Hösten hade lagt sig över Sacrarii. Luften är friskare och kyligare. Bergen kändes skyddande från omvärlden men samtidigt skulle det kunna liknas vis en käft som väntar på att sluta dem. Men dalen är så väldigt stor att den känslan i te är vidare ihållande. Ännu har de inte kommit fram till vart de nu är på väg men här har de i alla fall fått vila. Samla lite krafter. Vandringens hets hade dämpats. Varje det är lättare att känna sig energisk varje gång ny dag gryr.
Varje dag är en ny fantastisk dag för träning. Uthållighetsträning har Orkidé lagt ner mest tid på. För ju uthålligare hon blir desto starkare känner hon sig. Men Orkidé är personligen lite klumpig och andra träningsmoment är svårare. Eller så svårar hon bara till det för sig själv. Slipper hon tänka så går detta lättare. Men hon har ändå blivit smartare och har kommit fram till att om hon rabblar någon vers för sig själv så har hon lättare att få med alla benen när hon behöver det.
Orkidé har funnit en relativt stor sten som hon flyttat en del på. Hon har även sprungit runt den och även hoppat upp på den och ner från den och så upp igen. Hur många gånger har hon inte räknat och hennes tassar har lämnat många spår kring stenen. Rivit upp gräs och jord. Hennes vita tassar är bruna av smuts. Hon har placerat stenen en bit ifrån platsen där flocken håller till. När Orkidé tränar hamnar hon i sin egen lilla värld där hon kan vara precis vad hon vill. Här kan hon drömma och träna och bli allt det hon vill bli.
Orkidé har alltid varit som så att hon föredrar att använda kroppen framför huvudet. Det var hennes syster som var den smarta av dem två. Men det var länge sedan Orkidé hade sin syster vid sin sida. Istället har hon funnit en bror och sedan en flock. Inte bara en flock utan en familj. Och Orkidé vill kunna göra var enda en av dem stolta. Hon vill att de ska kunna räkna med henne när det behövs. Hon vill vara en del av deras styrka. Därför måste hon bli starkare. I och med telepati har hon fått lättare att lära sig saker även mentalt. Hon har lätt att ta till sig ramsor och sånger men svårare att sen få ut dem över läpparna då hon lätt snubblar på sin tunga. Men det går framåt. Hon är inte vad hon var förut men hon är fortfarande långt ifrån vad hon vill vara.
Orkidé flyttar stenen en bit till. Hon har tränat så hårt att benen skakar under henne. Hon låter kroppen sjunka ner mot marken och tu ganska hänger utanför mun när hon andas. Den svarta tiken ser sig om och inser vilken oreda hon har gjort från det att hon flyttat stenen från sin ursprungsplats. Öronen drar sig bakåt och tiken känner sig lite skamsen. Hon har varit så uppslukad av träningen att hon inte insett vad hon gjort. Matt reser hon sig upp och ser ner på sina smutsiga tassar. Så smidigt det skulle vara om man kunde styra jorden vid sådana här tillfällen. Orkidé hittar en grästuva som hon rivit upp från sin plats. Hon plockar upp den i munnen och går och placerar den i en av jordgroparna där hennes tassar tidigare grävts ner för att få bättre fäste. Orkidé plattar till grästuvan med tassen och sätter sig sedan ner och ser på oredan. Hur ska hon kunna rätta till det här då?
Hon sitter där en stund och bara ser på gräset och jorden och försöker pussla ihop en hel bild i sitt huvud. Försöker räkna ut hur hon ska kunna fixa det där. Då känner hon en närvaro kittla hennes medvetande. Hon är inte längre ensam. Någon har kommit på henne. Och i den här oredan. Och hur ser hon ut? Leriga tassar och smutsig och trött. Snabbt har hon kommit upp på tassarna igen och går runt stenen och börjar knuffa på den med målet att försöka täcka över i alla fall en del av oredan. Men när hon lyckats flytta stenen en bit och känner sig lite stolt över sin smarta idé så inser hon att hon faktiskt har tränat i flera timmar och flyttat stenen en alldeles för lång sträcka för att den ska kunna täcka över någonting alls. Att placera den över en liten tuva gör ingen skillnad alls. Orkidé sluter ögonen och trycker pannan mot stenen och släpper ut en djup suck. Det här kan hon aldrig släta över.

[PAX TILL ARNO]

”Ah, där är du!” kallade Arno glatt när han kom runt en kantig ände av kullen och blicken föll på vännen. Den breda ljudskålen hängde och skumpade över Arnos ena sida i en ojämn rem när han tog sig ner till Orkidé. Han log brett mot henne. ”Vi började undra vart du tagit vägen.” Där fanns inget anklagande i hans röst, bara en vänskaplig kommentar.
     Solen hade inte riktigt nått sin högsta punkt än, och himlen kläddes i höga dismoln och enstaka lägre, fluffiga former. Arno uppskattade innerligt de dagar som flocken valde att stanna uppe i solljuset. Deras träning skedde mest nattetid, det var en självklarhet, men ibland saknade han ljuset och värmen. Det gjorde de nog alla. Resten av flocken befann sig invid ett mindre vattendrag, längre bort på andra sidan kullen. Det hade regnat natten innan, och marken var fortfarande fuktig på sina ställen. Träningen hade resulterat i många leriga tassar och magar. Några av noviserna hade gett sig av för att jaga tidigare under morgonen, och borde återvända snart. Orkidé hade försvunnit åt ett annat håll, som vanligt. Flocken ifrågasatte det sällan. Arno var inte säker på om Orkidé ens tänkte på att hon vandrade iväg ibland. Hon dök alltid upp när hon skulle, och var enligt flockens andra telepater aldrig långt borta. Men ibland kunde Arno inte låta bli att undra varför.
     Han svepte snabbt med blicken över platsen när han fann vännen. Hon stod med ansiktet mot en större sten; en som var smutsig på ett vis som indikerade att den hade knuffats runt en hel del. Marken var trampad och uppsprätt, på sina ställen trampad till lera och på andra ojämn av grästuvor som inte riktigt såg ut att sitta fast. Med ett kort skratt sökte han Orkidés blick.
     ”Du jobbar hårt du! Går det bra?” Han stannade inte upp förrän han var nära nog att ge vännen en lätt knuff med sidan.

Något motvilligt flyttar hon huvudet från stenen och den skogsgröna blicken vänds mot Arno när han kommer mot henne. Hade Orkidé kunnat hade hon hälsat honom med en glatt viftande svans. Men det är något hon inte kan göra med tanke på den korta stump hon är född med. Det är aldrig något som har stört henne förr men visst beundrar hon ibland de andras vackra långa svansar.
Ett leende breddar ut sig på tikens läppar när vännen kommer närmare och get henne en knuff i sidan.
"Det går bra. Men det kunde gå bättre". Svarar hon med en lätt grimas som hon snabbt försöker släta ut genom att vända bort huvudet. Hon ser på röran hon har åstadkommit under träningen. Med en suck sätter hon sig ner och den skogsgröna blicken söker sig till Arno igen. För en stund biter hon ihop tänderna så att käkarna spänns. Sedan slappnar hon av igen.
"Jag gör så gott jag kan". Lägger hon till men inom sig känner hon att det inte känns som att det är gott nog. Inte i hennes egna ögon. Det finns många fler som är bättre än henne, starkare, smidigare, smartare... Orkidé pumpar upp glädjen igen och ler åt Arno.
"Hur går det för dig?" Frågar hon ärligt nyfiken och hennes lilla stump till svans vippar frenetiskt på hennes bakdel. När hon sitter ner gungar i alla fall inte resten av kroppen med i rörelsen.

Arno besvarade vännens leende med ett eget.
     ”Det går bra, antar jag. Säg inget till Gäddan men…” Han ställde sig vid Orkidés sida, där han kunde luta sig närmre som för att berätta en stor hemlighet. ”… jag har mest latat mig idag.” Ett lekfullt fnitter lämnade honom när han rätade på sig på nytt. Dimitrij var säkert fullt medveten om det redan, hon hade en förmåga att veta saker, men Arno hade inte kunnat låta bli att passa på att njuta av solen. Det var det fler som hade gjort. Han studerade den stora stenen en stund innan han vände sig till Orkidé och fångade hennes blick. Öronen spetsades alert på hans huvud. Svansen viftade glatt.
     ”Har du flyttat den? Du är så stark!” sade han, genuint imponerad. Arno hade alltid tyckt att Orkidé var stark; de gånger de möttes i strider var hennes styrka alltid svår att överkomma. Arno var själv märkbart mindre, och hade aldrig haft samma råa kraft bakom sig som vännen. Som Loke, eller Zayev. Han avundades det, på sätt och vis.

Orkidé blir tyst och ser på Arno när han kommer närmare. Hon dras med av stämningen och förväntar sig att han ska berätta något riktigt spännande. Öronen klipper till på hennes huvud när hans andedräkt kittlar hennes päls. Hans ord får henne att fnissa. När hanen tystnat så fäster tiken sin skogsgrön blick på honom igen.
"Din hemlighet är säkert hos mig". Svarar hon och orden följs av fnitter. Det är svårt att känna sig nere i Arnos sällskap. Det är något som uppskattar med honom. Det ligger något förunderligt i hela hans energi.

Orkidé ser sedan på stenen när Arno frågar om hon flyttat den och ger henne en komplimang. Det är i alla fall så hon tar det. Något blygt och med hettande kinder. Hon ler och fnissar lätt.
"Jo. Jag hade bara tänkt flytta den en bit men sedan förlorade jag mig i träningen tror jag". Orkidé vänder blicken till flockbrodern igen. En busig glimt hindrar i hennes skogagröna ögon.
"Nu är det sin tur. Så kan du bevisa att du inte enbart latat dig. Försök flytta stenen mer rå styrka". Säger hon utmanande men hennes ansikte är upplyst av ett brett leende. Hade hon kunnat vifta på svansen hade hon gjort det. Istället väggar hennes bakdel med i stumoens frenetiska vippande.

Arno gapade dumt åt Orkidé för ett ögonblick innan hans blick flackade till stenen och tillbaka. Han besvarade hennes leende med ett skratt.
     ”Flytta den där?” Han gick prövande fram till stenen och satte framtassarna mot den. Arnos framtassar hade alltid varit kraftiga, breda på samma vis som hans pappas. Men Arno var mycket mindre. Han hade inte den styrkan. Han såg tillbaks på Orkidé när han fortsatte, fortfarande leende.
     ”Jag är inte så stark! Jag lyckas aldrig rubba den här!” Han gav stenen en prövande knuff. Två, som för att bevisa sin poäng. Stenen rubbade sig inte en millimeter. Han skrattade på nytt, glatt och lekfullt. ”Jag är inte lika stark som du.”

Orkidé kan inte låta bli att fnittra lätt när Arno faktiskt försöker flytta stenen. Ett halvhjärtat försök i alla fall. Orkidé går närmare Arno och stenen och nickar.
"Du har inte riktigt rätt teknik". Orkidé sätter en tass på stenen.
"Så här gör man". Hon hukar sig lite och lägger motsatt axel mot stenen och trycker på. Stenen rullar enkelt. Mest för att hon redan har gjort spår för den att rulla i. Orkidé skjuter bara på en liten bit. Sedan vänder hon sig mot Arno och skakar på huvudet.
"Nog med sådan träning idag". Hon blickar bakåt på oredan hon ställt till med.
"Jordkrafter skulle ha suttit bra nu". Orkidé gör en grimas och ser på Arno igen.

Arno backade undan så att Orkidé skulle få plats att visa. Det såg så lätt ut när stenen flyttade sig för hennes styrka. Skillnaden i deras storlek och styrka var tydlig. Där Arno hade en slankare kropp generellt, även om hans framtassar var vida och skuldrorna starka, så var Orkidé muskulös på ett helt annat vis. Och större, både högre och större än vad Arno någonsin skulle bli.
     ”Du får det att se så lätt ut!” skrattade han vänskapligt. Imponerat. Han följde hennes blick över marken, där jord och grästuvor mosats och spritts runt efter hennes träning. När hon såg upp på Arno gav han henne ett varmt leende.
     ”Det växer tillbaks igen”, svarade han, utan att egentligen ha blivit frågad. Han visste att Orkidé oroade sig. Hon hade en förmåga att göra det. Men jorden skulle läka. Gräset skulle växa igen. Det var inte värre än när flocken trampade upp marken till lervälling i sina träningspass och övningar. Det läkte alltid igen. Sånt var livet.
     ”Men det hade varit coolt!” fortsatte han efter bara en kort paus. ”Tänk att kunna få träd att växa. Eller blommor. Eller kunna bygga med sten. Som templet.” Han vände blicken inåt dalen, i den riktning de visste att templet fanns. Det var för långt bort för att se härifrån. Azdell och Nena kunde hantera sten. Han såg tillbaks på Orkidé igen, med ett nytt, glatt leende.
     ”Kom, låt oss gå tillbaka. Innan Nadie hittar på någon anledning till varför vi är borta.” Han ville inte tänka på vad för dumheter Nadie kunde påstå att de hittade på eller råkade ut för om hon fick tillfälle. Tillsammans lämnade de stenen och den upptrampade jorden för att återvända till resten av flocken.
 
[Avslutat c:]