Den unga hanen hade rört sig bort ifrån reviret, han hade velat försvinna bort ifrån dem, inte stanna en stund till, fast inom gränserna hans far och mor hade ritat ut. Han hade inte sett någon av dem på så lång tid, han var ensam kvar, kanske hade de alla gett sig av, mor far och hans syskon?
Han hade i alla fall lämnar reviret igen.

Det höga bullrandet utav vattnet som slog emot ytan i en väldig fart störde hans tankar en aning, han var inte vad vid mycket ljud eftersom Eriinai för det mesta var tomt, endast ljudet utav de väldiga bufflarna som trampade omkring kunde störa honom, någon gång ibland. Han rörde sig fram bland buskarna och några enstaka träd som fanns omkring vattenfallalet utan att tänka på det väldiga prasslandet och de få svaga grenar som knäcktes under hans tassar då han spatserade fram, men någonting avbröt honom. Doften av främmande varginna stack honom plötsligt i nosen och han spetsade nyfiket öronen och vred sin blick åt vänster och kunde genom en buske, nätt och jämt se en till mestadels vit varg som dock tyckte bära alla regnbågens färger på benen. Nyfiket tog han ett steg närmare och sänkte huvudet en aning för att få ögonen att komma precis vid ett hål i den lövtäckta busken så han kunde se henne ganska tydligt. Hon hade tydligen upptäckt honom, tack vare kvistarna och prasslandet då hon såg efter honom.
Den mörkt gråa hanen reste sig upp ifrån sin hukande ställning och nu var större delen utav hans huvud synligt för den främmande, för trots hand unga ålder var han ovanligt hög.
Tyst stod den mörka och såg på den ljusa för att invänta hennes reaktion på hans närvaro.

OFF; Dåligt, ett tag sedan jag använde Ico ;]

Nyfiket studerade han den främmande, och la, som han brukade då han granskade, huvudet på sned och lät blicken löpa över henne för att notera hennes utseende, han hann även lägga de svarta ögonen på minnet, de tycktes vara färglösa, helt enkelt sakna det området där färgen borde legat, och istället var svarta. Men snart föll hennes lugg över ögonen igen och hanen fortsatte att låta blicken löpa över henne.
Han tog ett hastigt steg åt sidan och sänkte samtidigt sitt huvud och sin kropp för att komma undan ifrån främmlingens genomskinliga bit som kommit farande emot honom, förmodligen glas. Han hade endast hört om de vargar som kunde skapa glas och använda det, förmodligen var denna varginna en av de varelser som alltså kunde kontrollera glaset.
Han lämnade busken och tog ett kliv ut ifrån den skyddande skuggan och lät solens strålar lägga sig som en värme på den mörka ryggen, men all hans fokus låg riktad emot den andra vargen, inväntande på att hon kanske skulle avfyra åter en glasbit emot honom, då skulle han dock inte låta henne gå härifrån utan förklaring eller betalning.
Men då hon försatte sin fisk i en bubbla som steg ovan dem tappade han helt enkelt koncentrationen, intresserad och nyfiken följde han fisken med blicken då han såg den stiga och sedan stanna omkring tio meter upp. Han klippte till med öronen och sänkte undrande ned blicken och såg på den främmande, utan att riktigt veta hur han borde reagera nu.
Han spände istället alla sina muskler för att vara redo på vad som kunde komma härnäst, skulle hon inte göra åter någonting emot honom kunde han presentera sig, annars skulle det förmodligen endast bli slöseri på tid, som kunde läggas på bättre saker.

Han såg på den andra en stund, och nickade lite smått som svar på hennes påstående, och lät henne hämta sin fisk ifrån bubblan innan han talade och besvarade hennes fråga.
Jag har aldrig skådat något liknande tidigare faktiskt. började han som svar på hennes påstående men fortsatte snart tala efter en kort paus, och jag heter Mistico. sade han lugnt.
Säg mig, Liqüd... Är du ifrån detta område? Jag har inte sett dig tidigare, och ändå har jag begett mig ned hit ett antal gånger... sade han med blicken fortfarande ganska fast på henne, men nu mer avslappnad och inte alls lika granskande på något otrevligt sätt.

off; blev lite kort , ska ta & ätaaaa. heheh

Han nickade lite smått emot henne och klippte till lite med öronen lyssnade till hennes ord och lät henne tala klart, han hörde hennes fråga men visste att hans svar inte skulle kunna komma förens efter hon hade svarat honom, trots att han inte hade någon lång anledning precis.
Det är trevligt att träffa dig också.
Sade han med blicken fäst i de svarta ögonen, och lyssnade även till svaret på frågan han tidigare givit henne. Han hade aldrig hört om denna flock, kanske var den ny, kanske var den bara undangömd ifrån mångas vetande, så att näst intill endast medlemmarna visste att den existerade över huvud taget? Men han lät henne berätta allting fädigt innan han skulle ställa frågor, och antagligen svara på hennes fråga också.
Jag är här i sökande, men de jag söker verkar inte finnas här. Men jag hade inget emot att träffa någon på vägen...
Lät han orden flyta på, och tystnade i några sekunder efter att han berättat klart, sedan fortsatte han tala.
Jag har aldrig hört om denna flock Andheraa, men om ni nu stannar på samma plats hela tiden, blir det inte... Liksom tråkigt?
sade han lite osäkert.

Han tvekade lite på att svara på hennes fråga, men vad var det farliga egentligen? Att han inte själv ville inse det faktum att han faktiskt letade efter sin far, för att han verkade ha övergett honom? Förmodligen.
Men han hade ingen annan anledning att inte svara, det var bara där spärren låg, och det var bara för honom att inse att det var så, punkt. Hans blick gled över henne en gång innan han hörde hennes svar på frågan han ställt henne, kanske borde han lägga flocken på minnet. Bara för att liksom.

När hon tystnat nickade han innan han bestämde sig för att helt enkelt besvara den fråga hon innan ställt.
Tja, jag letar framför allt efter min far. Men även efter mina syskon...
sade han och kände en explosion av känslor över sig, snyftiga, sorgliga känslor. Men han visade det inte alls, inte mer än att han svalde djupt en gång, men inget mer, så hon kunder helt enkelt inte se det han var alldeles för bra på att ta känslor och gömma dem för andra och låta sig ta hand om dem själv, som det var när mor dog. Även om han älskade att tala, och var otroligt social, tog han hellre hand om sina känslor ensam. Det var enklare så än om någon skulle låtsas förstå.
Så skulle det helt enkelt bara bli jobbigare och pinsamt på något vis.

OFF
ehe, mistico är liksom ganska ung & vill reda ut saker med sig själv & livet, han e inte precis redo att binda sig ännu, men tja... Kanske han börjar gilla henne ja C:

Han följde henne, lite smått förvånad, med blicken då hon seglade upp i luften med sin fisk, i en sådandär bubbla som hon konstruerat tidigare, för att hålla undan fisken. Han la huvudet på sned lite smått när hon seglade där upp i sin bubbla, och försökte för sig själv förstå vad den där bubblan egentligen var gjord utav. Men han tappade snart bort den funderingen då han åter igen hörde Liqüds röst ovanför hans huvud denna gången.
Han lyssnade till hennes ord och det liksom drog till lite i munnen på honom och han vek undan med blicken och såg nu istället på det väldiga vattenfallet som dundrande slog ned emot ytan på den sjö som bildades under det. Det väldiga dundrandet hade dämpats sedan han kom hit, antagligen hade hans öron vant sig vid det nu. Men så återgick tankarna till svaret.
Jag har redan gjort det. Över hela reviret, över hela slätten.
började han lite trött och sänkte nu huvudet och såg istället rakt när i backen när han fortsatte tala.
De lämnade mig, så förmodligen är de inte där heller.
sade han tillslut och vred lite osäkert på sig och höjde sedan blicken upp i luften igen emot Liqüd, varför hade han inte kunnat se på henne och säga det samtidigt? Skam, han skämdes över att ha blivit lämnad kvar av resten, skämdes av att inte ens veta vad han hade gjort, om han hade gjort något. Han gav ifrån sig en låg suck och satte sig ned i gräset med blicken fortfarande fäst där uppe.

Han kunde inte låta bli att stirra lite smått, och följa bubblan med blicken då den sänkte sig emot marken, långsamt, för att sedan spräckas då den snuddade vid marken. Han vippade till lite med sina öron då han hörde hennes fråga om hans krafter, han hade krafter, han mindes mycket väl de gånger då han lyckats överföra bilder och känslor endast genom sina tankar, till andra. Men han visste att det fanns något mer inom honom, men bara det att han ännu inte hade släppt den, låtit sig själv prova dem rakt ut. Han visste knappt var det var ens, och att använda den såhär i närheten av Liqüd kunde orsaka skada om han helt enkelt tappade kontrollen.
Så han klippte till lite smått med öronen och lät sig istället göra en prövning att skicka över ord till henne, istället för att tala, för att träna och pröva.
Min främsta kraft är telepati, jag har inte koll på den tillräckligt för att våga testa den på dig, mer än att tala eller skicka bilder och känslor via hjärnvågor.
lät han rösten eka i hennes huvud och han ruskade lite på huvudet och la fram ett litet leende, han var medveten om att han senare skulle kunna framkalla huvudvärk och rota runt i deras hjärnor, men det var en bit dit.
Han inväntade hennes reaktion med osäkerhet.

Han vippade osäkert på öronen, men tog helt enkelt detta som en träningsmöjlighet, det var bättre att träna nu så han kunde mer sedan, förhoppningsvis.
Åter igen sträckte han sig efter en kontakt till hennes hjärna, försiktigt slöt han sig in i hennes tankar och satte plötsligt igång med en irritation, han var inte säker på vad han gjorde. Men han slöt de klarblåa ögonen och tycktes lägga stötar rakt in i Liqüds tankar, försökte nästan dela på dem, få henne att inte riktigt veta själv vad hon tänkte. Surrande ekade i hans egna hjärna, störde honom. Han var inte riktigt säker på hur han skulle lyckas kunna hålla kontakten utan att låta stötarna och det väldiga surrandet, som steg allt högre, föras över till honom igen. Det rörde sig som i en cirkel.
Stötar och surrande skickades till Liqüd, men samtidigt kunde inte Mistico släppa kontakten, och när han hade kontakten blev han alldeles för lätt mottagbar, och sände över dem tillbaka till sig själv, sedan åter till Liqüd. Surrandet steg, överöstade det omking honom samtidigt som stötarna växte allt fler och starkare.
Tillslut öppnade han ögonen, avbröt allting och backade trött ett steg. Lugnt och djupt andades han med blicken fäst på Liqüd, han hade varit alldeles för inne i sin koncentration för att se eller höra hennes reaktioner. Kanske kunde hon ha skrikit av smärta, eller inte reagerat alls.

OFF: glömde bort detta roll D:

Han bet sig i sin egna underläpp, backade, sänkte sin blick och sänkte hela sitt ansikte, som om han försökte dölja det för henne, han skämdes. Han hade gjort det innan, det var en oönskad känsla som spred sig inom honom, han ville inte se på Liqüd, visste att hans skam skulle växa om han såg på henne. Så istället föll blicken ned i gräset, han visste inte ens sj'lv vad han gjorde. Han tryckte igen sina klara ögon och kände brännande tårar försöka pressa sig ut, men han höll tillbaka dem. Han förlorade sig själv i koncentrationen, hade inte vetat. Han hade bara gjort som någon inom honom sa att han skulle.
Jag vet inte... Jag bara... Förlorade allt. Mig själv, tankeförmågan... började han, fortfarande med ansiktet bortvänt ifrån henne, vågade inte se på henne, för han kände smärta över det han gjort nog så det räckte.
Han skakade tyst på huvudet, visste att han inte borde försvara sig. Men det var en reflex.
Han var nog egentligen alldeles för svag för sådant här, men han slutade inte.


OFF: assåååå... glömt bort mistico .__. vi kan avsluta heh om du känner att rollet är lite VÄL gammalt ...