Mivria
Mivria och de andra närvarande månvargarna satt tysta vid altaret för en bönestund. Fullmånen gav ett behagligt ljus genom trädkronorna och månljuset gav styrka till deras tatueringar och de vita månblommorna sken med tydlig livskraft den här tiden på dygnet. De hade en gemensam tyst bön vid varje måne där alla frivilligt fick delta, och alla fick stanna så länge de önskade. Det fanns där även ett par silannivargar i sällskapet. De brukade inte alltid delta i bön, men det hade blivit lite som en högtid att delta vid fullmåne och se på ljusspelet oavsett om man deltog eller ej. Stämningen hade en behaglig laddning och närvaro. Det var som att Duraneir själv stod där bland dem när månen lyste som starkast. Ingen hade lämnat ännu, och då de hade suttit en lång stund så reste sig Mivria till slut och såg ut på den lilla samlingen vargar. Hon log varmt, bugade och tackade för deras närvaro med tystnad. Hon satt sen alltid kvar till sist medan de andra började gå iväg en och en, utifall att det var någon som vill dröja sig kvar med tankar eller frågor. De kunde komma ganska ofta till Miv och fråga om nästan vad som helst, ibland bara för att prata. Ibland om Duraneir och manvargarnas historia och religion. Ibland önskade man råd om svåra val, eller för att man bar med sig hemska minnen som kunde hindra en i sitt sinne, sånt Mivria egentligen inte alltid kunde mycket om, men tröstande ord kunde räcka. Hon gjorde vad hon kunde, och var ärlig när hon inte hade bra svar.
 
Alla hade nu gett sig av en och en mot sovplatserna, förutom Ghadam som fortfarande satt kvar. Mivria log mot honom.
    "Vad får dig att dröja dig kvar idag, Ghadam?" Sa hon helt medvetet lite för formellt. De hade känt varandra så länge nu att känslan av att han varit hennes lärljunge inte kändes så närvarande längre. De var nära vänner nu. Väldigt nära. Livet hon levde nu innebar att det fanns så väldigt mycket tid att samtala på. det var lätt att binda starka band till varandra.
 
Ghadam
Medan deras fränder, en brokig skara av unga och äldre månvargar som alla på ett eller annat vis funnit ett hem i månskogen och i templet, sökte sig till sina sovplatser eller ut i skogen runtom, satt Ghadam kvar. Han mötte Mivrias leende med ett eget. Svansen sopade långsamt marken bakom honom.
    "Jag tänkte gå", sade han, och höll hennes blick med ögon som smalnade av utav leendet. Han höll tillbaka ett skratt. "Men det verkar som att jag sitter fast."

Mivria
Mivria försökte dölja ett flin, men det var svårt. "Hm okej. Varför sitter du fast om jag få fråga?"
 
Ghadam
"Jag är trollbunden av dig", svarade han i ett närmast sjungande tonfall. Ett lågt fnitter lyckades bryta sig genom hans försök att hålla tillbaka skrattet.
 
Mivria
Den gamla vargen himlade bara med ögonen. "Ibland kan man tro att du min dubbla ålder. Men jag kanske borde känna mig tacksam då jag får känna mig mycket yngre än vad jag är."

Mivria hade fått tillbaka så mycket ro och glädje till livet. Det var svårt att göra annat än njuta av att ha ett så levande umgänge omkring sig. Hon kände sig faktiskt så väldigt mycket yngre nu än vad hon hade gjort på länge, gladare och piggare. Och Ghadam var bland de stora bidragande skälen hon hade att tacka det för. Det var svårt att inte smittas av hans positiva ande. Även om den ibland var åt det mer.. töntiga hållet, så var det fortfarande mer än välkommet.
 
Ghadam
Han kunde inte hålla tillbaks det längre när Mivria svarade, och skrattade hjärtligt. Ghadam reste sig och slöt på lätta steg avståndet mellan dem.
    "En ära att stå till tjänst", hummade han roat, betydligt formellare än vad det följande korta "boop"et var när han som hastigast mötte hennes nos med sin egen. Ghadam hade aldrig varit en särskilt formell varg. Svansen viftade lågt och yvigt bakom honom.
 
Mivria
Mivria satte sig bredvid honom och gjorde en lång utandning medan hon la sitt huvud mot hans axel och hon föll in i en njutsam tystnad. Hon uppskattade verkligen dessa stunder, även om hon för tillfället kände en trötthet dra över henne. Men hon var verkligen tillfreds. Lycklig.Hon kände inte längre en dragning till att ständigt behöva göra saker, utöva saker. Hon var redan framme.
 
Ett uns av tankar drogs över henne. Det var som att hon på några sekunder mindes hela sitt liv och hur det hade lett fram till den här stunden. Hon slöt ögonen och insåg att det möjligen hade kunnat vara Malvado hon hade suttit här med nu. Mot sin vilja hade hon funderat ibland på vad det hade inneburit om hon låtit honom stanna kvar här. Men hon var mer än säker på att hon hade gjort rätt beslut, för dem båda. Det behövdes inte mer drama i hennes liv.
 
Mivria satt fortfarande lutad mot Ghadams axel. Hon drog efter andan.
    "Ghadam.. Jag visste inte riktigt att det fortfarande var möjligt för mig, om det var vad vi önskade, men du ska bli en förälder."
 
Ghadam
Han lutade kinden mot hennes huvud och tillät tystnaden mjukt sluta sig runtom dem. Det var aldrig helt tyst i templet eller skogen. Där fanns alltid något som rörde sig, insekter som spelade på avstånd, träden som andades och templets väggar som knäppte vagt. Det var behagligt. Tryggt. Hemma.
 
Han drog ett djupt andetag utan att direkt tänka på det när han kände Mivria göra detsamma. Han skulle inte säga att hennes röst bröt tystnaden, det var snarare som att den lugnt gled undan för att låta henne tala. Det ryckte alert i Ghadams öron när hon sade hans namn, och han hummade kort för att bekräfta att han lyssnade. Han lutade huvudet utan att egentligen lyfta det för att kunna snegla in i hennes ansikte.
 
Hennes ord kom egentligen inte som en överraskning. Inte egentligen. Det hindrade honom inte från att plötsligt räta på sig och se på Mivria med vidgad blick. Ett nytt, brett leende drog snabbt i hans mungipor och spred sig genom hela kroppen.
 
"Du menar..? Det… Mivria! Du", började han, men orden fastnade i varandra och tumlade runt ett nytt skratt som var mer luft än ljud. En elektrisk värme spred sig genom hans kropp, från bröstet, hela vägen ut i tårna. Oförmögen att formulera sig ordentligt pressade Ghadam istället huvudet mot hennes kind, drog in hennes doft mellan lyckliga gnyenden. Han kände sig själv vibrera, fylld av plötsligt adrenalin.
 
"Du är magisk, vet du det?" andades han så snart han återfått kontrollen över sin röst. Han lutade sig tillbaka endast tillräckligt för att möta Mivrias leende med sitt eget. Värmen i hans bröst speglade i hennes anlete. Han tryckte nosen mot hennes.
 
Mivria
Mivria fann sig i lugnet i den glädjande stunden. Hon hade fått en bekräftelse redan på att den här gången skulle hon inte vara ensam. "Fast magisk är jag inte även om det kan kännas som en välsignelse från Duraneir. Valpar kommer ju inte från ingenstans." Sa hon i ett försök till en allvarligare lärar-ton, men ett leende sken igenom.
 
Ghadam
"Du vet vad jag menar", skrattade Ghadam. Ett lekfullt morrande spelade över hans läppar. Han fnös varmt ner i hennes päls. En förälder. Han skulle bli förälder. Visst hade han tänkt tanken, självklart hade han det. Men att få det bekräftat gjorde det hela mer verkligt. Mer närvarande. På riktigt och på sätt och vis läskigt. Ett läskigt som han såg fram emot. Det hade aldrig varit säkert, men nu…
 
Ghadam andades ut genom munnen. Han rätade på sig tillräckligt igen för att låta sig fångas av Mivrias blick. Hennes leende anlete. Det glädje honom något ofantligt att se henne le. Han ville ge henne all glädje. Hon var värd vartenda uns av värme som brann i hans bröst.
 

Det var sant, att han trollbands av henne.