[Utspelar sig innan Ronias möte med Aurinko]

Tassarna var placerade brett isär och klorna är nästan nedborrade i marken. Andningen är häftig efter ett hårt träningspass och den unga hanen försöker pressa ner luften i magen. Så att så mycket av lungorna som möjligt fylls med luft. Musklerna darrar av intensiteten bara ett ögonblick tidigare och nu när de slappnar av så börjat de kännas geléartade. Öronen hänger lojt ut åt sidorna. Inte ens de orkas hålla uppe för stunden. Huvudet hänger så lågt att nosen och den hängande tungan nästan nuddar backen. Rien har alltid gett minst 100% på träningspassen. Han tar det väldigt seriöst även om han inte verkar lika seriös när det gäller annat. Men träningen och hans pliktiga uppgifter är allvar. Han vill vara en tillgång för flocken, även om han tycker om att ha kul också.
Tungan dras in i munnen och han smackar till några gånger för att då igång salivproduktionen och fuktar sedan nosen. Huvudet höjs något och tassarna lyfts ett efter ett och placeras närmare varandra. Den varma bruna blicken  höjs och unghanen ser upp i sin farbrors stränga ansikte.
Nu är du död.. Öronen spetsas på Riens huvud och en låg svordom undslipper hans läppar. Han hade lämnat en lucka öppen och den ömmande känslan i sidan är bevis nog. Det kommer nog bli ett blåmärke. Synd att det inte kunde lämna ett coolt ärr istället.
Rien biter sig i läppen. Besviken på sig själv. Han undviker Roops blick och sluter ögonen. Mentalt försöker han räkna ut hur han kunde agerat annorlunda. Mitt i beräknongen och det strategiska tänkandet hörs ledarinnans stämma uttala deras namn.
Roop. Rien.
Rien öppnar ögonen och fäster blicken på den mörka tiken. De båda hanarna vänder sig mot henne och båda sträcker på hållningen och välkomnar henne genom att respektfullt sänka sina huvuden. När de sträckt på sig igen så står Rien tyst. Han låter farbrodern sköta snacket i egenskap av beta. Rien tränar hårt för att själv en dag kunna stå i framkant av flocken som en äkta tillgång.

[PAX TILL RONIA PCH ROOP]

Han såg ner på brorsonen med en något besviken min. Trots det kunde han se en förbättring i brorsonens stridsteknik, även om han fortfarande lämnade för många öppningar i sin teknik.
Han mötte Riens blick och man kunde se ett leende glittra i ögonen även om ansiktet behöll sin något besvikna min.
"Du måste jobba på dina öppningar." mullrade han och skakade på huvudet. Han satte igång med tekniklektionen, påpekade bristerna i Reins försvar och vad han skulle jobba på för att bli bättre. Mitt i en lång utläggning om vikten av att vara stadig på tassarna hörde Roop de bådas namn ropas. Han såg upp och såg den mörka ledarinnan komma gående. I samma rörelse som Rien sänkte han huvudet i en bugning innan granskade ledarinnan.
"Ronia." hälsade han "Vadan detta?"

[Det kommer vara knackigt för mig nu i början ]

Ronia nickade i hälsning efter att ha kallat på de snarlika hanarnas uppmärksamhet. Hon närmade sig de sista stegen över träningsfältet och stannade vid gott avstånd för samtal. Blicken svepte kort över duon, varpå den dröjde lite extra vid Rien. Den yngre hanen såg tilltufsad ut, snö hade fastnat i pälsen och ett öra hade vikt sig. Det drog i mungiporna när det lossnade och återgick till sin rätt uppstående position. Roop var en tuff lärare. Han lät aldrig misstag slinkas förbi utan att påpekas, och oavsett hur många gånger det krävdes för att åtgärda problemet fick man inte sluta tills det blivit åtminstone lite bättre. Om än han kunde uppfattas som sträng var han en läromästare som gynnat flocken stort sedan de först träffats. Hon var glad att ha honom här - Rien också.
  "Ni får ursäkta avbrottet", började hon med road min. "Er flitiga träning till trots är det annat som behöver diskuteras just nu." Blicken vandrade över till Roop. "Vintern har varat i flera månvarv. Det börjar bli dags att överväga alternativen på allvar. Följ mig."
   Ronia gjorde en gest åt höger, och började röra sig söderut över träningsfältet. Hon stannade efter några steg, och vände sig till Rien.
   "Jag vet att du uttryckt intresse om att ansluta dig till gruppen, Rien." Det hade inte varit till någon större förvåning, särskilt inte när hanen fått nys om att Roop skulle lämna Isil Anar tillsammans med henne. Hon hade ännu inte beslutat exakt vilka som skulle följa med, och hon anade att det inte skulle bli lätt att övertyga honom om att stanna ifall det ändå föll sig så i slutändan. "Kom med, du också."
   Ronia ledde hanarna utanför träningsfältet och ut i skogen. Väl mellan trädens stammar, då rösterna från andra tränande vargar dött ut till ett sorl, tog hon upp ämnet på nytt.
   "Som ni vet lämnade jag det fritt att välja mellan att stanna på reviret, eller att följa med i sökandet efter Qu. Som ni också vet är det omöjligt att ta med hela flocken. Det hade ändå inte varit ett smart beslut, vi vet ingenting om Qu i dagsläget. Jag har redan lovat Xeryus en plats, och så dig, Roop. Sraosha kom till mig strax efter Tears begravning. Det vet ni, att hon berättat om sina försvunna valpar. Jag hade redan tänkt fråga henne. Hon är pålitlig och stark. Jag litar på henne." Ronia pausade. "Tirana kom till mig personligen så sent som igår. Hon vill gärna vara till hjälp, och så diplomatisk som hon är tror jag vi kan ha god nytta av hennes närvaro." Hon stannade till, och vände sig till Rien. Blicken var allvarlig. "Jag vet att du gärna vill följa gruppen, och att du skulle göra bra ifrån dig. Därför har jag beslutat att tillåta det. Du reser med oss när vintern mildrar."

Rien låter tankarna vandra tillbaka till träningen. Han försöker memorera vad farbrodern sagt åt honom och demonstrerat. I huvudet är Rien en långt bättre krigare än vad han lyckas göra utryck för med kroppen. Men han gör framsteg. Han vill tro att han gör framsteg.
Med snö i pälsen till trots så tänker han inte på hur han ser ut för tillfället. Han är mentalt fortfarande mitt uppe i träningen. Men när Ronia ber de två hanarna att följa henne så rycks Rien tillbaka till nuet... eller var det Roop som gett honom en knuff?
Genast allert och fokuserad på ledarinnan följer Rien Roop som följer Ronia. Han stannar tvärt till när Ronia vänder sig mot honom. Han sträcker lote extra på sig för att inte se ut som en slashas och nickar med entusiasm. Ett leende sprider sig på läpparna och svansen börjar röra på sig bakom honom. Att fp följa med gruppen för att söka efter Qu är något han verkligen vill göra. Intenminst för att han får vandra med farbrpdern igen, utan även få visa prov på sin träning där ute.
När Ronia börjar gå igen och Roop följer henne så passar Rien på att ruska av sig lite snö varefter han med några få skutt tar sig ifatt de två andra. Rien lyssnar uppmärksammat på vad som berättas. Sätter mentalt ansikten på alla namn som räknas upp på de medlemmar som räknas med i gruppen om ska vandra.
När Ronia stannar igen och vänder sig mot de två hanarna och riktar sig till Rien när hon berättar att han kommer resa med dem så börjar svansen vifta glatt bakom honom. Öronen står spetsade på huvudet och leendet är brett och öppet. "Tack, tack! Du kommer inte ångra det beslutet" Lovar han helhjärtat. Han ser glatt på Roop och sedan tillbaka på Ronia. Inombords känner han sig som en exalterad valp. Men han behåller den mesta värdigheten på utsidan.

Han sa ingenting utan nickade bara och slöt upp vid hennes sida, noga med att alltid hålla sig en huvudlängd bakom henne.
Då de stannade bortanför träningsfältet ställde han sig jämte brorssonen.
Han nickade långsamt när Ronia berättade vilka hon redan lovat en plats i gruppen. Han förstod Saroshas önskan att följa med, och han kunde inte förneka fördelen med att ha med sig en helare. Men Xeryus? Visst var det smart att ha med några krigare, men han hoppades att strid inte var en del utav hennes plan.
En kall käft grep tag om Roops mage när Ronia meddelade att Rien skulle följa dem på deras vandring. Ansiktet behöll sin lugna min och blicken var stadigt fäst på ledarinnan. Ingenting avslöjade oron som vred om hans inälvor. Rien var lika uppspelt som alltid, valpen. Ingen utav dem visste vad som väntade och det oroade honom, inte vandringen i sig, utan flockarna de skulle leta reda på. Han visste allt för väl vad för många somrar kunde förändra en flocks syn på världen.
Han höll sin tunga i några sekunder medan rynkan i hans panna blev till två, noga med hur han skulle formulera sig.
"Ronia," började han och tvekade i ett hjärtslag "Missförstå mig inte, men jag ser inte fördelen med att låta Xeryus följa oss på resan." Han ville inte nämna Rien, även om han hoppades på att kunna övertala ledarinnan att lämna Rien där han var säker.

Ronia såg hur Rien lös upp, och nickade vänligt till honom i gensvar. Hon visste att han skulle ge sitt allt, det gjorde han alltid. Även om hon inte planerade att försätta honom i en särskilt utsatt position, i alla fall inte för tillfället, så visste hon att han skulle kunna hantera vilket situation de än skulle hamna i. 
   Ledaren höjde ett ögonbryn vid Roops fråga. Det var inte ett konstigt antagande. Hon förstod mycket väl varför det skulle vara det första som slog honom. Xeryus hade alltid varit stark och pålitlig, men det var också tydligt att hans systers försvinnande hade satt honom ur balans. Han var okoncentrerad, lättirriterad.
   "Jag vet att Xeryus varit..." Ronia pausade, valde sina ord väl. "Instabil, det senaste." Hon suckade hårt. "Jag är medveten om att han inte är optimal, inte nu." Hon tvivlade på att Xeryus skulle må bättre av att vänta hemma snarare än att få ta till handling. Han hade aldrig varit impulsiv, och även i sitt nuvarande tillstånd visste hon att han skulle äventyra någonting i rent vredesmod. "Men det är hans syster som är försvunnen. Beordrar jag honom att stanna kommer han att lämna Yanamore och resa ändå, sanna mina ord. Jag vill inte tvingas förvisa honom." Blicken dröjde vid Rien för ett ögonblick. "Då är vi ändå där för att se till att hans idiotiska bakdel förblir oskadd."

Uppspeltheten över att ha fått medgivande att få följa med sänder en lyrisk känsla genom hela kroppen och kanaliseras ut i den pendlande svansen. Det känns som en bekräftelse på att ledarinnan ser att han är en tillgång. Att hans hårda träning gett resultat. Och det är inte konstigt med tanke på att farbrodern är en av hans strikta lärare. Den han ser upp till mest. Rien kämpar hårt för att Ronia ska se honom som en värdig och stark kugge i flocken maskineri. Men det som står över allt han kämpar för är att bli värdiga i Roops ögon. Att farbrodern ska vara stolt över honom. Och se honom lite mer som en kapabel vuxen och inte en valp.
Rien kämpar för att hålla sig stilla och ansiktsmusklerna i schack. Annars hade han mycket väl råkat flänga ut i en fånig grimas som speglat känslorna som stormar där inne. Men han skärper sig. Står stilla och lyssnar på orden som byts mellan Roop och Ronia.
Det här märkts tydligt hur mycket Xihalis frånvaro plågar Xeryus. Att ovissheten över hennes öde är ett gapande öppet sår hos flockbrodern. Känslorna inom Rien dämpas över det nya allvaret i konversationen. Ronia möter hans blick när hon uttalat de sista orden. Rien står tyst en stund innan han sneglar ett ögonblick på Roop. Därefter fäster han blicken på Ronia och öppnar munnen. "Jag kan hålla ett extra öga på Xeryus. Han är min vän". Även om Rien inte skulle säga att de är de bästa av vänner så gillar jan den svarta lilla vargen och de har haft några intressanta samtal tidigare. Han förstår orsaken till att ledarinnan låter Xeryus följa med och alla i gruppen är speciellt utvalda för det syfte som de ska utföra. Ronia och Roop behövs i spetsen. Tirana är självklar med sina helande krafter. Sraosha är till och med imponerande att se på. Så för att de alla ska kunna fokusera på uppdraget så kan Rien hålla ett extra öga på Xeryus. Han ser utmaningen i det. Och allvaret. Men han kan trots allt övervaka en större yta än många andra tack vare det speciella band till jorden som han föddes med.