du bara en mammas lilla pojke. Artig, väluppfostrad. Tråkig, lugn. Ett lätt byte."
Hon lät sin höft stöta emot hans, som en lekfull, men ordentlig, knuff, och sedan svängde hon helt om så att hon stod snett bakom honom.
"Vill du bevisa för mig att du är mer än bara artighet?"
Ett lätt flin ryckte i mungiporna. Rösten var mörk och utmanande, och blicken glänste åter av förväntan.

Tiken verkar inte vilka släppa retligheten. Men något säger honom att det ändå är delvis nyfikenhet som driver henne. Återhållsam sådan. Han känner likadant. nyfikenhet inför denna tik. Vem är hon och vad gör hon på denna slätt? Hon bär en flockdoft men han känner inte till den. Han känner till Qu's flockdoft och Devils flockdoft. Men inte denna. Öronen klipper till på huvudet på honom och den udda blicken vilar lugnt på tiken. Han rör inte på sig det minsta. Lyssnar på när hon talar.

"Har ingen lärt er att första anblicken kan luras?" Frågar han henne och tippar huvudet lite lätt oskyldigt på sne. Han hånar henne inte öppet. Han hånar henne inte alls. Driver lite lekfullt med henne. Harmlös. Hon tror precis det han vill att hon ska tro. Att hon ska skapa sig en egen uppfattning. Utforska mer. Hålla upp intresset för dem båda. Lotsa lite i taget. Liksom hon verkar göra med honom. Han skakar lätt på huvudet.
Han lyssnar uppmärksammat på allt hon har att säga. Låter henne avsluta. Tala till punkt.
"Jag tror inte att ni är blind eller svag för smicker. Ni är annorlunda än alla andra jag mött. Ni verkar mer van vid världen. Inte någon som hållits skyddad mot allt vad som kan gömma sig i skuggorna och blint tro på att ljus finns vart än ni sätter era tassar". Han ruskar lätt på huvudet. Fuktar lätt den tvåfärgade överläppen med tungan.
"Men är det något man kan vara helt säker på så är det att inget är som man först trodde att det var. Förhastade slutsatser och snabba bedömningar och värderingar är något som vittnar om naivitet och blindhet för vad världen är. Oerfarenhet". Midas är inte den som brukar tala så mycket om han inte har något att säga. Därför har en del dömt honom som tråkig och grå. Någon som inte är vidare värd att lägga fokus på. En skugga som endast drar förbi. Men detta intresserar honom. Denna Selva intresserar honom. Han kan inte bara sitta tyst. Måste uttrycka sig och svara på det hon talar om.

Han står stilla när hon rör sig närmare. Klart han är på sin vakt men han har andra sätt att hålla sig uppmärksam på än att spänna muskler och göra kroppen handlingsberedd så det märks. Vinden vilar omkring dem. Smeker över allt som de är. Talar om och beskriver varenda rörelse tiken tar. Han följer henne med blicken. Får vrida på huvudet. Känner hennes närhet. Känner värmen från hennes kropp. Han är känsligare mot värme än många andra. Själv är han varm. Något förhöjd kroppstemperatur. Det skyddar honom mot kyla. Elden är hans element. Vinden lika så men elden har han alltid känt en unik samhörighet med. Han är elden. Inte vinden. Men vinden är en lojal kompanjon.

Flinet blir något bredare nät tiken talar igen. Han håller tillbaka ett lätt skratt. Han skakar lätt på huvudet.
"En mammas pojke? Nej, men nog har hon lärt mig ett och annat. Hade jag varit en mammas pojke hade vi förmodligen aldrig mötts här på denna slätt. Då hade jag nog följt henne och flocken när de bestämde sig för att dra vidare. Istället lämnade jag dem för att vandra min egen väg. Följa i någon annans spår". Det är far. Malvado. Som är den ouppnåelige. Den han vill följa och lära allt av. Stå vid hans sida. Göra honom stolt. Han vänder sig halvt mot henne när hon liksom puttar till honom med höften. Hon får väl vara den som styr för stunden. Inte backar han i alla fall. Han tar bara något steg åt sidan så han kan se henne lättare. De stegen för honom även något närmare henne. Vem styr vem?
Han ger Selva ett okynnigt flin. Som om det verkligen ligger något bakom det.
"Jag visar mer av mig om ni visar mer av er". Säger han. Det kan ses som en utmaning. För det är förmodligen det det är. Hon gav honom en utmaning i början av mötet. Nu ger han henne en. Kommer hon ta den?

Är det en komplimang hon anar mellan alla rader av ord? Att han inte tycker att hon verkar vara som alla andra, att hon ger intryck av att vara mer världsvan... kan det ses som en komplimang? Antagligen. Men det är inte det hennes kaotiska tankar kretsar kring. Nej. I samma stund som hanen talar om att världen inte är lika full av ljus som så många varelser väljer att tro styrs hennes tankar direkt till Key. Hennes ledarinna. Den varg som lärt henne allt som är värt att veta. Den biologiska moderns uppgift har varit att lära henne om livet, få henne att stå på egna ben, men där möttes hon alltid av motstånd, och det endast pågrund av moderns rädsla. Rädsla att varje gång hon släppte valparna med blicken så skulle hennes svartvita dotter sätta tänderna i sina syskon och inte släppa taget förrän hon hört dem dra sina sista andetag. Rädsla att hon en dag skulle göra någonting för hemskt för att förlåta. Så läran om att behärska sina blodbändarkrafter, att fälla en otståndare till marken på smidigaste sätt, knepen att på kortaste tid ta ett liv, det har hon lärt hos Key. Fountain födde henne, var där när hon tog sina första steg. Var den hon kunde falla tillbaka på om hon någon gång skulle känna sig osäker. Men osäkerheten har aldrig någonsin slagit klorna i henne. Fruktan eller rädsla för någonting, det existerar inte i hennes värld. Det enda som finns är en omättlig hunger efter det otimala, efter makten och styrkan att styra en hel värld som hukar sig för en.
Och det har aldrig hennes biologiska moder kunnat lära henne. Att fostras med rädsla och oro för vad som skulle kunna hända, det har endast resulterat i att hon tagit ut all sin frustration på sina syskon. Såklart kan hon nu hantera sin förmåga att använda silver galant, men blodbändningen ville ingen förutom hennes ledarinna hjälpa henne med. Samma ledarinna som låtit henne vandra vid sin sida och talat om hur äckligt smutsig denna värld egentligen är. Godheten är en ursäkt för meningslöst hopp, ett patetiskt rop på hjälp om att få utrotas för deras egen skull. Besvikelse och smärta, brutal död, väntar de som vägrar se mörkret och ondskan som ligger över denna värld. Det är ord som Key sade till henne, och de kommer hon ta med sig på sin resa genom livet. Samtidigt som hon ska nyttja träningen hon givits, styrkan hon byggt upp, och vetskapen som fyller hennes huvud. Gåvorna från Key ska göra henne ostoppbar.

Tankarna som tagit henne till en annan tid, en annan plats, klyvs som om någon skulle ha tagit en nyslipad yxa och svingat den genom hennes huvud när hanen tar till orda på nytt. Hon blinkar lätt, som om hon vill försäkra sig om att det är hanens ord hon hör och inte bara ekot av allting som gång på gång upprepas inuti hennes huvud, innan blicken åter blir skarp och öronen spetsas på ett sätt som talar för att hon inte tänker låta minsta lilla ljud som lämnar hanen undgå henne.
Så når hans avslutande ord henne. En utmaning? Det måste det vara. Det är definitivt det det är. Hans tidigare ord intresserade henne, väckte ett intresse att ta reda på mer då han faktiskt avslöjade att hans moder tillhör en flock, men att han valt att följa någon annan. Vem? Och vilken flock kommer han ifrån? För stunden kan hon inte känna av någon bekant doft på honom. Kanske är han fiende trots allt..? Huvudet vrids lätt åt sidan, som om hon känner ett behov att kunna kolla bakom sig, och den förväntansfulla glimten i hennes blick byts ut mot vaksamhet. Oro? Nej. Men hon gillar inte att han ger henne en utmaning som smakar så äckligt på tungan. Hon gav honom en möjlighet att bevisa sig vara något annat än en artig, tråkig ung hane. Och han svarar genom att begära någonting av henne i utbyte. Det rycker lätt i ena mungipan, ett tecken på att hon håller tillbaka en morrning, och blicken smalnar om så bara en liten aning. Hon har ingenting hon behöver värna om som en hemlighet. Det är inte problemet i det hela. Hon gillar helt enkelt inte att ställas emot väggen och tvingas böja sig för någon annan för att få vad hon vill ha, vilket i detta fall är information. Om honom. Om Midas. Men kanske finns det inget mer än retfull artighet. ... vågar hon hålla fast vid det som sin slutgiltiga slutsats?
"Jag gillar inte ultimatum."
Svansen snärtar till bakom henne, och hon fnyser högt för sig själv. En röst säger åt henne att detta inte är värt det. Men alla andra säger emot, om än ingen håller med den andra på någon annan punkt. Gå tillbaka till reviret? Nej. Kräva den resterande informationen hon kan komma över om honom? Ett möjligt alternativ. Anta hans utmaning?
Huvudet tippas åt sidan, en aning bakåt, och ett brett leende pryder hennes svarta läppar.
"Vad kan det möjligtvis finnas du vill veta om mig som kan vara av intresse?" Vaksamheten i ögonen är borta. Tillbaka är den lekfulla glansen, och när hon tar ett steg närmare honom låter hon hela sin kropp formas smidigt efter rörelsen.
"Nej, vet du vad. Berätta mer om dig, din moders flock. Din doft påminner inte om någonting jag känner igen. Sedan så blir jag ju såklart nyfiken på vem det kan vara som lockat dig ur flockens trygghet. Vem du väljer att följa om inte din mor."
Svansen kröker sig bakom henne, och hon låter huvudet sakta tippa över åt andra sidan, utan att släppa honom med blicken.
"Inte har du väl tänkt plåga mig genom att lämna mig ovetande?"
Återigen är rösten len. Vänlig, precis som att hon önskar få honom att tro att hon är precis den oskyldiga, unga tik hon för stunden ger sken av att vara.

Gillar inte ultimatum. Det låter på denna tik som att hon är van att få allt hon vill ha. Bortskämd? Eller bara säker på sig själv? Något är det i alla fall som får henne att yttra de orden. Och han kan inte tänka sig att hon endast ser det som uttråkning. Det ligger något mer bakom det hela. Öronen står spetsade på hans huvud och han studerar henne. Flinet är vilande. Har lagt sig för stunden. Men han är ändå road av henne.
"Ni kommer förmodligen ställas inför många fler ultimatum under er livstid. Ibland går det inte att undvika. Och vill man ha något måste man även vara villig att ge något i utbyte". Är det bara information som är viktigt för henne? Midas tänker inte avslöja allt för mycket för snabbt. Han kommer hålla hårt i sin information. I alla fall den viktigaste informationen.

"Stöter man på något intressant vill man vanligtvis veta mer". Säger han och med en lugn och följsam rörelse sätter han sig ner igen. De längsta pennfjädrarna på vingarna viks mjukt mot marken. Han flinar åter igen när hon talat. När hon lagt sig till med en oskyldig mask som en liten stackars försvarslös varelse. Tyvärr har sådant aldrig fungerat på Midas. Inte betyder det något för honom. Inte påverkar det honom på något vis. Men som sagt. Vill man ha något måste man vara beredd på att ge något.
"Sött". Säger han bara till hennes min. Kanske är det en pik. Kanske menar det bara på att han inte faller så lätt för hennes så kallade charm. Svansen studsar till mot marken bakom honom och när den slår mot marken blir den stilla igen.
"Kanske var det just tryggheten som drev iväg mig". Säger han och studerar hennes reaktion på hans ord. Öronen klipper åter till på huvudet.
"Flocken var inte känd i numoori. Den var inte av vidare betydelse. Och de är långt borta nu". Nej, det var endast en flock han växte upp i. Tillsammans med syskonen. Och mor som uppfostrade dem efter bästa förmåga. Och far som till och från besökte dem och tränade valparna i det han kunde ge.
"Eran flockdoft känner jag inte heller igen. Vad är det för flock ni kan tillhöra?" Han vill veta mer om han ska berätta mer. Ändå tänker han inte berätta allt. Långt ifrån.

De gröna pupillerna smalnar av, för att i nästa sekund vidgas, som om de försöker anpassa sig till ljuset som vilar på henne. Men det är inte ljuset som framkallar förändringen i hennes blick. Det är orden som lämnar hanen, som vidrör hennes känsliga öron och borrar sig in i huvudet på henne för att upprepas gång på gång tills hon är alldeles säker på att hon inte missat någonting. Det är ord som får rovdjursinstinkterna inom henne att göra plats för sig och fylla hennes blick med sådant agg att det skulle fått hennes syskon, som känner henne väl, att backa undan och vänta ut ilskan som tagit ett stadigt grepp om henne. Faktum att han just yttrat ord som var menade att tillrättavisa henne, kanske även pressa henne en aning, är allt annat än roande. Och det breda leende som legat på hennes läppar, det flin som speglats i hennes klara blick, är borta. Istället ser hon nu på honom med samma blick som en lejonhona när hon studerar ett skadat byte. Den ytliga vänlighet som sken i hennes ögon, i hela hennes kroppsspråk, har bytts ut emot en tystnad och ett lugn som får henne att verka mer kallblodig än någonting annat.
Hennes humör ändrar snabbt, det är det första man bör lära sig om henne, och hon har aldrig för avsikt att försöka kontrollera sig själv så att andra kan få en chans att slappna av. Det andra man bör vara noga med att uppmärksamma, är att hon, trots sitt instabila psyke, aldrig tvekar att göra vad hon känner för att göra i just det ögonblick hon befinner sig. Med den blick hon studerar hanen tyder det på att trots det intresse hon visat upp för honom sekunden tidigare, nu gärna skulle sätta tänderna i honom, och det menat i avsikt att spilla blod.

En hög fnysning undslipper henne, och den tass som hållits placerad framför henne finner åter sin plats tätt intill den andra för att bära upp hennes vikt. Tungan fuktar nosen medan hon viker huvudet åt sidan, låter sig se ut över slätten som sträcker sig bortom dem, och för en sekund kan man skymta ögonvitan i ögonvrån på henne. Hon är inte säker på om han menat att han tycker henne vara så pass intressant att han vill veta mer, eller om han använt orden för att ursäkta hennes uppförande. Hur det än är med det, så slås käftarna ihop hårt i samma stund som ordet sött undslipper honom, och hon väljer att åter vrida tillbaka huvudet för att kunna möta hans blick. Hennes handlingar, hur vänligt och oskyldigt hon än visar sig vara, går aldrig ut på att hon vill betraktas som den svagare. Det är en lek, ett hån, emot den hon för konversationen med, och inte menat som annat än en uppenbar vink om att hon verkligen inte är den man kan tro att hon är. Oförutsägbar. Aggressiv. En instabil och farlig varelse. Och trots att det alltid går att avläsa om man väljer att se riktigt djupt i hennes blick, så är det få som någonsin verkligen lägger märket till det.

"Tryggheten." Det är knappt så ordet lyckas ta sig mellan hennes sammanpressade käftar. Nog hör hon honom alltid, om än det kan se ut som att hon för stunden är döv för omgivningen och uppslukas av en enda tanke; att slita huvudet av den söta lilla hanen framför henne. Men nej. Hon hör. Hon ser. Och hon flinar lätt för sig själv när frågan om vilken flock hon tillhör lämnar hanens läppar. Kan det möjligtvis vara så att han tror att hon stannar inom sin flock för att hon söker trygghet? Det finns ingen trygghet att finna. Någonstans. The Dark Nation kan erbjuda visst skydd, men i grund och botten gäller det att kunna ta vara på sig själv. Annars är man svag. Ovärdig. Det finns ingen anledning att skydda de svaga. Finns ingen anledning att erbjuda annan trygghet än en stadig, mäktig ledare och en kraftig flock som inte tänker lämna varken ond eller god levande bakom sig om de står ivägen. Trygghet. Vad är trygghet om inte den makt och styrka man själv besitter?
Hon lyfter huvudet ur den sänkta position hon hållit det i den senaste stunden, och studerar honom med, för första gången under mötet, nedvärderande blick.
"Om jag tvingade ner dig emot marken med mina klor pressade emot din söta lilla strupe, skulle du då glömma alla frågor du har till mig och kunna bortse från dina idéer om att man måste ge för att få ta?" Huvudet tippas åt sidan, och hon flinar brett emot honom. Men denna gång skiner ondskan igenom retfullheten i hennes ögon, och att hon menar allvar, trots den sockersöta tonen i rösten, går inte att ta miste på. Där han sitter framför henne har han inte en chans att behålla balansen om hon sätter sina framtassar på hans bröstkorg och knuffar honom bakåt. Han skulle landa hårt på rygg, och hon skulle lätt kunna hålla honom tryckt emot marken. Han är stor i orden, men hon tror inte längre att han kan bemöta henne med motstånd. Nej, hon är definitivt den överlägsna här.
Musklerna rör sig rastlöst under hennes skinn, och tanken på att få testa om han verkligen har några muskler alls får hennes kropp att sänka sig en aning emot marken utan att hon är riktigt medveten om det. Men hon rör sig inte mer än så. Säger ingenting. Nu inväntar hon bara hans reaktion. För hon menar dödsallvar.

Tiken verkar vara väldigt känslig. Det verkar som att hon tar hans ord personligt och bestämt sig för att de är en pik mot henne. Att man måste vara villig att ge för att få. Midas har lärt sig att det är så. Men han har oxå många knep för att få vad han vill ha utan att ge. Eller få mottagaren att tro att det han ger är vad de vill ha. Han skakar lätt på huvudet. Tiken kanske inte är så intressant trots allt. Hon verka vara vara alldeles för temperamentsfull. En som inte har kontroll över sig själv. Någon som bara följer instinkter utan att tänka klart. Det kan ha sina nackdelar och ställa till med problem för henne. Midas börjar känna sig rastlös. Orkar han sitta här mycket längre och konversera om denna tik beter sig på ett sådant här ombytligt och stött sätt?

"Tryggheten vad för tråkig. Det hände ingenting. Därför lämnade jag dem". Kanske kan det få tiken att förstå honom bättre. För det verkar som sagt som att hon inte förstår hans ord alls. Det verkar nästan lite som att de talar olika språk. Men hon har kanske uppfostrats som en vilde. Medan han har fått en mer strikt uppfostran som lärt honom mer om hur världen ser ut och vad som kan ta honom dit han vill.

De orden och meningarna som lämnar tiken näst verkar minst sagt vara till för att skrämma honom. Få honom att vackla åtminstone. Hon verkar verkligen vad allt för brutal för sitt eget bästa. Han tvivlar inte på att hennes självsäkerhet har någon betydande grund. Men ibland kan man bli bränd. Förmodligen har denna tik inte stött på tillräckligt många hinder för att få henne att bli mer försiktig. Inte försiktig på ett svagt sätt utan mer förståndigt försiktig. Hon verkar minst sagt se ner på honom. Men han bryr sig inte. Hon får se på honom hur hon vill. En dag kommer han att resa sig högt. Och då ska han se till att lägga alla småskitar under sig. Han tänker inte rusa fram som den här tiken verkar göra. Han ska vara smart och tänka igenom allt in i minsta detalj så allt blir perfekt. Så att inget kan hindra honom när han väl är redo.

Denna Selva betyder ingenting för honom. Han trodde sig funnit någon som faktiskt... har lite vett i skallen. Men det verkar visa sig att han har fel. Synd.
"Nej, det skulle inte fungera". Svarar han henne. För även om hon skulle lyckas att få ner honom mot marken och hota honom mot strupen så skulle han inte ge henne mer än vad hon ger honom. Han skulle inte säga någonting mer alls om vare sig själv eller om annat.

Ingenting i hennes uttryck förändras. Kroppsspråket talar fortfarande för att hon står stadigt på sin plats, att hon inte längre verkar brydd om vad hanen säger. Nog hör hon honom, men hon visar inga som helst tecken på att orden berör henne. För en sekund verkar det som att hanen tror att han måste förklara sig. Nej, sådant är inte fallet. Han behöver inte förklara sig, hon vet mycket väl vad han menade. Tja, kunde gissa sig till vad det var som drev iväg honom. Brukar det inte vara så att unga blir rastlösa och finner det trygga tråkigt? Ja, det är någonting hon sett hos sina bröder, hos sin syster, även känner det inom sig själv. Men det finns någonting tyngre, någonting mycket viktigare, än rastlösheten. Därför stannar hon tålmodigt kvar. Därför tänker hon aldrig vika från sin ledares sida, eller lämna flocken. Så inga förklaringar behövs. Denna hane har aldrig mött någon som Key, det finns ingen annan som Key, så han har knappast givits någon anledning att stanna kvar i sin barndomsflock och kunde därför vandra iväg. För att hitta något att göra. Det är faktiskt en roande tanke. Att ge efter så lätt bara för att man är rastlös. Många tycker att hon själv är impulsiv, vilket hon såklart är, men hon är klipsk nog att syna vad exakt det är hon står inför. Det är inte alltid det märks, det är ytterst sällan som man får vara med när hon stannar upp och granskar situationen innan hon beslutar sig för att agera, men nog gör hon det alltid. Hon är inte dum. Om än det är många som tror det. Denna hane, denna Midas, tror säkert också att hon bara är ännu en av alla tempramentfulla unghonor som finns i detta land. Kanske inte ens att han ser henne vara lik någon annan, det är många som väljer att klassa henne som ett hopplöst psykfall redan efter första anblicken. Så nog finns det en möjlighet att även Midas ser henne som ett psykfall. En förvirrad varelse som är för korkad och impulsiv för sitt eget bästa. Men det är dessvärre ett livsavgörande misstag. För denna hona är inte dum. Långt ifrån. Hon balanserar på den tunna gränsen mellan genialitet och galenskap. Varje rörelse, varje ord, varje tanke, varje impulsiv handling, hon är så medveten om det att hon långt i förväg räknar ut andra varelsers nästa drag. Att läsa andra är ingen konst. Att få dem att agera som hon vill, det är ingen utmaning. Att inbilla dem att hon är så mentalt rubbad att hon inte vet vad som är upp och ner på ett träd, det fixade hon innan hon kunde hålla balansen på sina fyra ben. Vardagen erbjuder henne ingen utmaning. Endast hennes ledarinna kan tillfredsställa begäret efter kraftansträngande utmaningar som brinner inom henne. Ja, hon är störd. Oberäknelig. Farlig. Men om man tror att hon inte är medveten om sig själv, sin omgivning eller de omkring henne, då tror man fel. Galenskapen skiner mycket starkare än genialiteten. Den är lättare att ge vika för också. Men hennes skarpa, intellektuella sinne driver henne dag som natt. Släpper fram instinkterna, låter dem och hennes sinnen styra det mesta hon gör. Men beräknar rörelser, uttryck, känslomässiga sammandrabbningar, det gör hon hela tiden.
Och i just denna stund, inser hon att hanen framför henne inte kan ge henne den utmaning hon hoppats på få bemöta. Det finns dock en enda störande liten detalj som hon bara inte kan få grepp om...

"VARFÖR ÄR DU INTE RÄDD FÖR MIG?!"
Orden klyver den tjocka luften som sakta lagt sig mellan dem. Hanens svar har för ett bra tag sedan nått hennes öron, men det är inte förrän nu som hon faktiskt väljer att svara honom. Om det kan ses som ett svar, den fråga som flyger ur henne i en ton av lätt hysteri och djup ilska. Nosryggen är rynkad, men bara så att man kan ana skuggor i den svarta pälsen, och blicken är så mörk att ögonen ser svarta ut då hon stirrar på honom. Men det rycker lätt i hennes mungipor, knappt märkbart, som ett tecken på att hon faktiskt inte vet hur hon ska agera. Han borde vara rädd för henne. Inte rädd som i att frukta hennes fysiska styrka eller förmågor hon äger, utan känna rädsla, eller åtminstone oro, över hennes beteende. Det går inte ihop för henne varför han fortfarande kan vara så lugn, när hon så tydligt visat att hon är redo att hugga tag i strupen på honom, att hon varit det ända sedan han släppte henne så nära inpå att deras nosar nästan vidrörde varandra. Han bör frukta henne. Han bör åtminstone visa tvekan inför att befinna sig nära henne. Hon förstår inte varför han inte backar undan. Och det är i situationer som denna, som galenskapen vinner med hästlängder över genialiteten som begravs under instinkter och känslor som väller upp inom henne.

Hon verkar brottas med sig själv. I sitt inre. Midas vet faktiskt inte vad han ska tycka om henne. För hon har inte visat sig på något direkt sätt som kan få honom att bilda sig en uppfattning om henne. Så han ser endast likgiltigt på henne. I sinnet. Medvetandet. Hon är endast en främling. Inte ens en flyktig bekantskap. Kommer detta möte bli ännu ett av de där han kommer få vandra iväg från, otillfredställd. Uttråkad ännu en gång av en individ som inte visade sig mer intressant än andra. Ingen glappkäft som ska rulla på om sitt liv i alla fall. Det är väl den enda höjdpunkten i det här mötet. Men inget mer än så.

Hennes utrop får det att klippa till i öronen på honom. En normal reaktion vore kanske att bli förvånad. Men Midas har varit med om allt för många möten där mötet har tyckt att han beter sig på ett sätt som de inte kan förstå. Antingen om han inte är vidare pratglad eller väljer att inte visa något över huvud taget. Han känner ingenting över den frustration som väller ur tikens käft.
"Är det det som är problemet?" Frågar han henne och tippar huvudet på sne. Förmodligen skulle vad än han kan tänkas göra eller säga bara bygga på mer på denna frustration.
"Är ni så van vid att bli fruktad av de omkring er?" Han talar inte nedvärderande eller på sådant sätt att det kan tolkas fel. Men tiken har ändå tolkat hans ord fel tidigare så han har väl inget att förvänta sig direkt. Går det ens att samtala med denna tik utan att hon ska känna frustration över att inte vara fruktad. Att inte kunna sätta skräck i den som befinner sig framför henne? Midas känner ingenting. Ingenting inför henne alls. Vill han det? Han trodde att hon var speciell. Kanske var det bara önsketänkande.

Ett kort ljud undslipper henne. Det är inte en fnysning, heller inte ett kort skratt. Någonting där emellan. Något som påminner om en lätt hostning, men också ett läta som vittnar om uppgivenhet. Kan det vara så att det är den känslan som sköljer över henne när hanens fråga når henne? Att hon känner sig uppgiven. Om så bara för en sekund. Kanske. Hon ruskar kraftigt på huvudet, med slutna ögon, och när hon avslutar rörelsen vänder hon bort blicken från hanen och skrattar lågt för sig själv. Det är ett svagt flin som pryder hennes läppar, men hennes blick är tom. För första gången under detta möte är hennes blick tom. För första gången på ett långt tag. Det är inte ofta man inte kan tyda någon känsla i hennes ögon. Oftast går det inte att urskilja dem från varandra. Men nu stirrar hon stint framför sig, utan att ge minsta antydan till aning om vad som kan pågå innanför pannbenet på henne.

"Min egen mor är rädd för mig."
Rösten är så mörk att den nästan låter grötig. Men om man lyssnat noga kunde man uppfatta hån i undertonen, som om tanken på det hela roar henne. Vilket det gör. Det är så roande att det är äckligt. Avskyvärt. Det rycker till i den övre läppen på henne, och blicken smalnar ytterligare innan hon åter lägger den på hanen. Kroppen har vridit sig så att det nu är han som befinner sig snett bakom henne. Men musklerna under hennes skinn är avslappnade, klorna på hennes tassar infällda.
"Mina syskon förväntar sig att jag ska slita upp deras strupar och tugga i mig deras hjärna så fort de vänder ryggen emot mig. Är det sådant du vill att jag ska tala om för dig, Midas? Tala om att jag möts av fruktan hos den hona som födde mig. En hona som kunnat ta mitt liv närhelst hon velat." Ännu ett kort skratt undslipper henne, och hon fnyser lätt för sig själv innan hon knycker huvudet åt sidan så att det knäpper till i nackkotorna. Blicken vilas åter framför henne, verkar inte längre bekymra sig om att studera hanen. Ett roat leende vilar på hennes svarta läppar och blottar tänderna inuti hennes käft.
"Nog börjar jag tro att det är du som inte är riktigt frisk här." Hon sneglar emot honom, fortfarande med intetsägande blick, "Som är så lugn och artig, trots att jag gett dig mer än en anledning att inte befinna dig så nära mig. Eller är du kanske uppfostrad att vara artig även mot sådana som mig? Som kan ses som fiender."
Huvudet vrids så att hon kan möta hans blick utan svårigheter. Nyfikenheten är tillbaka, men bara som en svag glimt i ögats yttersta vrå.

Det skulle aldrig falla honom in att tycka synd om henne. Och det är helt klar att det inte är vad hon vill heller. Det verkar dock finnas något bakom hennes ord. Eller en svag antydan. Om den är spelad eller inte är oklart.
"En mor kommer alltid älska sin avkomma även om det inte kan verka som det. Och är det vad ni är ute efter. Att vara fruktad av allt och alla så är det väl inte så dumt att lyckas väcka fruktan i de som står en nära". Han talar bara lugnt. Menar ingenting med sina ord. Kanske bara ett lätt konstaterande. Han sitter bara lugnt kvar och ser på henne när hon vänt honom ryggen. Är man med fienden är det inget smart drag att vända denne ryggen. Men Midas är inte ute efter någonting. Bara något som kanske kan roa honom en stund. Men han rör sig inte. Han sitter bara kvar där han sitter. Det verkar så klart att denna tik inte litar på någon. Och att ingen litar på henne. Han vet att hon är sugen på att kasta sig över honom. Men han har inga tankar på att göra det mot henne. Hon kan lita på att han inte tänker kasta sig över henne. Om hon inte gör någonting först. Han reser sig sakta upp. Med lugn rörelse som inte tyder på att han tänkt försöka något. Han tar ett steg åt sidan. Sedan några steg rakt fram. Så att han står vid hennes sida. Nära, men ändå med ett visst avstånd. Han har den udda blicken fäst på henne. Ansiktet vänt mot henne.
"Kanske har ni rätt. Jag är förmodligen inte frisk. Inte vid mina sinnens fulla bruk. Men vem vill vara så kallat normal? Är det inte roligare att sticka ut än att vara en i mängden?" Det är en allvarlig fråga till henne. Han vill veta vad hon anser om det. Kommer hon bara vifta undan det och skratta? Då har hon valt det i så fall och han skulle inte bry sig.
"Är det vad ni vill? Att inte ha andra nära er? Att alltid stå ensam?" Han vill försöka förstå sig på denna tik. Kanske intresserar hon honom ändå.

Huvudet vrids sakta åt andra sidan, bort från honom, men hon lyssnar till vad han säger. Instinkterna har lagt sig tyst inom henne, och hon har lämnats att stå kvar på slätten utan att behöva känna någon specifik känsla alls. Ja, hon lyssnar till hans ord. Men hon vet inte vad hon ska tro om dem. Tydligen så är han uppfostrad med just det konceptet att en moder alltid älskar sina små. Men för henne betyder de orden ingenting. Kärlek, är ett ord hon är bekant med, men dess innebörd har hon aldrig förstått. Kommer aldrig förstå. Fountain har aldrig älskat henne, bara hållit henne vid liv för att slippa skuldkänslor. Om ens det är anledningen.. kanske tyckte hon bara det var lika bra att fostra ytterligare en valp då hon redan hade tre som med säkerhet skulle leva upp till hennes förväntningar. Tja, förutom den svage brodern som varit sjuklig sedan födseln. Sedan så är hennes andra broder inte mycket att hurra för. Inte heller hennes syster, som hon slagits med så många gånger att hon ser henne mer som en motståndare, en rival, än någonting annat. Och så hon själv. Starkast i kullen. Nog måste modern vara bra besviken på sig själv.
Det rycker åter lätt i ena mungipan på henne, och hon låter huvudet sakta gunga fram och tillbaka några gånger, med blicken fäst framför sig.
"Fruktan föder respekt. Respekt inger styrka." Hon stannar upp, mitt i en rörelse, innan hon rynkar på nosryggen och blottar tänderna.
"Men faktum att ens egen moder fruktar en säger en del. Om henne. Vilken vek varelse hon är. Hur ovärdig sin plats inom flocken, i livet och sin roll som moder för mig. Det är inte kärlek som har hållit henne från att döda mig. Det är fruktan för vad skuldkänslorna skulle göra med henne efteråt. Tankarna på vad hon skulle tvingas gå igenom när hon till slut möter Chaibos.
Jag vet inte vad älska innebär. Det har aldrig rört mig i ryggen. Men vad det än må vara, så är det inte vad min moder känner för mig. Och det rör mig inte heller i ryggen."
Kanske bör hon känna sig stolt, mäktig, just för att de som bör stå henne närmast fruktar henne mer än de fruktar sjukdomar. Inte kan hon neka att det känns härligt att hennes syskon krymper ihop under henne när hon tar ner dem till marken med ett stadigt grepp om deras hals. Men moderns fruktan har alltid äcklat henne. Just för att det är ett sådant tydligt bevis på att hon är en sådan patetisk varelse. Och hon kommer aldrig kunna känna sig tillräckligt tillfreds, förrän hon fått slita upp moderns strupe med sina egna klor. Hon vill ha äran att förklara hur ovärdig hon är sin plats i TDN. Sedan. Sedan... så kan hon njuta av fruktan hon inger i andra varelser.

Plötsligt blir hon medveten om hur nära hanen står. Huvudet rycker till, och öronen vinklas bakåt, men han är alltför lugn och stadig för att hon ska behöva oroa sig. Ändå hade hon inte räknat med att han skulle närma sig henne. Jovisst var det hon som började reta honom genom att gå olustigt nära, men ingen brukar någonsin ställa sig vid hennes sida. Endast Key, och det gör hon för att korrigera eller tillrättavisa.
Hon vänder blicken emot honom, studerar honom vaksamt. Nästan som om hon förväntar sig att han, trots sin lugna energi, ska kasta sig över henne och hålla henne emot marken. Ingen oro reflekteras i hennes blick. Hon är inte rädd. Smärta och död har aldrig skrämt henne. Men att inte veta med säkerhet om de i hennes närhet driver med henne eller inte, det får henne alltid ur balans. Dock verkar det som att man menar allvar. Han förväntar sig ett svar, någon slags reaktion, på sin fråga. De svarta öronen spetsas, och hon lutar huvudet så lätt på sned att det är svårt att lägga märket till.
"Att vara en i mängden har aldrig varit ett alternativ för mig."
Bakdelen sjunker en aning, nästan som om hon tänkt sätta sig ner, men hon förblir stående med aningen böjda bakben. Att sätta sig ner i någon annans närhet tillåter hon inte. Om det inte är någon av hennes syskon, då gör hon det för att visa sin överlägsenhet, om än det oftast slutar med att hennes syster kastar sig över henne och de försöker döda varandra tills dess att modern skiljer dem åt. Det är en fråga om tid. Det tar alldeles för lång tid att resa sig från sittande position om den i ens närhet får för sig att attackera. Det är en risk som är idiotisk att ta.
"Jag har heller aldrig haft något annat alternativ än att stå ensam. Det är bäst så." Hon sänker huvudet emot marken och lyfter ena framtassen för att dra den över öronen. Om det är en gest som bevisar att hon inte trivs med samtalet, eller om det helt enkelt vittnar om att det kliar i hennes öron, är svårtolkat. Men hon har svårt att finna sig stå så nära hanen när det är han som närmat sig henne. Är hans kanske dum? Inser han inte att han faktiskt bör hålla sig borta? För det bör han väl..? Alla andra gör ju det. Hon är inte att lita på. Han bör inte stå så nära.
Utan att hon tänker vidare mycket på det tar hon ett smidigt steg åt sidan, bort från Midas, men stannar upp då avståndet mellan dem längs med någon decimeter.
"Att stå vid min sida innebär en viss.. risk." Hon kan inte låta bli att flina lätt emot honom, men det är ett fejkat flin. För hon inser alltför väl att hon just gett honom en anledning att tro att hon tvivlar. Att hon är osäker. Vilket hon absolut inte är. Men det är för sent att ändra på det hela nu. När någon befinner sig intill henne är det på hennes villkor. Och hon var verkligen inte med på att han skulle komma så pass nära inpå, om än han inte utmanade henne.
"Inte för att det är mig jag oroar mig för."

Hon vandrar bara en väg. Och antagligen vill hon inte inse att det finns andra vägar. Eller att andra kan komma från andra vägar. Öronen klipper till på hans huvud.
"Fruktan kan även föda hat. Man skapar sina egna fiender". Han fuktar den olikfärgade överläppen och studerar henne. Hon talar vidare. Han lyssnar uppmärksammat men väljer att inte kommentera det. För han försöker att inte komma på kant med henne. Hon verkar faktiskt öppna sig lite. Hon är svår. Svårtolkad. Svårläst. Och det förundrar honom lite. Han vill inte försöka få ur henne information som kan vara användbar senare. Utan han vill veta mer om henne. Om henne som person.

"Samma här. Jag har aldrig velat vara en i mängden. Det är roligare att så ut. Stiga över andra av sin egen kraft. Det finns bara en som jag vill lära av. En som vill vandra i samma fotspår som. Han är en förebild som jag värderar högt". Lite information om sig själv kan han ge henne när hon har gett honom lite information om sig själv. Har hon verkligen ingen hon vill följa? Ingen hon vill lära av? Någon hon ser som någon hon inte kan stiga över men kanske ändå drömma om att göra det?

"Är det verkligen bäst så?" Det är ingen fråga som är menad att provocera eller likande. Han vill bara veta hon hon verkligen tycker det. Att det är bäst att stå ensam. Midas vet att man kan komma långt på egen hand. Han vill komma långt på egen hand. Men man växer även genom att ha andra omkring sig. Han vill växa med hjälp av andra med. Speciellt en speciell individ.

När hon tar ett steg bort från honom vänder han sig lugnt mot henne och sätter sig sedan ner igen.
"Så ni är med i en flock men vill inte ha någon vid er sida?" Han tycker det låter underligt. Han är själv lite av en ensamvarg. Men det är så mycket som man kan lära eller vara med om om man är tillsammans med andra. Öronen klipper till på hans huvud igen.
"Jag kanske vill ta den risken för stunden". Säger han. Han oroar sig i alla fall inte för att hon ska flyga på honom. Gör hon det så tänker han slå tillbaka. Han är inte tillräckligt gentleman för att hålla tillbaka mot en tik. Och han har känslan av att Selva kan ställa till med en hel del. Men han vill inte slåss mot henne. Hon verkar mer intressant än så.

Plötsligt känns det som om en fullvuxen hjort skulle ha tacklat omkull hennes sinne, och hon kommer på sig själv med att visa upp en sida hon själv aldrig känt vid förut. Det är som att hon, hennes riktiga jag, har dragit sig undan in i själens djupaste vrå och bara studerar scenen framför sig som spelas upp av en helt annan hona. En helt annan Selva. Aldrig tidigare har hon backat, tillåtit sig själv ta ett steg åt sidan då hon är så medveten om att det kan ses som svaghet eller osäkerhet, och att hon inte längre talar med en röst som fylls av självsäkerhet och utmaning, det är fel. Allting är för stunden fel. Hon är fel. Och hon förstår inte vad det är som får henne att tona ner den hon är. Kan det vara hanen? Midas? Varför? Hon har mött hanar förut, faktiskt få som är så mycket äldre än henne själv, och hon har aldrig förut låtit kontrollen över situationen glida henne ur tassarna. Förrän nu. Det är nästan som om hon medvetet tagit ett steg tillbaka för att visa att hon inte vill försöka bossa över honom, att hon inte vill att detta möte ska sluta med att hon försöker sätta tänderna i hans skinn. Samtidigt som hon ifrågasätter sig själv och den handling hon just utfört. Det känns helt enkelt inte rätta att ta ett steg åt sidan för att släppa fram någon annan. Det har hon aldrig gjort förut. Och hon vill rätta till det. Samtidigt som hon brottas med viljan att sätta sig ner och bemöta artigheten som Midas visat henne. Som han fortfarande visar. Vad är det med honom som får henne att tappa den kontroll hon vanligtvis har över sin omgivning? Hon själv kan aldrig kallas lugn eller kontrollerad, men trots sitt kaosartade beteende så vet hon alltid vars hon har alla andra. Med Midas är det annorlunda. Hon har ingen aning om vars hon har honom.

Öronen är fortfarande spetsade, och huvudet hålls höjt i sin vanliga position. Men hon kan inte låta bli att flytta sin tyngd från det ena bakbenet till det andra, som om hon överväger en möjlighet att sätta sig ner men absolut inte är villig att ta den. Trots allt, hon har aldrig förut satt sig ner i en okänd vargs närvaro, om det inte varit för att visa sig högfärdig och överlägsen. Nu vet hon att det inte kommer vara överlägsenhet som skiner i hennes blick om hon väljer att sätta sig, och vad som istället kommer kunna läsas i hennes ögon har hon ingen aning om.
Kommentaren om att fruktan föder hat bryr hon sig inte om. Fiender är inte någonting negativt, inte enligt henne. Måhända att de kan anses vara hinder, ibland svåröverkomliga, men hon ska en dag bli så mäktig att fiender inte kommer vara det minsta problem för henne. Hon har aldrig någonsin haft en tanke på att försöka skaffa sig vänner eller allierade. Kanske är det konstigt då hon drömmer om att en dag kliva upp som ledare för flocken. När Key anser henne vara redo. För det är återigen Key som hennes tankar riktas mot då hon lyssnar på hanens ord om en förebild han värderar. Hon själv beundrar, respekterar, nära på avgudar ledarinnan för den höga position hon kämpat sig till, och hon kan inte låta bli att undra vem det kan vara som Midas valt att ha som sin förebild. Det finns ingen som är så mäktig som Key. Men kanske han hittat någon som på något sätt påminner om henne ändå..? Hon låter tankarna brottas med varandra innanför pannbenet, lyssnar till de olika rösternas förslag, men hinner inte yttra några ord innan hanens fråga når hennes öron och för en sekund klyver den tjocka massan av tankar och funderingar som fyller hennes huvud.
"Ja, det är bäst så."
Ho låter nästan frågande när orden lämnar hennes läppar, som om det är en självklarhet att det bästa alternativet är att stå själv. Hans nästa fråga får dock ett lätt leende att smyga sig över hennes läppar, och hon låter det ena örat vinklas åt sidan, medan det andra hålls spetsat.
"Min ledarinna är den mäktigaste varelse som någonsin vandrat på Numooris marker. Och trots att hon besitter ledarrollen, så står hon själv." Tungan gnids emot gommen, som om hon vill smaka på orden innan hon låter dem lämna henne. Tankarna slår emot insidan av hennes skalle i ett försök att leta fram minnena från då hon befunnit sig i ledarinnans närhet. Hon vill minnas hennes exakta ord, vill inte göra henne orätt på något som helst sätt. "Att bry sig om andra gör en svag. Hon förutsätter att medlemmarna som står bakom henne, som är redo att tjäna henne, ska kunna försvara sig själva. Det finns de som vill stå tätt intill hennes sida, skydda henne med sina liv, men hon låter ingen komma så nära att hon någonsin ska bli beroende av andras närhet. Som jag sa, hon är en mäktig varelse. Och hon är den som jag ser upp till, som jag vill lära av och en dag kunna mäta mig med."
Svansen knycker till bakom henne, och hon kan inte låta bli att kasta en förstulen blick mot reviret. Key har berättat om de många vargar som vandrat vid hennes sida under årens gång. Men hon var noga med att understryka att hon aldrig någonsin tillät sig känna ett behov av att ha dem där. Ska man hålla på att bry och oroa sig om andra så blir man snart svag, ett lätt byte för någon som inte har andra den behöver se efter. The Dark Nation är Keys sätt att fastställa sin makt, en samling krigare hon ser efter, men aldrig låter komma så pass nära inpå att hon ska behöva oroa sig för någon annan än sig själv. Ensam är starkast, visst var det så det var?

"Kheh.." Hon kväver skrattet som bubblar upp inom henne och sluter ögonen för att sedan ruska lätt på huvudet.
"Du är bra märklig. Eller... så är du bara säker i dig själv. Berätta för mig Midas, föddes du med den här självsäkerheten, eller är det någonting du skaffat dig senare?"
Huvudet sänks en aning innan det tippas åt sidan, så att hon ser ut som en oförstående valp som inte riktigt vet vad den ska tro. Men det finns ingen irritation eller ilska i hennes röst, heller talar inget för att han ska ta hennes ord som en komplimang. Hon blinkar lätt, det ena ögat någon millisekund före det andra, och håller blicken fäst på honom, fortfarande med ett leende på läpparna.
"Nog måste du inse hur nyfiken jag är på ifall du skulle försvara dig emot mig eller inte. Väluppfostrade gossar ska inte slåss emot yngre tikar, eller hur är det där?"
Leendet blir en aning bredare, och svansen snärtar till bakom henne som om den vill meddela att hon gärna skulle ta en kraftmätning mellan dem här och nu.